Alltså, såna som är par och har barn. Vad bra det verkar. Jag hade besök av en sån mamma idag. Hon den nyblivna. Det verkar ju så himla LÄTT allting! Man kan ta sig lite egentid flera gånger om dan och gå ut med hunden. Man kan gå och lägga sig och sova när man är trött. Man kan i större utsträckning göra ungefär samma saker som man gjorde förut.
Hur bra som helst.
Och jag har tänkt på det här. Det MÅSTE vara så att man är en bättre förälder när man är i par. Jag menar inte att såna som är i parförhållanden per automatik är bra föräldrar, jag tror säkert att till exempel jag är en bättre förälder än många av dom som lever i par. Jag menar bara att man har större POTENTIAL att vara en bra förälder när man är två. Man är faktiskt inte lika jävla trött och sliten. Man kan säkert vara trött och sliten, men inte LIKA trött och sliten. Inte lika JÄVLA trött och sliten.
Och som inte lika sliten har man onekligen mer kraft och energi till övers att kunna vara en hyvens alert och närvarande förälder full av ork och lek och glada tillrop.
Det här är inte en klagan, bara ett konstaterande.
Okej, säg EN dålig sak med att vara par med barn?
måndag 25 juli 2011
Många tysta och en otyst
Alltså, det här med organiserade tysta minuter. Inte min grej. Jag fattar inte. Jag tycker mest det brukar kännas pinsamt när det ska till och så är jag livrädd för att börja skratta. Inte för att något är på minsta sätt roligt utan bara för att man inte får.
Jag tycker det snarare känns lite respektlöst. Jaha nu har vi tråkigt här en stund sen har vi gjort vårt och kan gå vidare med våra liv. Jag ska säga er att jag har sedan i fredags haft otroligt många tysta minuter för offren på ön, i häpen skräck för den fasansfulla ondskan i det som den här personen har gjort. Jag tänker på det nästan hela dagen lång. Jag är där, i den där skräcken på ön. Som i många mardrömmar jag haft. Jagad och det finns ingenstans att ta vägen. Jag gömmer mig, men vet att han snart kommer hitta mig ändå. Det finns ingen räddning.
Och jag är så otroligt rädd för den här personen och det han står för. Det är nog min allra största rädsla, att världen, eller platsen jag bor på, ska övertas av någon slags fascistisk makt. Sen i fredags ligger jag vaken på kvällarna och tänker på det här, jag kollar dörren hela tiden. Och idag på bilden där han satt i bilen på väg till häktningsförhandlingen så såg han ut som Hannibal Lector. Helt iskall. Avstängd. Så himla otäck. Ingen ånger, inga känslor.
Och ni kan ju själva föreställa er hur Alfons valde att respektera den tysta minuten idag klockan 12.
Inte alls.
Jag tycker det snarare känns lite respektlöst. Jaha nu har vi tråkigt här en stund sen har vi gjort vårt och kan gå vidare med våra liv. Jag ska säga er att jag har sedan i fredags haft otroligt många tysta minuter för offren på ön, i häpen skräck för den fasansfulla ondskan i det som den här personen har gjort. Jag tänker på det nästan hela dagen lång. Jag är där, i den där skräcken på ön. Som i många mardrömmar jag haft. Jagad och det finns ingenstans att ta vägen. Jag gömmer mig, men vet att han snart kommer hitta mig ändå. Det finns ingen räddning.
Och jag är så otroligt rädd för den här personen och det han står för. Det är nog min allra största rädsla, att världen, eller platsen jag bor på, ska övertas av någon slags fascistisk makt. Sen i fredags ligger jag vaken på kvällarna och tänker på det här, jag kollar dörren hela tiden. Och idag på bilden där han satt i bilen på väg till häktningsförhandlingen så såg han ut som Hannibal Lector. Helt iskall. Avstängd. Så himla otäck. Ingen ånger, inga känslor.
Och ni kan ju själva föreställa er hur Alfons valde att respektera den tysta minuten idag klockan 12.
Inte alls.
Min version av egentid
Barnets sovtid. På med kläder skor och placera barnet i vagnen. Koppla lurarna i telefonen. Leta leta, inte finna. Jag skulle promenera och lyssna på ett nedladdat sommarprogram, men något måste ha gått fel i överföringen för jag kunde inte hitta det på telefonen. Min telefon är inte smart och inte online och flera år gammal.
Återstod då att ta till heders dom tvåhundra mp3:orna som ligger i telefonen och som jag aldrig bytt ut sen jag la dit dom. På med högsta volymen rätt in i öronen. Gud vad bra det var. I mitt huvud förflyttades jag med musikens hjälp ut på lokal, till ett röjigt dansgolv, jag blev värsta superpopstjärnan på en stor scen beundrad av jublande folkmassor och jag åkte på nostalgisk utlandsresa till mitt favoritland. Jag lyssnar alldeles för lite på musik nuförtiden! Vad skönt det var, en befriande inre resa och en riktigt händelserik egentid.
Jag tänker göra om det snart igen.
Ni anar inte hur otroligt snabbt man kan gå till den här fantastiska slagdängan från Eurovision 2006. Prova själva och se.
Återstod då att ta till heders dom tvåhundra mp3:orna som ligger i telefonen och som jag aldrig bytt ut sen jag la dit dom. På med högsta volymen rätt in i öronen. Gud vad bra det var. I mitt huvud förflyttades jag med musikens hjälp ut på lokal, till ett röjigt dansgolv, jag blev värsta superpopstjärnan på en stor scen beundrad av jublande folkmassor och jag åkte på nostalgisk utlandsresa till mitt favoritland. Jag lyssnar alldeles för lite på musik nuförtiden! Vad skönt det var, en befriande inre resa och en riktigt händelserik egentid.
Jag tänker göra om det snart igen.
Ni anar inte hur otroligt snabbt man kan gå till den här fantastiska slagdängan från Eurovision 2006. Prova själva och se.
Den delade som är dubbel och det dubbla i det
Det har undrats lite om pappan i kommentarerna. Jag har nog undvikit ämnet för det känns så stridigt och otillrättalagt inombords. Men pappan finns i Alfons liv. Första månaden efter förlossningen hörde han inte av sig alls, sen kom allt tjafs med vårdnaden och familjerätten och faderskapstest. Min prioritering i allt det här har hela tiden varit att Alfons ska få lära känna sin pappa, oavsett allt. Och trots att det inte är mitt ansvar utan pappans, som ska finnas där för sitt barn, oavsett allt, så har ju jag lagt ner min själ för att underlätta för dom att bonda. Och så verkar det ha blivit.
Nu hänger Alfons med sin pappa i princip varje vecka, ofta flera gånger i veckan. Så ofta som ett så litet barn måste träffa någon för att minnas och upprätthålla någon slags kontinuitet i relationen. Det funkar fint mellan pappan och Alfons, det märks att näst efter mig är faktiskt hans pappa den han känner bäst. Det är ingen tvekan när dom ses utan Alfons känner omedelbart igen sin pappa och skiner upp.
Det är jag som bär allt ansvar, jag som har koll på alla kläder, rutiner, när och vilken mat som ska introduceras, ser till att allt Alfons behöver finns hemma, tider för läkarbesök och allt annat som rör Alfons. Så på det viset är jag helt ensam förälder. Men jag tvivlar inte på att pappan känner kärlek för Alfons och jag är inte orolig för att lämna honom ensam med honom och åka iväg på annat en stund. Och pappan är också den som jag helt utan dåligt samvete lämnar över en gnällig Alfons till och går och gör nåt annat, eller sätter i öronproppar och går och lägger mig. En grinig Alfons är ju lika mycket hans "problem".
