Rätt kasst men lite bättre

Ni är underbara. Tack tack ni fina som lämnat pepp på mitt klag. Det betyder faktiskt så jättemycket. Och att ni undrar hur det går för oss. Jag fick ny energi att vidga mitt tunnelseende lite och logga in här. Tack igen!

Det har varit jobbigt alltså. Det kommer man inte ifrån. Trött blev tröttare än tröttast och fullständigt utmattad. Det var som om marken försvann under mina fötter i samband med flytten. Jag tappade alldeles fotfästet. Jag blev hemlös här, jag har ingen grund att ta avstamp från och ingenstans att landa. Jag har haft omväxlande migrän och spänningshuvudvärk dygnet runt i en månad och det har gjort mig helt kraftlös. Att gå, stå och prata har känts som oöverstigliga projekt, för att inte tala om att städa, laga mat, jobba, leka, natta, handla och ta hand om en liten människa dygnet runt. Eller att blogga. Mitt liv har bara handlat om att klara av dagen, en dag i taget.

Men så för en vecka sen inledde jag en relation med min spikmatta. Vi har bara umgåtts en enda gång tidigare, sen har den hängt bortglömd i en garderob. Jag hittade den i flytten och funderade på att kasta den. Tack och lov gjorde jag det inte. En kväll la jag min värkande inflammerade rygg och min sprängande skalle på spikarna med tanken att ont ska med ont fördrivas och reste mig tjugo minuter senare nästan pånyttfödd. Yr, varm och bultande men mjuk i ryggen och nästan frisk i huvet. Jag är nu helt såld på spikmatta och har missbrukat den varje kväll hela veckan. Resultat: smärtfri i rygg och huvud fem av sex dagar hittills denna vecka. Man kan säga att jag nog har underskattat min spikmatta ganska rejält och sannerligen inte gett den den uppmärksamhet den och jag förtjänat. Nu är vi oskiljaktiga.

Sen vi flyttade känns det här med att vara ensam förälder oändligt mycket jobbigare än förut. För jag blev så otroligt mycket mer ensam här. Jag blev en ENSAM ensam förälder. Förut hade jag nära till umgänge i form av fina vänner, häng på trevlig öppen förskola flera gånger i veckan med fina barn och föräldrar och det gjorde det jobbiga mycket lättare. Nu träffar jag i stort sett ingen förutom mina föräldrar, jag har inget naturligt umgänge där jag kan babbla bort några timmar och älta lite elände, skratta åt mig själv och få energi och distans. Inte förrän nu när jag saknar det så mycket inser jag hur otroligt mycket allt det där betyder. Vilken skillnad det gör, att ha det eller att inte ha det.

Nu tar vi en dag i taget. Jag får ju faktiskt energi av bloggen också, så en föresats är att bli mer regelbunden här. Bloggen är ju faktiskt en länk till omvärlden. Och det behöver jag.

Jag har saknat er också.