Jaha, jag vet ju att man inte ska hålla på så där. Som i förra inlägget och säga att nåt är bra och mys och funkar och såna grejer. För oj vad snabbt det går över då.
Inatt var han vaken i tre timmar, mellan två och fem. Yey. Gnällde och ojade sig, ömsom varm ömsom kall. Kved i skov som när han hade magont som liten. Jag klappade och pysslade, gav vatten och Alvedon och lagade till och med välling i min desperation. Han har aldrig någonsin druckit välling och vägrade det lika stenhårt den här natten som han gjort alla andra gånger jag försökt.
Till slut somnade vi om framåt morgonkvisten. Petade i honom frukostgröt som han spydde upp i en maffig blaffa över sig själv, bordet och golvet. Sen dess har han varit en ganska hängig liten påse och termometern visar 39 grader.
Så ingen dejt på öppna förskolan för oss idag. Ja, jag fattar att det kanske ändå är bra rutin med nattningsbok men är det inte typiskt att bara för att man säger att natten blir suverän av bokläsning så blir den worse than ever? Jo typiskt!
Hoppas nu att dagen ska vara snällare mot Alfons än natten..
onsdag 30 november 2011
tisdag 29 november 2011
Boktipset
Bästa nya nattningsrutinen: läsa böcker.
Istället för att ta barnet direkt från lek och tandborstning och få jobba en lång stund med vaggning och sjungning och rumpklappning så lägger vi oss i min säng och läser. Ikväll sov han efter en och en halv bok. Det var inte meningen. Tanken är att läsa som nedvarvning och att han sen ska få somna i egen säng. Efter gårdagskvällens två böcker räckte det med en halv sång för att han skulle slockna.
Han är tokig i böcker och jag är mycket nöjd med det. Jag har läst för honom dagligen sen han var fyra månader. Han, den tokige rastlöse kan sitta stilla i knät en evighet när man läser för honom. Han följer koncentrerat med i bok efter bok och pekar och låter och lever sig in när det är extra spännande. Och när han leker själv tar han gärna en bok och sitter och bläddrar i. Häromdagen hörde jag hur han satt och lät underligt fräsande och kollade vad han gjorde. Då satt han med en sån där öppna-luckan bok med djur i och öppnade luckan med lejonet gång på gång och lät så klart som ett lejon varje gång det kom fram!
Jag är så fascinerad och förvånad och totalt förtjust över vad han kan lära sig. Sånt här har ju aldrig min hund fattat, jag tänker mig liksom att dom två ska ha ungefär samma förmågor. Men icket. Han överträffar henne dagligen med sin slughet, även om hon fortfarande är många gånger klokare och förståndigare än honom. Men hans förmåga till inlärning verkar ju oändlig. Så är vi ju också en art som i princip inte har några medfödda förmågor utan måste lära oss allt av vår omgivning. Till skillnad från hundar och andra djur som föds med massor av inbyggda kunskaper.
Varför har jag då inte börjat natta honom med böcker förrän nu kan man ju undra? Jag vet inte, jag tror jag har tänkt att han har varit för liten och att han inte skulle kunna sköta sig och ligga still utan börja hoppa i sängen. Men han är så klart lugn som en ängel. Och det verkar som boknattning gör att han sover lugnare genom natten. Hittills mindre gnäll.
Yey böcker!
Istället för att ta barnet direkt från lek och tandborstning och få jobba en lång stund med vaggning och sjungning och rumpklappning så lägger vi oss i min säng och läser. Ikväll sov han efter en och en halv bok. Det var inte meningen. Tanken är att läsa som nedvarvning och att han sen ska få somna i egen säng. Efter gårdagskvällens två böcker räckte det med en halv sång för att han skulle slockna.
Han är tokig i böcker och jag är mycket nöjd med det. Jag har läst för honom dagligen sen han var fyra månader. Han, den tokige rastlöse kan sitta stilla i knät en evighet när man läser för honom. Han följer koncentrerat med i bok efter bok och pekar och låter och lever sig in när det är extra spännande. Och när han leker själv tar han gärna en bok och sitter och bläddrar i. Häromdagen hörde jag hur han satt och lät underligt fräsande och kollade vad han gjorde. Då satt han med en sån där öppna-luckan bok med djur i och öppnade luckan med lejonet gång på gång och lät så klart som ett lejon varje gång det kom fram!