Nu är min och pappans relation inte friktionsfri eller problemfri utan vi krockar titt som tätt. Ofta. Så ungefär lika mycket energi som jag vinner på att inte vara ensam ansvarig ett tag, lika mycket energi går åt till frustrationer i umgänget oss emellan. Det finns också en dubbelhet i det här, som rubriken antyder. För på vissa sätt har vi lättare att umgås nu, jag och pappan. Vi har Alfons gemensamt och kärleken till honom förenar och i umgänget med Alfons finns så mycket glädje. Och det är ju i princip bara pappan som också kan tycka att Alfons är precis lika fin och fantastisk och fulländad som jag tycker. Och det är också skönt att faktiskt få dela den där glädjen. Det är nog annars en av dom största förlusterna som ensamförälder, att man oftast inte har någon där att uppleva dom där fantastiska fina ögonblicken med.
För det är ju faktiskt sant att den delade glädjen växer och blir jättestor och enorm. Så stundtals kan vi ha riktigt trevligt, och så ska det ju också vara, så länge Alfons är med. För han ska inte behöva uppleva stridande föräldrar. Jag hoppas verkligen att jag lyckas med det, att han inte ska behöva känna stressen av att hans föräldrar är fiender. Det är supersvårt. För barn registrerar allt, vibbar, energier, tonfall, suckar, blickar. Dom är som hundar på det viset, fullständigt livsfarliga och omöjliga att lura i nåt som inte är sant. Och jag vill inte utsätta honom för stressen när han blir större att han ska ta på sig ansvar för sina föräldrars relation, försöka vara snäll, smidig, medla, inte vara till besvär. Jag vet att jag kan vara vuxen nog att uppföra mig, men jag tvivlar på att pappan kan det. Jag tror tyvärr att han är lite för omogen på det viset.
Jag är i alla fall väldigt glad att pappan finns i Alfons liv, trots att det också är slitsamt. Mitt hopp är också att han inte kommer ge upp Alfons i framtiden, oavsett vad som händer. Men jag är långt ifrån säker på den saken.
Nu hänger Alfons med sin pappa i princip varje vecka, ofta flera gånger i veckan. Så ofta som ett så litet barn måste träffa någon för att minnas och upprätthålla någon slags kontinuitet i relationen. Det funkar fint mellan pappan och Alfons, det märks att näst efter mig är faktiskt hans pappa den han känner bäst. Det är ingen tvekan när dom ses utan Alfons känner omedelbart igen sin pappa och skiner upp.
Det är jag som bär allt ansvar, jag som har koll på alla kläder, rutiner, när och vilken mat som ska introduceras, ser till att allt Alfons behöver finns hemma, tider för läkarbesök och allt annat som rör Alfons. Så på det viset är jag helt ensam förälder. Men jag tvivlar inte på att pappan känner kärlek för Alfons och jag är inte orolig för att lämna honom ensam med honom och åka iväg på annat en stund. Och pappan är också den som jag helt utan dåligt samvete lämnar över en gnällig Alfons till och går och gör nåt annat, eller sätter i öronproppar och går och lägger mig. En grinig Alfons är ju lika mycket hans "problem".
Nu är min och pappans relation inte friktionsfri eller problemfri utan vi krockar titt som tätt. Ofta. Så ungefär lika mycket energi som jag vinner på att inte vara ensam ansvarig ett tag, lika mycket energi går åt till frustrationer i umgänget oss emellan. Det finns också en dubbelhet i det här, som rubriken antyder. För på vissa sätt har vi lättare att umgås nu, jag och pappan. Vi har Alfons gemensamt och kärleken till honom förenar och i umgänget med Alfons finns så mycket glädje. Och det är ju i princip bara pappan som också kan tycka att Alfons är precis lika fin och fantastisk och fulländad som jag tycker. Och det är också skönt att faktiskt få dela den där glädjen. Det är nog annars en av dom största förlusterna som ensamförälder, att man oftast inte har någon där att uppleva dom där fantastiska fina ögonblicken med.
För det är ju faktiskt sant att den delade glädjen växer och blir jättestor och enorm. Så stundtals kan vi ha riktigt trevligt, och så ska det ju också vara, så länge Alfons är med. För han ska inte behöva uppleva stridande föräldrar. Jag hoppas verkligen att jag lyckas med det, att han inte ska behöva känna stressen av att hans föräldrar är fiender. Det är supersvårt. För barn registrerar allt, vibbar, energier, tonfall, suckar, blickar. Dom är som hundar på det viset, fullständigt livsfarliga och omöjliga att lura i nåt som inte är sant. Och jag vill inte utsätta honom för stressen när han blir större att han ska ta på sig ansvar för sina föräldrars relation, försöka vara snäll, smidig, medla, inte vara till besvär. Jag vet att jag kan vara vuxen nog att uppföra mig, men jag tvivlar på att pappan kan det. Jag tror tyvärr att han är lite för omogen på det viset.
Jag är i alla fall väldigt glad att pappan finns i Alfons liv, trots att det också är slitsamt. Mitt hopp är också att han inte kommer ge upp Alfons i framtiden, oavsett vad som händer. Men jag är långt ifrån säker på den saken.
lördag 23 juli 2011
Tragik och glädje
Det blev så mycket död och våld. Jag känner mig alldeles skärrad och fullmatad och också nedbruten av händelserna i Norge. Så otroligt ledsamt och hemskt och tragiskt. Jag kan inte låta bli att kolla nyheterna hela tiden fast det bara får mig att känna mig alldeles orolig och otrygg. Vad skyddade vi är från såna här tragedier i vår närmiljö. På andra håll är det plötsliga och oprovocerade våldet vardag och jag kan inte ens föreställa mig den stress det måste innebära att leva under ständigt hot. (Fast nu när jag skrev det här kom jag att tänka på Fröken Sverige och att man faktiskt inte behöver leta särskilt långt bort för att finna människor som lever under hot och i ständig skräck) Jag fixar i tvättstugan ikväll (hej lördagkväll!) och jag kommer i alla fall aldrig mer gå en meter från mitt hem utan att låsa dörren.
Igår tillbringade jag förmiddagen på mitt gamla jobb. Jag ska hoppa in ett par dagar nu under semestern och eftersom det är nästan ett år sedan jag slutade där behövde jag putsa bort lite ringrost och förkovra mig i den tekniska upprustningen som skett sen sist. Vad roligt det var att jobba. Jag var helt peppad. Och vad konstigt det var att allt där var precis som förut, som att inget hade hänt. Det kändes nästan lite overkligt att Alfons finns. Hade jag drömt eller har jag verkligen ett barn där hemma? Det har varit så otroligt intensivt sedan han föddes, vi har knappt varit ifrån varandra en enda sekund och när jag kom ut ur den där bubblan och klev in i en annan värld kändes det som om jag hade drömt alltihop.
Alfons var hemma och blev passad av sin pappa. Det gick bra så klart, min oro till trots. Det är ju olika typer av mat som ska skjutsas in i barnet vid olika tidpunkter nuförtiden och jag litade inte riktigt på att hans pappa skulle ha full koll på det. Men han hade ätit hyfsat och till och med druckit ersättning, han hade fått prova att dricka ur pipmugg och gillat det! Nu hoppas jag av all min kraft att detta inte var en engångsföreteelse utan att han och pipmuggen kommer bli fina vänner hädanefter. Det är ju faktiskt Pingu på muggen, det måste han bara gilla.
Och det bästa, när jag kom hem. Alfons fick syn på mig och sken upp som en sol. Det verkligen bara lyste om honom. Han log och log och kunde inte sluta, han såg ut som om han just fått tusen presenter och världens bästa skatt! Vilken present till en supertrött och slutkörd mamma! Jag var tvungen att gråta en skvätt. Alltså, jag visste inte ens att han tyckte om mig! Jag har ju aldrig varit ifrån honom, så då har jag heller aldrig fått smaka på någon återseendets glädje. Men nu fick jag!
Älskade unge!
