Nya tider

Jaha, nu är det plötsligt mörkt på eftermiddagspromenaden. Nytt tänk angående promenadbara vägar.

Idag hade jag glömt napp. Hittade till slut en sån där anatomisk nutida napp i vagnen, en sån som han vägrat ända från början. Han har bara velat ha runda nappar, såna som inte säljs längre. Vi har ett lager av ärvda runda nappar som jag kokar och använder gång på gång samt några importerade. Men så, lika plötsligt som mörkret kom, satt han där med den anatomiska nappen i ansiktet.

Hoppas han kan tänka sig att göra om det.

En ny epok har inletts del 3

Jag har printat ut dagsiansökningsblanketter. Jag menar så klart förskoleansökningsblanketter. Majj gadd.

Det var inte jag som sa det först men tiden går tydligen himla fort. Och varför får jag så ont i magen av dom där blanketterna?

Slutet på en epok

Jag tror jag har slutat amma. Helt. Jag vet inte riktigt hur det gick till för det var inget aktivt beslut och jag trodde verkligen jag skulle vara en sån som skulle amma länge länge.

Men han ville inte längre. Det började med att han inte ville amma alls dagtid, men lite på kvällen när han skulle sova och så lite när han var orolig på natten. Kanske en månad ammade han bara kvällstid, och då kändes det inte som han gjorde det som en måltid utan bara som en mysig ritual inför natten. Men för ungefär en vecka sedan började han vägra också kvällsamningen. Han bara puffade bort mig och snodde runt. Så nu har vi inte ammat alls på fem dagar. Jag antar att man har slutat amma då.

Det känns lite konstigt. Att  tänka att han aldrig mer ska amma. Lite tomt men också skönt. Mer skönt än tomt. Och det är skönt att det liksom bara hände och att han valde det själv.

Han blir större nu och jag gillar det. Om jag ska få något mer barn kan jag gärna ta ett som är 6 månader direkt. Det där första halvåret var för vår del mest tungt. Alfons gillade verkligen inte att vara sådär liten och hjälplös och det lät han mig veta med besked.

Nu undrar jag lite praktiskt; vad händer med mjölkproduktionen nu? Vad händer med kvarvarande mjölk? Kommer den stå och surna?

Om att känna sig rik

Att kunna presenta sina föräldrar med teaterbiljetter som tack för att dom passat mitt barn i en och en halv månad så jag kunde jobba. Då när jag var så utsliten så jag nästan upphörde att existera. Det känns lyxigt. Jag fick lön nu, ungefär dubbelt så mycket som jag hade förväntat mig. Fast jag var så klart värd ännu mer! Nu hade jag i och för sig kanske lagt förväntningarna orimligt lågt, men det är lite så jag jobbar. Inga förväntningar, ingen besvikelse. Desto större glädje när förväntningarna överträffas istället för att grusas.

Om jag hade mer pengar, låt oss säga att jag hade en ekonomi där jag överhuvudtaget inte behövde tänka på pengar. Om dom bara fanns där. Oj vad jag skulle presenta. Vad rik man känner sig när man kan köpa presenter, eller som i det här fallet, upplevelser, att ge bort till andra.

Nu har jag till och med råd med nya vinterdäck till bilen. Och kanske att klippa mig också.

Rikedom är också att ha en göllig onge i sin ägo

Frustrationen

Frustrerad. Huvudet sprängs nästan. Arg men måste vara behärskad. Handlar såklart om barn nummer två i mitt liv; Alfons pappa. Jag har verkligen gjort allt från dag ett för att smidigt försöka peta in pappan i Alfons liv. Lirkat och stundom också skällt ut, för att det hela tiden känts som att han är där på nåder, att han hellre skulle gå åt andra hållet. Och han tycker nog jättemycket om Alfons och är glad för honom, det tror jag. Men vi tycker om Alfons på väldigt olika sätt.

För mig handlar allt om vad som är bäst för Alfons. För honom handlar allt om vad som är bäst för honom själv. Senaste galenskapen: "Jag får så dåligt samvete när jag träffar Alfons för att jag inte ser honom mer och det är så jobbigt så det är kanske bättre att jag inte träffar honom alls." Man blir matt.