Jag är så fascinerad och förvånad och totalt förtjust över vad han kan lära sig. Sånt här har ju aldrig min hund fattat, jag tänker mig liksom att dom två ska ha ungefär samma förmågor. Men icket. Han överträffar henne dagligen med sin slughet, även om hon fortfarande är många gånger klokare och förståndigare än honom. Men hans förmåga till inlärning verkar ju oändlig. Så är vi ju också en art som i princip inte har några medfödda förmågor utan måste lära oss allt av vår omgivning. Till skillnad från hundar och andra djur som föds med massor av inbyggda kunskaper.
Varför har jag då inte börjat natta honom med böcker förrän nu kan man ju undra? Jag vet inte, jag tror jag har tänkt att han har varit för liten och att han inte skulle kunna sköta sig och ligga still utan börja hoppa i sängen. Men han är så klart lugn som en ängel. Och det verkar som boknattning gör att han sover lugnare genom natten. Hittills mindre gnäll.
Yey böcker!
måndag 28 november 2011
Genuscoachen
Häromdagen på öppna förskolan kom mamman från det här inlägget fram till mig. "Det är du som har fått mig att börja klä min son i färger" sa hon. Jag vet ju vem hon är men mindes inte exakt konversationen från den gången så jag bad henne påminna. "Jo jag tyckte ju det var konstigt att Alfons hade rosa napp och så sa du att din son får ha alla färger, inte bara svart, blått och brunt. Då gick jag hem och tänkte att ja man kanske faktiskt kan ha färger på en kille, men inte ALLA färger väl! Sen tänkte jag lite till och kom på att det kan man ju visst ha. Min son ska få ha ALLA färger!" Hennes son var för dagen klädd i tjusiga regnbågsrandiga byxor med rosa som dominerande färg. Hon hade också köpt leopardtights, rosa nappar och kommit på att även knubbiga pojkben är supergulliga i leggings och därför beställt ett gäng sådana.
Lycka, stolthet! Jag blev så stolt över henne och så himla glad för att jag fått någon att tänka till, reflektera och agera i ett ämne som jag tycker är så viktigt och intressant som genus och könsroller. En av livets stora drivkrafter måste vara den att kunna göra skillnad, i positiv bemärkelse. Det behöver inte vara med fanfarer och avtryck i historieskrivningen, men att få ynnesten att tillföra något till en annan människas liv, berika det med nya tankar, glädje och bra grejer, vilken kick.
Och varje son i rosa är potentiella ringar på vattnet. Låt oss befria barnen från våra föreställningar om hur dom ska vara, vad dom ska gilla och låt dom utvecklas till hela fullständiga mänskliga varelser utan att stympas och hämmas av våra idéer om vilka egenskaper som bör finnas hos ena könet men inte hos det andra.
Lycka, stolthet! Jag blev så stolt över henne och så himla glad för att jag fått någon att tänka till, reflektera och agera i ett ämne som jag tycker är så viktigt och intressant som genus och könsroller. En av livets stora drivkrafter måste vara den att kunna göra skillnad, i positiv bemärkelse. Det behöver inte vara med fanfarer och avtryck i historieskrivningen, men att få ynnesten att tillföra något till en annan människas liv, berika det med nya tankar, glädje och bra grejer, vilken kick.
Och varje son i rosa är potentiella ringar på vattnet. Låt oss befria barnen från våra föreställningar om hur dom ska vara, vad dom ska gilla och låt dom utvecklas till hela fullständiga mänskliga varelser utan att stympas och hämmas av våra idéer om vilka egenskaper som bör finnas hos ena könet men inte hos det andra.
fredag 25 november 2011
Natt
Jag vet inte varför jag har fått så svårt att sova på sista tiden. Det var så lätt ett tag, efter den där hypervakna sömnlöshetsperioden när A skrek ofta ofta natten lång. Det var så skönt att hitta tillbaks till den där dåsiga sömnigheten och få flyta in i den. Flera veckor somnade jag bra och skönt på kvällen.
Nu är den borta igen. Är klarvaken och klockan är efter två. Har inte somnat än och om sisådär fyra timmar börjar A vakna på riktigt. Så någon bra fredag blir det inte.
Det känns som en oro, något som jagar. Jag vet inte vad det är, eller så är det allt. Många frågor och tankar på hur det är och inte är och hur det ska bli. Jag börjar se slutet på vår bubbla nånstans där borta vid horisonten och det känns skrämmande. För jag vet inte vart vi ska sen, vet inte vart vi hamnar. Jag har inget jobb att gå tillbaks till och kanske måste vi flytta med allt vad det innebär.
