Reserapport

Vi åkte iväg på den lilla släktsammankomsten. Aldrig förr har barnet rest så långt i bil. Det gick sådär. Han är ju som jag tidigare konstaterat av en mycket otålig natur. Som tur var åkte barnets mormor med i bilen och kunde livsfarligt och bälteslöst förse det fastkedjade barnet med nappar, leksaker och glada tillrop under färden. Och inte ens med den assistansen gick det riktigt bra.

Men fram kom vi. Och oj vad det var tjusigt hemma hos min bror. Som i ett inredningsreportage, mycket stajlish. Min bror har gått från att väga 25 kilo för mycket, städa bara när det är absolut nödvändigt och knappt ens då, äta bara fet mat, sova bort helgen, spendera all ledig tid framför teven och aldrig träna till att vara med om en bilolycka och ligga sängbunden en hel sommar och sedan gå ner 25 kilo, börja träna, laga supafresh mat med finfina råvaror, inte ha teve, gå upp i ottan och bara ägna sig åt kreativa fritidsintressen. Och förstås då städa och inreda sitt hem. Oj vad det var fint.

Jag blev så inspirerad att komma hem och RÖJA. Bort med allt, släng allt, minimalism, inte ha massa saker som dräller, minsta pryl känns nu betungande. Jag vill ha tiden att röja ur hela vinden, slänga och sälja, gå igenom garderober, skåp och lådor och spara endast det absolut nödvändiga. Jag hatar att inte ens komma ihåg vad jag äger och att det väller ut bortglömda prylar när jag öppnar en låda som jag kanske inte öppnar så ofta. The things you own will eventually end up owning you. Ja, gud så hemskt det är.

Men nu har jag ju inte den tiden att röja utan fick endast med mig en ny vånda hem. Jo förresten, ägandet av en bärsele är jag ju numera befriad från. Tack för det du vänliga individ som stal den från ett redan fattigt barn. Annars var det bra där på minisläktträffen. Mitt barn har genomgått en metamorfos. Jag törs knappt säga det, för då vet jag hur det blir. Men sen en och en halv vecka tillbaks så är han som förbytt. Utbytt till en bättre och uppgraderad version av sig själv. Jag hänger med nu. Han är lugnare, tystare, gladare, nöjdare. Ibland gnälls det men då kan jag oftast fatta varför och åtgärda.

Det känns som att mycket av hans frustration har släppt. Som att det var något som la sig till rätta inom honom när han plötsligt började kunna kontrollera sin kropp lite mer. När han började kunna vända sig till mage, sitta med stöd och använda sina händer till mer kontrollerade rörelser. Man kan ju ana den lilla ångesten i att ha ett medvetande men överhuvudtaget inte kunna kontrollera sin kropp till att förflytta sig i den omgivning man upplever. Eller på något sätt kommunicera. Fången och förlamad samtidigt. Jag skulle nog också skrika dygnet runt.

Lite nöjdare

Vem gör så?

Stjäler från ett barn alltså. Idag hade vi picknick med föräldragruppen. Varmt ute, säkert runt 23 grader. På långa hemvägen var A tokig i vagnen, ville inget, bara skrika, varm, inte sitta, inte ligga. Stressad svettig mamma kommer hem, upp fort och amma. Har så mycket att bära så får inte med allt pick och pack från vagnen i en vända.

När jag kommer ner igen ett par timmar senare och ska ut igen så finns inte bärselen under vagnen. Total förvirring. Upp och leta, tankspriddheten kan ju ha lagt den var som helst. Men vid närmare eftertanke fick ju inte tankspriddheten ens en chans att sprida den nånstans för den kom aldrig med upp till lägenheten. Borta från vagnen alltså. Borta ur vårt liv.

Jag tror det aldrig. Jag tror alltid att det måste finnas nån annan förklaring. Jag kan liksom inte föreställa mig den personens fysiska gestalt som smyger in, plockar åt sig och smyger iväg. Som den lägst stående av alla. Hur ser man ut då? Jag kan än mindre föreställa mig den personens psyke. Hur kan man? Hur får man för sig? Att ta nåt som så uppenbart är någon annans? Inte ens nu när pengarna oftast tar slut långt före månaden har tanken slagit mig att jag ska sno nåt.

Jag satte upp en hatlapp med anspelning på att stjäla från fattig ensamstående mamma med ett barn i stort dagligt behov av sin sele. Fast jag ville helst skriva att ser jag dig igen din jävel så sliter jag ut ditt hjärta och äter det på ett silverfat och jag hoppas du fram till den dagen lever ett liv fyllt av plågor och helveteskval och inom en snar framtid dör en ondskefull och smärtsam död.

Så nu, utan sele alltså. Långpromenaderna är beroende av växelvis selåkande och vagnbärande annars tar det hus i helvete. Men jo, vi sitter väl inne vi då nu när det ändå är så jobbigt väder med 20+ och sol. Fan vad bitter jag blir.

Mer om den där oron

Ja man ska ju tydligen oroa ihjäl sig när man har fått en till människa att ta hand om. Jag har redan börjat fundera mycket på hur allt ska bli sen. När den här årslånga smekmånaden är över. Om det nu ens kan bli ett år, jag vet inte hur länge mina föräldradagar egentligen kan räcka för att kunna stanna hemma. Jag har bokat möte med Försäkringskassan om en dryg vecka för att försöka förstå hur allt egentligen ligger till med den där föräldrapenningen. Jag måste bena ut med nån som kan det hur jag bäst ska kunna disponera A:s dagar.

Ska den där lille pysen sen vara på dagis dagarna långa medan modern jobbar heltid för att säkra hans materiella välfärd? Och kommer vi överhuvudtaget ha någon materiell välfärd eller är det rakt ner i fattiga-barn-i-Sverige träsket som gäller? Det spränger mitt hjärta bortom allt förnuft och sans att A ska behöva sakna nåt. Att jag inte ska kunna ge honom sånt som han ser att andra barn har och gör. Jag fattar att man gör vad som helst för sina barn. Sjukt, men svälta sig själv för att ungen ska kunna få en Iphone och slippa bli retad i skolan, ja. Prostituera sig för att kunna ge sitt barn mat, ja, vilken dag som helst.

Hurra i förskott på Mors dag!

Imorgon kommer jag inte hinna blogga för då är det familjeutfärd till släktträff två timmar bort. Översovning och ätande och sen bilåkande hem igen. När min släkt är samlad är det min familj bestående av mig själv, mor, far och bror. Och så är det två personer till; min enda kusin och hennes far som är min döda mosters man. That´s it.

Skönt tycker säkert somliga, tragiskt tycker andra. Jag lutar lite mer åt det sistnämnda. För jag vet ju inte hur det är att ha tolv kusiner som man måste åka runt och träffa och som kanske är jobbiga på olika vis. Och gräset där på den okända sidan ter sig ju som alltid nån nyans grönare.

