torsdag 19 juli 2012

Nya vanor

Det här kan ingen tro, allra minst jag, men jag har det stora nöjet att meddela att ongen sedan två veckor har genomgått en metamorfos vad gäller sömnvanor. För alla er som tålmodigt väntat på det, kommer här äntligen ett inlägg helt utan klagolåt och sura miner. För två veckor sedan började Alfons sova hela natten. Inte nog med det, han blev plötsligt också en fena på det här med insomning. Så här går det till nuförtiden: jag lägger honom i sängen efter sagoläsningen. Han ligger lugn och trött kvar på sidan och blinkar pömsigt. Jag sjunger två sånger och klappar honom lite. Sedan går jag ut. Klart. Inte ett pip till. Sen sover han antingen till 5 då han flyttar över till min säng där han sover ett par timmar till, eller som idag då han sov i sin egen säng till 7. Från klockan 20. Alltså nästan 12 timmar i sträck.

Greppa den grejen den som kan. Jag fattar ingenting. Var lärde han sig det? Läste han till slut instruktionsboken för lämpligt bebisbeteende sig kvälls- och nattetid? Det är en sån TOTAL kontrast till hur det var förut! Hur kunde han bli så hundraprocentigt bra på att sova och lägga sig från att ha varit helt dysfunktionell på båda plan? Jag gör ingenting annorlunda.

Jag sover fortfarande rätt stört. Har man vaknat en till tio gånger per natt i ett och ett halvt år lär man nog fortsätta med det ett tag till. Men shit vad jag älskar det här nya. Att få sova är liksom basicgrejen, förutsättningen för att annat också ska fungera.

Kanske skulle jag aldrig ha skrivit det här. Pratar man om det försvinner det. Men två veckor nu, det känns ändå som ett mönster. Kompenserar han sina första 18 månaders störda sömn med att sova så här de kommande 18 så är allt förlåtet och jag kanske kan börja återta mänsklig form.

Ja, han blir 18 månader idag! Kärleken.

tisdag 3 juli 2012

Lyckodag

Idag har jag känt lycka flera gånger. Det är inte semestern i sig som är orsaken men semestern gör nog att lyckan får tid och plats. Ingen vardagsstress i vägen som förblindar och frustrerar. Jag får rum att ta in hur fin han är, min Alfons. Jag får utrymme att vara riktigt närvarande och känna och uppleva hur mycket jag älskar honom. Han är ju helt fantastisk! Helt overklig, det är som att ha en jättesöt liten seriefigur hemma. Totalt spejsat när man tänker efter.

Han växer och blir större, ett riktigt barn! Det är så fantastiskt att se att han har utvecklats så, jag är sjukt stolt och kär i honom.

Jag ville bara säga det.

söndag 1 juli 2012

Ett litet livstecken

Ha! Man vet att man kanske ändå borde hålla sig borta från bloggvärlden när man skriver ett ganska fetlångt inlägg som försvinner och aldrig sparades för att internetuppkopplingen tydligen la av.

Nu blev jag lite trött. Jag som hade beskrivit ganska  ingående hur omöjligt det känns att dribbla en blogg, ett barn, ett hem och ett jobb samtidigt. Några andra former av liv, till exempel ett socialt är då rakt inte att tänka på.

Jag skrev också om hur barnet fortfarande inte sover på nätterna och hur tre- och fyrabarnsföräldrar jag känner storögt tittar på mig och undrar förvånat: "Men varför vaknar han på nätterna?". Jag vet inte! Men jag antar att barn är olika och jag förstår också att deras barn nog inte har varit av sorten som har varit vakna speciellt mycket på nätterna för då hade dom inte haft fyra barn utan på sin höjd ett. Det är min fasta övertygelse att om alla barn hade varit av Alfons kaliber hade ingen haft mer än ett barn.

För att få ihop några futtiga timmars sömn om natten måste jag gå och lägga mig klockan 21. Då sover Alfons sedan ungefär en halvtimme efter en lång insomningsprocedur och en nattningsrutin som inleds med kvällsmat klockan 18:30. Maten följs av pyjamas, tandborstning och godnattsagor. Sen börjar härjandet i sängen. Ligga, sitta, stå, kasta sig, klättra. Jag har prövat allt. Buffa, inte buffa, sjunga, inte sjunga, nynna, inte nynna, smeka håret, inte smeka håret, vagga, inte vagga. Det tar en evighet därinne i hans rum. Där står jag medan kvällen rinner iväg, ofta tar det en och en halv timme innan han sover. Det känns inte okej. Och jag kan inte gå ut ur rummet, för då vaknar han och ställer sig och skriker även om han sett aldrig så dödstrött ut sekunden innan. Det är alltså det jag gör på kvällarna istället för att blogga.

På dagis trivs han och är glad och trygg enligt personalen. På kvällarna gör vi inget särskilt upphetsande, tar oftast en vagnpromenad efter jobbet, kanske går till lekparken eller nåt ärende, leker med mormor eller badar. Mycket stillsamma grejer. Och samma tråkiga varje dag. Jag kan inte hitta nåt som gör honom till det natt- och kvällspöke han är.

Han utvecklas dock massor och det gör mig så glad! Det här med småbarnsåren var nog inte riktigt grejen för någon av oss. Han lär sig så mycket nytt nu och är så söt och mysig. Att hämta honom på dagis är en fröjd och jag börjar längta efter honom redan efter lunch på jobbet. Då är det två timmar kvar tills jag slutar och sen åker jag fortfort för att få se honom. Och få leendet och tultandet in i famnen och kramen. Och få lukta på hans kind som luktar dagis och lite matrester.

Han pratar fortfarande ingenting, inte ett enda ord fast han är drygt 17 månader. Jo "mamma". Jag är inte orolig bara otålig. Han kommunicerar massor, med ljud och rörelser, och han förstår "allt". Han har börjat göra rörelser till sångramsor som "Hoppe hare" och dom andra och det är det roligaste någonsin att se. Klättrar och klänger gör han. Testar mycket gränser, kastar saker och trotsar. Extremt jobbigt. Att tjata nejnej så jag spyr och han får sammanbrott och börjar skrika och vara tvungen att vara konsekvent för det är ju faktiskt så jag har tänkt mig att uppfostra mitt barn och ingen annan gör det åt mig.

Nu har min semester börjat! Två värdefulla veckor får jag. Kanske kommer jag ha mer bloggtid. Kanske mindre.

Fröken Märkvärdig har igår även skrivit in sig på Twitter minsann. @frkmarkvardig kan man leta upp.
Möjligtvis kommer jag vara bättre på att ge ifrån mig livstecken där. Twitterinlägg kräver inga stora insatser i tid. Dock är det förenat med viss ansträngning att uttrycka sig meningsfullt och begripligt på endast 140 tecken. Den som följer får se hur det går!

Nu kan sommaren börja!