Och på natten blir allt så melankoliskt och vemodigt och stort. Medan man själv bara blir mindre. Desperationen lurar och förnuftet ger vika. I nattens stiltje med inget som distraherar får tankarna full frihet att vindla iväg ostört. Ofta hittar dom dörrar att peta upp som dom aldrig hinner fram till dagtid för då motas dom effektivt bort av den motvilliga och flyktbenägna tankeinnehaverskan.
Jag har längtat efter min terapeut ikväll. Nu är det ett år sen jag var där. Jag fick sluta av ekonomiska skäl innan Alfons föddes. Sen rullade allt igång och jag har knappt hunnit tänka sen dess.
Kanske är det därför jag inte sover. Det finns massor av ouppklarade tankar som kräver sin rätt. Dom försöker tvinga till sig uppmärksamhet på det här grymma och utstuderade sättet.
Ge upp jag behöver få sova nu.
Nu är den borta igen. Är klarvaken och klockan är efter två. Har inte somnat än och om sisådär fyra timmar börjar A vakna på riktigt. Så någon bra fredag blir det inte.
Det känns som en oro, något som jagar. Jag vet inte vad det är, eller så är det allt. Många frågor och tankar på hur det är och inte är och hur det ska bli. Jag börjar se slutet på vår bubbla nånstans där borta vid horisonten och det känns skrämmande. För jag vet inte vart vi ska sen, vet inte vart vi hamnar. Jag har inget jobb att gå tillbaks till och kanske måste vi flytta med allt vad det innebär.
Och på natten blir allt så melankoliskt och vemodigt och stort. Medan man själv bara blir mindre. Desperationen lurar och förnuftet ger vika. I nattens stiltje med inget som distraherar får tankarna full frihet att vindla iväg ostört. Ofta hittar dom dörrar att peta upp som dom aldrig hinner fram till dagtid för då motas dom effektivt bort av den motvilliga och flyktbenägna tankeinnehaverskan.
Jag har längtat efter min terapeut ikväll. Nu är det ett år sen jag var där. Jag fick sluta av ekonomiska skäl innan Alfons föddes. Sen rullade allt igång och jag har knappt hunnit tänka sen dess.
Kanske är det därför jag inte sover. Det finns massor av ouppklarade tankar som kräver sin rätt. Dom försöker tvinga till sig uppmärksamhet på det här grymma och utstuderade sättet.
Ge upp jag behöver få sova nu.
torsdag 24 november 2011
Bra dag
Vilken bra dag vi har haft! Kanske jag har morgonens oxytocindos att tacka för det. Eller också inte. Vi har inte gjort nåt särkilt, bara haft en humörtopp. Jag har inte varit så trött idag så jag har orkat busa mycket. Och A har skrattat nästan hela dagen och varit på ett strålande humör. Gud vad roligt vi har haft. Så fantastiskt att man kan få ha det så här när det känts som att det bara varit gnäll och gnäll så himla länge.
Jag vet inte vad som är hönan och ägget. Är det jag som lyfter hans humör eller han som lyfter mitt? Hur som helst så funkar det. Positiva energier fortplantas. Hoppas nu att det inte bara var ett tillfälligt lyft utan att det kommer fler och fler såna här dagar då det känns som vi möts och är i synk, kommunicerar och har roligt tillsammans. Jag gillade idag mycket mycket.
Dessutom gick bilen genom besiktningen utan anmärkning. Toyota rockar.
Jag vet inte vad som är hönan och ägget. Är det jag som lyfter hans humör eller han som lyfter mitt? Hur som helst så funkar det. Positiva energier fortplantas. Hoppas nu att det inte bara var ett tillfälligt lyft utan att det kommer fler och fler såna här dagar då det känns som vi möts och är i synk, kommunicerar och har roligt tillsammans. Jag gillade idag mycket mycket.
Dessutom gick bilen genom besiktningen utan anmärkning. Toyota rockar.
Den här säsongen kräver sin pepparkakekostym
Spray
Om man tar fel på nässprayen och oxytocinsprayen i badrumsskåpet, undrar vad som händer då. Har jag en ovanligt behaglig dag framför mig eller kommer jag vara tvungen att börja amma igen?
tisdag 22 november 2011
Verkligen bara för att
Nån var visst för trött för att delta i babyrytmiken idag. Och det var inte jag. Så vi visade ut oss själva och här sitter jag i trappan och fryser igen eftersom den ovillige sång- och dansmannen precis som väntat tuppade av i vagnen på hemväg. Nästa ställe vi ska bo på får med fördel vara ett utan trappor. Och så får jag väl bearbeta min markplansfobi där och då. Jag skulle leva ett hemmaliv på helspänn om jag bodde på markplan. Att någon kan stå utanför fönstret och se mig utan att jag vet om det - stort minus.
