Jag inser att vi måste jobba på det här med sömnen. Han somnar inte bara för att han blir trött utan kan hålla sig vaken i evighet. Speciellt när det händer grejer runt. Besök, åka bilen, upp och ner ur vagnen och så vidare. Jag har nu läst att så här små barn inte bör vara vakna mer än två timmar i sträck dagtid. Det har inte Alfons läst, men jag förstår att jag måste tala om det för honom.
Vi har haft flera hemska kvällar när han har varit vaken i sju timmar på raken under dagen och är så övertrött att han omöjligt kan komma till ro. Ögonen är stora som tefat och han suger på bröst, finger och napp utan att ögonlocken ger vika minsta lilla. Och så är han supergnällig. Jag blir så stressad av detta så jag tror jag ska dö. Det enda som hjälper är att göra natt, gå och lägga mig själv med honom i sängen och amma. Men jag vill oftast inte gå och lägga mig klockan sju. Han är en mästare på att vakna när jag obemärkt försöker glida ur sängen för att få lite vuxentid.
Idag försökte jag lägga honom efter två timmars vakenhet. Satt bredvid sängen medan han bara låg och betraktade mig intensivt. Det tog en lång stund men sen somnade han faktiskt. Och sov en halvtimme. Räknas det som sömn? Såna här saker är så himla svårt att veta. När man gör rätt, fel och lagom mycket eller för lite av saker. Min känsla säger mig just ingenting mer än att jag fattar att han är övertrött.
Tips och erfarenheter mottages tacksamt.
måndag 28 februari 2011
lördag 26 februari 2011
Kjutness igen och igen
Han är som allra gulligast när han åker sele. Kanske för att man ser honom ovanifrån. Det måste vara fördelaktigt ur evolutionssynpunkt för barn att vara söta ovanifrån. Eftersom det är så vi som kan tänkas ta hand om dom oftast ser dom. Mindre fördelaktigt för barn ur evolutionssynpunkt är om dom har mödrar som tappar systemkameror i huvudet på dom. Till exempel när dom ska fotograferas ovanifrån sittandes i sele. Jag gjorde det inte men jag trodde hela tiden att det skulle hända!
I morse log han. Mot den rosa flodhästen, hans favorit, som hänger ovanför skötbordet. Jag undrar när det är min tur.
Umgänge
Två dagar innan faderskapstestet fick jag sms från pappan: "Ville du prata nåt innan testet eller?" ??? JA, jag vill få en förklaring till att han, efter att uttryckligen sagt sig inte velat ha med oss att göra överhuvudtaget, helt plötsligt hävdar sig ha rätt till halv vårdnad och halv föräldraledighet och säger sig beredd att gå till domstol för att få igenom detta. Och efter detta tillkännagivande gör han sig omöjlig att få tag på, säger sig inte vilja prata med mig och vägrar svara i telefon.
Det hade nog ändå tagit lite skruv att jag påpekade att familjerätten skulle lägga stor vikt vid möjlighet att samarbeta i vårdnadsfrågor. Därför skulle vi nu alltså prata. Han kom in när jag stod och bytte blöja på A och efter att inte ha sett sin son på en månad säger han bara: "Vad äckligt det luktar!". Han var här i cirka tio minuter, under den tiden tittade han inte ens på A som jag då satt och ammade, han frågade inte hur han mådde och ville inte ta i honom.
Jag ville så klart ha förklaringar till hur han tänkte och hur han trodde att han bara kunde ändra sig så där och hur han kunde ha bara rättigheter men inga skyldigheter. Efter tio minuter stack han bara. Han sa att jag skrek åt honom. Vilket jag naturligtvis inte gjorde ammandes med A i famnen. Men han hittade inga motargument, blev frustrerad och behövde hitta en anledning att bara få dra. Alltså skrek jag åt honom.
Senare svarade han faktiskt i telefon. Jag ville veta hur han kunde bete sig så mot sin son. Då sa han att han visst ville träffa A och ville att vi skulle bestämma tid för det. Så han var här i onsdags och även igår, ungefär två timmar per gång, och det har gått bra. Jag vill inte att vi diskuterar någonting utan en medlande part så vi har bara pratat om neutrala saker och om A. Han har bytt blöja och sövt, A var lite orolig med honom, ny lukt, ovan hantering etc. Men det gick ändå hyfsat.
Nu återstår att se hur saker utvecklar sig framöver.. Det verkar ju variera med dagsformen, minst sagt.
Det hade nog ändå tagit lite skruv att jag påpekade att familjerätten skulle lägga stor vikt vid möjlighet att samarbeta i vårdnadsfrågor. Därför skulle vi nu alltså prata. Han kom in när jag stod och bytte blöja på A och efter att inte ha sett sin son på en månad säger han bara: "Vad äckligt det luktar!". Han var här i cirka tio minuter, under den tiden tittade han inte ens på A som jag då satt och ammade, han frågade inte hur han mådde och ville inte ta i honom.
Jag ville så klart ha förklaringar till hur han tänkte och hur han trodde att han bara kunde ändra sig så där och hur han kunde ha bara rättigheter men inga skyldigheter. Efter tio minuter stack han bara. Han sa att jag skrek åt honom. Vilket jag naturligtvis inte gjorde ammandes med A i famnen. Men han hittade inga motargument, blev frustrerad och behövde hitta en anledning att bara få dra. Alltså skrek jag åt honom.
Senare svarade han faktiskt i telefon. Jag ville veta hur han kunde bete sig så mot sin son. Då sa han att han visst ville träffa A och ville att vi skulle bestämma tid för det. Så han var här i onsdags och även igår, ungefär två timmar per gång, och det har gått bra. Jag vill inte att vi diskuterar någonting utan en medlande part så vi har bara pratat om neutrala saker och om A. Han har bytt blöja och sövt, A var lite orolig med honom, ny lukt, ovan hantering etc. Men det gick ändå hyfsat.
Nu återstår att se hur saker utvecklar sig framöver.. Det verkar ju variera med dagsformen, minst sagt.
Hår
80-talet ringer några gånger om dagen nu och vill casta mitt hår till inspelningen av Dallas. Det är väldigt många hårstrån, väldigt mycket volym och väldigt mycket utväxt. Projekt håravfall har ännu inte inletts så som sig bör efter avslutad graviditet. Men HUR gör man när man har ett femveckorsbarn i sin vård och skulle behöva sitta på salong ett par timmar för att klippa och måla håret? Mer nogräknade och mer ekonomiskt välbeställda personer hade säkert sett till att få detta gjort innan barnets ankomst. Men nu är det som det är.
År 1985 hade jag dock varit sjukt nöjd med den kalufs som möter mig i spegeln när jag är uppe och byter blöja mitt i natten.
År 1985 hade jag dock varit sjukt nöjd med den kalufs som möter mig i spegeln när jag är uppe och byter blöja mitt i natten.
torsdag 24 februari 2011
onsdag 23 februari 2011
Testad
Nu är vi faderskapstestade. Jag, Alfons och fadern. Vi fick svabba oss i munnarna med en liten svabb på pinne. Som i CSI. Vardagsdramatik när den är som sämst. Nu händer inte så mycket innan resultatet kommer, då ska vi åter till Familjerätten för att skriva på faderskapspapper. Det är då han vill ha gemensam vårdnad (varför???) och jag kommer säga tack men nej tack.
Pappan erkände också häromdagen att faderskapstestet bara var för att jävlas med mig. Han tvivlar egentligen inte på att han är pappa. Och nu har han ändrat sig. Nu vill han träffa A. Så idag ska han komma hit. Jag tänker inte motarbeta nåt umgänge, men det ska bli intressant att se hur länge intresset kommer hålla i sig.
Diskuterar dom här praktiska frågorna gör jag inte heller på hemmaplan, jag har försökt. När det ska diskuteras mer blir det med hjälp av samarbetssamtal på Familjerätten. Så umgänget idag ska bara gå så smidigt som möjligt för alla parter, jag orkar inte med mer stress. Och jag är inte en sån som går igång på konflikter, jag hatar att bråka. Men jag tänker så klart inte låta mig köras över på något sätt heller.
Och svagast i det här sammanhanget är faktiskt han.
Pappan erkände också häromdagen att faderskapstestet bara var för att jävlas med mig. Han tvivlar egentligen inte på att han är pappa. Och nu har han ändrat sig. Nu vill han träffa A. Så idag ska han komma hit. Jag tänker inte motarbeta nåt umgänge, men det ska bli intressant att se hur länge intresset kommer hålla i sig.
Diskuterar dom här praktiska frågorna gör jag inte heller på hemmaplan, jag har försökt. När det ska diskuteras mer blir det med hjälp av samarbetssamtal på Familjerätten. Så umgänget idag ska bara gå så smidigt som möjligt för alla parter, jag orkar inte med mer stress. Och jag är inte en sån som går igång på konflikter, jag hatar att bråka. Men jag tänker så klart inte låta mig köras över på något sätt heller.
Och svagast i det här sammanhanget är faktiskt han.
tisdag 22 februari 2011
Ensam mamma finner...
...annan ensam mamma. Kanske är det med oss som med små bebisar. Som liksom direkt finner och börjar bonda med en annan liten bebis i samma rum. Och så tittar dom forskande på varandra och ser ut som dom har telepatisk kontakt. Briefar varandra om läget liksom.
Vi var på vägning på bvc idag, det är drop in så man brukar få sitta i väntrummet en liten stund. Det kom en annan mamma och satte sig och vi började prata lite. Hon hade en sjumånaders pojke och hon berättade att han var i en fas där det bara var hon som dög, pappan fick inte trösta. Och följdfrågan på det från henne till mig var så klart som befarat: Hur är det med din son och pappan, funkar det? Det där som man i alla sammanhang är lite nervös för att det ska komma upp. Jag vill inte höra mig själv dra iväg med förklaringar och ursäkter om varför inte Alfons har en närvarande pappa som jag känner att jag måste göra. Kanske för att jag utgår från att andra har en nedlåtande attityd mot ensamma gravida och ensamma föräldrar, bara för att jag hade det innan jag blev en själv (hence Fröken Märkvärdig).