Igår tillbringade jag förmiddagen på mitt gamla jobb. Jag ska hoppa in ett par dagar nu under semestern och eftersom det är nästan ett år sedan jag slutade där behövde jag putsa bort lite ringrost och förkovra mig i den tekniska upprustningen som skett sen sist. Vad roligt det var att jobba. Jag var helt peppad. Och vad konstigt det var att allt där var precis som förut, som att inget hade hänt. Det kändes nästan lite overkligt att Alfons finns. Hade jag drömt eller har jag verkligen ett barn där hemma? Det har varit så otroligt intensivt sedan han föddes, vi har knappt varit ifrån varandra en enda sekund och när jag kom ut ur den där bubblan och klev in i en annan värld kändes det som om jag hade drömt alltihop.
Alfons var hemma och blev passad av sin pappa. Det gick bra så klart, min oro till trots. Det är ju olika typer av mat som ska skjutsas in i barnet vid olika tidpunkter nuförtiden och jag litade inte riktigt på att hans pappa skulle ha full koll på det. Men han hade ätit hyfsat och till och med druckit ersättning, han hade fått prova att dricka ur pipmugg och gillat det! Nu hoppas jag av all min kraft att detta inte var en engångsföreteelse utan att han och pipmuggen kommer bli fina vänner hädanefter. Det är ju faktiskt Pingu på muggen, det måste han bara gilla.
Och det bästa, när jag kom hem. Alfons fick syn på mig och sken upp som en sol. Det verkligen bara lyste om honom. Han log och log och kunde inte sluta, han såg ut som om han just fått tusen presenter och världens bästa skatt! Vilken present till en supertrött och slutkörd mamma! Jag var tvungen att gråta en skvätt. Alltså, jag visste inte ens att han tyckte om mig! Jag har ju aldrig varit ifrån honom, så då har jag heller aldrig fått smaka på någon återseendets glädje. Men nu fick jag!
Älskade unge!
fredag 22 juli 2011
Inte gå, bara sitta stilla och amma
Läste ett inlägg hos När du inte orkar ringa en vän om den där smärtan i fötterna. Vad skönt att få veta att det inte är bara jag! Från att inte ha lidit av en enda kroppslig krämpa känner jag mig numera som nitti minst. Jag har trott att ålderdomen nu har gjort entré och att det var förlossningen som var den utlösande faktorn.
Jag har fått så sjukt ont i fötterna! Efter att ha suttit stilla en stund kan jag knappt gå, bara hjälpligt linka fram. Det är fotlederna, hälsenorna och benen inuti foten som gör jättejätteont! Även knäna är drabbade. Vilket hallelujah moment det var att läsa att jag inte är ensam och att det är hyfsat normala symtom efter en förlossning och att det faktiskt går över. Tre månader efter avslutad amning sägs det. Det är visst nåt med hormonerna.
Det finns alltså hopp. Jag undrar om det är då jag även kommer få tillbaks min rumpa.
Jag har fått så sjukt ont i fötterna! Efter att ha suttit stilla en stund kan jag knappt gå, bara hjälpligt linka fram. Det är fotlederna, hälsenorna och benen inuti foten som gör jättejätteont! Även knäna är drabbade. Vilket hallelujah moment det var att läsa att jag inte är ensam och att det är hyfsat normala symtom efter en förlossning och att det faktiskt går över. Tre månader efter avslutad amning sägs det. Det är visst nåt med hormonerna.
Det finns alltså hopp. Jag undrar om det är då jag även kommer få tillbaks min rumpa.
Dag 3 En familjemedlem
Min bror och jag är ganska olika. Det är egentligen konstigt att man kan bli så olika fast man växer upp under så till synes lika omständigheter. Han är lite tungsint av sig. Det är inte jag. Jag kan vara lite melankolisk och ibland lite bitter, men jag är inte allvarlig av mig. Han är också rätt lättstött och kan vara långsint, vilket ofta inte är så lyckat i kombination med mig eftersom jag tycker att en ganska rå men hjärtlig ton i umgänget med andra människor är något av det roligaste som finns. Han uppskattar det oftast inte.
Sen är han väldigt kunnig på massor av saker som jag inte är. Han har också ett tålamod jag inte har och är ganska envis och karaktärsfast. Och så är han snäll och känslig. Han är otroligt bra på foto och även på fotoredigering och konstnärliga grejer som design och layout. Sen kan han både vara extremt osocial och enstörig av sig bara för att i nästa andetag vara tusen gånger mer social än vad jag nånsin kommer bli. Han kan till exempel uppskatta att slå sig i slang med främlingar och har inte problem med att till exempel ringa på i hus och gårdar som intresserar honom (hus och gårdar intresserar honom) och börja prata med dom som bor där om husets historia. Sånt skulle jag aldrig göra.
En gång stod vi lite närmare varandra än vad vi gör nu. Det var när jag var runt tjugo. Då bodde han i Göteborg och jag brukade åka och hälsa på och bo hos honom och vi var ute och festade och gick på spelningar. Sen slutade vi nästan prata med varandra. Jag tror det var i samband med att mina föräldrar skilde sig. Det blev så stort och känslomässigt för alla och i min familj har vi ALDRIG pratat om känslor utan var och en har gått undan på sitt håll i stället. Och eftersom det stora känslomässiga i stort sett skulle vara omöjligt att INTE prata om så tror jag vi helt enkelt lät bli att prata med varandra istället. Tragiskt men sant.
I början av sommaren 2009 var min bror med i en svår bilolycka. Bilen blev bara mos och han fick en allvarlig benfraktur och opererades i elva timmar. Sen var han sängliggande hela den sommaren. Nu är han i princip helt återställd, förutom att det benet är lite lite kortare än det andra och han får ont när han springer och anstränger sig för mycket. Det där benbrottet resulterade i ett nytt liv för min bror och att han nu är en av dom som säger sig vara tacksamma över att dom gått igenom något svårt och traumatiskt. Innan olyckan var han en soffpotatis. Han brukade sova bort helgerna. Lite lätt överviktig, åt all mat som gick snabbt att laga och gärna innehöll grädde. Efter jobbet kollade han på teve tills det var dags att gå och lägga sig. Han motionerade aldrig och hans dåvarande hem var oälskat och väldigt ostädat.
Inget kunde vara mer olikt det liv han nu lever. Nu äger han ingen teve. Han stiger upp nästan lika tidigt som Alfons, fast han har semester. Han har övergått till vad han själv kallar "medelhavskost" med mycket grönsaker, soppor, inget rött kött och han följer strikta matrutiner vareviga dag. Resultat: 25 kilo lättare i ett nafs. Han är aktiv på gränsen till manisk. Kreativ och initiativtagande. Han tränar på gym flera gånger i veckan. Hans hem är kliniskt rent och inrett i en genomtänkt, trivsamt snygg retrostil som skulle platsa i vilken inredningstidning som helst. Han säger själv att om han ruckar på något i den här ordningen så är han livrädd att falla tillbaks till den han var förut.
Jag beundrar hans målmedvetenhet och karaktärsfasthet. Jag ser hans driv. Och jag förstår att det kommer från en vilja att gripa tag i livet när man faktiskt fått en aning om hur nära döden vi befinner oss, hela tiden.
torsdag 21 juli 2011
Tillbaks i stan
Vi har alltså lämnat landet och ormar och röda stugor och begivit oss till mer tätbebyggda trakter.
Bra med det: att få vara hemma hos sig själv och få sköta sig själv oifrågasatt.
Dåligt med det: att vara tvungen att sköta allt själv. Herregud, jag har inte behövt laga mat på en vecka. Vilket projekt det är, bara den grejen.
Apongen
Det är någon här hemma som tycker att det är dags att börja röra på sig. Eller, det har han otåligt tyckt sen han föddes, men först nu börjar han kunna göra något åt saken själv. Det verkar som det snart ska krypas här i huset. Det tog honom en dag att komma på knä- och handståendet men balansen saknades. Men redan dagen efter stod han stadigt. Det är inte klokt vad fort det går.