Jag oroar mig lite för Alfons. Att han också kommer att ha så där liten släkt och familj. Det där att man inte har några gratisrelationer. Man har ingen som av släkt, börd och blodsband är så illa nödd och tvungen att se efter och titta till. För mig blir det desto viktigare att odla mina vänskapsrelationer. Och dom har man inte gratis. Tyvärr är jag en som är himla dålig på att höra av mig till mina vänner. Trots detta finns där en handfull lojala fina som jag nog känner att jag HAR och som jag känner sen barnsben och det är ju en stor trygghet så klart.

Alfons är ju pojke och jag hoppas att han inte blir en av de typiska i manssläktet som har få eller inga vänskapsrelationer. Hur ska man göra för att främja social kompetens och förmåga till nära vänskap med andra? Vilket ANSVAR man har som förälder, jag kan bli alldeles skrämd av att tänka på det.

Det här inlägget var tänkt som en hyllning till alla mödrar på Morsdagen imorgon. Men urartade i en lätt vemodig historia om släktband. I alla fall: Heja alla morsor, mammor, mödrar, systrar, döttrar, flickor, kvinnor, tjejer imorgon och alla andra dagar! När jag var liten minns jag att jag beklagade mig över att det fanns en Fars dag och en Mors dag men ingen Barnens dag. Mina föräldrar sa att alla dagar var ju barnens dagar så mammorna och papporna behövde få varsin egen. Jag minns att jag ändå tyckte det var sjukt orättvist. Det tycker jag nog inte längre.

Om ändå bara morsdagen kunde innefatta obligatorisk sovmorgon med tysta, mätta, nöjda, trötta, gosiga och sovande barn så vore det toppen av himmelriket med grädde på moset!

Råvarupanik

Igår fick jag rabarber av min väninna. I all välmening. "Ja du kanske vill göra lite marmelad eller saft eller nåt, dom är jättegoda nu." Jag fick närmast panik. Jag har aldrig ens befunnit mig i närheten av någon som har syltat och saftat än mindre har jag gjort det själv.

Jag och råvaror är ett oprövat kort. Och förmodligen en dålig kombination. Jag lever på halvfabrikat, hade det inte funnits saker i frysdisken att värma så hade jag dött svältdöden för länge sen.

Väninnan lyckades i alla fall genom noggranna instruktioner få mig att tro att jag kanske skulle kunna lyckas med att göra en rabarberpaj. Möjligtvis. Så nu är stängerna skivade och lagda i frysen i väntan på det rätta stora ögonblicket när jag ska svänga ihop en rabarberpaj från grunden. Med äkta rabarber som jag har sköljt och skivat alldeles själv.

Kanske kommer jag få ett nytt och bättre förhållande till råvaror nu när A ska börja äta mat. Nu går jag faktiskt i grönsaksdisken och spanar efter ekologiska rovor, betor, palsternackor och allt vad det heter. Här ska mosas och mixas från grunden åtminstone till barnet.

Fint ska det va.

Ett knippe ångest

Överlevnadstips för tankspridda

Det blir lätt väldigt mycket logistik. Dagarna innehåller alltid några svettiga adrenalinruscher som består av mycket meck och mas. Det ska packas och förflyttas. Människor ska mötas och tider ska passas. Vagnen ska vikas ihop i alla sina beståndsdelar och lyftas in i bilen och sedan ut ur bilen. Nu har jag också äntligen fått låna min egen hund av mina föräldrar i en vecka så nu måste vi ut många gånger om dan. Det ÄR krångligare, det är det. Men jag älskar ju henne.

Jag vet att hon älskar mig minst lika mycket men vet också att hon är mycket nöjd i mina föräldrars vård. Som dessutom har trädgård och tillgång till utevistelse dagen lång. Men promenader är bra, i synnerhet för mig. Jag har insett att jag får lägga ner beach 2011 och satsar istället på beach 2012. Eller kanske 2013. Men promenader är ändå alltid bra.

Men det ska tajmas, hundkissnödighet med barnsömn. Det ska kläs på och selas på. Det ska packas ner saker som sen ska bäras ner för alla trappor. Livsnödvändiga prylar ska kommas ihåg. Det blir inte alltid så. I morse på första hundpromenaden glömde jag nappen. Barnets alltså. Inte behöver man ta med skötväskan för en simpel hundprommis i närområdet tänkte jag. Efter trehundra meter skrek barnet i högan sky i vagnen. En napp i den munnen hade varit allt som behövdes. Men hunden behövde ju rastas, så promenaden fick tvunget fortsätta. Barnet gick inte att trötta ut på något vis, skriken eskalerade. Jag fick stanna och knyta på mig bärsjalen som låg i vagnen, bära honom på höften i den hela vägen hem samtidigt som jag höll hunden och drog vagnen. Jag var lite svettig när jag kom hem. Förra veckan åkte jag också in till stan med en vän utan skötväskan och således utan alla bebisprylar, men också utan kort, mobil och minsta slant på fickan.

Med anledning av den glömda nappen och en rad andra liknande incidenter har jag för ett tag sen tejpat upp en komihåglista på insidan av ytterdörren. Med allt det livsnödvändiga. Och eftersom mina nyfödda tomatplantor på balkongen redan fått känna på hur det kan vara att nästan dö törstdöden har nu även dom fått sin rättmätiga plats på överlevnadslistan.

Jag svor på att det inte skulle bli så här mycket bök och saker. En bebis, hur mycket prylar kan den vara i behov av egentligen? Man undrar ju hur ungarna överlevde i alla gamla dragiga timmerstugor och torp förr i tiden??

Utan skötväska liksom.

Skrattar bäst som skrattar sist

Noggranna läsare kanske har uppmärksammat att åldern på bloggerskan i bloggbeskrivningen här till höger har höjts ett snäpp. Närmare bestämt var det i går jag steg i graderna.

Trettifem alltså. Det stinker lite tycker jag. Det låter som ett skällsord. Det osar Harrys o patetisk vuxenfylla. Trettisex låter bättre. Moget och koolt. Men eftersom alla vet att trettifem är det nya tjufem så är jag utom fara.

Jag firade gårdagens begivenhet med att klä ut Alfons i getingdräkten. Jag skrattade så mycket så han började gråta. Han var det finaste jag har sett i ungefär tre minuter sen puttrade det till i blöjan.

När det hade pyst klart hade ungen bajs från armhålorna ner till hälarna. Och det var ajöss med getingdräkten. Ses igen efter nästa omgång i tvättstugan.

Där fick jag.

Den har vingar på ryggen också.

Det stora i det lilla

Med anledning av min tidigare hyllning av vardagsdramatiken fick jag ett eget inlägg hos Mamma Vilja. Och på det en följdfråga om vad Alfons har för sig nuförtiden. Jorå, nu ska ni få se.

Han sitter i sin nya stol.

Han vänder sig om.

Han äter på sin egen kropp.

Det är väl ungefär det. Och jag tycker alltihop är lika fantastisk. Han har dessutom varit ett vanligt och sansat barn i ungefär två dagar nu. Bara ovanligt energisk. Men inte gastat och klagat i ett. Med följden att han blivit nästan sönderpussad och uppäten av sin ömma moder.

Apropå moderskapets varande är det väl helt overkligt att jag, JAG, faktiskt rimligtvis skulle kunna bli uppvaktad på mors dag nästkommande helg. Är inte det en omtumlande tanke så säg? Det är det ju bara mammor som blir? Och mormödrar och mostrar och fastrar och sånt. Vi får väl se om A har sparat sin veckopeng till nåt fint till mor.