Eller hur han hela tiden vägrat att sätta upp dagar för umgänge, för han vill kunna träffa sin son när han vill, det skulle kännas konstigt att ha besökstider som en fånge har han tyckt. Och, fine, jag har anpassat mig till det, med allt omak det inneburit för mig att knappt kunna planera något utan prioriterat att Alfons ska kunna bygga en relation till sin pappa. Men nu, nu har pappan fått nytt jobb, obekväma arbetstider, väldigt jobbigt för honom. Nu är det hans jobb som är nummer ett. Kanske nån gång när han har tid, kanske när han är ledig varannan helg. Jag försöker förklara att det funkar inte för ett så litet barn att träffa sin andra förälder så sällan. Och just nu behöver också JAG avlastning av den andra föräldern, jag måste få komma hemifrån och göra NÅGONTING för mig själv, någon gång en stund utan Alfons. Men det kan han nu inte lova, han vet inte när han är ledig nästa gång, men då kanske. Jag blir helt galen och får nästan panik av ilskan och frustrationen som bubblar upp i halsen. Vill slåss.

Hur kan man svika sitt barn? Hur kan man inte göra allt för att få träffa honom så ofta som det bara går? Herregud, om det var jag som inte bodde med Alfons skulle jag bli tokig. Jag skulle ringa varje dag, komma förbi så ofta jag kunde, kräva dagliga bildbevis och vilja veta allt. Men vi är tydligen olika.

Och den där ynkligheten: "Jag är trött av nya jobbet, det tar så mycket energi så jag vet inte om jag orkar ha honom så mycket nu" Ja, jag vet! För jag var ny på ett jobb för en månad sedan som jag var tvungen att sköta samtidigt som jag hade hand om Alfons under hans mest störda sömnperiod, då när han skrek varje halvtimme natten igenom. Det var en vandring i dödsskuggans dal, så jag vet.

Shit vad jag är arg. På hur någon kan vara så fruktansvärt omogen och inte sätta sitt barns behov före allt.

Lite mer om sovet och tiden

Men guud när jag nu orkar blogga så hinns det inte. Mycket synd.
Flytet fortsätter. Han vaknar nu en till två gånger per natt. Plötsligt känns det som om jag inte har ett enda problem i hela världen. För det finns inga problem som inte går att hantera, BARA man får sova! Och det får jag ju nu.

Vi har blivit med hund igen, hon som mestadels bott hos min pappa sedan Alfons föddes. Nu har hon fått flytta hem. Det är ett led i att nu ska det minsann in positiva grejer, kosta vad det kosta vill. Inte gå ner sig mer, inte leva i undantagstillstånd och misär. Jag vill bo med min hund, hon är också min familj sen tio år tillbaks. Så nu har vi tre regelbundna promenader per dag med hund och vagn. Skönt. Lite meckigt så klart, men inget oöverstigligt. Det som fått stryka på foten alldeles är min egentid. Den som jag haft dom stunder på dagen då ongen sover. Hans sovtider sammanfaller nu så himla bra med hundpromenaderna så han sover i vagnen när vi är ute och går.

Första sovet har han inne. En halvtimme. Då hinner jag duscha. Sen inget mer. Han har också börjat gå och lägga sig halvtio på kvällen istället för åtta som förut. Han orkar väl vara uppe längre när han sover bättre på natten kan jag tro. Men jag orkar inget mer när han väl har somnat, då är det sovdags för mig också. Idag undantag, jag måste få greja lite, äta godis.

Jag saknar mycket att läsa bok när jag ska sova! Det har fått bli slut på sånt nu sen A kom och vi delar sovrum. Jag törs icke ha lampa tänd av rädsla för att han ska sluta sova. Köpte en superspottig spotlampa men den spottar ändå ljus över hela rummet så den får förbli släckt.

Ligger numera och spelar Wordfeud i väntan på att den rätta dåsigheten ska infinna sig. Det funkar, men är inte lika trevligt. Däremot är det trevligare att tappa en lättviktstelefon i ansiktet än en tegelsten. Då när John Blund kommer med superdåset ni vet. Jag överväger ljudböcker men har inte kommit längre än så.

Nu dags att kliva in i mörkret...