Men det är något i det här jag inte gillar. En för mig själv överraskande reaktion, men jag får mycket konstiga känslor av att se en människa som står och går på alla fyra. På något vis tycker jag det är lite stötande att min son ser ut som en gorilla. Nu när jag tänker efter har jag faktiskt reagerat på det förut. Kalla mig konstig men jag gillar inte riktigt krypande bebisar.
Min önskan är att han vänligen skyndar sig förbi det där krypstadiet också och går från aponge till människobarn snarast.
tisdag 19 juli 2011
Dag 2 Favoritpryl
Det blev fler än en. Och det blev tyvärr dator, mobil och mobilladdaren som går att ha i bilen. Den sistnämnda fick jag i present av min vän J när hon tröttnat på att våra samtal i bilen bröts ständigt och jämt för att mitt batteri tog slut. Och detta var alltså inte något jag bara sa till henne som en ursäkt utan det hände verkligen. Jag gillar J. Jag är ingen telefonpratare, men samtalen med just henne tenderar att bli rätt långa. Och det är så otroligt bra att den finns. Ingen mer oro att telefonen kanske inte är laddad när det är dags för bilfärd och man väntar viktigt samtal. Bara att åka och ladda glatt under tiden.
Datorn är väl inte så mycket att säga om. Jag saknar den när jag inte har tillgång till den. Mobilen är inte en smartvariant. Men den är bra. Och på den sätter jag hastighetsrekord i smsskrivning varje dag. Det skulle aldrig gå med en sån där pekskärm.
En annan favoritpryl som inte är med på bild är faktiskt tvättmaskinen. Jag har tänkt många gånger hur revolutionerande det är att den finns. Nu har vi rena kläder nästan utan att vi ens tänker på det. Föreställ er ett liv utan den. Tvättid blir till tvättdag eller kanske tvättdagar. En heltidssyssla om man är många i familjen. Herregud så tungt och tråkigt och jobbigt att stå och byka gamla smutsiga tyger som aldrig blir rena. Vilket slit dom hade kvinnorna innan den kom. Och fortfarande slits det så klart med handtvättande på många många håll i världen. Heja dom.
Mitt största problem är att jag inte har egen tvättmaskin utan måste tvätta i gemensam tvättstuga. Stort problem för mig men yttepyttelitet problem för mänskligheten.
6 månader stor
Ögonblicket på bilden ovan inträffade alldeles nyss fast ändå för tusen år sen. Eller närmare bestämt för exakt 6 månader sedan. Jag var i chock. Omskakad och skakig och slut. Och så tagen av det overkliga i det som nyss hänt att det kändes som jag befann mig inuti en glaskupa. Den satt kvar ett tag den där kupan. Det hade varit en sån enorm stress kring allt och själva förlossningen var då allt toppades och kulminerade. Maxstress. Och 36 timmars djävulsk smärta. Jag var inte ett dugg förberedd trots all väntan, allt googlande och ältande och trots genomgången föräldrautbildning.
Kupkänslan kan jag fortfarande känna fast inte längre av posttraumatisk chock utan av trötthet och utmattning. Det är SÅ MYCKET praktiskt hela tiden så jag hinner inte stanna upp och reflektera. Idag blir den fina ongen 6 månader. Vilka prövningar vi har gått igenom under den här tiden, båda två. Och vad vi har lärt oss. Så trött jag har varit och så fint vi har haft det. Under den här tiden har vi knappt varit ifrån varandra alls. Jag gjorde ett försök där med frisörskan men fick inte blodad tand efter det. Den var stressig den där barnfria friheten.
6 månader gammal har Alfons just i dagarna verkligen börjat äta på riktigt. Han började med smakportioner när han var 4 månader utan att riktigt fatta galoppen. Han rös och det mesta trillade ut. Nu först ÄTER han. Han gapar efter skeden och smaskar i sig. Jag har försökt införa lite regelbundna måltider så just nu äter han ett grötmål, ett mål varm mat och ett fruktmål per dag. Och så amningen förstås. Dom här smakportionsmånaderna har verkligen bara rasslat iväg. Vad fort det gick! Det måste vara den förgängliga och lättflyktiga sommaren som bara rusar förbi. Jag önskar att det inte vore så men jag börjar bli lite less på att amma. Åtminstone allt det här ammandet nattetid och tidiga morgnar. Dagtid är det ändå okej, det är glesare nu sedan maten kom in i bilden. Jag tänkte försöka lägga ett grötmål kanske vid 18-tiden också, så han har nåt mättande i magen inför natten. Bloggläsares erfarenheter kring mat, nattamning, matscheman och sånt mottages som vanligt med största tacksamhet!
Han verkar också lite mer tillfreds nu sedan han började äta mer riktiga portioner. Lite mindre gnällig. Man kan ju hoppas. För övrigt sitter han själv, mycket stadigt får jag säga. Han gör försök att krypa och blir arg som en apa när han inte kan. Han kommer upp på knän och armar och skriker samtidigt men så tappar han balansen och välter åt sidan. Hans elittränare till mor tycker att han ska börja stå med stöd och ställer upp honom mot soffryggar och annat dagarna i ända. Men han gillar det. Hans bästa är att gå när man håller honom i händerna, då är han mycket nöjd. Och senaste buset är att sitta på valfri kant, säng, bord eller dylikt och kasta sig ut och bli fångad. Han ser fantastisk ut när han kastar sig. Den ultimata glädjen i ett bebisansikte. Jag försökte få min bror att fånga det på foto igår men han hann inte med i hoppet.
Han vet var lampan är hemma hos sin mormor och morfar och han gillar den mycket. När den gungar i taket gungar han med i sin stol. Han vet också var kissekatten är, en kylskåpsmagnet med pinglor som han älskar att pingla med och just idag slet sönder. Mamma lagar.
Nu sover han i sin vagn under ett träd och jag är så otroligt tacksam och glad och rörd över att jag får ha honom hos mig.
6-månadersongen
måndag 18 juli 2011
30 dagar och 30 bilder eller påt igen bara!
Trogna bloggföljare kanske minns mitt förra katastrofala försök att göra blogginlägg enligt en sån där lista. Då rörde det sig om musik. 30 låtar på 30 dagar skulle jag klura ut. Jag tänker inte ens länka till det projektet för jag kom inte längre än till dag 13 tror jag. Och då hade det nog redan gått 30 dagar i den verkliga tideräkningen.
Men skam den som ger sig! Nu är det foto. Jag gillar foto. Jag hittade listan hos Bambis mamma.
Och jag går ut svagt och halvljummet med att i den första kategorin hänvisa till webbkamerabilden i inlägget nedan. Då kan det ju bara bli bättre sen :)
Dag 1 – Självporträtt
Dag 2 – Favoritpryl
Dag 3 – En familjemedlem
Dag 4 – Min hobby
Dag 5 – En gammal bild
Dag 6 – Tema grön
Dag 7 – En bild som jag aldrig har lagt upp
Dag 8 – En favoritbild
Dag 9 – Dagens
Dag 10 – Detta gör mig glad
Dag 11 – Tokigt
Dag 12 – Min vardag
Dag 13 – Tema ljus
Dag 14 – En vinterbild
Dag 15 – Kärlek
Dag 16 – Självporträtt i svartvitt
Dag 17 – Ett ögonblick
Dag 18 – Känslor
Dag 19 – Här bor jag
Dag 20 – Tema olika
Dag 21 – När jag var liten
Dag 22 – Mitt beroende
Dag 23 – En sommarbild
Dag 24 – Detta gör mig glad (favorit i repris)
Dag 25 – I all hast
Dag 26 – Detta skrattar jag alltid åt
Dag 27 – Tema två
Dag 28 – Väder
Dag 29 – Senaste bilden på mig själv
Dag 30 – Valfri bild
Men skam den som ger sig! Nu är det foto. Jag gillar foto. Jag hittade listan hos Bambis mamma.