Jag vill läsa om triviala ting

Jag har sett att det ursäktas och beklagas på vissa blogghåll över vad som blogginnehavaren upplever som innehållslösa inlägg. Med detta avses då vardagsbestyr, bebisfix, disk, matlagning, shopping och barnvagnspromenader.

Jag förstår känslan. Jag förstår tvivlet på om detta verkligen är intressant.Men jag vill läsa! Intresseklubben antecknar faktiskt! Jag gillar att läsa om era funderingar kring bebisbajs och vilka framsteg barnet gjort just denna dag. Det är ju det tillvaron består av till stor del, åtminstone just nu. Jag gillar att få vara med på ett hörn i det där vardagspusslet.

Jag vill veta hur ni har det, jag behöver inte världsomvälvande intellektuella inlägg, åtminstone inte VARJE dag ;)

Så sluta inte blogga bara för att det känns som det går på repeat och ni känner er som världens tråkigaste. Det är ni inte och jag skulle sakna era vardagsbeskrivningar!

Bulimikern

Jag bulimiproducerar blogginlägg känns det som. Först späker jag bloggen i torftig torka och spartansk frånvaro. Lite skrivkramp kanske också är inblandad. Sen spyr jag plötsligt ur mig fem inlägg på en dag. Ketchupeffekten. Som kanske inte ens kan finnas som referens längre för Heinz har väl slutat helt med glasflaskor?

Vi är i alla fall på landet. Det ska fyllas år och ätas tårta. Pappa och Alfons har fyllt och jag ska fylla. Sol och blåst och sova länge.

I går hade jag skälla ut dag. Det är lite ovanligt för att vara jag. Men ibland slår jag till. När jag har laddat ett tag. Som bulimiskrivandet fast verbalt. Först skällde jag ut min bror för att han är så anti och vrång och inte gör något av sin talang. Inspiration till detta fick jag på amatörfotoutställningen. Min bror har nämligen fotat sen barnsben och är superduktig. Men överdriven självkritik och inte så vassa armbågar gör att han bara sitter hemma på kammaren och petar med sina foton. Det är ju bara det att han skulle brädat ALLA på den där utställningen! Alla 80 utställare var liksom under hans nivå. Jag blir så irriterad på honom för att han inte gör nåt. Fast jag skällde på ett konstruktivt sätt.

Sen var vi ute på kvällspromenad på landsvägen och då fick jag äntligen tillfälle att skälla på grannarna som bor alldeles vid vägen och jämt har sina två stora mördarhundar lösa. Hundarna springer efter folk och fä och skäller, morrar och beter sig. Dessutom springer de runt långt från huset och mitt på landsvägen och är en fara för alla slags trafikanter. Jag får antingen välja att inte gå förbi, vilket avsevärt begränsar mina promenadmöjligheter här, eller så får jag bära min artonkiloshund förbi. Det sistnämnda går, men är svårt att kombinera med att köra en barnvagn. Till min stora förvåning lyckades jag skälla ganska lugnt och konstruktivt även här, fast jag var så otroligt arg. Folk som inte tar ansvar för, håller ordning på och uppfostrar sina barn och djur är något av det värsta jag vet. Jodå, dom skulle ju sätta upp ett staket sa tanten. Jo säkert. Kanske samma dag som dom styr upp sitt fallfärdiga hus och röjer upp på gården där det ser ut som det har varit krig alternativt fungerar som traktens soptipp. Men oavsett hur skitigt dom väljer att ha det runt sig så ska inte deras hundar trakassera såna som vill använda vägen.
Vi får väl se hur det går.

Själva Alfons hade en solskensdag igår, jag tror han var förvånad själv. Han var tyst som musen. Kanske berodde det på att när han väl öppnade munnen så var han alldeles hes. Han har tydligen skrikit så han har tappat rösten. Det var hur som helst mycket skönt med en paus så öronen och själen fick hämta andan. Vilken skillnad det är i välbefinnande att vara mamma till ett nöjt barn, om så bara för en dag! Idag anar jag dock oråd. Trots att det bara är morgon ännu verkar det som att hans rätta jag är tillbaks. Lillspöket!

Fotomodellen

Den här helgen är vi med på amatörfotoutställning på stadens museum. En gammal klasskompis till mig har börjat fota bebisar på fritiden och sökte motiv via Facebook. Alfons ställde upp. Dock var han icke på sitt allra soligaste humör när själva fotograferingen skulle äga rum. Minen på fotot var den gladaste han kunde tänka sig att uppbåda den dagen till ära.

Själva klasskompisen har jag delat nio skolår med men sen inte sett på tjugo år så det var spännande att ses igen. Man känner ju varann så otroligt väl, fast ändå inte alls. Man har delat en hel barndom men har ingen aning om hur man sen fungerar som vuxna. Hon var i alla fall himla trevlig och jag hoppas nu att Alfons ska bli upptäckt av något stort otäckt företag och bli deras nya supermodell så han kan försörja sin gamla moder på hennes ålders höst...

Äpplet faller kanske nära trädet ändå när man tänker efter

Jag vet egentligen inte varför jag är överraskad eller ens förvånad. Apropå barnets lynne, kynne och temperament.

I går kom jag liksom bara i förbifarten att tänka på två av mina mest utmärkande egenskaper.

Mycket rastlös och otroligt dåligt tålamod.

Men jodå, det är nog bara ett helt slumpmässigt sammanträffande och säkert lite guds straff också att A till fullo lever ut just dessa två egenskaper genom sin lilla obehärskade kropp.

Jo säkert.

Lite nöjd

Oj vad jag har känt att det har varit dags ett par dagar nu. Sitta själv är det som gäller. Och inte ska det vara nere på golvet i nån gammal dammig babysitter, nej fint ska det vara!

Så idag hemma hos pappa på landet letade jag fram den gamla klassiska barnstolen Dino från Ikea som jag och min bror befolkade på 70-talet. Och vips, där satt han! Och han var faktiskt tyst en liten stund. Stum av höjden och det nya perspektivet tror jag.

Nu ska vi köpa stol till vårt eget hem också.

Fyra månader nu, storbarn!

Och lite förvånad också tror jag

Om ljudnivån och missnöjet

Mitt barn låter så himla mycket. Han är i princip aldrig tyst. För det allra allra mesta är det missnöjesgnäll. Han är förbannad, uttråkad, understimulerad och rasande för det. Mycket sällan är det joller och glädjeljud och fröjdefulla små utrop. Men när det är det blir jag desto lyckligare.

Man kan ju bara sitt eget barn, jag har liksom inget att jämföra med. Men idag när jag och bäste F var och käkade lunch på stan, låg det ett tremånadersbarn i en joggingvagn vid bordet bredvid vårt. Den var så där som Alfons ALDRIG någonsin har varit. Den bara låg där och var vaken och pysslade med sitt och sprattlade för sig själv, pillade med lite grejer och småpratade lite för sig själv. Så tyst som den var under den timmen vi satt där, så tyst är A oftast inte sammanlagt under en hel dag ens. Med undantag för när han sover så klart.

