Kanske blir det findagis ändå

Tack för era tankar kring köttdilemmat. Jag tänker nog mest också som så att i möjligaste mån testa med vego, funkar det inte alls så får man ta ställning till det då. Om nu dagiset vill tillhandahålla vego vill säga. De är tydligen inte skyldiga att erbjuda allehanda alternativ. Av allergiska och religiösa skäl, ja. Av vegetariska skäl, nej.

Om det nu blir det dagiset. Idag visar det sig att Alfons kanske kan få plats på ett annat dagis, vårt förstahandsval, med fin gård och höns och gullig personal och där Alfons mormor var föreståndare i tjugo år innan hon gick i pension häromåret. Men då inte förrän i mitten på april. Då har jag redan börjat jobba. Det skulle kunna lösas genom att min mamma har honom de dagar som glappar fram till inskolning. Men det kommer också bli så att då får min mamma också sköta inskolningen. Jag känner redan att det är lite mycket av min mamma. Jag vill så klart vara med och skola in honom, men vet inte hur detta kan lösas. Jag har redan dribblat massor med jobbstart och fått skjuta upp den på grund av Alfons dagis. Men självklart är det inte rimligt att skola in honom på två ställen på en månad. Och kan han få platsen nu, i den här vevan så är ju det så himla bra. Istället för att börja på det andra stället och sen byta till förstahandsvalet efter sommaren till exempel, som jag hade tänkt mig att det skulle bli. Han börjar på ett enda dagis, det är ju det bästa.

Imorgon får vi definitivt besked om han får platsen på findagiset i mitten av april. På måndag ska vi annars på inskolning på det andra... Ovisshet är icke vad jag mår allra bäst av just nu känner jag.

Bäst just nu är däremot:

Tulpanerna på mitt köksbord. För några år sedan gillade jag inte tulpaner. Jag tyckte dom var döda och plastiga och hårda och opersonliga. Nu gillar jag tulpaner mycket. Jag älskar att ändra mig och börja gilla, det är mitt mål i livet. Synd att det är så mycket i världen som verkar så himla ogillbart.

Dagens vårtemperatur. Inte är det hett precis, men absolut på rätt väg. Ska man våga montera bort åkpåsen ur vagnen månntro? Det är ett sånt himla pill. Och i princip kan det ju börja snöa igen. Men ongen blir ju sjukt varm, även om han inte har ytterkläder och påsen är helt uppknäppt.

Alfons. Åååååå han är så GÖLLIG!! Jag nästan dör av fascination över hur någon kan vara så vanvettigt kjut och rolig och charmerande. Och så är han min! Den här åldern alltså. Första året var verkligen ingen hit om man frågar mig. Men från ett år och framåt, ge mig mer! Vill bara fånga alla sekunder nu och behålla för alltid. Love it.

Ortens blöjpriser. Jag kommer kunna handla blöjor till finfina priser här, överraskning och glädje.

Over and out.

Köttdilemmat

Idag ringde dom från det där dagiset. Hon som ringde lät ju i och för sig gullig. Men i mina ögon är dom skyldiga tills motsatsen är bevisad. Hon efterfrågade Alfons nya adress för dom tänkte skicka ut välkomstbrev. Det är så dags nu, fem dagar innan inskolningsstart?! Som det också har irriterat mig att dom inte ens har kunnat skicka ut nån liten information eller inbjudan så man känner sig åtminstone lite välkommen och kanske också något mindre skräckslagen. Men nu är det alltså dags, nu ska vi få post från dagis.

Så är det ju också det här med maten för vår del. Jag har haft ett sånt huvudbry med hur jag ska hantera dagismaten. Vi äter inte kött hemma. Alfons har aldrig smakat kött, jag har inte ätit kött på fjorton år. Vi äter fisk och mjölkprodukter men i teorin är jag övertygad vegan. Jag levde veganskt i fyra år men fick sluta av praktiska skäl på grund av dom omständigheter jag levde under då. Men när jag handlar väljer jag fortfarande helst helt djurfritt.