Jag fick ju säga att jag är själv med Alfons och pappan bor inte med oss. Och hon sa bara "Jaha. Jag var också själv med min första". Som att det var det mest normala i världen. Gud så skönt. Jag tror hon var skickad till mig av nån högre makt. Hennes första var 8 år nu och pappan hade funnits sporadiskt men skickade nu inte ens julklappar eller födelsedagspresenter. Sonens idealisering och beundran av sin pappa hade nu övergått i en mer uttalad besvikelse. Men hon rekommenderade skarpt bonuspappor, dom kunde vara hur bra som helst sa hon.
Man får ju för sig att man är den enda ensamma föräldern i den riktiga världen, att andra bara finns i bloggosfären. Jag tycker verkligen mvc och bvc skulle kunna styra upp det här lite mer. Barnmorskorna kunde ju redan under graviditeten hjälpa till med nätverksskapande för ensamma gravida, de vet ju verkligen allt om hur många vi är, vilka vi är, var vi finns och vilka våra barn är. Vi som bara kommer på kontroller vet ju ingenting. Mer än om man av en slump råkar börja prata med rätt person i väntrummet.
Ja just det. Dagens siffror: 4595 gram och 56 cm. Up we go!
Vi var på vägning på bvc idag, det är drop in så man brukar få sitta i väntrummet en liten stund. Det kom en annan mamma och satte sig och vi började prata lite. Hon hade en sjumånaders pojke och hon berättade att han var i en fas där det bara var hon som dög, pappan fick inte trösta. Och följdfrågan på det från henne till mig var så klart som befarat: Hur är det med din son och pappan, funkar det? Det där som man i alla sammanhang är lite nervös för att det ska komma upp. Jag vill inte höra mig själv dra iväg med förklaringar och ursäkter om varför inte Alfons har en närvarande pappa som jag känner att jag måste göra. Kanske för att jag utgår från att andra har en nedlåtande attityd mot ensamma gravida och ensamma föräldrar, bara för att jag hade det innan jag blev en själv (hence Fröken Märkvärdig).
Jag fick ju säga att jag är själv med Alfons och pappan bor inte med oss. Och hon sa bara "Jaha. Jag var också själv med min första". Som att det var det mest normala i världen. Gud så skönt. Jag tror hon var skickad till mig av nån högre makt. Hennes första var 8 år nu och pappan hade funnits sporadiskt men skickade nu inte ens julklappar eller födelsedagspresenter. Sonens idealisering och beundran av sin pappa hade nu övergått i en mer uttalad besvikelse. Men hon rekommenderade skarpt bonuspappor, dom kunde vara hur bra som helst sa hon.
Man får ju för sig att man är den enda ensamma föräldern i den riktiga världen, att andra bara finns i bloggosfären. Jag tycker verkligen mvc och bvc skulle kunna styra upp det här lite mer. Barnmorskorna kunde ju redan under graviditeten hjälpa till med nätverksskapande för ensamma gravida, de vet ju verkligen allt om hur många vi är, vilka vi är, var vi finns och vilka våra barn är. Vi som bara kommer på kontroller vet ju ingenting. Mer än om man av en slump råkar börja prata med rätt person i väntrummet.
Ja just det. Dagens siffror: 4595 gram och 56 cm. Up we go!
Hej utvecklingssprång!
Ute singlar ännu mer snöfnas. Det ligger ett nytt litet lager pudrat på bilen. Hej atomvinter! Fast solens läge skriker att nu är det vår och den där fågeln som alltid sjunger så där vårkaraktäristiskt gör det för full hals trots att den får lungorna fulla av minusgrader. Det stämmer inte. Våren, lägg in en attack nu PLEASE, det kommer ändå ta ända till april att få väck dom här enorma massorna vitt helvete som vintern besudlat landet med.
Mitt barn har blivit som förbytt de senaste dygnen. Jag som var så nöjd med att han hade börjat bli stor. Bytt upp sig till storlek 56 samt börjat få lättare att ligga och sova på egen hand. Backlash. Han har inte gått att lägga ifrån sig på flera dagar. Och han vägrar dessutom att under några omständigheter sova. Jag gör idoga försök förgäves. Jag har försökt fylla i en blankett länge nu. Det går inte.
Men, då slog det mig, det här med utvecklingssprång! Att jag skulle kolla upp. Inte för att jag har den tydligen eminenta och eftertraktade boken Växa och upptäcka världen, den är nämligen slut på allehanda håll inklusive förlag och på Tradera går den på auktion för 500 spänn. Men jag googlade utvecklingssprången och insåg att jag kanske får säga; hej utvecklingssprång. Barnet är ju 5 veckor i morgon och det är runt omkring då det händer.
Gnällig, orolig, osjälvständig, klängig, svårt att sova, vill inte äta. Check på alla dom. Bra att man vet. Men det där schemat såg ju ruskigt ut. Många svarta veckor framöver. Kanske ändå mer synd om A än om mig, han får ju liksom förstahandsupplevelsen av det där hemska. Att känna sig förvirrad och vilsen och skrämd av allt nytt i världen. Men hela A:s varande är ju också ett enda långt utvecklingssprång för MIG av sällan skådat slag. Jag ska upptäcka allt som har med hela den här barnvärlden att göra, under hormonpåverkan och skarpt stressande yttre omständigheter.
Det är faktiskt inte konstigt att man känner sig lite kinkig ibland.
Mitt barn har blivit som förbytt de senaste dygnen. Jag som var så nöjd med att han hade börjat bli stor. Bytt upp sig till storlek 56 samt börjat få lättare att ligga och sova på egen hand. Backlash. Han har inte gått att lägga ifrån sig på flera dagar. Och han vägrar dessutom att under några omständigheter sova. Jag gör idoga försök förgäves. Jag har försökt fylla i en blankett länge nu. Det går inte.
Men, då slog det mig, det här med utvecklingssprång! Att jag skulle kolla upp. Inte för att jag har den tydligen eminenta och eftertraktade boken Växa och upptäcka världen, den är nämligen slut på allehanda håll inklusive förlag och på Tradera går den på auktion för 500 spänn. Men jag googlade utvecklingssprången och insåg att jag kanske får säga; hej utvecklingssprång. Barnet är ju 5 veckor i morgon och det är runt omkring då det händer.
Gnällig, orolig, osjälvständig, klängig, svårt att sova, vill inte äta. Check på alla dom. Bra att man vet. Men det där schemat såg ju ruskigt ut. Många svarta veckor framöver. Kanske ändå mer synd om A än om mig, han får ju liksom förstahandsupplevelsen av det där hemska. Att känna sig förvirrad och vilsen och skrämd av allt nytt i världen. Men hela A:s varande är ju också ett enda långt utvecklingssprång för MIG av sällan skådat slag. Jag ska upptäcka allt som har med hela den här barnvärlden att göra, under hormonpåverkan och skarpt stressande yttre omständigheter.
Det är faktiskt inte konstigt att man känner sig lite kinkig ibland.
söndag 20 februari 2011
Good shit
Det här är bra grejer. Köp, låna eller på annat sätt skaffa eder tillgång till Liv Strömquists samlade verk. Tecknade serier med fokus på relationer, könsroller, samhälle, klass och annat intressant. Faktabaserat, kunnigt, roligt och insiktsfullt. Man blir nedstämd och förbannad och mycket glad och peppad. Läs!
Einsteins fru
Prins Charles känsla
Hundra procent fett
Mjölkstockning - check
Jodå, mycket riktigt. Nu kom det. Så nu har jag haft slempropp, avslag OCH mjölkstockning. Orsak: troligtvis en mycket trång amningsbehå. NÄR ska jag lyckas ta mig iväg och köpa nya?? Annan möjlig orsak kan vara dåligt påpälsade promenader till och från tvättstugan. Linne i -15 när bvc-sköterskan varnat bara för att öppna frysen hemma, kanske inte är optimalt. Men jag tror ju som vanligt att allt sånt, alla obskyra diagnoser, inte kan hända mig bara andra.
Ont, rött, hårt och igår feber och slut på värktabletter. När ska ensamma föräldrar få en sån där gala i teve? Med pengainsamling och kanske några vardagshjältar från verkligheten som berättar om sina real life vedermödor. Jag hoppas snart. ¨
Det bästa är att duscha mycket hett och länge har jag hört. Men hur lyckas man med det när man inte kan lägga ifrån sig barnet för det vägrar sova själv? Nu snart kommer i alla fall min bror och hälsar på, då ska han få passa medan jag och bröstpumpen går in i duschen en stund.
Bebis är för ögonblicket sovande i babysittern, nybadad och mycket fin! Å vad jag ser fram emot denna vår ändå, när han ska bli mer och mer kontaktbar och vi ska utflykta.
Tack för alla kommentarer, jag har haft svårt att hinna svara de senaste dagarna men jag läser och lär och bockar mig ödmjukast!
Ont, rött, hårt och igår feber och slut på värktabletter. När ska ensamma föräldrar få en sån där gala i teve? Med pengainsamling och kanske några vardagshjältar från verkligheten som berättar om sina real life vedermödor. Jag hoppas snart. ¨
Det bästa är att duscha mycket hett och länge har jag hört. Men hur lyckas man med det när man inte kan lägga ifrån sig barnet för det vägrar sova själv? Nu snart kommer i alla fall min bror och hälsar på, då ska han få passa medan jag och bröstpumpen går in i duschen en stund.
Bebis är för ögonblicket sovande i babysittern, nybadad och mycket fin! Å vad jag ser fram emot denna vår ändå, när han ska bli mer och mer kontaktbar och vi ska utflykta.
