Innan jag själv fick barn visste jag inget mer ointressant än människor jag såg gå med barnvagn. Människor som framförde barnvagn var för mig icke-människor. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att jag skulle kunna ha något gemensamt med dessa varelser vars idé om livets mening tydligen låg så långt från min egen. Att man kunde bli så himla tråkig och tragisk och Svensson så man hade valt att skaffa BARN och dessutom sedan gå omkring med det helt öppet, utan att skämmas, var för mig helt obegripligt. För dessa stackars människor var allt hopp om liv för länge sedan ute.
Nu vet jag inget mer intressant än människor med barnvagn. Jag vill stoppa varenda en jag möter och fråga ut dom grundligt om deras erfarenheter av barnahavande. Jag vill veta allt om deras barns mat- och sömnvanor och hur dom själva överlever i sitt föräldraskap. Jag undrar hur dom har lagt upp sin föräldraledighet och hur dom sköter tvättstugan och när deras barn log mot dom första gången.
Och så tänker jag att varenda kvinna med barnvagn jag möter skulle kunna vara en av alla er fantastiska bloggerskor. Barnvagnsmänniskor, ni bär på universums hemligheter, dela med er nu please.
Det ska bli underbart när föräldragruppen startar. Det trodde jag verkligen aldrig att jag skulle tycka.
Haha, det börjar avta nu, men jag har länge känt en lust att hälsa på alla jag möter med barnvagn. Hejhej, nu är jag också med i det här gänget. Vi har något gemensamt. Och så känner jag mig lika fånig som när jag såg min pappa hälsa på föraren i en likadan bil som hans. När jag frågade om han kände honom sa pappa nej och förklarade att det bara finns två volvos i den färgen i hemstaden.
SvaraRaderaKLart man hälsar liksom!
hahahahaha vad gulligt av din pappa! :) jag tycker det blir hemskt pinsamt när man till exempel möter nån som har likadan jacka. vad ska man göra då? men jag känner också att jag vill och borde hälsa på såna med barnvagn. dom kanske också vill veta allt om MIG! :)
SvaraRaderaJag hälsar på de flesta med barnvagn, om jag är ute på promenad hemomkring, kanske inte på stan. Men efteråt känner jag mig alltid lite skamsen, och tänker att det är ju egentligen bara på fjällvandringar man får heja på vilt främmande människor, annars är man precis så där pinsam som exempelvis ens pappa var när man var liten...
SvaraRadera