För mig känns det så in i märgen fel att mitt barn ska äta kött. Kött är både äckligt och ohälsosamt. Och oetiskt. Anser jag. Samtidigt kommer det bli otroligt opraktiskt att vara strikt. Från början var jag helt säker på att jag skulle insistera på att Alfons skulle få vegetarisk mat på dagis, men som han är nu vet jag verkligen inte hur det skulle fungera. Han blir nämligen helt tokig om han inte får äta samma som alla andra som sitter vid bordet. Gör man ett försök att äta något som inte är ämnat för honom blir han omöjlig och rasande och vägrar äta sin egen mat och pekar och hoppar och gastar tills han har fått samma sak.

Det bästa vore så klart om det kunde lagas mer vegetarisk mat till alla barnen. Men kollar man dagisets matsedel serveras det kött alla dagar utom en, då är det fisk. Jag blir trött. Vi snackar ändå en förskola som har "miljö och hälsa" som sina ledord. Har hela köttdebatten då gått spårlöst förbi kan man undra? Och sen, om man bortser från dagis, hur har man ett vegetariskt barn som ska äta hos kompisar, åka på läger och grilla korv och allt sånt där? Nu är han bara fjorton månader och har ingen möjlighet att fatta egna beslut. Hade han varit fem år så hade jag kunnat förklara hur jag ser på mat, djur, miljö och livet och han hade kunnat förstå åtminstone till viss del. Och sen kunde han få bestämma själv vad han tyckte var okej att ha på tallriken och inte.

Nu efterlyser jag tankar och erfarenheter från någon annan som gått igenom det här vegetariska dilemmat. Hur gör man? Ska jag släppa på mina värderingar eller inte? För vems skull i så fall; dagisets, min eller för Alfons skull?

Kommentarer i stil med; "låt honom äta kött nu så kan han ju välja själv sen om han vill bli vegetarian" göre sig icke besvär. Som om att äta kött vore det neutrala. Som om inte precis alla föräldrar väljer åt sina barn och fattar beslut över deras huvuden som dom sen får leva med hela livet. Både föräldrarna och barnen.

Det är just det.

Smygtitt på dagis

Idag var det fint väder. Vi tog en söndagspromenad till Alfons blivande dagis. Mest i jakt på en bebisgunga, nåt som den här hålan ännu inte lyckats leverera, åtminstone inte så att jag har kunnat hitta den. Jag tycker inte han sitter bra nere i ett sånt där däck där han knappt ser ut över kanten. I vår förra stad (den mycket bättre staden) så fanns det bebisgungor överallt. En däckgunga och en bebisgunga. Hur svårt kan det vara? Nu när jag ska börja betala skatt här och allt så kan det kanske bli så att jag måste påpeka denna brist för dom som förvaltar skattemedlen här i kommunen.

Men vi promenerade också lite i nyfikenhet på hur det ser ut där jag ska lämna mitt kött och blod, mitt hjärta och mina andetag, inom en tämligen snar framtid. Och nu gnager det så klart i magen. För inte hade dom nån bebisgunga där heller. Inte ens på ett bebisdagis. Och dagisgården såg ut som en nertrampad hästhage. Risigt. Och lokalerna, som för övrigt var mitt fritidshem för sisådär tjugofem år sedan, var slitna och ganska skabbiga. Jag kikade in genom fönstren och såg att det inte var undanplockat därinne. Leksaker låg framme och en upp och nervänd dockvagn låg mitt på golvet. Jag fick dåliga vibbar så klart. Man plockar väl undan och städar upp när man går hem för dagen? I synnerhet en fredagseftermiddag när man stänger verksamheten för veckan? Jag kände genast att det måste jobba slarviga och ondsinta människor där som inte kommer bry sig om mitt barn och vårda honom på det sätt han är värd och behöver! Varför gick jag dit? Magvärken, inskolningsångesten, är sju resor värre nu kan jag säga.