Tack för alla kommentarer, jag har haft svårt att hinna svara de senaste dagarna men jag läser och lär och bockar mig ödmjukast!
fredag 18 februari 2011
Vakenhetsmaraton med skrik - ny gren för enmånadsmänniskor
Å söte Jesus. När det kommer kommer allt på en gång. Las ketchupeffekt. En dag innehållande lite av varje. En nyhet är att mitt barn har satt rekord i att hålla sig vaken. Från cirka 12 tills nu klockan 21:30. Kanske tre fjärdedelar av denna tid har det också kommit ljud från honom. Höga sådana, ur strupen. Ungefär för en timme sen brast min tapperhet och byttes ut mot våta kinder. Möjligtvis var det där nånstans han bestämde sig för att inte testa gränsen längre än så.
Jag har under dagen provat allt. Gå, sitta, stå, lägga honom i min säng, lägga honom i babysittern, lägga honom i spjälsängen, leka, sjunga, prata, bära honom i selen, lägga mig själv MED honom i sängen och försöka lura honom att det är natt, gå vagnpromenad, ge Minifom och amma, amma utan Mnifom, ha teve av, ha teve på. Jag har gjort allt utom att åka bil med honom. Det kanske hade hjälpt.
Och när det var som värst nu ikväll skickade jag mycket onda tankar till fadern. Det går an att gapa och skrika om sina påstådda rättigheter, men var är han när hans son skriker tio timmar i sträck? Sedan dagarna efter förlossningen har han inte en enda gång frågat efter hur hans son mår eller hur vi har det. Och här går jag och sköter hans barn dygnet runt och han har mage att kalla mig en rad oförskämda saker. Idag var jag "en äcklig liten skit". För att jag ifrågasatte hans prioriteringar när han inte kunde offra en enda sekund av sin helg på att försöka diskutera de här sakerna kring vårdnad och föräldraledighet han har hävt ur sig via sms de senaste dagarna.
Jag pratade med familjerätten i morse och blev i alla fall lite lugnare. TACK ni fina som peppat med kommentarer och bra tips! Det betyder MYCKET. Man känner sig så otroligt sårbar i såna här frågor. Det verkar ändå som om mammans ställning i vårdnadsfrågor är ganska stark fortfarande, trots att familjerätten helst ser att båda föräldrarna har vårdnaden. Godkänner jag inte gemensam vårdnad så blir det inte så. Och tydligen är det en ganska stor process att ta en vårdnadsfråga till tingsrätten och jag tvivlar på att han skulle klara det. Jag ska dock fortsätta på min skrivelse för att ha allt som kan ligga honom i fatet dokumenterat. Och även gå igenom alla sms från hela graviditeten tills nu.
Bra saker från idag är att jag blev superpeppo efter att ha pratat med familjerätten och kände mig oövervinnlig en stund. Jag och Alfons dansade loss i vardagsrummet till min partyplaylist på Spotify. Han verkade gilla det! Jag kom på att han har hört många av låtarna förut, när jag har varit och tränat under graviditeten. Kanske var det där under dansstunden nånstans han också blev superpeppo och tyckte att nu är det party and no sleep dagen lång.
Annan bra sak är att jag har börjat bli lite kär. I honom, Alfons. Det börjar bubbla och pirra och jag har överseende med det mesta och kan ibland längta efter att han ska vakna när han ligger och sover, så jag får hålla honom och se honom och ha honom nära. Jag känner att det här nog kan bli ganska roligt också.
Och jag önskar att jag kunde skriva lite kortare blogginlägg. Snygga, snitsiga och komprimerade. Jag ska försöka.
Jag har under dagen provat allt. Gå, sitta, stå, lägga honom i min säng, lägga honom i babysittern, lägga honom i spjälsängen, leka, sjunga, prata, bära honom i selen, lägga mig själv MED honom i sängen och försöka lura honom att det är natt, gå vagnpromenad, ge Minifom och amma, amma utan Mnifom, ha teve av, ha teve på. Jag har gjort allt utom att åka bil med honom. Det kanske hade hjälpt.
Och när det var som värst nu ikväll skickade jag mycket onda tankar till fadern. Det går an att gapa och skrika om sina påstådda rättigheter, men var är han när hans son skriker tio timmar i sträck? Sedan dagarna efter förlossningen har han inte en enda gång frågat efter hur hans son mår eller hur vi har det. Och här går jag och sköter hans barn dygnet runt och han har mage att kalla mig en rad oförskämda saker. Idag var jag "en äcklig liten skit". För att jag ifrågasatte hans prioriteringar när han inte kunde offra en enda sekund av sin helg på att försöka diskutera de här sakerna kring vårdnad och föräldraledighet han har hävt ur sig via sms de senaste dagarna.
Jag pratade med familjerätten i morse och blev i alla fall lite lugnare. TACK ni fina som peppat med kommentarer och bra tips! Det betyder MYCKET. Man känner sig så otroligt sårbar i såna här frågor. Det verkar ändå som om mammans ställning i vårdnadsfrågor är ganska stark fortfarande, trots att familjerätten helst ser att båda föräldrarna har vårdnaden. Godkänner jag inte gemensam vårdnad så blir det inte så. Och tydligen är det en ganska stor process att ta en vårdnadsfråga till tingsrätten och jag tvivlar på att han skulle klara det. Jag ska dock fortsätta på min skrivelse för att ha allt som kan ligga honom i fatet dokumenterat. Och även gå igenom alla sms från hela graviditeten tills nu.
Bra saker från idag är att jag blev superpeppo efter att ha pratat med familjerätten och kände mig oövervinnlig en stund. Jag och Alfons dansade loss i vardagsrummet till min partyplaylist på Spotify. Han verkade gilla det! Jag kom på att han har hört många av låtarna förut, när jag har varit och tränat under graviditeten. Kanske var det där under dansstunden nånstans han också blev superpeppo och tyckte att nu är det party and no sleep dagen lång.
Annan bra sak är att jag har börjat bli lite kär. I honom, Alfons. Det börjar bubbla och pirra och jag har överseende med det mesta och kan ibland längta efter att han ska vakna när han ligger och sover, så jag får hålla honom och se honom och ha honom nära. Jag känner att det här nog kan bli ganska roligt också.
Och jag önskar att jag kunde skriva lite kortare blogginlägg. Snygga, snitsiga och komprimerade. Jag ska försöka.
torsdag 17 februari 2011
Krig
Från galenskap version 1.0 höjdes denna nivå under gårdagen till en helt supergalen version 2.0. Av pappan. Efter att inte ha brytt sig ett skit under graviditeten eller varit ett stöd för mig eller på något vis uppvisat engagemang för det kommande barnet och inte heller sedan pappadagarna efter förlossningen (då han var här sju dagar av tio, resten på annat håll) ha hört av sig EN ENDA GÅNG för att fråga hur hans son mår eller hur det går för oss, hävdar nu denna människa triumferande att han minsann har RÄTT till gemensam vårdnad (eller DELAD vårdnad som han tror att det heter) och RÄTT till hälften av föräldraledigheten! Detta är samma person som ännu inte heller betalat en enda krona av vad Alfons har kostat hittills.
Och det är samma person som också insisterat på ett faderskapstest som ska tas på onsdag på familjerätten. Han gör inte detta av kärlek till Alfons utan för att jävlas med mig. Han känner inte ens kärlek för Alfons. Han tror att det funkar ungefär så att efter halva min föräldraledighet kommer han och hämtar Alfons och tar hem honom till sig. Ett spädbarn som aldrig varit hemma hos honom och som i princip aldrig träffat honom!
Han hävdar att han ska ta detta till domstol. Jag är så otroligt stressad och livrädd att dom ska ge honom gemensam vårdnad. Jag behöver inte det här. Jag sov max två timmar inatt och Alfons känner av och är orolig också. Mitt huvud känns som en ballong. All denna information har jag fått via sms från honom. Jag säger att vi måste ju prata om det här om han menar detta på allvar. Han skriver tillbaks att inte vill prata med mig och inte träffa mig. Där sprack alltså grundförutsättningarna för gemensam vårdnad som kräver att man kan samarbeta kring barnet.
Jag kommer kontakta familjerätten igen och försöka få till ett enskilt samtal med någon jurist där för att få exakta besked om mina möjligheter att behålla ensam vårdnad. Jag har aldrig någonsin hävdat att han inte ska få träffa Alfons, tvärtom. Han har aldrig velat och aldrig intresserat sig. Och umgängesrätt finns självklart och den är till för Alfons skull och det kommer jag aldrig motsätta mig. Men att den här labila, irrationella och ansvarslösa personen som inte klarar av att ta hand om sitt eget liv ska ha rätt att fatta juridiska och ekonomiska beslut kring mitt barn gör mig tokig och galen och skräckslagen.
Den närmaste dagarna kommer jag tillbringa all ledig tid jag kan få vid datorn för att skriva ett dokument till familjerätten där jag förklarar varför jag anser att pappan är olämplig som vårdnadshavare. Om jag uppdaterar dåligt här på bloggen så är det därför...
Peace.
Och det är samma person som också insisterat på ett faderskapstest som ska tas på onsdag på familjerätten. Han gör inte detta av kärlek till Alfons utan för att jävlas med mig. Han känner inte ens kärlek för Alfons. Han tror att det funkar ungefär så att efter halva min föräldraledighet kommer han och hämtar Alfons och tar hem honom till sig. Ett spädbarn som aldrig varit hemma hos honom och som i princip aldrig träffat honom!
Han hävdar att han ska ta detta till domstol. Jag är så otroligt stressad och livrädd att dom ska ge honom gemensam vårdnad. Jag behöver inte det här. Jag sov max två timmar inatt och Alfons känner av och är orolig också. Mitt huvud känns som en ballong. All denna information har jag fått via sms från honom. Jag säger att vi måste ju prata om det här om han menar detta på allvar. Han skriver tillbaks att inte vill prata med mig och inte träffa mig. Där sprack alltså grundförutsättningarna för gemensam vårdnad som kräver att man kan samarbeta kring barnet.