En ny epok har inletts del 2

Det har växt ut huggtänder på ongen. Jättelänge kom inga tänder alls trots att jag under många månader försökt skylla hans dåliga humör på just tandsprickning. Men sen, under hans nionde levnadsmånad kom plötsligt tre stycken inom loppet av tjugo dagar. Blanka köttiga gomrader är nu alltså utbytta mot värsta Pernilla Andersson smilet. Jag tycker faktiskt han var lite gölligare utan tänder! Men jag antar att jag måste vänja mig..

Så nu har det till kvällsrutinerna även lagts tandborstning. Väldigt mysigt tänkte jag, sitta på knät och bli tandborstad framför badrumsspegeln så där som jag själv minns från när jag var liten. Men icke. Jag försöker verkligen mysa runt tandborstningen men han bara kniper! Inte på minsta glänt vill han öppna näbben. Hur får man dom att vilja borsta? Jag kan tänka mig att det har att göra med den inhumana tandkrämen för nollåringar som jag trots att jag letat i olika affärer bara hittat i smaken spearmint!? Jordgubbssmaken står att den är endast från två år. Jag har nu skippat tandkrämen ett tag men den lilla munnen förblir stängd.

Tips please! Hur får man en bebis som gapar glatt?

Om han kommer stämma mig för nåt på bloggen när han blir stor så tror jag att det kan bli den här bilden

Så mycket bättre!

Just idag är det himla bra. Vi sover mycket bättre på nätterna nu och tänk att det gör HELA skillnaden! Plus att jag igår fick lite kvalitativt fikaumgänge med en annan vuxen medan Alfons mycket skötsamt tog en lång sovstund i vagnen. Jag fick även duscha ifred medan min vän och fd kollega läste en hög böcker för Alfons. Det gav en kick som sitter i även idag. Det har varit ROLIGT att vara förälder några dagar nu. För att jag har orkat mer. Dagarna har inte bara känts sammanbitna och tunga hängandes i en skör tråd utan jag har känt mig som om jag legat på  plus energimässigt och faktiskt orkat busa med mitt barn och tyckt det har varit roligt på riktigt, inte bara en nödvändig plikt av en totalt sömnbrusten, utmattad och obusig mamma.

Och då är vi ändå maximalt förkylda båda två. Snoret rinner. Tänk vad överpeppad jag skulle varit om jag inte hade haft ett litet virus som ändå lägger lite band på mig. Nästan outhärdlig.

Oh sajber!

Jag kanske är sist i världen med att upptäcka det här men det ska tydligen gå att blogga från telefonen. Den smarta.

Sitter på post i trappuppgången, utanför i vagnen sover A. Han somnar så himla bra ute på promenad nuförtiden så sen har jag då rakt inte hjärta att väcka.

Men det blir hemskt kallt om rumpan.

Aggro

Igår fick jag en anonym kommentar som jag borde låtit passera, men som gjorde mig så sjukt irriterad. Jag gav förbannelsen en natt att lägga sig för att se om den skulle försvinna, men det gjorde den inte. Det här är helt enkelt fel tidpunkt att jävlas med Fröken Märkvärdig. Mitt tålamod med energitjuvar och surskallar som vill ösa sin skit på mig är lika med noll.

"Varför har du skaffat barn?" Kort och gott. Jag må vara paranoid men något säger mig att detta anonyma kryp inte vänligt undrar hur det kommer sig att jag har ett barn utan har för avsikt att insinuera att det gnälls för jävla mycket här i bloggen. För det första kan jag tala om att det gnäll som framförs i bloggen är en försköning av verkligheten. Verkligheten är sju resor jobbigare. För det andra är det här MIN blogg och MIN ventil och här gnäller jag precis hur mycket jag vill. Det som behöver ventileras är oftast den besvärligare delen av livet. Den lättare delen flyter liksom bara på. Den finns det inte lika stort behov av att skriva om. För det tredje är nätet översållat av bajsnödiga bloggar där folk desperat kvittrar om sina underbara partners, sina bara gulliga barn, sina mysiga fikaträffar med kompisar kryddat med inredningsbilder på deras UNIKA shabby chic hem och närbilder på dom allra pyssligaste hemmapysslade julpysslen. Vill man läsa en sån blogg så kan man läsa nån annanstans. Det här är inte en sån blogg och kommer aldrig att bli. För det fjärde hatar jag uttrycket "att skaffa barn". Man kan skaffa ett hus, en bil, ett jobb och möjligtvis också ett husdjur. Men folk som tycker att man också skaffar barn tycker jag inte borde ha några.