Min pappa var här förut (mina föräldrar springer här dagarna i ända numera! jag tror det är för att dom kan. dom är snälla och kommer med grejer, men jag hoppas verkligen det rör sig om nyhetens behag, att vi finns så nära nu) och jag beklagade mig lite över det skrämmande dagisgårdsbesöket. Min pappa brukar ofta säga rätt irriterande och snusförnuftiga saker. Men nu sa han: "tänk på att det där var DITT första intryck, det är inte säkert att Alfons upplever det på samma sätt".

Och det var ju ett klokt perspektiv. Jag ska försöka att inte noja upp mig utan backa tillbaks lite och ge Alfons en chans att bilda sig en egen uppfattning. Jag vill ju helst tycka om det så klart!

Försöka sa jag.

Första kvällen i nya lägenheten

Nu har vi flyttat. Det kan man väl säga när man faktiskt ska sova över för första gången. Efter flera dagars mekande och uppackande som ännu inte är färdigt ska vi nu låtsas att vi bor här på riktigt. Alfons har redan börjat och ligger och sover. I eget rum. Jag kommer få en kris när jag snart ska gå och lägga mig. I MITT rum. Har redan en känsla av att jag glömt nåt. Vi får väl se hur det går.

Jag är inte van att bo längst ner. Det är nåt nytt att behöva akta sig för att gå naken i vardagsrummet efter duschen. Två stora fönster ut mot gatan och dessutom än så länge i avsaknad av gardiner avslöjar mer än önskvärt, i synnerhet när det är mörkt ute. Jag må vara anhängare av en och annan -ism, men exhibitionismen hör inte till dessa. Jag ser i alla fall träd genom alla mina fönster, det är bra. Åtminstone i brist på havsutsikt. Sett i ett större perspektiv är så klart hav betydligt mer önskvärt än träd. Men all natur är bättre än ingen natur.

I flera dagar har jag städat. I den nya lägenheten alltså. Det började som den där grejen som jag brukar göra, att jag vill städa innan jag ställer dit mina grejer. Det är en psykisk åkomma jag har. Jag vill veta att det är rent. Och när jag började märkte jag ju att rent, det var det inte. Dom förra gästerna har helt enkelt inte städat så bra alls. Sen är det allmänt lite risigare här än där vi bodde förut. Och det har inte bara med min attityd att göra. det är slitet. Och så jävlas det. I förrgår hängde balkongdörren sig och gick inte att stänga. Värden fick komma och operera den, fast inte förrän dagen efter. Ugnen går inte att öppna alls när den är varm. Och så trillar badkarsfronten av ideligen. Nu har jag gett upp och har den stående på golvet. Duschstången sviktar. Och så är det lite emaljskador i badkaret och lite hack i köksbänkarna. Och sånt.

Men i relation till det som händer i Syrien är det tipptopp.

Mitt förhållande till den här hålan då, hur går det med den undrar ni kanske? Jo tack, två dagars vistelse här har jag just betalat för med två dygns migrän. Stressen över att bara vara här gnager på mig. Jag har dock klurat ut en strategi som verkar fungera litegrann. Jag låtsas att jag är utomlands. Att jag är en främmande betraktare av en exotisk kultur och kan därigenom flyta lite ovanpå. Jag behöver inte riktigt delta utan kan hålla distansen. För jag ska ju ändå åka hem snart. Och så förstår jag inte språket heller.

Nu ska jag strax lägga mig. I köket står tjugofem tomma banankartonger och i vardagsrummet ett gäng ouppackade. Jag hoppas vid gud att det inte spökar här för spöken är jag himla rädd för. Jag har ingen teve heller, för man måste ha en egen digitalbox i den här fastigheten och det har inte jag. Så det är alldeles stressande tyst, inget lugnande malande nyhetspladder.

Det är faktiskt jättekonstigt att vi ska bo här nu.