Jag kommer kontakta familjerätten igen och försöka få till ett enskilt samtal med någon jurist där för att få exakta besked om mina möjligheter att behålla ensam vårdnad. Jag har aldrig någonsin hävdat att han inte ska få träffa Alfons, tvärtom. Han har aldrig velat och aldrig intresserat sig. Och umgängesrätt finns självklart och den är till för Alfons skull och det kommer jag aldrig motsätta mig. Men att den här labila, irrationella och ansvarslösa personen som inte klarar av att ta hand om sitt eget liv ska ha rätt att fatta juridiska och ekonomiska beslut kring mitt barn gör mig tokig och galen och skräckslagen.
Den närmaste dagarna kommer jag tillbringa all ledig tid jag kan få vid datorn för att skriva ett dokument till familjerätten där jag förklarar varför jag anser att pappan är olämplig som vårdnadshavare. Om jag uppdaterar dåligt här på bloggen så är det därför...
Peace.
tisdag 15 februari 2011
Dagens sifferresultat
På bvc-besöket idag skrek han så klart inte alls fast han knappt varit tyst alls de senaste två dygnen. Knappt sovit heller. Till och med i sömnen stönar han och jämrar sig. Jag tänkte att han skulle exemplifiera för barnsyrran de symtom på det onda i magen som jag tror han har. Men icke, det var lajbans att besöka världen tyckte Alfons och var nöjd med att kolla först på allt som åkte förbi utanför bilfönstret och senare på allt skojs i väntrummet på bvc. Sist men inte minst stirrade han stint på sköterskan så han fick godkänt på fixera-blicken provet. Inte förrän i bilen på hemväg blev han sig själv igen.
4230 gram och 54 cm. Han har blivit ett storbarn! Upp 1,4 kilo på fyra veckor. Plus 3 cm på längden. Huvet har växt nästan 4 cm i omkrets. Jag har misstänkt ett tag att något har hänt men inte riktigt velat inse. Men när vi kom hem och hade fått fakta svart på vitt firade jag hans tillväxt med att sortera ut nästan alla kläder i storlek 50 och justera upp bältena i babyskyddet ett hack så han får plats att sitta i det utan att komprimera sina ryggkotor till oigenkännlighet .
Sköterskan vet att jag är själv och undrade hur jag hade det. Jag försöker ju säga att det går bra. Jag vet inget annat. Och jag har ju varit inställd på det här ett tag. Men hon fick mig att tycka riktigt synd om mig själv när hon redogjorde för allt jag borde få hjälp med och att jag måste ta hand om mig själv och att folk vanligtvis blir helt slutkörda som föräldrar fast dom är TVÅ. Hon tyckte också jag skulle dra in pappan.
Jo tack, jag har försökt.
4230 gram och 54 cm. Han har blivit ett storbarn! Upp 1,4 kilo på fyra veckor. Plus 3 cm på längden. Huvet har växt nästan 4 cm i omkrets. Jag har misstänkt ett tag att något har hänt men inte riktigt velat inse. Men när vi kom hem och hade fått fakta svart på vitt firade jag hans tillväxt med att sortera ut nästan alla kläder i storlek 50 och justera upp bältena i babyskyddet ett hack så han får plats att sitta i det utan att komprimera sina ryggkotor till oigenkännlighet .
Sköterskan vet att jag är själv och undrade hur jag hade det. Jag försöker ju säga att det går bra. Jag vet inget annat. Och jag har ju varit inställd på det här ett tag. Men hon fick mig att tycka riktigt synd om mig själv när hon redogjorde för allt jag borde få hjälp med och att jag måste ta hand om mig själv och att folk vanligtvis blir helt slutkörda som föräldrar fast dom är TVÅ. Hon tyckte också jag skulle dra in pappan.
Jo tack, jag har försökt.
Jo, han har visst smockat till sig på sistone. Fått dubbelhakor som han brukar vila allt längre ner på bröstkorgen. Och ännu fler veck att hålla rent har han skaffat sig. Osmart, han hatar nämligen veckrengöring.
The truth is out there
Har hittat till Mamma Vilja s blogg och läser ikapp. Det tar en himla tid att läsa ikapp på bloggar som funnits ett tag. Men så roligt. Det kan ta några timmar och brukar försätta mig i ett totalabsorberat tillstånd. Jag scrollar upp och ner och runt omkring och suger i mig allt. Vilken skatt att få ta del av andras erfarenheter och upplevelser! Vänförtroligheter utan att vara äkta vän i verkliga livet. Vänskaplig är jag naturligtvis om än bara nätledes. Och så tacksam över alla som skriver och delar med sig.
Och igenkänningsfaktorn och trösten i det. Jag blir rörd och full i skratt på en och samma gång. Ja. Det är ju så det är nu. Ränna runt i det smutsiga kaotiska hemmet, försöka trösta en tröstlös och bli så trött själv av det omöjliga i det så tårarna börjar trilla och en fet känsla av värdelöshet infinner sig. Avbrutna duschar och halvätna smörgåsar. Ibland också halvbredda smörgåsar. Äta på en nanosekund. Inte äta alls. Ta en morot istället. Äta med en ammande varelse i knät. Lägga handduk över för att inte spilla ner barnets kläder. Dom som redan är bytta tre gånger samma dag. Kaoset då man ska lämna hemmet och stressen kring det. Förebygga kaoset. När ska jag amma och byta för att minimera risken att han börjar skrika inne på mataffären/bvc/apoteket? Klä på sig själv alla kläder och amma fullt påklädd för att minska risken för att hunger ska hinna uppstå innan man hunnit hem igen. Logistiken och klurandet kring tidigare vardagsrutiner som att gå till tvättstugan. Man hinner se tvättiden komma och nästan passera för att barnet skrek och har nu somnat vid bröstet. En förflyttning kan innebära risk för abrupt uppvaknande och med det tillbaks på ruta ett.
Och att finna att livspusslet hastigt och lustigt demonterats till att handla om att klara av det mest basala under en dag. Äta, gå på toaletten och sova. Så har man hamnat i symbios med en bebis. Konflikter och frustrationer uppstår dock när mamman har fått sova nästan lagom mycket så man för en stund har ork och lust med andra grejer också. Typ städa, fixa och dona, skriva blogg, ringa, träffa nån eller gå iväg och göra nåt utanför hemmet. Då vill bebis ändå bara äta, gå på toaletten och sova.
Jag längtar till vi kommer kunna mötas mer i våra behov. Kanske göra något som vi BÅDA tycker är roligt, samtidigt.
Och igenkänningsfaktorn och trösten i det. Jag blir rörd och full i skratt på en och samma gång. Ja. Det är ju så det är nu. Ränna runt i det smutsiga kaotiska hemmet, försöka trösta en tröstlös och bli så trött själv av det omöjliga i det så tårarna börjar trilla och en fet känsla av värdelöshet infinner sig. Avbrutna duschar och halvätna smörgåsar. Ibland också halvbredda smörgåsar. Äta på en nanosekund. Inte äta alls. Ta en morot istället. Äta med en ammande varelse i knät. Lägga handduk över för att inte spilla ner barnets kläder. Dom som redan är bytta tre gånger samma dag. Kaoset då man ska lämna hemmet och stressen kring det. Förebygga kaoset. När ska jag amma och byta för att minimera risken att han börjar skrika inne på mataffären/bvc/apoteket? Klä på sig själv alla kläder och amma fullt påklädd för att minska risken för att hunger ska hinna uppstå innan man hunnit hem igen. Logistiken och klurandet kring tidigare vardagsrutiner som att gå till tvättstugan. Man hinner se tvättiden komma och nästan passera för att barnet skrek och har nu somnat vid bröstet. En förflyttning kan innebära risk för abrupt uppvaknande och med det tillbaks på ruta ett.
Och att finna att livspusslet hastigt och lustigt demonterats till att handla om att klara av det mest basala under en dag. Äta, gå på toaletten och sova. Så har man hamnat i symbios med en bebis. Konflikter och frustrationer uppstår dock när mamman har fått sova nästan lagom mycket så man för en stund har ork och lust med andra grejer också. Typ städa, fixa och dona, skriva blogg, ringa, träffa nån eller gå iväg och göra nåt utanför hemmet. Då vill bebis ändå bara äta, gå på toaletten och sova.
Jag längtar till vi kommer kunna mötas mer i våra behov. Kanske göra något som vi BÅDA tycker är roligt, samtidigt.
måndag 14 februari 2011
Vad sa ni att det var för dag idag?
Jag längtar i alla fall tills barnet har biffat till sig lite så han fyller ut en storlek 68. Då ska han få ha på sig den här absurt fina bodyn med PÄRLPLATTEHJÄRTA på. Det är lite puffärm också. Det kommer han vara extra stilig i. Kanske någon gång framåt sommaren.
På önskelistan
Vi tillbringar mer och mer tid i badrummet nuförtiden. Det är nämligen så svårt att slita sig från dom små djuren som jag hängt upp över skötbordet. Jag tror bestämt att barnet önskar sig ett babygym i enmånadspresent.
söndag 13 februari 2011
Skynda att älska
Jag hade väl inte riktigt släppt in Alfons får jag erkänna. Inte drabbats av den där stora moderslyckan och den himlastormande kärleken under de här första tre veckorna. Kanske delvis beroende på all tveksamhet kring hans ankomst, alla dubbla känslor kring det. Det är mycket som har fått knytas ihop och stoppas undan nånstans inuti. Hans inträde i världen har kantats av glädje och förväntan i viss mån men i stor utsträckning också konflikter, rädsla, sorg och tvivel.
Men igår kväll bestämde jag mig. Jag insåg att hans pappa inte kommer finnas för honom. Han älskar honom inte villkorslöst och han kommer inte göra det heller som det ser ut. Men jag tänker göra det. Jag tänker älska Alfons för två. Eller tre eller fler. Han har inte valt det här. Han är välkommen och älskad och det ska han veta och känna. Han ska inte drabbas av något han inte kan rå för.
Han är så himla liten och fin och nu är det vi.
Men igår kväll bestämde jag mig. Jag insåg att hans pappa inte kommer finnas för honom. Han älskar honom inte villkorslöst och han kommer inte göra det heller som det ser ut. Men jag tänker göra det. Jag tänker älska Alfons för två. Eller tre eller fler. Han har inte valt det här. Han är välkommen och älskad och det ska han veta och känna. Han ska inte drabbas av något han inte kan rå för.