Det är så där jag misstänker att andras barn är, är det så hörni?? Varför verkar det bara vara mitt barn som låter HELA tiden? Man får ju lite perspektiv när man ser ett annat barn i "vardagsmiljö". Jag skulle ALDRIG kunnat ha A liggande så där, varken hemma eller på lokal, inte när han var tre månader och inte nu.

Det här med personlighet på spädbarn har jag tyckt varit så himla svårt att uttala mig om, jag har ju i princip aldrig känt något annat spädbarn. Inte vet jag om dom är lika allihop. Men jag tror inte det. Jag misstänker att A är ett krävande barn. Bvc-damen tror samma. Hon tror han kommer krypa tidigt och gå tidigt, bara för att kunna vara så där aktiv som han ju vill vara.

Jag tror att han kommer äta upp hela mitt hem.

Om tålamodstappet igen

Nu ska jag skriva om ett tålamodstapp igen, för att det ska pratas om det och icke gömmas undan. Och så är de faktiskt hyfsat vanligt förekommande. I går kväll bestämde sig A för att säga godnatt redan vid 19-tiden. Annars brukar han knoppa in först framåt 21:30 ungefär.

Detta med den naturliga följden att i A:s sömncentrum är det färdigsovet klockan 02:00. Och detta centrum kunde icke övertalas till annat. Till historien hör att det var fullaste fullmåne inatt och då har jag ofta svårt att sova. Själva jag vände och vred mig och föll inte i sömn förrän en bit efter midnatt. Så, morgon klockan 2 då, hur är det??

Inget vidare. Jag var knappt vaken. Tänkte på grannen som jag brukar höra gäspa på andra sidan den papperstunna sovrumsväggen. Och A gastade godmorgon i högan sky. Jag försökte ta upp honom, sätta honom på min mage och gunga honom lite, i förhoppningen att han skulle hålla sig lugn utan att jag skulle behöva resa mig ur sängen. Det fungerade inte. Han skrek och skrek, rasande av tristess. Till slut tog jag honom hårt under armen och gick ut och placerade honom i babysittern i köket. Där var han lite tyst. Jag åt smörgås, för det gör man ju på morgonen. Jag la honom på täcket på golvet tror jag där han nog vände sig lite till mage tills han tröttnade på det. Ärligt talat minns jag inte hur de här timmarna förflöt men klockan 4 kunde han tänka sig att gå och lägga sig igen.

Framåt 04:30 lyckades nog även jag somna om. Klockan 05:30 var det morgon igen i A:s liv. Då var jag om möjligt ännu ännu tröttare. Den sömnfasen vid den tiden, den är inte lätt att ta sig ur. Jag blev smått hysterisk för att jag inte fick sova. Jag tog upp honom, satte honom i babysittern, kastade två skallror på honom och kastade mig själv i sängen igen. Och sov. En kvart var han nöjd med att leka själv i babysittern, sen fick jag lov att gå upp på riktigt.

Jag vet inte om det framgår i text, men jag tänkte mycket svarta tankar och kände mycket svarta känslor den här natten. Utan sömn blir alla avgrunder och djupa mörker lätta fällor att trilla ner i. Och jag är så otroligt trött!! Trots att A för det mesta sover ganska bra på natten. Sömn kan man ju tydligen tjata ihjäl sig om som småbarnsförälder men jag är faktiskt så TRÖTT och när jag väl börjar sova så vill min kropp inte sluta! Den skulle nog sova tretton timmar på raken om den bara finge.

Tålamodstapp och trötthet, verkan och orsak.

Sak jag vill göra innan jag dör

Åka i lokförarhytten på tåg. Alltså sitta längst fram där man kör tåget. Helst på sommaren. Det måste vara fantastiskt att rusa fram genom naturen, rakt genom skogar och hagar i en rasande fart.

Hur får man göra det utan att bli certifierad lokförare månntro?

Om tålamodstappet

Jag läser hos Bulan & Jag om att tappa det. Tålamodet. Hon gör det. Jag gör det.

Jag blir ibland så trött och så uppgiven över att ha ett missnöjt barn att jag inte orkar bemöta hans humörsvängningar med varken mildhet eller tröst. Jag misshandlar honom inte, jag skakar honom inte och jag skriker inte åt honom. Jag gör det jag måste göra men utan småprat eller gulligull. Lyfter upp lite häftigt, lägger ner lite osnällare än annars, byter blöja utan kvitter och smek, bär och gungar trumpet, ilsket och ettrigt. Ibland bara går jag, fast han skriker. Jag klarar inte att ta upp honom just då, måste gå iväg, samla ihop fasaden. Tänker fula tankar.

Och så skäms jag. För att det är så meningslöst att agera ut frustration och tålamodsbrist mot en fyra månaders bebis. För att man inte kan uppfostra ett så litet barn eller på minsta vis få den att bete sig på något annat sätt än det som för ögonblicket är aktuellt i bebis sinnesstämning.

Men när man börjar göra varandra trötta så leder det till en nedåtgående spiral. Gnällig bebis leder till galen förälder. Galen förälder leder till ännu gnälligare bebis som känner av att allt inte är som det ska med mamma. Det enda som kan bryta är att nån annan kommer och tar över eller att man går och lägger sig och sover en natt på saken och samlar nya krafter.

Somliga dagar orkar man inte av olika orsaker. Häromdagen hade jag så djävulsk mensvärk så jag kände mig svimfärdig och orkade knappt prata med Alfons på hela dagen. Så klart blev han en supergnällig demon av att vara instängd i lägenheten en hel dag med världens tråkigaste mamma. Ingen promenad, ingen fika på stan. Jag orkade inte ens förlora tålamodet. Jag tänker att så länge dom där somliga dagarna och somliga stunderna kommer relativt sällan och att man för det mesta känner att man är en samlad och sansad och engagerad förälder så tar inte barnet skada. Humörskiftningar är ju också en del av livet som människa.

Desto skadligare tror jag det är för föräldern som lider samvetskval och känner sig som den enda massmördarmorsan i världen medan ALLA ANDRA alltid ler soligt och glatt mot sina tröstlösa barn. Så ja, prata om det, plocka upp tråden om tappade tålamod i föräldrasammanhang. Alla gör det. Och att reflektera kring sitt eget handlande är alltid ett sundhetstecken.

Things that make him go uuuuuuh

Det finns två föremål i hemmet som man alltid kan ta till på en aldrig så trilskande Alfons. Det ena är en finfin bomullsmössa med apor som jag köpte till mig själv på barnmässan. Det andra är en tavla med uppspänt uggletyg på som jag har fått av en vän.

Dessa två föremål står nu placerade på soffryggen. Man sätter sig i soffan med Alfons och han tittar och tittar och skrattar och skrattar. Han blir som en skinande sol av dom fina aporna och dom fina ugglorna. Dag efter dag funkar det, han tycks aldrig tröttna.

Überkjut.