Barn är extremt olika. Jag känner nu ganska många barn under ett år. Av dom är det inte något som liknar mitt. Vår senaste bekantskap, en tremånadersbebis, är inget annat än nöjd. Sover och skrattar. Hon har skrikit en gång på tre månader. Går att ha med överallt, åker i vagnen och babyskyddet utan att knorra. Hon och hennes mamma sover till halvtio varje morgon och modern aldrig känt sig så utvilad förut. Jag känner flera andra barn som är ungefär likadana. Det känns nästan som ett hån. Mitt barn var knappt tyst överhuvudtaget under sina första fyra månader. Under sin vakna tid var han kanske tyst totalt en timme per dag. Resten av tiden bestod av verbala missnöjesyttringar av skiftande styrka. Våra morgnar har alltid börjat runt 04:00 efter tämligen aktiva nätter. Mitt barns karaktär har bestått, uttrycken har dock ändrats något allt eftersom han har utvecklats. Men om det skulle räcka med en halv vuxen för att hantera en glad och lugn bebis så kräver ett barn som mitt uppskattningsvis fyra vuxna i skifttjänstgöring för att hålla honom vid gott mod och för att själva orka med. Det säger sig självt att jag är mer sliten än till exempel vår nya mammavän. Mitt barn har dessutom varit missnöjt i nio månader nu. Har man haft ett nöjt och mindre krävande barn så fattar jag att man tycker att jag gnäller. Saknar man dessutom empatisk förmåga och är ute efter att fördöma någon vars situation man inte har en aning om hur den ser ut så kan man vänligen bara hålla käften och helst börja läsa någon annan blogg.

Anonyma kommentarer kommer fortsättningsvis inte besvaras, det här var ett undantag. Du anonyma, jag hoppas du vet att Timbuktus låt "Resten av ditt liv" är riktad till dig...

"Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs"

Det spökar i köket

Det här spöket har just lagt ner sina rasslande kedjor för dagen, en och en halv timme efter läggdags. Han brukar aldrig vara svår att natta men idag gick det bara inte. Jag fick ge upp och låta honom komma upp och spöka en stund till. Sen fick han buffas till sömns, inte heller det helt vanligt. Jag vet inte om det är för att jag har börjat dricka lite kaffe igen dom senaste dagarna. Jag blir manisk i ett dygn av en enda droppe koffein, i synnerhet nu i sköra sömnlöshetstider. Kanske är han lika. Eller så är det dagens intryck från öppna förskolan som har snurrat i hans lilla skalle.

Vi har haft några bra dagar! Jag kan inte nog uttrycka min glädje och lättnad över detta. Fast inatt var det lite sämre igen så idag har jag återigen varit lite under isen. Det finns INGA marginaler att hämta kraft från längre. En bra natt leder till en god dag. En bara pyttelite sämre natt leder till en helt kraschad dag. Idag hörde jag mina egna andetag igen. Det har blivit definitionen på mitt mående. Hör man inte när man själv andas då mår man bra, då är det lätt.

Men nu då, det här med mammigheten som har kommit dom senaste dagarna. Gud så jobbigt. Ytterligare en ytterlighet som det faktiskt inte finns energi till. Jag gör det ändå. Men helt plötsligt fick jag ett hysteriskt behov av att vara ensam. Sen han kom till världen har jag haft någon form av egentid borta från honom kanske tolv timmar totalt. Då räknar jag förra helgens möhippa med efterföljande övernattning samt ett par gånger när jag har varit och tränat. De timmar jag har jobbat räknar jag inte. Det kan omöjligt kvala in som egentid eftersom man då ska ha total fokus på sin arbetsgivare istället för sitt barn. Den enda skillnaden är att när man jobbar får man vara ensam på toaletten samt vissa dagar även äta sin lunch förhållandevis ostört.

Han har nu hamnat i ett tillstånd där han kan göra absolut ingenting själv. Jag får inte ha min uppmärksamhet riktad mot något annat än honom för då gråter han. Han gråter nästan hela tiden. Om jag försöker diska står han och försöker klättra uppför mina ben och stortjuter. Bara att bli buren är bra. Och allt är läskigt. Dammsugaren är bara en i raden av livsfarliga fenomen i omgivningen. Jag måste nog bli lite strängare med det här med avlastningen. När jag har avlastning måste jag försvinna helt bort, långt iväg, inte vara kvar och fortsätta ha kollen och vara avlastning åt avlastningen. Jag känner in i märgen hur viktigt det är och hur mycket jag behöver det NU.