Han är så himla liten och fin och nu är det vi.
Gångbaneeländet
Ja hur är det nu man ska bete sig på gångbanor? Min förvirring efter de senaste veckornas promenader med mitt nya sällskap barnvagnen är total och fullständig. Hunden är fortfarande på vilohem hos mina föräldrar, men som promenerande med hund håller jag mig alltid till vänster på gångbanan. Enligt gängse hundägarpraxis för man sin kopplade vän på sin vänstra sida. För att hunden då ska kunna gå vid kanten och nosa där det är som mest spännande och för att man ska hålla hunden så långt från andra hundar vid hundmöten är det mest praktiskt att hålla sig till vänster.
Dock har jag alltid upplevt att alla andra jag möter tillämpar nån slags högerregel, för jag tycker mig se att dom uppvisar en viss irritation när dom får väja och böka för att jag går på den felande vänstra sidan. Har jag alltid trott! Tills nu, när jag går utan hund men med barnvagn och känner mig mycket präktig och korrekt när jag äntligen får hålla så långt till höger som möjligt på gångbanan. Då plötsligt går alla jag möter på vänster sida! Nitiskt till vänster går dom och ger inte minsta tecken på vilja att maka på sig utan jag får mecka mig åt sidan med vagn och allt. Kan dom bestämma sig nån gång va va?
Är det så att den regel som gäller på gångbanor i själva verket är den där gamla vanliga som gäller på landsvägar att man går på vänster sida och cyklar på höger? Är det här något jag borde ha lärt mig på trafikskolan?
Tacksam för upplysning av någon som besitter sådan!
Dock har jag alltid upplevt att alla andra jag möter tillämpar nån slags högerregel, för jag tycker mig se att dom uppvisar en viss irritation när dom får väja och böka för att jag går på den felande vänstra sidan. Har jag alltid trott! Tills nu, när jag går utan hund men med barnvagn och känner mig mycket präktig och korrekt när jag äntligen får hålla så långt till höger som möjligt på gångbanan. Då plötsligt går alla jag möter på vänster sida! Nitiskt till vänster går dom och ger inte minsta tecken på vilja att maka på sig utan jag får mecka mig åt sidan med vagn och allt. Kan dom bestämma sig nån gång va va?
Är det så att den regel som gäller på gångbanor i själva verket är den där gamla vanliga som gäller på landsvägar att man går på vänster sida och cyklar på höger? Är det här något jag borde ha lärt mig på trafikskolan?
Tacksam för upplysning av någon som besitter sådan!
Mitt senaste promenadsällskap iförd alldeles för stor overall så det är armar-uppåt-sträck som sällabbar. Roligt tycker hans mamma. Och nappen har man fått peta dit också. Det får man ibland men inte alltid. Men vilken sida ska han gå på egentligen?
lördag 12 februari 2011
Vatten vs blod 1-0
Jag fattar inte hur man inte kan vilja träffa sitt eget barn. Och inte heller på något sätt visa att man bryr sig om det. Jag borde inte blir förvånad, men jag blir det ändå. Och jag fattar det verkligen inte.
Jag har hört argument som att den biologiska fadern inte är så relevant och att det är vem som verkligen finns där som räknas. Ja, förvisso. Och jag för min del kan inte heller se att just den här biologiska pappan skulle tillföra så mycket i barnets liv. Själv kommer jag från hyfsat uppstyrda familjeförhållanden. För mig är det en väldigt dramatisk och drastisk sak att inte ha kontakt med någon av sina föräldrar. Jag kan förstå det om den ena föräldern är kriminell eller våldsam. Men det är så otroligt sorgligt att ett litet barn ska växa upp med vetskapen om att det finns en vuxen, som dessutom är barnets biologiska förälder, som inte vill kännas vid det. Jag tror att känslan av att vara avvisad och oönskad och därmed också oälskad av den som borde ha älskat det mest kan lämna livslånga spår och sår i ett litet barn.
Det är ledsamt att Alfons inte bara ska vara superälskad och en källa till glädje. Han har inte gjort något för att förtjäna att bli bortstött eller förnekad och jag vill aldrig att han ska behöva känna så.
Jag har hört argument som att den biologiska fadern inte är så relevant och att det är vem som verkligen finns där som räknas. Ja, förvisso. Och jag för min del kan inte heller se att just den här biologiska pappan skulle tillföra så mycket i barnets liv. Själv kommer jag från hyfsat uppstyrda familjeförhållanden. För mig är det en väldigt dramatisk och drastisk sak att inte ha kontakt med någon av sina föräldrar. Jag kan förstå det om den ena föräldern är kriminell eller våldsam. Men det är så otroligt sorgligt att ett litet barn ska växa upp med vetskapen om att det finns en vuxen, som dessutom är barnets biologiska förälder, som inte vill kännas vid det. Jag tror att känslan av att vara avvisad och oönskad och därmed också oälskad av den som borde ha älskat det mest kan lämna livslånga spår och sår i ett litet barn.
Det är ledsamt att Alfons inte bara ska vara superälskad och en källa till glädje. Han har inte gjort något för att förtjäna att bli bortstött eller förnekad och jag vill aldrig att han ska behöva känna så.
Food not bombs
Under de drygt tre veckor som jag ammat har jag aldrig sett skymten av någon mjölk. Inte en droppe. Jag har varit stressad över det och undrat om barnet får i sig någon näring överhuvudtaget. Men jo, han har ju kräkts något vitt då och då, bajsat och kissat och faktiskt gått upp i vikt när han vägt sig och börjar nu ta formen av en liten Buddha. Men jag har ändå varit orolig. Över att inte ha tillräckligt mycket mjölk. Jag har velat se bevis på ett överflöd för att kunna känna mig lugn och nöjd.
Och gud hör bön. Jag har börjat LÄCKA, halleluja.
fredag 11 februari 2011
Ljusglimt
Vi har tvättstugan. Trots att jag börjar närma mig den där avgrunden av trötthet, sömnbrist och desperation var jag tvungen att skratta förut. Sällan har jag skådat något sötare än den här lille nissen som sitter i bärselen och klurar :)
torsdag 10 februari 2011
Where the magic happens
Skötbordet. En plats för naturens under av varierande slag. Ofta finns det ingenstans han kommer till ro som just här. Han kan ha skrikit en god stund, jag ska kolla blöjan och lägger honom på just skötbordet. Och han tystnar på en millisekund. Ofta för att storögt och förundrat studera Alfons Åberg som hänger inom lämpligt fokusavstånd till vänster om honom.
Här kläs det också av och på, då oftast inte under lika delikat tystnad. När alla kläderna och blöjan har plockats av brukar det hända. Alla kroppsöppningar som kan hållas stängda, öppnas. Samtidigt. Inte helt sällan när barnet är nybadat. Och hela skötbordets klädsel och barnets klädsel måste bytas. Jag har redan hunnit muttra några gånger om vad det är med individer av hankön som gör att dom måste kissa PÅ saker.
Lite av kräket brukar sparas tills efter skötbordet då man är fullt påklädd i ren stass. Då kräks det på den. Eller dom, i plural. Vi skulle till sjukhuset idag på eftermiddagen och hann innan vi kom iväg byta kläder tre gånger.
Inatt drömde jag att jag plötsligt hittade en tvättmaskin i lägenheten. den hade liksom alltid stått där, jag hade bara inte tänkt på den. Jag minns känslan av lycka från drömmen. Att nu skulle allt ordna sig och bli annorlunda!
Snacka om att ha tagit ner sina drömmar till en mer basal nivå...
Här kläs det också av och på, då oftast inte under lika delikat tystnad. När alla kläderna och blöjan har plockats av brukar det hända. Alla kroppsöppningar som kan hållas stängda, öppnas. Samtidigt. Inte helt sällan när barnet är nybadat. Och hela skötbordets klädsel och barnets klädsel måste bytas. Jag har redan hunnit muttra några gånger om vad det är med individer av hankön som gör att dom måste kissa PÅ saker.
Lite av kräket brukar sparas tills efter skötbordet då man är fullt påklädd i ren stass. Då kräks det på den. Eller dom, i plural. Vi skulle till sjukhuset idag på eftermiddagen och hann innan vi kom iväg byta kläder tre gånger.
Inatt drömde jag att jag plötsligt hittade en tvättmaskin i lägenheten. den hade liksom alltid stått där, jag hade bara inte tänkt på den. Jag minns känslan av lycka från drömmen. Att nu skulle allt ordna sig och bli annorlunda!
Snacka om att ha tagit ner sina drömmar till en mer basal nivå...
Ett magiskt hemmabygge. En Antonius arbetsbänk från Ikea med påskruvad skötyta av spånskiva.
Kompisen Åberg.
Hormoner eller nåt
Jag började på ett surt inlägg om hormoner. Sen tog jag bort det. För det är ju nej till sura inlägg, jag ska ju vara en glad förälder.. Men det handlade i alla fall nåt om brist på hormoner om man inte känner sig uppslukad av moderslycka och tycker det är himmelriket att sitta och amma flera timmar om dagen och inte automatiskt fattar varför barnet skriker.
Jag har ju annars valt att inte hålla dom där hormonerna särskilt ansvariga. Det är så mycket inlärda beteenden och insocialiserade fördomar man kan slippa ta ansvar för om man väljer att hänvisa till oåterkalleliga biologiska förklaringar. Jag vill tro att vi är föränderliga varelser som har alla möjligheter att forma och formas. Vi föds så otroligt ofärdiga och måste lära oss precis allt vi behöver kunna och i den processen kan faktiskt vad som helst skapas.