Jag vill också göra den där enkäten

En enkät!! Det finns en stor och fet chans att jag faktiskt fullföljer nåt man sätter i mina händer om det råkar vara en enkät. Jag älskar enkäter. Ett par gånger har jag fått såna slumpvis utskickade från SCB för att jag ska representera befolkningen. Dom behöver inte skicka påminnelser och inte ens ge mig biobiljetter, jag släpper allt och dom får tillbaks sin ifyllda enkät med vändande postbil. Må det handla om trafikövervakning, åldringsvård eller vad det nu må vara. En enkät är en enkät och den ska respekteras.

Sämre är det med den där låtlistan jag VISSTE att jag skulle vara dålig på att göra färdigt! Någon som minns vilket nummer jag fastnade på?

Här kommer i alla fall den däringa graviditets- och förlossningsenkäten som cirkulerar:

(Inte vet jag varför enkäten ser så himla konstig ut i publicerat tillstånd, gles och ojämn och dan, den ser inte ut så i min redigerare...)


1. När fick du reda på att du var gravid? 15 maj 2010

2. Hur gammal var du? 33 år

3. Hur tog din partner det? Förvirring sedan fientlighet


4. Mådde du mycket illa? Inte en enda sekund. Jag kräktes sammanlagt tre gånger under hela graviditeten dock utan att må illa innan. Maten liksom bara vände och kom upp, troligtvis platsbrist.


5. Var du känslig? Ja. Jag grät som en seriefigur.

6. När kände du bebisens första sparkar? Vecka 21 om jag inte minns fel


7. Var du ofta orolig? Ja, ganska. Mycket ångest och sorg över situationen. Och så var jag övertygad om att jag inte skulle få åka hem från förlossningen med ett levande och friskt barn.


8. Sparkade bebisen mycket? Jag kände honom på kvällarna framför teven men han sparkade nog inte hysteriskt mycket. Jag hade moderkakan i framvägg så det dämpade nog lite. På slutade böljade magen fint ändå, det var roligt.

9. När började du läcka bröstmjölk? Jag har till dags dato läckt max tre droppar bröstmjölk och jag helammar fortfarande. Innan förlossningen såg jag icke skymten av någon vätska.

10. Fick du bristningar? Inte ett dugg och det kan vara tack vare Body Shops Cocoa Body Butter som jag flitigt smorde med varje morgon och varje kväll. Eller så har jag bara elastisk maghud av naturen.

11. Blödde du någon gång? Nej.

12. Hur många ultraljud gjorde du? Massor. Behandlade mitt kroniskt höga blodtryck under graviditeten och på grund av det gick jag på många extrakontroller. Tillväxtkontroller, flödesmätningar i navelsträng etc. Och så gjorde jag ju ett KUB-test i vecka 13. Kanske totalt åtta på mödravården och sen ultraljudade jag mig själv på jobbet kanske fem gånger av ren nyfikenhet. I början för att jag var orolig att den inte levde och sen när det började synas och kännas för att jag inte kunde låta bli.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Naturlig. Ingen smärtlindring mer än möjligtvis lustgas. Massage och akupunktur. Bra vägledning av en erfaren barnmorska.

14. Hur började din förlossning? Med en molande mensvärk en hel natt som övergick i regelbundna värkar.

15. Hur många timmar tog förlossningen? Från det att värkarna började bli regelbundna 30 timmar. Från det att jag kom in på förlossningen 18 timmar.


16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Vaginalt

17. Hur mycket var du öppen när du kom in? 1,5 cm


18. Vilken smärtlindring tog du? Varma handdukar, massage, sterila kvaddlar, lustgas, epidural.

19. Dragen med sugklocka? Nä men det var väldigt nära. Dom stod beredda med den. Tio sekunder till så hade dom satt den.

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? Jag har absolut ingen aning. Vid det laget var min tidsuppfattning och min verklighetsuppfattning så skruvade man någonsin kan tänka sig. Det kan ha tagit tio minuter och det kan ha tagit en timme.


21. Blev det komplikationer? Inte efteråt. Dom var lite oroliga under tiden för hans hjärtljud gick ner så under värkarna. Dom tog blodprov från hans huvud och fick sedan efter stor möda till slut fast en skalpelektrod på hans håriga hjässa för övervakning.


22. Vad tyckte du var jobbigast? Att det gjorde så hysteriskt ont. Att jag blev så överväldigad av smärtan att jag tappade kontrollen helt och att det inte fanns nån där som kunde samla upp mig och leda mig genom alltihop. Jag vet inte om barnmorskan försökte, kanske gjorde hon det, kanske var hon inte ens där. Jag var i det närmaste okontaktbar, jag bara skrek i lustgasmasken.


23. Var du rädd för något? Jag var övertygad om att jag skulle dö. Det här överlever INGEN, var en tanke som malde i huvudet hela tiden.


24. Skrek du? Ja.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet? Som mest kanske åtta pers på slutet när dom stod med sugklockan i högsta hugg.

26. Hade du någon nära med dig? En av mina bästa väninnor var med hela tiden och så var pappan med dom sista 8 timmarna.

27. Fick du sys? Med fyra stygn

28. Vilken vecka födde du i? 39+2


29. Vad var vikt och längd på bebisen? 2990 gram och 51 cm

30. Ammar du? Helt och fullt.

31. Hur gammal är bebisen nu? Om 5 dagar blir han 4 månader.

32. Vad tyckte du om förlossningen? Chockartad, traumatisk, skrämmande. Jag trodde inte det var sant att nåt kunde göra så ont. Att folk gör det mer än en gång var precis efteråt helt jävla ofattbart.


33. När kommer nästa barn? Oh, förhoppningsvis snart! :) Jag har redan glömt hur ont det gjorde och att få ha en Alfons har gjort att alltihop ändå var så himla VÄRT DET!

Fröken Sverige och gråzoner

Fröken Sverige igen. Bloggerskan alltså, med den numera stängda bloggen. Jag tänker på henne. Jag hoppas familjen har det så bra dom bara kan. Jag vill veta hur det är med henne och hennes barn, hur det går för dom. Och jag önskar fortfarande det fanns något jag kunde göra.

Jag har tänkt på det här, hur det kom sig att vi var så många som greps av deras historia. Det var en välskriven blogg, men det var mer än så. Det var inte sensationslystnad som gjorde att vi följde den. Det var inte heller att gotta sig i någon annans olycka och det var ingen tycka-synd-om blogg.

Jag tror att vi var många som läste hennes blogg med en gnagande känsla av "det kunde lika gärna varit jag". Därav empatin och engagemanget. Jag tror vi är många som upplevt förhållanden i den där gråzonen. Jag tror vi är många som känt på hur det kan vara att vara i en relation med en kontrollerande partner. Förhållanden som gått bortom gränsen för "normal" svartsjuka och börjat gränsa till definitionen av psykisk misshandel. Jag tror tyvärr också vi är många som upplevt när galenskapen även har lett till fysisk misshandel.

Borde inte den här gråzonen av psykiskt och fysiskt våld i relationer bli det nya Prata om det? För det är faktiskt väldigt viktigt att prata om just det.

Fröken Sverige, du finns kvar i mina tankar. Hoppas hoppas att du och barnen får den frihet ni ska ha och att Talibanen får det öde han förtjänar. Hör av dig om det finns något någon av oss här kan göra...