Jag har blivit besatt av idén att få gå på en sjukt lång biofilm, HELT SJÄLV. Slippa prata med nån, bara sitta där och käka godis och gå helt upp i en annan värld. Hoppas snart!

Dammsugarfobi

Mitt barn har drabbats av dammsugarfobi. Jag hade mycket präktigt bestämt mig för att dammsuga inför morgondagens blind date. Man vill ju inte att nån ska tro att man lever ensam med småbarn och inte klarar av att också ha det prydligt och välstädat hemma...

Men vad långsamt det gick. Inte ens en kvadratmeter i taget hann jag, barnet grät i högan sky med tårar och allt så fort dammsugaren började susa och rassla. Tålmodigt stängde jag av, pratade lugnande och pedagogiskt, han fick bekanta sig med dammsugaren i lugn och ro och sedan drog jag igång den genom att successivt öka suget med ett sånt där vridreglage. Inget hjälpte.

Till slut blev jag irriterad. Jag måste ju dammsuga nån gång i livet! Så jag satte honom i selen och så hängde han där och skrek för full hals medan jag dammsög färdigt. Samtidigt hoppade hunden runt benen och pekade frenetiskt mot ytterdörren och sa att det minsann var hög tid att gå ut. I denna svettiga kakafoni kände jag mig som en karikatyr, en seriefigur.

Jag kände mig som Ensamma mamman i Cecilia Torudds serie. Sådär ilsken och frenetisk och kaotisk.

Det mystiska i alltihop är att jag inte för mitt liv kan komma på hur det har gått till när jag har dammsugit tidigare. Var har barnet varit då? Jag måste ju rimligtvis ha dammsugit nån gång under hans första 8 månader i livet, men den här sirapshjärnan kan inte på något vis frammana det scenariot. Jag vet bestämt att jag aldrig har kryssat runt honom och han har varit på golvet. Nån enstaka gång vet jag att han har åkt i selen, men det känns inte som nåt vi gjorde regelbundet. Och jag tror inte jag har vågat dammsuga när han har legat och sovit, av rädsla för att väcka.

Hjärnan, i synnerhet den här, är sannerligen ett outforskat område...

Jag säger det inte högt för då försvinner det

Men idag har jag mått så där bra igen. Så där som jag tror normala människor gör. Inatt vaknade han bara två gånger. Kanske tre, jag minns inte. Men jag har sovit. Helt okej, typ 6 timmar, två nätter i rad nu och innan dess också några nätter som varit klart bättre än tidigare.

Kan man få må så här nu?? Snälla snälla jag önskar mig inget annat.

Blind date

Idag ringde bvcdamen. Hon lät alldeles nervös och försynt och sa att hon hade en fråga till mig. Jag tänkte att oh no hon vill att jag typ ska hålla föredrag om livet som ensam mamma på ett bvcseminarium eller nåt. Det gör jag inte. Men hon hade annat ärende.

Det hon ville var att tussa ihop mig med en annan ensam mamma som går hos henne. Hon ringde alltså för att fråga om det skulle vara okej för mig. Hon tyckte vi var ganska lika och trodde vi skulle passa bra ihop. Jag förstår att hennes nervositet kom sig av att hon kanske nånstans undrade om hon bröt mot nån tystnadsplikt eller la sig i för mycket eller gjorde intrång i någons privatliv. Men jag har ju önskar mig en ensam mamma grupp ända sedan graviditeten!

Ensamma gravida har ju små möjligheter att alls hitta varandra medan mvc vet precis vilka vi är och har alla möjligheter att erbjuda grupper och mötesplatser. Så klart jag ville gå på blind date. Ensam mamma söker. Nästa vecka ska vi ses och fika hemma hos mig. Jag vet inget om henne mer än vad hon heter och att hon har en dotter som är yngre än Alfons. Hur mycket yngre vet jag inte.

Bra gjort av min bvckvinna! Hon sa också att hon skulle framföra idén om grupper för ensamma gravida till mvcmorskorna, hoppas dom grejar.