Dum i huvet känner jag mig i alla fall. Dock tror jag inte att det huvudsakligen handlar om att hormoner har tagit min hjärna i besittning. Utan om att mitt fokus flyttats från mig själv och sånt som vanligtvis intresserar mig till en annan varelse och dennes behov som tämligen radikalt skiljer sig från mina. All min uppmärksamhet är riktad mot denna nya person och hans välbefinnande. Och jag måste hela tiden vara superuppmärksam och har de senaste veckorna äntrat helt nya världar bestående av barnvagnar, bilstolar, på- och avklädning, blöjbyten, sjukhusbesök, bvc-besök och så vidare. I kombination med sömnbrist, stress och dåliga matvanor leder detta ofrånkomligen till att man blir några nivåer mer puckad än annars. Jag kan i viss mån känna igen mitt mående nu från andra perioder i livet då hårt arbete varvats med mycket nya intryck och för lite sömn. Det resulterar ju alltid i att man hamnar i ett vrakliknande tillstånd.
Jag håller också på att justera in mig så gott det går till det här nya tempot och nya vardagen. Det handlar plötsligt om så vansinnigt grundläggande saker som att jag och han den andre ska få i oss mat, sköta våra magar och försöka få den sömn vi behöver. Inget annat. Hela dagarna går åt till det. Och jag blir så rastlös. Fast jag vet att det måste vara så här ett bra tag nu och att bara är förödande just nu att försöka peta in allt det där andra som jag också vill ha i livet. Allt hinns bara inte med.
Ofta känner jag mig som en tråkig och självcentrerad idiot. Jag är så uppslukad av det här nya och allt det stora som händer i det lilla. Just nu tar jag inte in så mycket annat. Och tycker inte att jag har något att prata om när jag träffar andra. Och ibland glömmer jag sånt som händer i andras liv, viktiga saker. Det är dåligt. Jag vill vara en bra vän och medmänniska som kommer ihåg vad folk har berättat och kommer ihåg att ställa följdfrågor om hur det har gått fär dom med det ena och det andra. Jag glömmer bort att fråga vad dom har varit med om för mina tankar har bara kretsat kring han den där lille. Jag hoppas det går över så småningom när allt det här nya börjar forma sig till nån slags vardag.
Jag har ju annars valt att inte hålla dom där hormonerna särskilt ansvariga. Det är så mycket inlärda beteenden och insocialiserade fördomar man kan slippa ta ansvar för om man väljer att hänvisa till oåterkalleliga biologiska förklaringar. Jag vill tro att vi är föränderliga varelser som har alla möjligheter att forma och formas. Vi föds så otroligt ofärdiga och måste lära oss precis allt vi behöver kunna och i den processen kan faktiskt vad som helst skapas.
Dum i huvet känner jag mig i alla fall. Dock tror jag inte att det huvudsakligen handlar om att hormoner har tagit min hjärna i besittning. Utan om att mitt fokus flyttats från mig själv och sånt som vanligtvis intresserar mig till en annan varelse och dennes behov som tämligen radikalt skiljer sig från mina. All min uppmärksamhet är riktad mot denna nya person och hans välbefinnande. Och jag måste hela tiden vara superuppmärksam och har de senaste veckorna äntrat helt nya världar bestående av barnvagnar, bilstolar, på- och avklädning, blöjbyten, sjukhusbesök, bvc-besök och så vidare. I kombination med sömnbrist, stress och dåliga matvanor leder detta ofrånkomligen till att man blir några nivåer mer puckad än annars. Jag kan i viss mån känna igen mitt mående nu från andra perioder i livet då hårt arbete varvats med mycket nya intryck och för lite sömn. Det resulterar ju alltid i att man hamnar i ett vrakliknande tillstånd.
Jag håller också på att justera in mig så gott det går till det här nya tempot och nya vardagen. Det handlar plötsligt om så vansinnigt grundläggande saker som att jag och han den andre ska få i oss mat, sköta våra magar och försöka få den sömn vi behöver. Inget annat. Hela dagarna går åt till det. Och jag blir så rastlös. Fast jag vet att det måste vara så här ett bra tag nu och att bara är förödande just nu att försöka peta in allt det där andra som jag också vill ha i livet. Allt hinns bara inte med.
Ofta känner jag mig som en tråkig och självcentrerad idiot. Jag är så uppslukad av det här nya och allt det stora som händer i det lilla. Just nu tar jag inte in så mycket annat. Och tycker inte att jag har något att prata om när jag träffar andra. Och ibland glömmer jag sånt som händer i andras liv, viktiga saker. Det är dåligt. Jag vill vara en bra vän och medmänniska som kommer ihåg vad folk har berättat och kommer ihåg att ställa följdfrågor om hur det har gått fär dom med det ena och det andra. Jag glömmer bort att fråga vad dom har varit med om för mina tankar har bara kretsat kring han den där lille. Jag hoppas det går över så småningom när allt det här nya börjar forma sig till nån slags vardag.
onsdag 9 februari 2011
Fear factor och tre veckor idag
Fear factor: Jag duschade nyss och kände en TRÅD. Från ett STYGN. Harregud vad läskigt. Jag har ju som bekant totalskräck för sånt som befinner sig inuti min kropp och/eller har med att den är trasig att göra. En ganska lång tråd var det. Jag drog inte i den..
Tre veckor är lillpysen idag. Så här får man nästan inte säga, men vad FORT det har gått! Om tio dagar är han en månad. En mycket behaglig första vecka, åtminstone ljudmässigt sett, har följts av två med mer volym. Magknip kanske det kan vara. Hans skrik ger mig inga ledtrådar så som det sägs att det ska göra. Jag har ingen aning om vad han vill när han skriker. Om det är hungerskrik, ontskrik, ledsenskrik, tröttskrik eller blöjskrik. Jag brukar prova allt, varje gång.
Han är tokig på nätterna. Jag tror det jäser extra i hans mage när han har ammat på natten. Han ligger och sprattlar, sparkar, stönar och jämrar sig. I ett par timmar. Lugnar han sig kan det vara för att han har börjat hicka som han ofta gör. Då orkar han inte göra något annat samtidigt. Att rapa honom eller gå med honom brukar inte hjälpa. Man får helt enkelt vänta tills han blir så trött så han somnar.
Han är sjukligt söt när han är vaken och harmonisk. Betraktar sin omgivning och det verkar som han börjar fästa blicken lite grann. Han har upptäckt sin Alfons Åberg sprattelgubbe vid skötbordet och spanar på den när vi byter blöja. Och så glor jag på honom i ett så han blir tvungen att titta tillbaks av ren artighet.
Samtidigt som det går fort går det också mycket sakta. Han blir ju aldrig FÄRDIG. Jag hoppas varje dag att vi ska kunna rita med kritor och att jag ska lära honom cykla. Och baka och prata och mysa. Men han blir finare för varje dag, och det kommer bli enormt att få följa honom på vägen.
Tre veckor är lillpysen idag. Så här får man nästan inte säga, men vad FORT det har gått! Om tio dagar är han en månad. En mycket behaglig första vecka, åtminstone ljudmässigt sett, har följts av två med mer volym. Magknip kanske det kan vara. Hans skrik ger mig inga ledtrådar så som det sägs att det ska göra. Jag har ingen aning om vad han vill när han skriker. Om det är hungerskrik, ontskrik, ledsenskrik, tröttskrik eller blöjskrik. Jag brukar prova allt, varje gång.
Han är tokig på nätterna. Jag tror det jäser extra i hans mage när han har ammat på natten. Han ligger och sprattlar, sparkar, stönar och jämrar sig. I ett par timmar. Lugnar han sig kan det vara för att han har börjat hicka som han ofta gör. Då orkar han inte göra något annat samtidigt. Att rapa honom eller gå med honom brukar inte hjälpa. Man får helt enkelt vänta tills han blir så trött så han somnar.
Han är sjukligt söt när han är vaken och harmonisk. Betraktar sin omgivning och det verkar som han börjar fästa blicken lite grann. Han har upptäckt sin Alfons Åberg sprattelgubbe vid skötbordet och spanar på den när vi byter blöja. Och så glor jag på honom i ett så han blir tvungen att titta tillbaks av ren artighet.
Samtidigt som det går fort går det också mycket sakta. Han blir ju aldrig FÄRDIG. Jag hoppas varje dag att vi ska kunna rita med kritor och att jag ska lära honom cykla. Och baka och prata och mysa. Men han blir finare för varje dag, och det kommer bli enormt att få följa honom på vägen.
tisdag 8 februari 2011
Skriv det här i tidningen
Apropå traditionella nybliven-förälder-måsten som blir jobbiga när man inte befinner sig i en traditionell nyblivna-föräldrar-situation. Så som "Första året"-böcker med familjesidor som ska fyllas i. Och födelseannonser. Sånt som man gärna undviker. Men så har man föräldrar som gärna vill malla sig rejält över sitt nya och enda barnbarn.
Då hittar dom på andra lösningar.
Då hittar dom på andra lösningar.
Pekbok för föräldrar
Jag beställde den här boken på nätet och fick hem den förra veckan. I min enfald trodde jag att det skulle vara en bok OM barn. Det visade sig vara en bok FÖR barn.
Den är uppbyggd som en pekbok. Allting som nämns visas också i bild. Ner till minsta plastmugg, kam och bomullstuss. Jag blir provocerad när bokmakare utgår från att jag saknar förmåga att läsa och förstå en löpande text.
Jag blir också provocerad när bokmakare utgår från att det framförallt är jag som kvinna och mor som ska visa intresse för boken och också för barnets skötsel. Det är mycket "du och din man". Bilderna i boken har även en obehaglig aura av Jehovas Vittnen över sig. Gives me the creeps.
Ingen som är lämpad att ha barn behöver den här boken.
måndag 7 februari 2011
Hustomte
Jag är på landet och passar pappas hus samt även mina husdjur som landsförvisades hit inför Alfons ankomst. Mamma är här och passar mig och Alfons, det är bra. Mindre bra är den obefintliga hastigheten på det mobila bredbandet som omöjliggör all slags förkovran på nätet. Och att blogga blir superkrångligt. För allt annat här är redan mer krångligt eftersom det inte är spädbarnsriggat på samma sätt som hemma hos mig.