Gynstolsmodet

Apropå cellprovtagningen som nämndes i förra inlägget.

Jag började redan på väg dit fundera på hur jag skulle göra med strumporna. I gynstolen alltså. Jag kan aldrig bestämma mig.

Naken underkropp och strumpor PÅ. Gör att man känner sig inte bara som att man är i en mardröm där man glömt ta på sig kläderna utan som att man är i en mardröm där man glömt ta på sig kläderna och alla skrattar åt en. Komedifaktorn i att vara naken så när som på socksen. Ofta är det långt till skratt i gynläget.

Naken underkropp och strumpor AV. När man står där och drar av sig strumporna OCKSÅ känns det som att man är lite överdrivet självmedveten. Här ska jag lägga mig i gynstolen och försöka se snygg ut lixom. Dessutom har man alltid fula märken efter strumpresåren och så är det kallt på golvet.

Hur gör ni???

:)

Denna dagen ett liv i terapi

Jag lär mig så mycket av Alfons.
Jag har märkt att han har nästan lika bra antenner som min hund. Man kan inte lura honom med sitt mående. Jag märker på honom att han märker när jag är nervös, stressad, arg, rädd eller på annat sätt inte mår bra. Då blir han orolig.

Idag var jag på cellprovtagning och Alfons som var så trött när vi kom dit bara skrek under undersökningen. Barnmorskan sa att dom små barnen ofta reagerar så, dom känner oro när mamma är i "fara".

Då är det alltså sant att man inte kan ljuga för barn och djur. Och jag tänker på, och vet av egen erfarenhet hur fel och svårt och komplicerat det kan bli när man gör det. Som vuxna har vi orden, språket. Vi vuxna förlitar oss mer på det vi hör sägas än det vi verkligen känner. Vi lär oss sluta lita på att känslan är rätt, vi lär oss att distraheras av den verbala informationen och det logiska tänkandet.

Ett barn känner av att någon är ledsen eller att något är fel i en relation. Den vuxne säger: "Nej det är ingen fara, jag är inte ledsen, vi bråkar inte." Det här måste ju göra att barnet blir extremt förvirrad och på längre sikt förlorar kontakten med sina känslor. Varför inte bara säga "Ja, jag är lite ledsen just nu, men det går över. Ibland är man ledsen men sen kan man bli glad igen." Typ.

Men vad viktigt det är att inte förvirra ett barn genom att försöka bortförklara den där kunskapen om känslor! Jag minns ju själv hur mycket jag kände som barn. Mycket av det man minns är just stämningar i olika lägen.

Och jag fattar att mycket av obehaget, ilskan, frustrationen och motviljan jag kände som barn i umgänget med min egen familj troligtvis till stor del handlade om just det. Det var så otroligt slitsamt att som barn hantera känslan av att något var dåligt men alla sa att allt var bra. Eller sa ingenting alls. Emotionell störning kommer som på beställning.

Jag kommer aldrig ljuga för Alfons om mitt mående. Jag kommer naturligtvis inte låta honom bära mina bekymmer, självklart måste informationen vara anpassad för barnets mognad och världsuppfattning. Men jag tror det är viktigt att förmedla att alla känslor får finnas. Det är okej att vara arg ibland, ledsen ibland, sur ibland, trött ibland och att man inte måste dölja att man mår dåligt.

Det här kan ju tyckas vara självklarheter, men dom här insikterna som jag just fått om hur receptiva och bra barn faktiskt är på att uppfatta känslor har gjort att många pusselbitar har fallit på plats i mitt liv. Jag förstår mer nu. Fyra månader med Alfons har just besparat mig fyra år i terapisoffan.

Tack Alfons!

Om att måla fan på väggen, framtiden svart och ta ut sorgen i förskott

Åh vad mycket som snurrar runt inombords. Vilken resa det här med barn, denna förödande livslånga oro och denna sårbarhet. Han är en kanal rakt in i mitt innersta. Om han skadas så dör jag.

Jag fick ett helt nytt perspektiv på det idag på köpcentret. Det här med att Alfons utvecklas och ska möta världen väcker så mycket inom mig själv. Han satt upp i sin ligginsats. Pytteliten satt han där och kikade storögt runt på allt och alla vi mötte. Och i och med att han nu satt upp blev han plötsligt så exponerad. Folk vi mötte, alla möjliga främlingar, kunde titta på min Alfons. Och i och med att jag såg deras blickar på mitt barn blev jag plötsligt så medveten om att han ska ut där i stora världen och möta alla dom här människorna och deras värderande blickar. Han kommer få möta och hantera inte bara deras blickar utan i varje möte också allt bagage som dom människorna bär med sig.

Och inget, eller föga, kan jag göra för att skydda honom. Jag vet att ingen går skyddad genom livet och självklart vill jag inte överbeskydda mitt barn. Jag fick bara en insikt som resulterade i en stark känsla av vanmakt, att han faktiskt kommer att möta sånt som gör ont. Elakheter, ensamhet, sorg och oro.

Sen såg jag en liten farbror som kom hasande i sakta mak genom köpcentret. "Tänk när det där är Alfons" var min första tanke. Hur kommer han ha det när han blir så gammal, kommer han ha ont och vara ensam? Och jag kommer inte kunna vara där och finnas för honom. Jag kände mig nästan desperat och fällde en liten tår i smyg där jag gick i allt annat än shoppingtankar.

Jag kommer inte bli en curlingförälder. Det är bara så överväldigande med dessa känslor. Jag tror nog att dom kommer lägga sig på en resonabel nivå så småningom men idag har jag grinat hela eftermiddagen åt Alfons eventuella framtida sorger.

Kommentarsförlust

Bloggers krasch idag verkar ha resulterat i att flera kommentarer och mina svar på dom har försvunnit. Jättetråkigt, hoppas dom lyckas fixa tillbaks dom?!

Bara så ni vet ni som kommenterat, det är alltså inte jag som raderat era inlägg.

Puss på er!

Där satt den

Ett tag nu har han vägrat ligga vaken i vagnen. Sover han inte ska han upp upp utan pardon. Det blir selen när jag kommit ihåg att ta med den. Och mjölksyra i armarna när jag glömt den.

Igår testade jag för första gången att ha honom nästan sittande i liften lutad mot kudden. Han hade lite stöd på sidorna från bärsjalen som jag la runt honom. Han tyckte snart det var töntigt att vara halvliggande där och sa att han tänkte minsann sitta upp.

Jag fick nästan dåndimpen men han satt faktiskt! Nästan själv. Så dökti! Oh vad fort det börjar gå nu känns det som!!

Grannosämjan

Min granne röker. På balkongen som är skild från min med endast en liten skiljevägg för syns skull. Grannen tycker nog att han röker ute och att det då håller sig hyfsat fräscht inne hos honom.

När det är 25 grader varmt och fåglarna kvittrar vill jag gärna ha min balkongdörr öppen. Följden av detta blir att min granne röker ute hos sig men inne hos mig.