Eftersom rytmen saknades idag gick vi istället och handlade glögg och möglig ost och bröd och pepparkakor till kvällens gäst. När glöggen står framme i affären måste det väl vara okej att börja missbruka den? Jultillbehör så som julfika, juleljus och julesånger är faktiskt ett måste för att hålla humöret uppe när det är så himla fult ute som det är nu. Jag har ett kluvet förhållande till julesnön. Jag gillar den inte men i år vill jag att Alfons ska få prova sin nya pulka. Så bring it on då, en lagom dos.
Nu har jag slut på svammel och fryser dessutom om fingrarna. Så over and out från trapphuset på min gata i stan.
Eftersom rytmen saknades idag gick vi istället och handlade glögg och möglig ost och bröd och pepparkakor till kvällens gäst. När glöggen står framme i affären måste det väl vara okej att börja missbruka den? Jultillbehör så som julfika, juleljus och julesånger är faktiskt ett måste för att hålla humöret uppe när det är så himla fult ute som det är nu. Jag har ett kluvet förhållande till julesnön. Jag gillar den inte men i år vill jag att Alfons ska få prova sin nya pulka. Så bring it on då, en lagom dos.
Nu har jag slut på svammel och fryser dessutom om fingrarna. Så over and out från trapphuset på min gata i stan.
söndag 20 november 2011
Hej igen utvecklingssprång!
Igår firades tiomånadersdagen på det här humöret.
Det första året i människans liv verkar vara så oerhört jobbigt. Som tio smärtande tonår inklämda på tolv månader. Han har det så besvärligt. Så mycket ilska, frustration och missnöje och så få möjligheter att kommunicera.
När jag ser hur mycket Alfons har att tampas med är jag desto gladare att vara den av oss som har det bakom sig.
Det första året i människans liv verkar vara så oerhört jobbigt. Som tio smärtande tonår inklämda på tolv månader. Han har det så besvärligt. Så mycket ilska, frustration och missnöje och så få möjligheter att kommunicera.
När jag ser hur mycket Alfons har att tampas med är jag desto gladare att vara den av oss som har det bakom sig.
fredag 18 november 2011
Hej!
Jag kom av mig. Igen. Tydligen är kontinuitet och ihärdighet inte min grej. Har det visat sig igen och igen. Den där tretti-dagar listan från i somras vill jag inte ens tänka på. Jag tror jag kom till dag fyra. Så dåligt.
Men nu då, det blir så himla dåligt samvete och ursäkter när man inte har skrivit på länge. Ursäkta att jag inte hört av mig och blabla. Jag vill ju skriva. Jag mår bra när jag gör det. Bloggen är en rolig drivkraft, en inspiration. En ventil och en glädjekälla. Så nu känns det pretto. Nu måste jag skriva nåt bra och klyftigt och berätta om ALLT som hänt sen sist. Nähä, det måste jag ju inte. Bara därför ska jag skriva om totalt opretentiösa saker. Bara.
Min son har somnat en timme tidigare än han brukar och det är fredag. Så nu är det jag och datorn och fredagsfinalen i Idol och en skål godis som jag redan har tryckt i mig. Idag har barnet bajsat sju gånger och är alldeles eldröd i rumpan. Kan det vara en magsjuka eller kan det vara mormors hemlagade fiskgryta som gått hårt åt det gastrointestinala?
Annat som hänt: A har för första gången stått utan att hålla i sig. Magic moment! Det var i onsdags på öppna förskolan. Jag satt på golvet och han gick runt mig som han brukar. När han var bakom min rygg kände jag hur han släppte taget och jag väntade på den där lilla dunsen som alltid brukar höras när han landar på rumpan. Men det hördes ingen duns, så jag vände mig om och där stod han! Svajade lite, men såg så nöjd ut! Kanske fem-tio sekunder, sen kom rumpdunsen. Ett par gånger till briljerade han, men sedan dess har han inte gjort om det här hemma.
Säsongsbetonat nytt är att höstmörkret känns ljusare och mysigare när man har ett barn. Kylan känns så mycket roligare för jag vill mussla in honom i gosiga vinteroveraller och ulliga mössor och snön kan gärna få komma för jag har köpt en pulka som han ska få åka i. Jag ser så mycket fram emot att han ska bli tillräckligt stor för julpyssel. Klipp och klister och paljetter och pepparkaksbak. Snögubbebyggen och snöbollskrig. Och jag är vanligtvis den som hatar mörkret och kylan och helst skulle vilja gå i ide från oktober till maj.
