Rätt kasst men lite bättre

Ni är underbara. Tack tack ni fina som lämnat pepp på mitt klag. Det betyder faktiskt så jättemycket. Och att ni undrar hur det går för oss. Jag fick ny energi att vidga mitt tunnelseende lite och logga in här. Tack igen!

Det har varit jobbigt alltså. Det kommer man inte ifrån. Trött blev tröttare än tröttast och fullständigt utmattad. Det var som om marken försvann under mina fötter i samband med flytten. Jag tappade alldeles fotfästet. Jag blev hemlös här, jag har ingen grund att ta avstamp från och ingenstans att landa. Jag har haft omväxlande migrän och spänningshuvudvärk dygnet runt i en månad och det har gjort mig helt kraftlös. Att gå, stå och prata har känts som oöverstigliga projekt, för att inte tala om att städa, laga mat, jobba, leka, natta, handla och ta hand om en liten människa dygnet runt. Eller att blogga. Mitt liv har bara handlat om att klara av dagen, en dag i taget.

Men så för en vecka sen inledde jag en relation med min spikmatta. Vi har bara umgåtts en enda gång tidigare, sen har den hängt bortglömd i en garderob. Jag hittade den i flytten och funderade på att kasta den. Tack och lov gjorde jag det inte. En kväll la jag min värkande inflammerade rygg och min sprängande skalle på spikarna med tanken att ont ska med ont fördrivas och reste mig tjugo minuter senare nästan pånyttfödd. Yr, varm och bultande men mjuk i ryggen och nästan frisk i huvet. Jag är nu helt såld på spikmatta och har missbrukat den varje kväll hela veckan. Resultat: smärtfri i rygg och huvud fem av sex dagar hittills denna vecka. Man kan säga att jag nog har underskattat min spikmatta ganska rejält och sannerligen inte gett den den uppmärksamhet den och jag förtjänat. Nu är vi oskiljaktiga.

Sen vi flyttade känns det här med att vara ensam förälder oändligt mycket jobbigare än förut. För jag blev så otroligt mycket mer ensam här. Jag blev en ENSAM ensam förälder. Förut hade jag nära till umgänge i form av fina vänner, häng på trevlig öppen förskola flera gånger i veckan med fina barn och föräldrar och det gjorde det jobbiga mycket lättare. Nu träffar jag i stort sett ingen förutom mina föräldrar, jag har inget naturligt umgänge där jag kan babbla bort några timmar och älta lite elände, skratta åt mig själv och få energi och distans. Inte förrän nu när jag saknar det så mycket inser jag hur otroligt mycket allt det där betyder. Vilken skillnad det gör, att ha det eller att inte ha det.

Nu tar vi en dag i taget. Jag får ju faktiskt energi av bloggen också, så en föresats är att bli mer regelbunden här. Bloggen är ju faktiskt en länk till omvärlden. Och det behöver jag.

Jag har saknat er också.

Hur det är nuförtiden

Just idag har jag mått bra. För inatt sov mamma hos Alfons och jag fick sova en ostörd natt hemma hos henne. Och så har jag inte haft migrän på två dagar. Rekord.

Det blev riktigt dåligt när vi flyttade. Jag har noll energi över för omställningar, omständigheter och utmaningar. Nätt och jämt orkar jag göra våra dagliga rutiner och händer det något ovanligt och något som kräver en extra kraftansträngning så går det bara inte. Som att flytta och att få ett kaos inombords. Som den nya ständiga stressen över att finna sig strandsatt på en plats där jag vantrivs. Vår gamla stad ligger sex mil bort men det känns som om allt det vi hade där plötsligt bara försvann. Vi blev jätteensamma. Jag känner ingen här. Alfons träffar inga barn. Jag träffar inga vuxna förutom mina föräldrar. Förut hade vi nära till umgänge och myller och en öppen förskola som vi båda gillade. Det var lyxigt.

Efter de första dagarnas försök att tycka att det nog känns ganska bra här har jag fått inse att det faktiskt inte alls känns bra. Förra veckan gjorde vi försök att gå på öppen förskola här. Det var en mardröm. Mammorna (bara mammor såklart) bekräftade alla mina fördomar. Noll hade vi gemensamt. Jag kände mig så otroligt konstig och annorlunda. Precis som när jag bodde här för tjugo år sen. Det var också kaos där på öppna förskolan. Ingen såg till sina barn. Alla mammor satt i en soffa eller runt ett bord och pratade med varandra. Barnen som var allt mellan fem månader och fem år fick sköta sig själva. Anarkin, ljudnivån! Och chocken.

Jag fick trauma så klart och på kvällen bröt klådan från helvetet ut. Jag fick nässelutslag över hela kroppen och låg vaken flera timmar och bara kliade och var alldeles bubblig. Aldrig förut har jag haft nåt liknande. Nästa dag var jag distraherad av besök men så fort dom åkte började det igen och följande natt blev en klådnatt till. Googlade mig till att man kan få det av stress. Det tror jag på. Jag har också haft migrän i stort sett hela tiden. Det går ju inte.

Bra är att vi efter mycket trixande har fått plats på findagiset. Det tråkiga dagiset blev det inget med. Den 16 ska Alfons börja skola in sig. Mormor får sköta inskolningen eftersom jag börjar jobba nu på tisdag. Bästa mormor! Synd att jag inte kan vara där, det skulle vara så spännande att se hur det är på dagiset och hur Alfons beter sig bland barn och personal och dagisrutiner. Men nu får det bli så här. Nu måste nåt hända. Det kan inte bli sämre. Och stålars måste in i min totalhavererade ekonomi. Till och med en 75% tjänst inbringar åtminstone lite mer kosing än föräldrapengen. Och det behövs sannerligen.

Alfons blir åtminstone bara bättre för varje dag. Och mysigare och roligare. Han verkar trivas här. Han gillar lägenheten och sitt stora rum. Han är mindre gnällig här än i förra lägenheten. Han gillar att vi har badkar nuförtiden och att vi har nära till en lekplats med sand och gunga och rutschkana. Han är himla spännande att vara med nu. Någon annan kunde gärna ha fått tagit första året så att det nu skulle vara min tur att kliva in och vara hemma med honom ett tag till.

Vi får se hur det blir. Men det borde bara kunna bli bättre. För de senaste veckorna har varit ett bottenrekord vad gäller mående och livslust. Eller så hittar livet på nåt nytt för att tänja lite till på mina gränser...