Detta eviga granndilemma. För min egen del har jag stått ut i de dryga två år jag har bott i den här lägenheten. Ett luftintag på balkongen gör att han röker inne hos mig även vintertid. Men ska A som är 4 månader också behöva röka hans cigaretter??

Vilka åtgärder bör jag vidtaga? Säg nu inte att jag ska prata med grannen för det är jag alldeles för feg för. Jag är mer ute efter tips som bajs i brevlådan, gift i hans balkonglådor eller arkebusering.

Besannade farhågor

Igår hängde jag med ett sånt där parförhållande med barn. Jag brukar oftast bara träffa dom var och en för sig, hon som är min vän sen förr och han som har blivit min lattemorsakompanjon nu när vi båda är föräldralediga.

Och så var det precis så där gnatigt som jag befarar att det ska vara att ha ett förhållande kring ett småbarn. En latent irritation mellan parterna där det tas varje chans att hugga. Det saknas en sked i skötväskan: "Men åååh, att du aldrig lär dig packa väskan ordentligt." Apropå de köpta bullarna som var nästan lika goda som hembakta varpå jag föreslog att den hemmavarande parten skulle slå till med bullbak: "Ha, du som inte ens lagar nån mat när du är hemma."

Det är väl också sånt som kan sägas med kärlek och visst överseende men i detta fall var det uppdämd irritation och lagrad frustration, inte att ta miste på.

Åh vad jag tror att jag skulle bli precis så där irriterad.

Home sweet home

Åh du milde. Min familj är så himla dysfunktionell så jag får stressmage på bara ett dygn. Så mycket spänningar, så mycket som är instängt, så mycket fasader som ska upprätthållas, så mycket innehållslöst som ska sägas medan det viktiga förblir osagt. Det passar mig icke.

Det är ju en välsignelse att vi lever i ett samhälle där man inte förväntas sammanbo med andra generationer inom familjen än sina egna barn.

Vi sover i alla fall mycket här jag och Alfons, det är skönt och då är man lyckligt oemottaglig för jobbiga energier. Sen det komplicerade i att dom vill väl och gör snälla saker, så jag måste ju vara tacksam också. Fast jag bara är sjuk irriterad.

Nä, lagom är bäst och att jag har ett eget hem att ta vägen till när vi har visat upp oss klart är värt allt i hela världen.

Dagens comeback

Jag var på vippen att lägga ut bärsjalen till försäljning. Den har i princip legat oanvänd, varken jag eller A fattade det eventuellt braiga med att ha honom i liggläge där som pyttebebis.

Men så kom jag på att testa att bära honom på höften. Han har just blivit så stadig att jag börjar kunna slänga upp honom där. Och vad vi gillade det! Han hänger där och betraktar världen som den tryggaste lilla apongen och jag får känna mig som en gedigen afrikansk matriark. Jättebra avlastning för bärarmen och man har en hand fri att pyssla med, den andra behövs än så länge som lite stöd för apongeryggen. Sjalen tar dessutom ingen plats, får plats i skötväskan eller i vagnen. Ta med på stan eller på promenaden och låt barnet skåda världen från trygg plats.

Dagens lovebomb går till bärsjalen.

Avfall

Om nån hittar ett hårstrå nånstans så är det troligtvis mitt. Hittar man ett till är det förmodligen också mitt. Det har nämligen börjat nu. Håravfallet från helvetet.

Och jag som har hårfobi. Hår som har lossnat från den kropp det en gång växte ut på är bland det äckligaste jag vet. Detta gäller även djurpäls och hår som kommer från min egen kropp.

Bra kräkrecept: dra upp hår ur avlopp.

För mig att vistas i mitt eget hem är just nu en intensiv fobibehandling med kognitiv beteendeterapi.

Tveksamt dock om jag verkligen kommer gå botad ur det här.

I'm only happy when it rains

I en blogg jag följer läste jag just en mening som verkligen talade till mig. Bloggen är en reseblogg men för mig är det applicerbart både på den typ av resande jag gillar och på livet i stort.

"Man måste närma sig gränsen för sin egen bekvämlighet för annars upplever man ingenting."

Jag gillar faktiskt när det är lite jävligt. Det tillför en pikant krydda till livet. Det får absolut inte bli för bra, då dör jag av tristess.

Ärkepuckon

Lite olika blogginlägg leder mig till Underbara Clara som jag inte hängt hos så mycket förut, men jag tror jag ska börja med det. Jag är lite rädd för såna där stora bloggar. Rädd att storhet måste innebära Kissie. Men inte alltid tydligen.

Vad bra hon verkar och vad konstiga folk är. När jag läser det här inlägget börjar jag som så många gånger förr tvivla på om det här med allmän rösträtt verkligen är en så himla bra idé ändå. Folk går bokstavligen i taket för att hon låter sin lille son ha klänning när han vill. Klänning, där går väl ändå gränsen ropar flera av de nästan femhundra kommentarerna upprört.

Men varför är det så få som reflekterar över sina egna reaktioner? Varför räcker inte tanken ett steg längre så man kan förmå sig att ifrågasätta sitt eget tänk? Att vuxna personer inte verkar förstå att våra idéer om vem som ska ha på sig vad inte är några av gud givna absoluta nedpräntade oföränderliga regler? Är det så svårt att fatta att våra normer och värderingar bara är resultatet av att vi har stöpts och formats i en viss kultur? Kan man inte förmå sig, att bara i tanken, tillåta sig att tänka att det hade kanske kunnat vara helt annorlunda? Kanske hade det också kunnat vara precis tvärtom?

Nej då, här tänks och reflekteras inte, här fördöms och moraliseras och skriks rakt ut genom munnen utan att orden ens verkar ha tagit vägen via hjärnan. Runtom i världen går miljontals män omkring i olika former av kjoltyg, kaftaner, tunikor och långklänningsliknande plagg och kan inte tänka sig något annat. Vet dom inte det? Vet en hel hoper svenska människor likt så många okunniga amerikaner så lite om världen utanför att de tror att vårt sätt att ordna samhället är det absolut rätta och enda möjliga?

Snart är det jag som gör slopandet av allmän rösträtt till en stor politisk fråga. Krav på förmåga till kritiskt tänkande, reflektion och någon form av självinsikt borde verkligen vara obligatoriskt för att få agera som vuxen människa i det här landet.

Jag blir så trött på folk!

(Underbara Clara skriver för övrigt också mycket fint och tänkvärt om vad det innebär att vara förälder här.)

Miss M får sina fördomar bekräftade

I min föräldragrupp finns en så himla skum tjej. Jobbig skulle man kunna säga. Jobbig på det där jag-har-dålig-självkänsla sättet. Hon är lite som ett barn. Hon gillar Musse Pigg och Star Wars och pratar lite för hysteriskt mycket och bara om sig själv.

Man kan ha dålig självkänsla och dåligt självförtroende och ändå vara en rar och trevlig person. Inte hon. Hon suger musten ur mig, tar all min energi.

Så klart bor hon cirka två hus från mig så det faller sig ofta så att vi måste sällskapa den halvtimmeslånga promenaden hem från bvc. Idag berättade hon att deras barn var döpt. Jag undrade förvånat om det inte var ovanligt tidigt för ett dop. "Vi döpte henne när hon var sex veckor, dopet är viktigt i vår familj."