Triviala tråkigheter är att jag har så himla fula höst- och vinterskor och vill sjukt gärna ha nya som jag inte har råd med.
Betänk vidden av mina problem. Men vi sa opretentiöst.
Hejhej nu är jag tillbaks.
Men nu då, det blir så himla dåligt samvete och ursäkter när man inte har skrivit på länge. Ursäkta att jag inte hört av mig och blabla. Jag vill ju skriva. Jag mår bra när jag gör det. Bloggen är en rolig drivkraft, en inspiration. En ventil och en glädjekälla. Så nu känns det pretto. Nu måste jag skriva nåt bra och klyftigt och berätta om ALLT som hänt sen sist. Nähä, det måste jag ju inte. Bara därför ska jag skriva om totalt opretentiösa saker. Bara.
Min son har somnat en timme tidigare än han brukar och det är fredag. Så nu är det jag och datorn och fredagsfinalen i Idol och en skål godis som jag redan har tryckt i mig. Idag har barnet bajsat sju gånger och är alldeles eldröd i rumpan. Kan det vara en magsjuka eller kan det vara mormors hemlagade fiskgryta som gått hårt åt det gastrointestinala?
Annat som hänt: A har för första gången stått utan att hålla i sig. Magic moment! Det var i onsdags på öppna förskolan. Jag satt på golvet och han gick runt mig som han brukar. När han var bakom min rygg kände jag hur han släppte taget och jag väntade på den där lilla dunsen som alltid brukar höras när han landar på rumpan. Men det hördes ingen duns, så jag vände mig om och där stod han! Svajade lite, men såg så nöjd ut! Kanske fem-tio sekunder, sen kom rumpdunsen. Ett par gånger till briljerade han, men sedan dess har han inte gjort om det här hemma.
Säsongsbetonat nytt är att höstmörkret känns ljusare och mysigare när man har ett barn. Kylan känns så mycket roligare för jag vill mussla in honom i gosiga vinteroveraller och ulliga mössor och snön kan gärna få komma för jag har köpt en pulka som han ska få åka i. Jag ser så mycket fram emot att han ska bli tillräckligt stor för julpyssel. Klipp och klister och paljetter och pepparkaksbak. Snögubbebyggen och snöbollskrig. Och jag är vanligtvis den som hatar mörkret och kylan och helst skulle vilja gå i ide från oktober till maj.
Triviala tråkigheter är att jag har så himla fula höst- och vinterskor och vill sjukt gärna ha nya som jag inte har råd med.
Betänk vidden av mina problem. Men vi sa opretentiöst.
Hejhej nu är jag tillbaks.
söndag 6 november 2011
Åtta timmars sömn
Jag har just vaknat efter att ha sovit åtta timmar i sträck. Jag trodde jag bara hade vaknat till och det var mitt i natten men ute var det redan ljust. Så fantastiskt. Orsak? Alfons är inte hemma! Igår körde jag honom till hans pappa där han har sovit och jag ska hämta honom senare idag.
Igår kväll saknade jag honom galet. Jag kände mig chockartat omtumlad och såg nästan lite flimrigt, så konstigt var det att vara hemma utan honom. Jag försökte sluta tramsa och bara njuta av egentiden istället. Det är så mycket jag vill hinna göra! Både hemma och på annat håll. Jag trodde det skulle bli svårt att sova också men det blev det så klart INTE. Jag behöver ju storsova efter månader av ansamlad minus på sömnkontot.
Jag betade av lite fix som jag inte kan göra när han är hemma. Äntligen fick jag sortera in bilder från när han föddes i album. Idag ska jag fortsätta. Kanske springa springtur också. Sen blir det FINT FINT att få hem honom och sen kommer min mamma för imorgon ska jag hoppa in på jobbet en dag. Jag jobbade i fredags också och det är så himla kul. Jag är i vanliga fall ingen som älskar att jobba, jag älskar min fritid betydligt mer. Men nu blir jag tokigt peppad av miljöbytet, stimulans, variation, tänka och fixa. Som ett barn på julafton och födelsedagen samtidigt!
Igår kväll saknade jag honom galet. Jag kände mig chockartat omtumlad och såg nästan lite flimrigt, så konstigt var det att vara hemma utan honom. Jag försökte sluta tramsa och bara njuta av egentiden istället. Det är så mycket jag vill hinna göra! Både hemma och på annat håll. Jag trodde det skulle bli svårt att sova också men det blev det så klart INTE. Jag behöver ju storsova efter månader av ansamlad minus på sömnkontot.