En ny epok har inletts

Lekparksepoken. Jag har tydligen ett barn som kan gunga. Och gillar det, åtminstone litegrann. Jag hade ingen aning om att man skulle gunga förrän bvcdamen sa igår "ja sen går ni ju förstås ut och promenerar och då kan ni ju gå till nån lekpark och gunga nu innan det blir för kallt". Gunga? Tanken att sätta honom i en gunga hade överhuvudtaget inte slagit mig men jag ville så klart testa med en gång.

Jodå, nu är man tydligen en sån som hänger i lekparker. Inte med sig själv utan med sitt eget barn. Herregud vad stora vi har blivit, både han och jag.

Denna dagen, ett bra liv

I morse vaknade jag med känslan av att jag mådde bra. Fast det var aptidigt. Det är alltid mycket tidigt, bara aningens mer eller mindre.

Det skall inte uttalas, för då försvinner det, men han har sovit lite bättre på nätterna i sisådär tre-fyra dagar nu. Bättre innebär att han har skrikit och väckt mig kanske bara fem-sex gånger istället för trettifem som har varit den vanliga standarden.

Idag har vi varit på bvc och snackat och vägt och mätt. Bvcdamen säger att jag är utsliten och behöver avlastning och sömn. Och att jag inte ska stressa över Alfons välbefinnande. Jag stressar nämligen lite över Alfons välbefinnande. Det är himla lätt att känna sig otillräcklig när man har ett barn som kräver så mycket som han gör. Man kan vränga sig ut och in och baklänges och han är ändå inte tillräckligt stimulerad tycker han. Och nu när jag har varit så himla trött har jag knappt orkat öppna munnen för att prata med honom. Skuld och dåligt samvete.

Bvc sa att jag inte är hans förskollärare utan hans förälder och att jag inte behöver leka/prata/underhålla honom hela tiden. Han får sköta sig själv och även vara missnöjd med det, det är tydligen helt okej. Tjoho, jag ska få diska och laga mat igen! Bvc sa att kreativitet föds ur tristess. Det var en bra sak för mig att höra. Nu tänker jag inte viga mitt liv åt att se till att vi har det skittråkigt. Men jag ska försöka aktivera oss massor utanför hemmet; öppna förskolan, träffa vänner med barn, gå många promenader etc. Jag måste inte göra allt själv, för jag kommer ändå aldrig kunna trötta ut honom.

Jag tänker mycket på det onormala i det här att sitta ensamma i en lokal hela dagarna, en vuxen och ett barn. Så som ju är utgångsläget i en föräldraledigs vardag. Det känns så in i märgen fel. Så är det inte meningen att det ska vara. Det är en samhällelig felkonstruktion, det känner jag med alla mina sinnen. För att alla ska må bra så bör det vara flera barn och flera vuxna. Resultat: stimulerade vuxna och barn och naturligt avlastade vuxna. Det är faktiskt orättvist och tungt för både barn och vuxen att barnets välbefinnande ska vara beroende av en enda förälders nycker och dagsform. Jag blir superprovocerad av såna som tycker att det bästa som finns för ett barn är att vara hemma med en förälder. Helst tills ungen börjar skolan. Vem skulle det vara bra för?

Högljutt

Fifan vilka dagar det har varit. Sorry men klagolåten måste tyvärr fortsätta lite till. Nu räcker det tydligen inte med nätterna utan de senaste två dagarna har han gnällt och gråtit HELA TIDEN. Han gnäller konstant, bara för att avbryta det med att plötsligt börja storgråta, till synes utan anledning, när han sitter stilla på golvet. Gråta så där som han brukar göra när han slår sig. Herregud så enerverande. Ingenting är bra och han får utbrott för minsta lilla. Mellan klagolätena testar han sina röstresurser och gastar för full hals så högt han kan. Helst i trappuppgången och i köket där det ekar lite mer. Bara för att det är roligt.

Tänder skulle kunna vara en giltig ursäkt, annars finns ingen pardon. Han har tärt ganska mycket på sin mors tålamod och kärlekskonto de senaste dagarna. Nu är han lagd med förhoppning om en god natt följd av en ny dag och ett nytt barn! Ja, jag har tryckt i honom en Alvedon också, kanske fulknep och i förebyggande syfte, men nu är läge för desperata åtgärder.