Och jag går ut svagt och halvljummet med att i den första kategorin hänvisa till webbkamerabilden i inlägget nedan. Då kan det ju bara bli bättre sen :)
Dag 1 – Självporträtt
Dag 2 – Favoritpryl
Dag 3 – En familjemedlem
Dag 4 – Min hobby
Dag 5 – En gammal bild
Dag 6 – Tema grön
Dag 7 – En bild som jag aldrig har lagt upp
Dag 8 – En favoritbild
Dag 9 – Dagens
Dag 10 – Detta gör mig glad
Dag 11 – Tokigt
Dag 12 – Min vardag
Dag 13 – Tema ljus
Dag 14 – En vinterbild
Dag 15 – Kärlek
Dag 16 – Självporträtt i svartvitt
Dag 17 – Ett ögonblick
Dag 18 – Känslor
Dag 19 – Här bor jag
Dag 20 – Tema olika
Dag 21 – När jag var liten
Dag 22 – Mitt beroende
Dag 23 – En sommarbild
Dag 24 – Detta gör mig glad (favorit i repris)
Dag 25 – I all hast
Dag 26 – Detta skrattar jag alltid åt
Dag 27 – Tema två
Dag 28 – Väder
Dag 29 – Senaste bilden på mig själv
Dag 30 – Valfri bild
lördag 16 juli 2011
Sånt man borde få göra oftare
Blogga på verandan en sommarkväll med klarblå himmel och sneda solstrålar.
Vi är och passar hus och djur när min pappa har åkt på semester. Efter att mitt hyperaktiva krävande barn har tagit sin omöjlighet och sitt aktivitetsbehov till nya toppnivåer de senaste två dagarna är jag rätt sliten. Och i ett hus på landet finns mycket att göra om sommaren, därför är min mor och min på semester hemmavarande bror väldigt kortvariga och distraherade barnpassare. Här finns heller inget köpcenter att åka till för att dränera lite energi och i den närmsta lilla staden finns inga strida strömmar av människor för barnet att förundrat betrakta. Han drar lite i äppelträden och har även slitit sönder några prästkragar och blir förbannad när jag försöker lära honom att krypa i gräset. Men på det hela taget tycker han att det händer ganska lite här på landet.
Nu sover han i alla fall. Och jag fick lite respit i form av ensamhäng på solig veranda med en godisskål och ett glas vatten. Så kan man också festa loss en lördagkväll.
![]()
Vi är och passar hus och djur när min pappa har åkt på semester. Efter att mitt hyperaktiva krävande barn har tagit sin omöjlighet och sitt aktivitetsbehov till nya toppnivåer de senaste två dagarna är jag rätt sliten. Och i ett hus på landet finns mycket att göra om sommaren, därför är min mor och min på semester hemmavarande bror väldigt kortvariga och distraherade barnpassare. Här finns heller inget köpcenter att åka till för att dränera lite energi och i den närmsta lilla staden finns inga strida strömmar av människor för barnet att förundrat betrakta. Han drar lite i äppelträden och har även slitit sönder några prästkragar och blir förbannad när jag försöker lära honom att krypa i gräset. Men på det hela taget tycker han att det händer ganska lite här på landet.
Nu sover han i alla fall. Och jag fick lite respit i form av ensamhäng på solig veranda med en godisskål och ett glas vatten. Så kan man också festa loss en lördagkväll.
21:08 Läggdags för ensamstående mödrar med grav sömnbrist
Överjävligt
Om man vill känna känslan av att vilja dö alternativt vilja döda någon annan, kan man ju läsa det här reportaget ur Svenska Dagbladet idag. Om en ny form av könsstympning. Kvinnor i Kamerun som bränner sina döttrars bröst för att dom ska slippa bli våldtagna. Om man redan innan har varit förbittrad över att kvinnor får ta så stort ansvar för mäns sexualitet så var det här var något av det mest fasansfulla jag har hört talas om. Och ni kan ju tänka er vad som händer när dessa flickor ändå blir gravida, frivilligt eller ofrivilligt. Dom kan inte amma och barnen dör. För att det finns en massa sinnessjuka kriminella svin som borde sitta bakom lås och bom resten av livet eller aldrig ha fötts överhuvudtaget. Jag var tvungen att läsa reportaget lite i taget, jag tyckte det var så otroligt vidrigt.
19% av Kameruns kvinnor har våldtagits eller utsatts för våldtäktsförsök. Säkert är mörkertalet enormt vilket innebär att detta extremt höga tal förmodligen är ännu högre. Medelåldern för ett våldtäktsoffer i Kamerun är 15 år. Förstå hur närvarande skräcken för att bli våldtagen är och desperationen man lever i när man kan tänka sig att utsätta sina döttrar för en så drastisk åtgärd som bröststympning. Det är obegripligt.
Det här är en humanitär katastrof. Jag vill göra nåt. Finns det något jaktlag man kan gå med i?
19% av Kameruns kvinnor har våldtagits eller utsatts för våldtäktsförsök. Säkert är mörkertalet enormt vilket innebär att detta extremt höga tal förmodligen är ännu högre. Medelåldern för ett våldtäktsoffer i Kamerun är 15 år. Förstå hur närvarande skräcken för att bli våldtagen är och desperationen man lever i när man kan tänka sig att utsätta sina döttrar för en så drastisk åtgärd som bröststympning. Det är obegripligt.
Det här är en humanitär katastrof. Jag vill göra nåt. Finns det något jaktlag man kan gå med i?
onsdag 13 juli 2011
En vändbar
MEN jag har en plan. Om alla hyfsat regelbundna bloggläsare sätter in en tia var på mitt konto så vips har jag råd! Smart va.
tisdag 12 juli 2011
Action i sovrummet
Det går framåt
Och det strävas uppåt
Tyngdlagen är en hård motståndare
Trött men glad efter avslutat träningspass!
Barnet förflyttar sig som en mätarlarv från sängens huvudända till dess fotända på inte lång tid alls. Dagarna då det gick att lägga honom att lalla lite fridfullt på sängen äro borta och försvunna.
Nu börjar jag istället oroligt spana på allt i golvhöjd som han snart kommer kunna äta upp.
måndag 11 juli 2011
När slutar man bita dom i kinderna?
Äntligen har någon bringat klarhet i frågan om vart den här överväldigande kärleken man känner till sin bebis tar vägen. Var det blir av den sen liksom. Hur man står ut med att inte bebisgosa dom hela tiden. Sen jag fick Alfons har jag aldrig riktigt fattat hur det kan komma sig att till exempel min mamma kan hålla sig från att snosa mig i nacken och bita mig i kinderna samtidigt som hon hänfört utstöter obegripliga läten så som "abuppbuppbuppbuppmmmmmmmmmm!". Det är nämligen vad jag känner ett påfallande behov av att göra med Alfons ett antal gånger varje dag.
Den enda förklaring jag har förmått tänka ut hittills är att hon helt enkelt inte älskar mig lika mycket som jag älskar Alfons och att hon heller aldrig gjort det. För jag kan inte föreställa mig hur jag ska kunna sluta lukta och pussa på Alfons i tid och otid ens när han får skägg och fotsvett.
Nu förstår jag lite mer. Om ni också undrar så läs "Det här med att älska sina barn" hos Enligt Ellen.
![]()
Den enda förklaring jag har förmått tänka ut hittills är att hon helt enkelt inte älskar mig lika mycket som jag älskar Alfons och att hon heller aldrig gjort det. För jag kan inte föreställa mig hur jag ska kunna sluta lukta och pussa på Alfons i tid och otid ens när han får skägg och fotsvett.
Nu förstår jag lite mer. Om ni också undrar så läs "Det här med att älska sina barn" hos Enligt Ellen.