Jaha. Det borde jag ha förstått. Jag blir alltid emotionellt dränerad av religiösa personer. Vad är det med dom?

Sommardrink

På förpackningen med mjölkersättning står: "Smaka själv innan du ger barnet."

Vad gott det var!

Jag fick genast känslan av att lite Baileys med ersättning och ett par klirrande isbitar skulle vara en smaksuccé.

Något för sommarens balkonghäng tror jag bestämt.

Morgonhändelser

Dagen började dåligt med att jag missade en auktion på Tradera. Den slutade tydligen en timme tidigare än jag hade räknat ut. Vem sätter sin sluttid på auktionen till 06:58? Bra om man vill få inte så högt pris för sin pryl eftersom ingen hinner buda då. En fiiiiiiiiiiiiiiin jacka till en Alfons modell större var det. Jättefin verkligen. Och så klart blev den också jättebillig. Påt igen bara.

Dagen började också lite bra med att Alfons efter att igår totalt ha vägrat både ersättning och flasksugning faktiskt nu på morgonen drack 30 ml ur flaskan. Jag satt blickstilla utan att andas för att inte störa honom. Adekvata flaskdrickningskills kommer bli ett måste när jag ska jobba några dagar i sommar. Naturligtvis funkade det inte med den första flaskan jag testade, en sån med anatomisk nappdel, killen vill som bekant ha runda nappar. Som tur var finns ännu rund napp som alternativ vad gäller nappflaskor.

Jag skrev till Bambinos kundtjänst och undrade när dom kunde tänka sig att återuppta produktionen av runda nappar, denna omättade marknad där runda nappar säljs under disk på Tradera för hundratals kronor. Dom skrev tillbaks att det kommer dom inte göra för runda nappar är inte optimala för tandutvecklingen. Okej, men anatomiska nappar som bara spottas ut är faktiskt inte bra för varken bebisars eller föräldrars mentala hälsa. Och runda nappar är väl det enda som har funnits i decennier så HUR dåligt kan det egentligen vara? Troligtvis är dom bara rädda för att bli stämda om nån amerikansk människa får för sig att Bambino ska betala barnens tandregleringsräkningar. Vilken ful värld vi lever i.

I dag ska barnets tassar förevigas i gipsform. Känns lite onödigt men lite kjut också.

Paradox

Saker som intresserar mig extremt lite: sjukhusserier på teve. Det finns inte mycket som överträffar det i tråkighet.

Saker som intresserar mig oerhört: sjukhusaction i verkligheten till exempel SOS alarm, SOS på liv och död, En unge i minuten och allt vad dom heter.

Där ser man.

Syner man sällan ser

En glad Alfons. Här skrattar han med äkta skrattljud för första gången. Det var häromdagen och det var fantastiskt men tyvärr en engångsföreteelse. Mitt barn hatar allt utom att gå och fika. Då sköter han sig ganska bra.

Vad ska jag göra? Varför skriker han och är missnöjd varje vaken stund? Vad är det som inte är bra? Nu har jag provat allt. Förut funkade det alltid att bära, nu skriker han även när han blir buren. Jag tror inte han har så hysteriskt ont i magen, han kryper inte ihop på det där typiska magontsättet, han bara gastar ändå. Han verkar rasande och vansinnig. Skitförbannad och ledsen. Jag har provat att ta av kläder och ta på kläder. Amma och inte amma, leka och låta vara ifred. Bära och sitta i babysitter. Jag tror jag har provat allt.

Jag trodde det kanske var svampinfektionen i munnen eller möjligtvis ögoninflammationen men svampen är behandlad och nästan borta och ögat är mycket bättre. Allt återstående hopp sätter jag till teorin att han är hungrig. Att mjölken inte är tillräcklig i mängd eller kvalitet. I morgon ska jag rådgöra med bvc om det kan vara okej att testa att ge ersättning som tillägg till amningen. Jag vill bara se vad som händer.

Hoppas hoppas.

Kissie analyserar

Asså, det är ju fult att kasta skit på andra bloggerskor, men någon hade lagt ut den här länken på Facebook i morse. Kissie alltså, vilken kvinna. Jag hade aldrig förut stiftat bekantskap med denna fascinerande person. Nu har jag tack vare henne fått en fördjupning i händelserna kring Osama Bin Ladins död.

Maj gad. Hundrasjuttitusen läsare om dan alltså. Undrar om hon räknat besökarna själv. Annars måste det vara det aldrig sinande mänskliga behovet av en freakshow att gotta sig i som spökar.

Men lite roligt är det också. Lyteskomik typ.

Jo, vi lever

Jag kom liksom av mig. Det hände något där vid påsk. Det blev semester och sedan har jag inte riktigt kommit tillbaks till vardagen igen. Med påskens charterväder försvann all ordning och struktur och alla försök till rutiner. Och bloggen blev lidande.

Det är mycket mer som rör sig och drar nu. Jag har ju aldrig varit bloggerska under en sommarsäsong, men det känns helt klart som det är tuffare för bloggen att stå sig i konkurrens med annat uppmärksamhetskrävande som utevistelser, picknickar, långa långpromenader, besök och spontanbesök och diverse annat. Det är också himla mycket damm somm krupit fram ur vrårna nu när ljuset skoningslöst letar igenom varje vrå av lägenheten. Damm som borde bli undanplockat.

Jag mår lite bättre igen. Jag har haft lite avlastning av först Alfons pappa och sen min mamma som har varit här. Det är på många sätt, men inte på alla, smidigare att vara fler än en som tar hand om ett barn. När jag väl får avlastning slits jag mellan begäret att bara lägga mig på soffan och zappa och göra inget och en stor lust att ta tag i allt det där jag inte hinner med annars, alla projekt som blivit liggande. Det brukar bli ett mellanting. Jag springer runt som en furie för att fixa och trixa och sen vilar jag lite mer än annars och har då dåligt samvete för att jag inte hinner med ALLA projekten.

Barnet hade en humörtopp som höll i sig i två dagar. Jag vaknade en morgon och det var nåt annorlunda med stämningen i rummet. Han var vaken men han skrek inte, han låg bara och kluckade lite mysigt. Jag höll andan och väntade på utbrottet, men det kom inget. Det höll i sig och vilken skillnad det var att vara förälder till ett sånt barn i två dagar. Allt var kul och mys och trevligt och vi gav varandra energi. Han pratade och bubblade och skrattade och var totalt fantastisk. Är det så andras barn är? Såna som inte har ont i magen och är gravt frustrerade över att dom inte kan springa, cykla, hoppa och gå. Alfons tror att han kan allt det sistnämnda och fattar inte varför kroppen inte lyder honom. Och så blir han vansinnig.

Mamma har varit här och myst med honom i två dagar. Hon älskar Alfons men hon var ganska glad att få åka hem och fattar nog inte riktigt hur jag orkar. Men nu har jag fått ladda mig lite, nu kör vi ett tag till. Och det ska ju faktiskt bli bättre, hoppas dom där två bra dagarna var en försmak av hur allt kan bli när han kommer i någon slags balans så småningom...