Det är kallt och frottéhanddukarna är hårda för det finns ingen torktumlare och vattentrycket i duschen är värdelöst så hårtvätten får vänta tills jag kommer hem. På sommaren är allting här helt okej, mycket bättre än i stan, men på vintern blir det instängt och kallt och trixigt. Jag har alltid tänkt att jag vill bo på landet. Men allt eftersom mitt hat mot vintern växer för varje år så har jag blivit lite mer tveksam. Det är tillräckligt jävligt att det ÄR vinter, jag vill kunna fly från den i möjligaste mån och inte behöva slåss aktivt mot den varje dag i mitt eget hem.
Min hyresrätt passar mig och jag tycker mycket om den. Särskilt på vintern.
Det är kallt och frottéhanddukarna är hårda för det finns ingen torktumlare och vattentrycket i duschen är värdelöst så hårtvätten får vänta tills jag kommer hem. På sommaren är allting här helt okej, mycket bättre än i stan, men på vintern blir det instängt och kallt och trixigt. Jag har alltid tänkt att jag vill bo på landet. Men allt eftersom mitt hat mot vintern växer för varje år så har jag blivit lite mer tveksam. Det är tillräckligt jävligt att det ÄR vinter, jag vill kunna fly från den i möjligaste mån och inte behöva slåss aktivt mot den varje dag i mitt eget hem.
Min hyresrätt passar mig och jag tycker mycket om den. Särskilt på vintern.
fredag 4 februari 2011
Han är söt när han sover
När han sover ser han ofödd ut. Som på en ultraljudsbild. Han blir liksom alldeles genomskinlig och de små händerna åker upp mot ansiktet och han får det där alldeles neutrala utplånade ansiktsuttrycket, som ett foster. Precis så som han måste ha sett ut därinne i mig. Han hade fortfarande kunnat ligga kvar i magen utan att det hade varit onormalt. Det är hisnande att tänka på.
Tänk vilken resa vi har varit med om tillsammans, samtidigt men på varsitt håll. Han som började sitt liv därinne och jag som var värd åt honom med alla förändringar och omställningar det innebar.
Sexton dagar är han nu. Nu sover han för första gången i spjälsängen, jag kunde mirakulöst nog lägga över honom där förut utan att han vaknade. Fredagsmys.
Tänk vilken resa vi har varit med om tillsammans, samtidigt men på varsitt håll. Han som började sitt liv därinne och jag som var värd åt honom med alla förändringar och omställningar det innebar.
Sexton dagar är han nu. Nu sover han för första gången i spjälsängen, jag kunde mirakulöst nog lägga över honom där förut utan att han vaknade. Fredagsmys.
Att vara eller inte vara
För att ta till ett slitet gammalt uttryck så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Nu vill Alfons pappa ha ett faderskapstest gjort innan han erkänner faderskapet. Vilken hybris.
Om man nu skulle hitta på att nån vore far till ens barn skulle man då inte välja nån hyfsat rik och framgångsrik person? Eller nån som åtminstone var trevlig och omtänksam? Som att han vore nån jävla önskepappa!
Jag blir så otroligt trött.
Om man nu skulle hitta på att nån vore far till ens barn skulle man då inte välja nån hyfsat rik och framgångsrik person? Eller nån som åtminstone var trevlig och omtänksam? Som att han vore nån jävla önskepappa!
Jag blir så otroligt trött.
torsdag 3 februari 2011
Lustgas schmustgas
Idag var jag på mitt förra jobb och hälsade på och visade upp lillapan. Jag kom att prata förlossning med en kollega och då rördes det upp igen. Det har lagts ett lock på förlossningen som efter ett stort trauma. Jag tror jag minns det som i nån posttraumatisk stress också, jag har svårt att minnas några sammanhängande sekvenser. Minnena kommer i brottstycken, fragmentariskt. Bilder som man plötsligt minns, "ja just det, jag kräktes också". Som efter en riktigt tung fylla.
Jag är chockad över att något kunde göra så fruktansvärt ont. Inte på något vis hade jag kunnat förbereda mig på den smärtan som det innebar att föda. När jag kände kraften i det vulkanutbrott som jag hade tagit min kropp i besittning och höll på att eruptera helt bortom min kontroll blev jag också så fruktansvärt rädd. Det förstärkte nog smärtupplevelsen.
Och så, lustgas, som har provocerat mig sedan förlossningen. Jag citerar Wikipedia om lustgas: "Den är relativt ofarlig vid kontrollerad användning, milt bedövande, men inte narkotikaklassad" och "I slutet av 1700-talet upptäcktes att lustgas kunde förändra medvetandet, ge berusning och stilla smärtor."
Lustgasen gjorde för mina smärtor inte ett smack. Lite yr i skallen och lite ljudkänslig blev jag. Och masken var bra att skrika i. Det kanske är därför dom ger den till födande, för att dämpa ljudnivån på avdelningen. Men allvarligt, en "milt bedövande" gas från slutet av 1700-talet är det som är den mest använda smärtlindringsformen på förlossningsavdelningar. Att föda barn som väl relativt allmänt erkänt är det allra mest smärtsamma som en människa kan gå igenom? Jag kan säga med hundraprocentig säkerhet att hade män fött barn så hade vi ännu i dessa dagar inte behövt hålla till godo med en gas från 1700-talet som huvudsaklig smärtlindring. Då hade vi troligtvis frambringat barn under full narkos.
Behöver jag nämna att av min förlossningsplan återstod ungefär halvvägs in i förlossningen endast smulor och ett triumferande hånflin...
Jag är chockad över att något kunde göra så fruktansvärt ont. Inte på något vis hade jag kunnat förbereda mig på den smärtan som det innebar att föda. När jag kände kraften i det vulkanutbrott som jag hade tagit min kropp i besittning och höll på att eruptera helt bortom min kontroll blev jag också så fruktansvärt rädd. Det förstärkte nog smärtupplevelsen.
Och så, lustgas, som har provocerat mig sedan förlossningen. Jag citerar Wikipedia om lustgas: "Den är relativt ofarlig vid kontrollerad användning, milt bedövande, men inte narkotikaklassad" och "I slutet av 1700-talet upptäcktes att lustgas kunde förändra medvetandet, ge berusning och stilla smärtor."
Lustgasen gjorde för mina smärtor inte ett smack. Lite yr i skallen och lite ljudkänslig blev jag. Och masken var bra att skrika i. Det kanske är därför dom ger den till födande, för att dämpa ljudnivån på avdelningen. Men allvarligt, en "milt bedövande" gas från slutet av 1700-talet är det som är den mest använda smärtlindringsformen på förlossningsavdelningar. Att föda barn som väl relativt allmänt erkänt är det allra mest smärtsamma som en människa kan gå igenom? Jag kan säga med hundraprocentig säkerhet att hade män fött barn så hade vi ännu i dessa dagar inte behövt hålla till godo med en gas från 1700-talet som huvudsaklig smärtlindring. Då hade vi troligtvis frambringat barn under full narkos.
Behöver jag nämna att av min förlossningsplan återstod ungefär halvvägs in i förlossningen endast smulor och ett triumferande hånflin...
Sårbar
Idag hade min hyrfilmsprenumeration skickat mig "I taket lyser stjärnorna", svensk film från 2009. Den var bra och verkligen något som spann vidare på mina nojor jag har fått på sista tiden. Så kanske något jag inte skulle ha sett. Men jag fick i alla fall lipa ur mig ordentligt. Den handlar om en tonårstjejs förtvivlan och vilsenhet inför sin cancersjuka mammas tillstånd och senare död.
Jag har just börjat stirra upp mig nåt vansinnigt över att det ska hända mig något. Vem ska då ta hand om Alfons? Det sägs att man ska fokusera mindre på sig själv när man fått barn men jag är självmedveten och rädd om mig själv som aldrig förr. Jag har aldrig svimmat i hela mitt liv men har nu börjat tänka på hur det ska bli om jag plötsligt svimmar här hemma och blir liggande i flera timmar. Hur ska Alfons ha det då?? Jag blir ju fullständigt livrädd. Det skulle ju kunna gå flera dagar innan nån letar efter mig.
Jag har just börjat stirra upp mig nåt vansinnigt över att det ska hända mig något. Vem ska då ta hand om Alfons? Det sägs att man ska fokusera mindre på sig själv när man fått barn men jag är självmedveten och rädd om mig själv som aldrig förr. Jag har aldrig svimmat i hela mitt liv men har nu börjat tänka på hur det ska bli om jag plötsligt svimmar här hemma och blir liggande i flera timmar. Hur ska Alfons ha det då?? Jag blir ju fullständigt livrädd. Det skulle ju kunna gå flera dagar innan nån letar efter mig.
onsdag 2 februari 2011
Gud vad duktiga ni är
alla ni soloföräldrar som har gjort det här så mycket längre än vad jag har! Hur hittar ni balans och glädje i det här landet av icke-sömn, stress och frågetecken kring hur man gör och hur det ska vara och i sällskap med Huvudvärken från Helvetet? Jag har fortfarande inte lärt mig att sova på dagen, det kanske är där nyckeln finns...
Idag är det förvisso lite lugnare än vad det har varit de senaste fyra dagarna. Jag har försökt tvinga in mer sömn och idag har det inte varit lika skrikigt. Nu har jag lyckats söva honom i min säng och till och med gå därifrån. Tidigare tog vi långpromenad i solen och det var skönt. Nu är nästa utmaning att jag strax har tid i tvättstugan. Ska jag springa ner och lämna honom själv i några minuter medan jag lägger i tvätten? Eller ska jag väcka upp honom och sätta honom i selen och ta med honom? Hur gör man? Jag kan ju inte vara den enda föräldern som lever själv och inte har tvättmaskin i lägenheten.
Idag är det förvisso lite lugnare än vad det har varit de senaste fyra dagarna. Jag har försökt tvinga in mer sömn och idag har det inte varit lika skrikigt. Nu har jag lyckats söva honom i min säng och till och med gå därifrån. Tidigare tog vi långpromenad i solen och det var skönt. Nu är nästa utmaning att jag strax har tid i tvättstugan. Ska jag springa ner och lämna honom själv i några minuter medan jag lägger i tvätten? Eller ska jag väcka upp honom och sätta honom i selen och ta med honom? Hur gör man? Jag kan ju inte vara den enda föräldern som lever själv och inte har tvättmaskin i lägenheten.