Gräset på andra sidan
I kombination med att ha fått barn och dessutom vara ensamstående känns det här med familj extra besvärligt, angeläget, aktuellt eller vad man nu vill kalla det. Ansvaret som kommer med att ha barn, att förse det med en familj, eller åtminstone ett stabilt och fungerande socialt nätverk. Jag har alltid känt mig lite udda för att min familj är så liten och jag nästan inte har några släktingar alls. Nu är den lite tråkiga ensamma känslan jag alltid har haft utbytt mot en närmast panisk rädsla att mitt barn ska få en tragisk barndom för att den växer upp utan en stor familj. Jag ser framför mig dystra högtider som firas pliktskyldigast med en underton av att den riktiga ingrediensen för att överhuvudtaget kunna ha en sammankomst faktiskt fattas. Själva människorna.
Min familj är mina föräldrar och min storebror. Min storebror har ingen familj. Min pappa har inga syskon och hans föräldrar är döda. På den sidan alltså inga släktingar överhuvudtaget. Min mamma har en syster som gick bort hastigt för fem år sedan. Systern hade ett barn, min enda kusin, som bor i Portugal sedan tio år och kommer hem någon gång om året. Min mammas föräldrar är inte heller i livet. Där slutar min släktkrönika. Alfons har alltså inga kusiner och inga verkar vara på gång heller. Inga perifera släktingar finns heller med i bilden.
Eftersom jag tenderar att idealisera sånt jag för tillfället inte har är jag för tillfället väldigt avundsjuk på alla som har stora familjer. Massor av syskon och barn och kusiner. Ett självklart umgänge, såna man har känt sen man föddes och tryggheten i det. Ett gäng barn och vuxna som alltid frågar efter en på jular, påskar och där man är en självskriven gäst när det vankas kalas. Såna man delar minnen och framtidsplaner med. Såna man alltid kan räkna med, för man är alltid bunden till varandra, band som aldrig kan lösas upp. Det där skulle jag vilja ge till Alfons. Men jag vet inte om det nånsin kan bli så och det gör mig lite ledsen och bekymrad.
Varför är till exempel inte jag Amanda Schulman och får befolka och renovera härliga gårdar på Gotland om somrarna i sällskap med stora ystra familjer som till och med går under epitetet klaner? Det är faktiskt himla orättvist.
Min familj är mina föräldrar och min storebror. Min storebror har ingen familj. Min pappa har inga syskon och hans föräldrar är döda. På den sidan alltså inga släktingar överhuvudtaget. Min mamma har en syster som gick bort hastigt för fem år sedan. Systern hade ett barn, min enda kusin, som bor i Portugal sedan tio år och kommer hem någon gång om året. Min mammas föräldrar är inte heller i livet. Där slutar min släktkrönika. Alfons har alltså inga kusiner och inga verkar vara på gång heller. Inga perifera släktingar finns heller med i bilden.
Eftersom jag tenderar att idealisera sånt jag för tillfället inte har är jag för tillfället väldigt avundsjuk på alla som har stora familjer. Massor av syskon och barn och kusiner. Ett självklart umgänge, såna man har känt sen man föddes och tryggheten i det. Ett gäng barn och vuxna som alltid frågar efter en på jular, påskar och där man är en självskriven gäst när det vankas kalas. Såna man delar minnen och framtidsplaner med. Såna man alltid kan räkna med, för man är alltid bunden till varandra, band som aldrig kan lösas upp. Det där skulle jag vilja ge till Alfons. Men jag vet inte om det nånsin kan bli så och det gör mig lite ledsen och bekymrad.
Varför är till exempel inte jag Amanda Schulman och får befolka och renovera härliga gårdar på Gotland om somrarna i sällskap med stora ystra familjer som till och med går under epitetet klaner? Det är faktiskt himla orättvist.
fredag 8 juli 2011
Sådärja
Resultat: när jag bestämde mig för att dissa metoder och teorier så fick jag faktiskt till en äkta tolvtimmarsnatt! Han somnade 19, småvaknade några gånger men somnade om på plats, vaknade 03 då lyfte jag över och ammade och sen sov/slumrade vi fram till 07. Succé. Då är det alltså endast tre timmar kvar av dagsömn för att han ska få sitt femtontimmars sömnbehov tillgodosett.
Och med tolvtimmarsnatten som mål kanske jag kan få det att funka bra för oss båda med mina egna metoder som innehåller lite sova i egen säng och lite annat också som jag vet att vi mår bra av. Jag somnade till slut nån gång vid 01 och fick en lite hoppig och avbruten sextimmarssömn vilket ändå är bättre än på länge. Men ååh vad jag är sugen på att få ha sängen för mig själv! Ligga på mage med armar och ben över hela sängen och inte i klaustrofobiskt sidoläge som en fiskpinne. Lider man av insomnia är just det där fixerade läget som man inte kan röra sig ur inte heller till nån stor hjälp..
Jag känner mig pigg och lycklig och nöjd idag! Ofta känner jag mig ganska lycklig nuförtiden, mitt i alla bestyr. Det passar mig så himla bra den här vardagen där man inte är piskad av att hålla tider och en stress att vara här och där och vara tvungen att göra det och det. Jag vilar när jag är trött, äter när jag är hungrig, går ut när jag är trött på att vara inne, går in när det börjar regna och så vidare. Det ger mig harmoni och balans. Det här andra livet, att vi går med på att leva det, det är ju helt ofattbart egentligen.
Bli väckt innan man sovit färdigt, vara tvungen att stressa fast man är jättetrött, göra saker HELA dagarna som man inte alls har lust att göra, förväntas känna hunger mellan 12 och 13 och sen springa vidare hela eftermiddagen tills man är utsjasad och inte har alls så mycket ork kvar att ägna sig åt det man EGENTLIGEN vill göra och sånt som man verkligen tycker är VIKTIGT. Varför gör vi det och för vem?
En fet deltid får det bli när jag är klar med den här tiden, jag skiter i om jag måste bo i hyresrätt resten av livet och bara köra rostiga bilar. Jag älskar faktiskt min fritid och mitt riktiga liv mycket mer än mitt jobb.
Och med tolvtimmarsnatten som mål kanske jag kan få det att funka bra för oss båda med mina egna metoder som innehåller lite sova i egen säng och lite annat också som jag vet att vi mår bra av. Jag somnade till slut nån gång vid 01 och fick en lite hoppig och avbruten sextimmarssömn vilket ändå är bättre än på länge. Men ååh vad jag är sugen på att få ha sängen för mig själv! Ligga på mage med armar och ben över hela sängen och inte i klaustrofobiskt sidoläge som en fiskpinne. Lider man av insomnia är just det där fixerade läget som man inte kan röra sig ur inte heller till nån stor hjälp..
Jag känner mig pigg och lycklig och nöjd idag! Ofta känner jag mig ganska lycklig nuförtiden, mitt i alla bestyr. Det passar mig så himla bra den här vardagen där man inte är piskad av att hålla tider och en stress att vara här och där och vara tvungen att göra det och det. Jag vilar när jag är trött, äter när jag är hungrig, går ut när jag är trött på att vara inne, går in när det börjar regna och så vidare. Det ger mig harmoni och balans. Det här andra livet, att vi går med på att leva det, det är ju helt ofattbart egentligen.
Bli väckt innan man sovit färdigt, vara tvungen att stressa fast man är jättetrött, göra saker HELA dagarna som man inte alls har lust att göra, förväntas känna hunger mellan 12 och 13 och sen springa vidare hela eftermiddagen tills man är utsjasad och inte har alls så mycket ork kvar att ägna sig åt det man EGENTLIGEN vill göra och sånt som man verkligen tycker är VIKTIGT. Varför gör vi det och för vem?
En fet deltid får det bli när jag är klar med den här tiden, jag skiter i om jag måste bo i hyresrätt resten av livet och bara köra rostiga bilar. Jag älskar faktiskt min fritid och mitt riktiga liv mycket mer än mitt jobb.
torsdag 7 juli 2011
Bakvänt tack!