Jag betade av lite fix som jag inte kan göra när han är hemma. Äntligen fick jag sortera in bilder från när han föddes i album. Idag ska jag fortsätta. Kanske springa springtur också. Sen blir det FINT FINT att få hem honom och sen kommer min mamma för imorgon ska jag hoppa in på jobbet en dag. Jag jobbade i fredags också och det är så himla kul. Jag är i vanliga fall ingen som älskar att jobba, jag älskar min fritid betydligt mer. Men nu blir jag tokigt peppad av miljöbytet, stimulans, variation, tänka och fixa. Som ett barn på julafton och födelsedagen samtidigt!
torsdag 3 november 2011
Things that make you go mmmm and oh no
Saker jag verkligen gillar: att äta ett stort lass med uppskuren frukt till kvällsmat, att min son har varit jättemysig och rolig och INTE GNÄLLIG ikväll och har härjat och lekt massor själv och badat och varit extra gulligt specialfin!, att han slukade en portion puread paj som jag har lagat alldeles själv, att jag smidigt som attan lyckades boka om bilprovningstiden och nu förhoppningsvis istället får egentida mig hos frisörskan den dagen, att min hund sov så djupt när det var dags för kvällskissningen att hon inte hörde att jag stod bredvid och ropade.
Saker jag verkligen inte gillar: att barn dör, att man tydligen kan dö när man leker på dagis och att man tydligen ALDRIG ALDRIG kommer kunna sluta oroa sig.
Alfons, jag dör om du dör, hör du det?
Saker jag verkligen inte gillar: att barn dör, att man tydligen kan dö när man leker på dagis och att man tydligen ALDRIG ALDRIG kommer kunna sluta oroa sig.
Alfons, jag dör om du dör, hör du det?
onsdag 2 november 2011
Barnet och maten
Precis som jag trodde jag var en sån som skulle amma riktigt länge trodde jag också att jag skulle vara en rejäl person som bjöd mitt barn på hemlagat när det skulle vankas fast föda. Så blev det nu inte. Jag har istället lagt ner en halv förmögenhet på barnmatsburkar det senaste halvåret. För att jag inte har haft tid eller ork över till matlagning. Nu tänkte jag att det skulle bli ändring på det. Som ett led i kampanjen gör-positiva-och-kreativa-saker-FAST-du-är-skittrött.
Jag har nu lagat färs och quornfärspaj, lax i ugn och spättafiléer i ugn. Enligt recept från bvc. Han hatar min mat. Han får kväljningar och nästan spyr. Så himla tråkigt!!! Matlagning är i vanliga fall ett område där jag redan har extremt dåligt självförtroende och att min son vill kräkas av min mat gör inte det hela bättre. Och så tycker jag så klart synd om honom. Och lite om mig själv. Och jag är ju så himla peppad på att få göra god och nyttig barnmat av bra grejer istället för burkmat som står ätklar i två år utan att bli påverkad det minsta.
Det här med konsistensen är ett krux och jag har försökt jobba lite på det. Det är lätt att det blir stabbigt. Jag har testat att mosa och att köra till puré i mixer. Purén är han snäppet mer förlåtande mot, men det är ingen direkt förtjusning han uppvisar. Milt överseende ogillande. Och efter tre skedar kan han inte längre upprätthålla den artiga fasaden utan då knips det resolut igen och han öppnar inte näbben nåt mer den måltiden.
Jag tänkte att Jonna skulle styra upp det här åt mig. Jag har förstått att denna kloka kvinna även besitter vissa kunskaper inom området barm och mat. Så, feed me some tips! :)
Jag har nu lagat färs och quornfärspaj, lax i ugn och spättafiléer i ugn. Enligt recept från bvc. Han hatar min mat. Han får kväljningar och nästan spyr. Så himla tråkigt!!! Matlagning är i vanliga fall ett område där jag redan har extremt dåligt självförtroende och att min son vill kräkas av min mat gör inte det hela bättre. Och så tycker jag så klart synd om honom. Och lite om mig själv. Och jag är ju så himla peppad på att få göra god och nyttig barnmat av bra grejer istället för burkmat som står ätklar i två år utan att bli påverkad det minsta.