Alfons och mormor. Han har sina gulliga stunder också.
tisdag 1 februari 2011
Från ordning till kaos
För en anal ordningsfascist med grava kontrollbehov börjar jag ana att det här med småbarnshavande på vissa plan kan komma att bli rent terapeutiskt. Det finns helt enkelt inte en chans att ha det så undanplockat som jag annars kräver för att jag tror att jag ska kunna må bra. Och jag kan bara se på och acceptera. Och till och med gå och lägga mig på kvällen fast disken är odiskad och massor av grejer i hallen inte står i ordning. Det är ju jättebra.
Jag blir förvånad när jag kommer in i köket och ser att där inte är undanplockat efter frukosten jag slängde i mig och att badbaljan står kvar med kallnat oljigt vatten och jag inte ens har tänkt på det. Jag har fokus på annat. Och är så pass trött att jag prioriterar att gå och lägga mig på kvällen framför att ställa mig och diska.
Bra tror jag.
Jag blir förvånad när jag kommer in i köket och ser att där inte är undanplockat efter frukosten jag slängde i mig och att badbaljan står kvar med kallnat oljigt vatten och jag inte ens har tänkt på det. Jag har fokus på annat. Och är så pass trött att jag prioriterar att gå och lägga mig på kvällen framför att ställa mig och diska.
Bra tror jag.
Jag börjar tycka det är lite charmigt när det ligger barngrejer här och där. I den där högen i soffan ligger själva barnet med terapeutisk verkan.
Promenad
Jag var ute och gick med vagnen förut. Jag har inte vant mig än. Det är som det där med bilen, att jag tror att folk ska tro att jag lånat mina föräldrars kombi. Det känns om om jag är fem år och leker med dockvagnen. Och jag tror att folk som ser mig fnissar och undrar vem som har lånat ut sitt barn till mig.
Humörsvängning
En annan sak jag lovade mig själv att inte göra som förälder är att klaga. Föräldrar klagar på tok för mycket tycker jag. Om hur trötta de är och hur jobbigt det är att ha barn. Men inte så många har fått barn av tvång. Har man ett eller flera friska barn borde man vara glad för det.
I synnerhet med tanke på vilken gräddfil man åker i som förälder. Nu menar jag samhälleligt, inte alltid på ett privat plan så klart. Alla klappar och hurrar och ursäktar en för allt när man har barn. Man får bidrag av staten utan att ens behöva be om det. Vilken annan grupp än föräldrar slipper slåss för statliga utbetalningar? Ensamstående föräldrar, men inte sjukskrivna eller arbetslösa, kan söka bostadsbidrag. Och folk stannar en på gatan som vore man värsta rockidolen och gratulerar och ska heja på en och titta på ens telning. Och kassörskan på Ica packade min kasse idag för att Alfons hängde på armen och gjorde mig enarmad! Det är röda mattan, så klagomål borde vänta till en annan dag.
Men han har blivit som förbytt. I helgen funderade jag på att sätta ut honom i skogen så hans riktiga mor kunde komma och hämta honom. Det skriks. Så fort jag försöker förflytta honom en millimeter från min byst förvrids det annars så näpna ansiktet i vredesmod och onda plågor. Han borde vara mätt för han har legat länge och på båda sidor. Och när det ska kläs på, fixas, torkas och om man ombeds sova själv på en kudde en liten liten stund så mamma kan gå och kissa och plocka lite lite i kaoset, då skriks det också.
Väldigt tröttsamt. Man känner sig otillräcklig, ledsen, less och jävligt utmattad. Fick klartecken att börja med napp idag, vågade inte utan att rådfråga BVC. Nu ligger två nappar ensamma och övergivna här på bordet. Han ville inte ha en sån sak fastsittande på ansiktet. Det blev sura minen igen och kväljningar på det och ut åkte den lilla plastbiten i all hast. Flera försök, oförändrat resultat.
Dessutom har jag börjat få ont i bröstvårtorna. Som tur är är han vacker även när han skriker,
Två nappar söker mun. Här var dom inte välkomna.
Uppdrag granskning var är du?
Nu när jag har en egen spädgris så börjas det funderas på hur motsvarande situation fungerade när jag själv var liten och späd. Då konsulterar jag min mor. Och häpnar, baxnar, chockeras och vill ringa Janne Josefsson för ett granskande tv-inslag om dåtidens påbud.
Jag pratar om fyratimmarsregeln. Denna systematiska misshandel av spädbarn som försiggick i det här landet i decennier. Det var totaltabu att amma sitt barn oftare än var fjärde timme. Numera förespråkas fri amning och jag ammar mitt barn kanske fyra gånger per timme eller mer när det är som missnöjdast. Bröstmjölk passerar magen på 12 minuter. Jag kan inte ens föreställa mig hur vi led, alla inblandade, barn och föräldrar. Det var på 70-talet det också pratades om Biafrabarn och svält i Afrika men jag är tämligen säker på att vi svenska barn svalt i nästan lika stor omfattning. Afrikanska barn brukar bäras närmast kroppen och ammas vid behov. Var kom den ifrån denna fullständigt bisarra idé om att ett spädbarn endast ska äta var fjärde timme?
Mamma och pappa tycker det är konstigt att Alfons nästan inte skriker alls. Deras egen tid som småbarnsföräldrar bestod ju av ett gastande i timmar i sträck. Mamma berättar att hon körde runt runt med barnvagnen inomhus för att lugna mig och min bror och körde hårt över trösklarna för att det skulle gunga ordentligt så vi somnade. Hon tror också hela tiden att Alfons har ont i magen. Det var väl det som sades vara orsaken till barns skrikande på den tiden, att vi hade magknip. Att vi kanske var utsvultna var det ingen som nämnde eller ens tänkte på. Mamma tog fram min vikttabell som hon sparat från mina BVC-besök och det är skrämmande siffror. På samma tid som Alfons nu har gått upp 500 gram hade jag ökat med endast 100 gram.
Spädbarn fick heller inte vara lösa i magen. (???) Då fick man gå till distriktssköterskan och få droppar. Det var ju ett mirakel att vi alls bajsade med tanke på den ringa mängd föda vi fick i oss. Efter 1-2 månader fick jag börja äta mjölkersättning på flaska, precis som många andra. Amningen fungerade inte. No shit, vem lyckas få igång en rimlig mjölkproduktion med amning med fyra timmars mellanrum från dag ett? Hur tänkte dom? Var det nåt civilisationsideal som tog överhanden, typ "Vi i västerlandet ska inte amma hej vilt som dom i Afrika utan här råder den heliga klockan och med den kan vi kontrollera allehanda biologiska processer"?
Jag har blivit så upprörd av denna för mig nya insikt och tycker det är en skandal i klass med behandlingen av psykiskt sjuka patienter på historiens mentalsjukhus, katolska kyrkans övergrepp på barn etc och jag tycker alla som drabbats av fyratimmarsregeln förtjänar en offentlig ursäkt av dåtidens motsvarighet till folkhälsominister, påven eller annan högt uppsatt person som kan få bära hundhuvudet en liten stund.
Nu ska jag amma.
Jag pratar om fyratimmarsregeln. Denna systematiska misshandel av spädbarn som försiggick i det här landet i decennier. Det var totaltabu att amma sitt barn oftare än var fjärde timme. Numera förespråkas fri amning och jag ammar mitt barn kanske fyra gånger per timme eller mer när det är som missnöjdast. Bröstmjölk passerar magen på 12 minuter. Jag kan inte ens föreställa mig hur vi led, alla inblandade, barn och föräldrar. Det var på 70-talet det också pratades om Biafrabarn och svält i Afrika men jag är tämligen säker på att vi svenska barn svalt i nästan lika stor omfattning. Afrikanska barn brukar bäras närmast kroppen och ammas vid behov. Var kom den ifrån denna fullständigt bisarra idé om att ett spädbarn endast ska äta var fjärde timme?
Mamma och pappa tycker det är konstigt att Alfons nästan inte skriker alls. Deras egen tid som småbarnsföräldrar bestod ju av ett gastande i timmar i sträck. Mamma berättar att hon körde runt runt med barnvagnen inomhus för att lugna mig och min bror och körde hårt över trösklarna för att det skulle gunga ordentligt så vi somnade. Hon tror också hela tiden att Alfons har ont i magen. Det var väl det som sades vara orsaken till barns skrikande på den tiden, att vi hade magknip. Att vi kanske var utsvultna var det ingen som nämnde eller ens tänkte på. Mamma tog fram min vikttabell som hon sparat från mina BVC-besök och det är skrämmande siffror. På samma tid som Alfons nu har gått upp 500 gram hade jag ökat med endast 100 gram.
Spädbarn fick heller inte vara lösa i magen. (???) Då fick man gå till distriktssköterskan och få droppar. Det var ju ett mirakel att vi alls bajsade med tanke på den ringa mängd föda vi fick i oss. Efter 1-2 månader fick jag börja äta mjölkersättning på flaska, precis som många andra. Amningen fungerade inte. No shit, vem lyckas få igång en rimlig mjölkproduktion med amning med fyra timmars mellanrum från dag ett? Hur tänkte dom? Var det nåt civilisationsideal som tog överhanden, typ "Vi i västerlandet ska inte amma hej vilt som dom i Afrika utan här råder den heliga klockan och med den kan vi kontrollera allehanda biologiska processer"?
Jag har blivit så upprörd av denna för mig nya insikt och tycker det är en skandal i klass med behandlingen av psykiskt sjuka patienter på historiens mentalsjukhus, katolska kyrkans övergrepp på barn etc och jag tycker alla som drabbats av fyratimmarsregeln förtjänar en offentlig ursäkt av dåtidens motsvarighet till folkhälsominister, påven eller annan högt uppsatt person som kan få bära hundhuvudet en liten stund.
Nu ska jag amma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)