Vi har köpt en sån där liten resesulky. Ett spontanköp på barnprylskedjan för att den var billig och det vore faktiskt bra att ha nåt som är litet och lätt att ha med sig på utflykter och med i bilen. Nåt som inte är så skrymmande som kombivagnen.
Jag hade bara inte kunnat föreställa mig att det skulle kännas så otroligt FEL att ha honom sittande framåtvänd. Provade nya sulkyn för första gången på storhandling på den hårt trafikerade stormarknaden häromdagen. Det gjorde ont i hela kroppen att skjuta honom framför sig genom folkmassor och genom stök och knuff och spring och oväsen. Jag fick ideligen stanna och sätta mig ner och klappa honom och prata med honom. Hur ska han själv kunna sortera bland alla intryck och få nån slags ordning i den röran där nere där han sitter bland massor av främmande ben och fötter som springer omkring? Och nog måste han undra var jag den trygga föräldern håller hus?
Jag har haft hund i tio år och en basic rule i åtminstone mitt hundhavande är att i vår flock är det jag som är ledaren. Som ledare går jag framför, kollar av omgivningarna, möter och hanterar eventuella faror, hot eller okända situationer som uppstår. Det är ledarens jobb att se till att flocken är utom fara och sköta denna uppgift så väl att övriga flocken känner tillit till sin flockledare och på så vis blir trygga och harmoniska individer.
Konflikten i mig, ja nästan krisen jag fick när jag sköt mitt femochenhalvmånader gamla spädbarn framför mig som en sköld genom folkmassan var massiv. Det kändes som om jag exponerade honom för att ta emot eventuella uppdykande faror medan jag själv tog skydd bakom. Och jag kunde inte ens se hur han mådde, vad han tittade på eller se några skiftningar i hans uttryck. Hemskt. Det känns som om jag aldrig vill göra om det. Kanske möjligtvis på en stilla skogspromenad, men inte på köpcentret från hell en överbelastad eftermiddag på semestern.
Men bakåtvända sulkysar av smidig modell, finns det? Varför har alla framåtvända? Och varför är det bara jag som får kris?
Jag hade bara inte kunnat föreställa mig att det skulle kännas så otroligt FEL att ha honom sittande framåtvänd. Provade nya sulkyn för första gången på storhandling på den hårt trafikerade stormarknaden häromdagen. Det gjorde ont i hela kroppen att skjuta honom framför sig genom folkmassor och genom stök och knuff och spring och oväsen. Jag fick ideligen stanna och sätta mig ner och klappa honom och prata med honom. Hur ska han själv kunna sortera bland alla intryck och få nån slags ordning i den röran där nere där han sitter bland massor av främmande ben och fötter som springer omkring? Och nog måste han undra var jag den trygga föräldern håller hus?
Jag har haft hund i tio år och en basic rule i åtminstone mitt hundhavande är att i vår flock är det jag som är ledaren. Som ledare går jag framför, kollar av omgivningarna, möter och hanterar eventuella faror, hot eller okända situationer som uppstår. Det är ledarens jobb att se till att flocken är utom fara och sköta denna uppgift så väl att övriga flocken känner tillit till sin flockledare och på så vis blir trygga och harmoniska individer.
Konflikten i mig, ja nästan krisen jag fick när jag sköt mitt femochenhalvmånader gamla spädbarn framför mig som en sköld genom folkmassan var massiv. Det kändes som om jag exponerade honom för att ta emot eventuella uppdykande faror medan jag själv tog skydd bakom. Och jag kunde inte ens se hur han mådde, vad han tittade på eller se några skiftningar i hans uttryck. Hemskt. Det känns som om jag aldrig vill göra om det. Kanske möjligtvis på en stilla skogspromenad, men inte på köpcentret från hell en överbelastad eftermiddag på semestern.
Men bakåtvända sulkysar av smidig modell, finns det? Varför har alla framåtvända? Och varför är det bara jag som får kris?
Hans sömn och min
Nu ska jag tjata lite om tröttheten igen. Jag borde verkligen tjata mer om genus istället och mindre om trötthet. Jag tjatar alldeles för lite om genus. Genus är nåt jag tänker mycket på och nåt som är viktigt för hela världen, min trötthet är ju faktiskt bara viktig för mig. En annan dag ska jag tjata om genus.
Jo, tröttheten då, den känns liksom inte längre. Jag fattar ingenting. Jag är extremt otrött och kan inte sova på kvällarna, ligger vaken och vrider och vänder mig, nästan lite ångestartat. Jag som brukade somna av ren utmattning så fort jag la huvet på kudden. Aldrig är jag sömnig längre, inte på morgonen och inte när jag blir väckt mitt i natten. Ändå sover jag mindre nu än nånsin, mer avbruten sömn, kortare nätter. Det känns lite som om blodet i mina ådror blivit utbytt mot rent koffein. Och jag dricker ju inte ens kaffe.
Det känns inte som ett hälsosamt tillstånd. Jag märker tröttheten lite på att jag börjar känna mig mer och mer hjärnskadad istället. Trögfattad och avtrubbad. Oalert men ändå speedad. Inga tupplurar på dagen längre, ingen slummer under amning, jag är på högvarv hela tiden.
Jag vet inte om det är en slump eller om det har nåt att göra med att jag faktiskt läste den där himla boken "Sova hela natten" som satte griller i huvet på mig. Jag har svurit att inte läsa barnuppfostransböcker eller annan litteratur av mer eller mindre insatta förstå-sig-påare. Jag har velat gå på min egen känsla och göra det som känns bra och rätt och är det nån fråga som dyker upp längs vägen så tar jag reda på svaret under resans gång. Det har funkat jättebra hittills.Men så läste jag boken och jag visste att det skulle bli så här.
Jag fick för mig att han alltid har sovit alldeles för lite, nu ska det sovas mer och det ska sovas i hans egen säng. Inte bara för att det står så i boken utan för att det faktiskt börjar kännas som om vi stör varandra när vi delar säng, det blir varmt och bökigt och båda ligger obekvämt och kan inte röra sig och så väcker vi varandra helt i onödan. Men nu då när han somnar i egen säng så ligger jag och stressar upp mig för att jag vet att jag snart kommer bli väckt och att det kommer bli jättejobbigt då och ska jag amma då, det stod ju i boken att han ska klara sig utan nattamning och ska jag ta upp honom eller ska jag försöka söva om honom i hans säng, det stod ju i boken att man inte ska ta upp.... Ångesten i att stå lutad över en barnsäng mitt i natten i timmavis och försöka få lugn på en trilskande unge, bara tanken på den gör att jag inte kan somna.
Till råga på allt tror jag han är i en Fas. Den där långa långa fasen. Han är i sin 25:e levnadsvecka. Milde gud vad gnälligt det är. Och vad lite det sovs. Det enda som gjort honom lycklig dom senaste dagarna är att han lärt sig äta mosad banan. Nåt godare har han aldrig smakat. Lyckan i dom små ögonen när banansmaken kickar in, den är fin den.
Finns det inte utvecklingsfaser för föräldrar? Det borde det göra. Jag tror jag är i en sån. Och nu bestämde jag mig, jag ska tvätta hjärnan ren från boken. Försöka i alla fall och sen göra på MITT sätt. Lägga över i egen säng när det funkar, men inte till varje pris. Amma när det behövs. Japp, nu känns det faktiskt som jag har tänkt igenom det här.
Tack!
Jo, tröttheten då, den känns liksom inte längre. Jag fattar ingenting. Jag är extremt otrött och kan inte sova på kvällarna, ligger vaken och vrider och vänder mig, nästan lite ångestartat. Jag som brukade somna av ren utmattning så fort jag la huvet på kudden. Aldrig är jag sömnig längre, inte på morgonen och inte när jag blir väckt mitt i natten. Ändå sover jag mindre nu än nånsin, mer avbruten sömn, kortare nätter. Det känns lite som om blodet i mina ådror blivit utbytt mot rent koffein. Och jag dricker ju inte ens kaffe.