Han utvecklas i alla fall varje dag och det är så fantastiskt att se. Jag tycker han växer inför min åsyn. Det här plocket, stå vid leksakskorgen och fiska upp alla sakerna, det är roligt. Och mycket rart när han försiktigt böjer på knäna för att nå grejerna längst ner och samtidigt kämpar för att hålla balansen.

Koncentration

Hej igen!

Nu ska det tas tag i saker. Oavsett fysiskt och mentalt skick. Om jag inte tvingar mig att göra något bara för att det är roligt så finns det ju ingenting som är roligt kvar i livet. För det är tungt! Och det har varit för jävla tungt! Men bloggen är rolig, bloggen ger energi. Bloggen måste återupprätta sin heder.

Det är nätterna som har tagit kål på mig, golvat mig fullständigt, gjort mig helt frånkopplad. Bristen på sömn dessa nätter har gjort mig SJUK. Det har inte gått att göra något annat än det mest basala och knappt det. Han har ju aldrig varit lätt, inte från första stund, men i slutet av juli började det bli riktigt riktigt dåligt och sedan dess har det bara eskalerat. Och lyckades så klart sammanfalla med att jag skulle hoppa på det där jobbvicket...

Fy fan vad hemskt det har varit. Man brukar ju bli sliten av att vara ny på ett jobb i vanliga fall, under helt normala omständigheter. Och nu detta. Inte sova, inte nånsin och sen prestera. Det tillståndet har jag aldrig befunnit mig i förut. Det är ett land nära dödsriket. Den där tyngden av att vara så trött att man ser prickar, vinglar när man står och går och varje andetag är en kraftansträngning. Att bli medveten om sin egen andning, att höra den i sina ljudöverkänsliga sömnlösa öron samtidigt som man ska försöka yttra ord, meningar, prata med folk, lyfta sitt barn och känna att det nästan inte är möjligt att göra nåt så svårt och tungt som att andas och att prata. Att räkna sekunderna tills dagen tar slut och man ska få gå och lägga sig bara för att känna PANIKEN när skriken börjar och inse att nej, jag kommer inte sova, inte inatt heller. Eller frustrationen när det faktiskt är tyst nån timme och jag ändå ligger spritt språngande vaken, alert som en soldat på vakt, redo för nästa attack. Att inte kunna förmå sig att vila ens när man har chansen.

Under de sex veckorna jag har jobbat nu har vi beroende på jobbets placering bott hos mina föräldrar. Och stressen i det då. Milda tider. Jag brukar bli lite mentalt svag av att umgås med dom bara några timmar, och nu sex veckor. Får återkomma med mer djupgående freudiansk analys vid lämligt tillfälle. Men så nu då, nu är vi äntligen hemma igen! Lycka är att ha ett eget hem. Och nu vill jag ha en nystart. Vill blogga, träna, umgås, få fina rutiner och ha en mysig höst med Alfons och få sova och orka vara en bra mamma.

Någon natt i veckan har jag haft avlastning. Hans mormor eller morfar och hans pappa har haft honom vissa nätter. Då har jag sovit. Inte tio timmar men sex eller sju. Inte tillräckligt, men det är den avlastningen som har gjort att jag fortfarande lever. Utan den lilla återhämtningen hade jag säkerligen skrivits in på anstalt för flera veckor sedan.

Alfons mår bra!! Åh han är så FIN! Han har nyss fått två tänder, framtänderna i överkäken är det som har börjat ploppa ut och gör honom lite kaninlik. Han kryper med blixtens hastighet, han reser sig med stöd och går längs möbler, håller sig med bara en hand. Ett stalltips är att han knallar själv innan jul. Han kräver fortfarande mycket underhållning men är jämförelsevis mycket mer nöjd nu än han nånsin varit förut. Han har ju drömt om det här, att få klättra runt överallt, ända sen han först såg dagsljus.

Nu sängen. Man ska inte ta ut sig så här på första comebackinlägget.

Jag har saknat er alla!!! Tack ni som tittat till oss och efterfrågat oss, det har betytt mycket! Jag har inte hunnit läsa en enda blogg heller, knappt haft datorn igång sen i somras, men nu vill jag försöka börja komma ifatt.