Det här med konsistensen är ett krux och jag har försökt jobba lite på det. Det är lätt att det blir stabbigt. Jag har testat att mosa och att köra till puré i mixer. Purén är han snäppet mer förlåtande mot, men det är ingen direkt förtjusning han uppvisar. Milt överseende ogillande. Och efter tre skedar kan han inte längre upprätthålla den artiga fasaden utan då knips det resolut igen och han öppnar inte näbben nåt mer den måltiden.
Jag tänkte att Jonna skulle styra upp det här åt mig. Jag har förstått att denna kloka kvinna även besitter vissa kunskaper inom området barm och mat. Så, feed me some tips! :)
tisdag 1 november 2011
That wonderful time of the year
Den är här nu, denna spännande mörkertid, högsäsong för mitt fritidsintresse fönstertittning. Kalla det stalking om ni föredrar det.
Man väntar helt enkelt in mörkrets inbrott, tar med sig barn och djur under förevändning att det ska rastas eller att frisk luft är så himla nyttig och så beger man sig till närmsta villakvarter. Där spanas och gluttas det, myses och förfasas. Det är helt enkelt fantastiskt trevligt att knalla runt och se hur folk har det hemma. Och mysigt pyssligt som att leka med dockskåp ungefär. Ibland är jag lite avundsjuk men oftast är jag glad att jag står utanför. Och ofta blir jag också lite konstigt vemodig.
Seså, pynta nu, för snart kommer jag och kollar!
Man väntar helt enkelt in mörkrets inbrott, tar med sig barn och djur under förevändning att det ska rastas eller att frisk luft är så himla nyttig och så beger man sig till närmsta villakvarter. Där spanas och gluttas det, myses och förfasas. Det är helt enkelt fantastiskt trevligt att knalla runt och se hur folk har det hemma. Och mysigt pyssligt som att leka med dockskåp ungefär. Ibland är jag lite avundsjuk men oftast är jag glad att jag står utanför. Och ofta blir jag också lite konstigt vemodig.
Seså, pynta nu, för snart kommer jag och kollar!
Om ett försök till egentid
Förra veckan skulle jag få komma bort. Pappan skulle komma och ha Alfons en kväll. Till slut blev det av, på tredje försöket. Han hade ställt in två gånger innan och det känns himla tungt, det där att ha ställt in sig på att man ska få lite avlastning och sen blir det inget. En snyting. Nu såg jag fram emot det så otroligt mycket och var verkligen superpeppad.
Planen var att åka och träna, sen gå i affärer och sen gå och sätta mig nånstans och läsa en bok och inte komma hem förrän Alfons hade somnat. Såna saker som jag inte kan göra annars. Han brukar somna vid 21-21:30 nuförtiden. Pappan kom senare än avtalat, precis så jag hann åka stressad till träningen. Jag fick äntligen träna ett pass och åkte sen för att hinna gå i affärer en timme innan stängningsdags. Klockan 20 ringde pappan. Han sa att jag kunde komma hem nu för Alfons sov. Jag undrade varför han har lagt honom så tidigt, han sa att han hade verkat trött. Jag sa att jag inte hade tänkt komma hem än utan hade tänkt gå och sätta mig nånstans och äta nåt och läsa en timme och åka hem sen. "Jaha, ska jag sitta själv här hemma hos dig då medan Alfons sover, det är ju väldigt kul. Du kan väl komma hem så jag kan åka" Jag blev helt tokig. Hur kan man vara så otroligt egoistisk? Jag sitter hemma varje kväll och passar Alfons när han sover. En normal människa hade kanske sagt: "Var du borta så länge du behöver och gör något som du mår bra av"
Jag blev galen och åkte hem. Kvällen var förstörd ändå. Jag var så upprörd så jag skakade. Men jag hann i alla fall köpa en vinterjacka. Femhundra spänn rabatt var det också.
Innan klockan tio vaknade Alfons tre gånger. Så kan det gå när man lägger sig innan sin sovtid.