Det känns inte som ett hälsosamt tillstånd. Jag märker tröttheten lite på att jag börjar känna mig mer och mer hjärnskadad istället. Trögfattad och avtrubbad. Oalert men ändå speedad. Inga tupplurar på dagen längre, ingen slummer under amning, jag är på högvarv hela tiden.
Jag vet inte om det är en slump eller om det har nåt att göra med att jag faktiskt läste den där himla boken "Sova hela natten" som satte griller i huvet på mig. Jag har svurit att inte läsa barnuppfostransböcker eller annan litteratur av mer eller mindre insatta förstå-sig-påare. Jag har velat gå på min egen känsla och göra det som känns bra och rätt och är det nån fråga som dyker upp längs vägen så tar jag reda på svaret under resans gång. Det har funkat jättebra hittills.Men så läste jag boken och jag visste att det skulle bli så här.
Jag fick för mig att han alltid har sovit alldeles för lite, nu ska det sovas mer och det ska sovas i hans egen säng. Inte bara för att det står så i boken utan för att det faktiskt börjar kännas som om vi stör varandra när vi delar säng, det blir varmt och bökigt och båda ligger obekvämt och kan inte röra sig och så väcker vi varandra helt i onödan. Men nu då när han somnar i egen säng så ligger jag och stressar upp mig för att jag vet att jag snart kommer bli väckt och att det kommer bli jättejobbigt då och ska jag amma då, det stod ju i boken att han ska klara sig utan nattamning och ska jag ta upp honom eller ska jag försöka söva om honom i hans säng, det stod ju i boken att man inte ska ta upp.... Ångesten i att stå lutad över en barnsäng mitt i natten i timmavis och försöka få lugn på en trilskande unge, bara tanken på den gör att jag inte kan somna.
Till råga på allt tror jag han är i en Fas. Den där långa långa fasen. Han är i sin 25:e levnadsvecka. Milde gud vad gnälligt det är. Och vad lite det sovs. Det enda som gjort honom lycklig dom senaste dagarna är att han lärt sig äta mosad banan. Nåt godare har han aldrig smakat. Lyckan i dom små ögonen när banansmaken kickar in, den är fin den.
Finns det inte utvecklingsfaser för föräldrar? Det borde det göra. Jag tror jag är i en sån. Och nu bestämde jag mig, jag ska tvätta hjärnan ren från boken. Försöka i alla fall och sen göra på MITT sätt. Lägga över i egen säng när det funkar, men inte till varje pris. Amma när det behövs. Japp, nu känns det faktiskt som jag har tänkt igenom det här.
Tack!
tisdag 5 juli 2011
Barnvakter
Vi är hundvakter. Hunden är vännen E:s. E som varit gravid i all evighet känns det som, men igår var det äntligen dags. Barnafadern levererade hunden i en hast på morgonkvisten och sen sa det bara pang bom och vid 12 var bebis ute. Värkar från 05:30 till 12 och nästan helt öppen vid ankomst till förlossningen. Hur orättvist får det vara? Jag blir fortfarande lite bitter när jag tänker på mina 36 timmar av vånda, smärta, skräck och panik. Jag känner att idag är nog dagen då det är dags att ringa hem förlossningsjournalen. Bearbeta bearbeta.
Den nya lilla familjen mår under omständigheterna väl, modern som sprack ganska illa mår nog minst bra. Jag hoppas dom vill ha hunden hemlevererad snart så jag får åka dit och hälsa på, se lillbebis och höra hur allt gick till. Förlossningsberättelser, finns det nåt intressantare? Undrar om jag kommer få flashbacks från Alfons som nyfödd.. Vilken spännande tid dom har framför sig men oj vad skönt att ha den bakom sig också!
Hunden verkar i alla fall ta det här med barn med största ro och blir nog en ypperlig storasyster. Min egen hund? Kvar hos pappa på landet. Nu på sommaren har hon det bättre där och kan vara ute hela dagarna. När snön faller, om inte förr, minskar promenadmöjligheterna i skog och mark och då har hon det bättre hos mig och Alfons.
måndag 4 juli 2011
Nya sömnrutiner
Nu har det gått nästan en vecka utan att jag ens har lyckats dra igång datorn. Jag vet inte om det är årstiden, tröttheten eller barnet som är orsaken. Förmodligen en kombination.
Nu har jag i alla fall börjat experimentera lite med Sova-hela-natten konceptet, efter att i helgen ha läst boken med samma titel av den ganska galna Anna Wahlgren. Jag tänker inte genomföra hela "kuren" för den är inget jag till fullo sympatiserar med, men jag har ändå plockat upp vissa poänger som jag tänkte försöka införliva i barnets liv.
Som att jag kan faktiskt vara med och styra hans sömn lite mer. Och då försöka styra det hela i riktningen sova mer på natten och mindre på dagen. Och att han inte FÅR bestämma att det är morgon klockan 4, för då är han faktiskt inte utsövd. Då ska jag övertyga honom om att det fortfarande är natt och få honom att somna om. I morse var det redan klockan 3 som gällde. Tefatsögon, bök, snurr och grymtanden. Jag försökte söva om och lyckades efter en halvtimme ungefär. Jag har dock ammat honom två gånger inatt, något som inte ingår i det Wahlgrenska konceptet. Nån måtta får det fakiskt vara tycker jag. Man kan ju tänka sig själv att det inte är alldeles lätt att somna om med hungrig mage. Sen sov han i alla fall till 6 och det är helt klart godkänt enligt mig. Med tanke på att han somnade för natten klockan 19 igår kväll. Sen slumrade och ammade vi till 7.
Men bara den grejen, tanken att JAG kan bestämma hur länge det ska vara natt gjorde stor skillnad. Och en rosbukett till mig själv som installerade en mörkläggningsgardin i sovrummet när jag var gravid, med tanke på det lilla barnets sömn. Nu kommer den användas lite mer strikt hädanefter.
På natten är det mörkt och på dagen är det ljust.
Nu har jag i alla fall börjat experimentera lite med Sova-hela-natten konceptet, efter att i helgen ha läst boken med samma titel av den ganska galna Anna Wahlgren. Jag tänker inte genomföra hela "kuren" för den är inget jag till fullo sympatiserar med, men jag har ändå plockat upp vissa poänger som jag tänkte försöka införliva i barnets liv.
Som att jag kan faktiskt vara med och styra hans sömn lite mer. Och då försöka styra det hela i riktningen sova mer på natten och mindre på dagen. Och att han inte FÅR bestämma att det är morgon klockan 4, för då är han faktiskt inte utsövd. Då ska jag övertyga honom om att det fortfarande är natt och få honom att somna om. I morse var det redan klockan 3 som gällde. Tefatsögon, bök, snurr och grymtanden. Jag försökte söva om och lyckades efter en halvtimme ungefär. Jag har dock ammat honom två gånger inatt, något som inte ingår i det Wahlgrenska konceptet. Nån måtta får det fakiskt vara tycker jag. Man kan ju tänka sig själv att det inte är alldeles lätt att somna om med hungrig mage. Sen sov han i alla fall till 6 och det är helt klart godkänt enligt mig. Med tanke på att han somnade för natten klockan 19 igår kväll. Sen slumrade och ammade vi till 7.
Men bara den grejen, tanken att JAG kan bestämma hur länge det ska vara natt gjorde stor skillnad. Och en rosbukett till mig själv som installerade en mörkläggningsgardin i sovrummet när jag var gravid, med tanke på det lilla barnets sömn. Nu kommer den användas lite mer strikt hädanefter.
På natten är det mörkt och på dagen är det ljust.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)