Planen var att åka och träna, sen gå i affärer och sen gå och sätta mig nånstans och läsa en bok och inte komma hem förrän Alfons hade somnat. Såna saker som jag inte kan göra annars. Han brukar somna vid 21-21:30 nuförtiden. Pappan kom senare än avtalat, precis så jag hann åka stressad till träningen. Jag fick äntligen träna ett pass och åkte sen för att hinna gå i affärer en timme innan stängningsdags. Klockan 20 ringde pappan. Han sa att jag kunde komma hem nu för Alfons sov. Jag undrade varför han har lagt honom så tidigt, han sa att han hade verkat trött. Jag sa att jag inte hade tänkt komma hem än utan hade tänkt gå och sätta mig nånstans och äta nåt och läsa en timme och åka hem sen. "Jaha, ska jag sitta själv här hemma hos dig då medan Alfons sover, det är ju väldigt kul. Du kan väl komma hem så jag kan åka" Jag blev helt tokig. Hur kan man vara så otroligt egoistisk? Jag sitter hemma varje kväll och passar Alfons när han sover. En normal människa hade kanske sagt: "Var du borta så länge du behöver och gör något som du mår bra av"
Jag blev galen och åkte hem. Kvällen var förstörd ändå. Jag var så upprörd så jag skakade. Men jag hann i alla fall köpa en vinterjacka. Femhundra spänn rabatt var det också.
Innan klockan tio vaknade Alfons tre gånger. Så kan det gå när man lägger sig innan sin sovtid.
Om egentiden, den obefintliga
Ni ensamma föräldrar, det här med egentid, hur gör ni? Jag känner att jag snart går under om jag inte får vara för mig själv, en stund, nån gång ibland. Jag känner mig desperat och kvävd och som en riktigt dålig människa och mamma om jag inte får hämta energi nånstans snart snart snart.
Det har gått ganska bra, jag har kunnat leva utan egentiden jättelänge. Ända tills nu, för ett par veckor sedan, när Alfons äntrade den här galna mammighetsfasen. Jag var inte förberedd på den. Efter två månader utan nattsömn hade vi behövt en period med lite flyt. Extraenergin finns inte och tålamodet är ganska illa medfaret. Han är himla mammig, klängig, grinig, labil, har hemska humörsvängningar och har blivit alldeles osjälvständig. Gör jag någonting annat än att ha mitt fulla fokus på honom blir det storgråt med tårar och alltihop. Helst tycker han att han ska bäras. Hela tiden. Jag kan inte försvinna utom synhåll minsta nanosekund för då sätter han igång. Jag kan förstå att han är i en livskris och jag kan hantera det till en viss gräns, men det är väldigt väldigt tröttsamt och till slut blir jag arg och irriterad på honom. För ingen tar över så jag kan gå undan den minsta stund, vi sitter ihop jämt jämt jämt.
De enklaste projekt som att vattna blommorna, laga mat till mig, laga gröt till honom, klä på mig, gå på toaletten, städa blir helt ogenomförbara. Diska går absolut inte, han står och försöker klättra upp längs mina ben och bara gråter. Aj daj. Leker jag med honom på heltid så går det bra, då är han oftast hur glad som helst, men jag orkar inte HELA tiden och jag måste ju göra lite annat också.
Mitt humör är ungefär lika labilt som Alfons. Att ha något så lyxigt som en stående egentid i veckan skulle göra all skillnad. Bara vetskapen om att ha en paus att se fram emot skulle göra att jag skulle klara allt annat så himla mycket bättre.
Det har gått ganska bra, jag har kunnat leva utan egentiden jättelänge. Ända tills nu, för ett par veckor sedan, när Alfons äntrade den här galna mammighetsfasen. Jag var inte förberedd på den. Efter två månader utan nattsömn hade vi behövt en period med lite flyt. Extraenergin finns inte och tålamodet är ganska illa medfaret. Han är himla mammig, klängig, grinig, labil, har hemska humörsvängningar och har blivit alldeles osjälvständig. Gör jag någonting annat än att ha mitt fulla fokus på honom blir det storgråt med tårar och alltihop. Helst tycker han att han ska bäras. Hela tiden. Jag kan inte försvinna utom synhåll minsta nanosekund för då sätter han igång. Jag kan förstå att han är i en livskris och jag kan hantera det till en viss gräns, men det är väldigt väldigt tröttsamt och till slut blir jag arg och irriterad på honom. För ingen tar över så jag kan gå undan den minsta stund, vi sitter ihop jämt jämt jämt.
De enklaste projekt som att vattna blommorna, laga mat till mig, laga gröt till honom, klä på mig, gå på toaletten, städa blir helt ogenomförbara. Diska går absolut inte, han står och försöker klättra upp längs mina ben och bara gråter. Aj daj. Leker jag med honom på heltid så går det bra, då är han oftast hur glad som helst, men jag orkar inte HELA tiden och jag måste ju göra lite annat också.
Mitt humör är ungefär lika labilt som Alfons. Att ha något så lyxigt som en stående egentid i veckan skulle göra all skillnad. Bara vetskapen om att ha en paus att se fram emot skulle göra att jag skulle klara allt annat så himla mycket bättre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)