Det här kan ingen tro, allra minst jag, men jag har det stora nöjet att meddela att ongen sedan två veckor har genomgått en metamorfos vad gäller sömnvanor. För alla er som tålmodigt väntat på det, kommer här äntligen ett inlägg helt utan klagolåt och sura miner. För två veckor sedan började Alfons sova hela natten. Inte nog med det, han blev plötsligt också en fena på det här med insomning. Så här går det till nuförtiden: jag lägger honom i sängen efter sagoläsningen. Han ligger lugn och trött kvar på sidan och blinkar pömsigt. Jag sjunger två sånger och klappar honom lite. Sedan går jag ut. Klart. Inte ett pip till. Sen sover han antingen till 5 då han flyttar över till min säng där han sover ett par timmar till, eller som idag då han sov i sin egen säng till 7. Från klockan 20. Alltså nästan 12 timmar i sträck.
Greppa den grejen den som kan. Jag fattar ingenting. Var lärde han sig det? Läste han till slut instruktionsboken för lämpligt bebisbeteende sig kvälls- och nattetid? Det är en sån TOTAL kontrast till hur det var förut! Hur kunde han bli så hundraprocentigt bra på att sova och lägga sig från att ha varit helt dysfunktionell på båda plan? Jag gör ingenting annorlunda.
Jag sover fortfarande rätt stört. Har man vaknat en till tio gånger per natt i ett och ett halvt år lär man nog fortsätta med det ett tag till. Men shit vad jag älskar det här nya. Att få sova är liksom basicgrejen, förutsättningen för att annat också ska fungera.
Kanske skulle jag aldrig ha skrivit det här. Pratar man om det försvinner det. Men två veckor nu, det känns ändå som ett mönster. Kompenserar han sina första 18 månaders störda sömn med att sova så här de kommande 18 så är allt förlåtet och jag kanske kan börja återta mänsklig form.
Ja, han blir 18 månader idag! Kärleken.
torsdag 19 juli 2012
tisdag 3 juli 2012
Lyckodag
Idag har jag känt lycka flera gånger. Det är inte semestern i sig som är orsaken men semestern gör nog att lyckan får tid och plats. Ingen vardagsstress i vägen som förblindar och frustrerar. Jag får rum att ta in hur fin han är, min Alfons. Jag får utrymme att vara riktigt närvarande och känna och uppleva hur mycket jag älskar honom. Han är ju helt fantastisk! Helt overklig, det är som att ha en jättesöt liten seriefigur hemma. Totalt spejsat när man tänker efter.
Han växer och blir större, ett riktigt barn! Det är så fantastiskt att se att han har utvecklats så, jag är sjukt stolt och kär i honom.
Jag ville bara säga det.
Han växer och blir större, ett riktigt barn! Det är så fantastiskt att se att han har utvecklats så, jag är sjukt stolt och kär i honom.
Jag ville bara säga det.
söndag 1 juli 2012
Ett litet livstecken
Ha! Man vet att man kanske ändå borde hålla sig borta från bloggvärlden när man skriver ett ganska fetlångt inlägg som försvinner och aldrig sparades för att internetuppkopplingen tydligen la av.
Nu blev jag lite trött. Jag som hade beskrivit ganska ingående hur omöjligt det känns att dribbla en blogg, ett barn, ett hem och ett jobb samtidigt. Några andra former av liv, till exempel ett socialt är då rakt inte att tänka på.
Jag skrev också om hur barnet fortfarande inte sover på nätterna och hur tre- och fyrabarnsföräldrar jag känner storögt tittar på mig och undrar förvånat: "Men varför vaknar han på nätterna?". Jag vet inte! Men jag antar att barn är olika och jag förstår också att deras barn nog inte har varit av sorten som har varit vakna speciellt mycket på nätterna för då hade dom inte haft fyra barn utan på sin höjd ett. Det är min fasta övertygelse att om alla barn hade varit av Alfons kaliber hade ingen haft mer än ett barn.
För att få ihop några futtiga timmars sömn om natten måste jag gå och lägga mig klockan 21. Då sover Alfons sedan ungefär en halvtimme efter en lång insomningsprocedur och en nattningsrutin som inleds med kvällsmat klockan 18:30. Maten följs av pyjamas, tandborstning och godnattsagor. Sen börjar härjandet i sängen. Ligga, sitta, stå, kasta sig, klättra. Jag har prövat allt. Buffa, inte buffa, sjunga, inte sjunga, nynna, inte nynna, smeka håret, inte smeka håret, vagga, inte vagga. Det tar en evighet därinne i hans rum. Där står jag medan kvällen rinner iväg, ofta tar det en och en halv timme innan han sover. Det känns inte okej. Och jag kan inte gå ut ur rummet, för då vaknar han och ställer sig och skriker även om han sett aldrig så dödstrött ut sekunden innan. Det är alltså det jag gör på kvällarna istället för att blogga.
På dagis trivs han och är glad och trygg enligt personalen. På kvällarna gör vi inget särskilt upphetsande, tar oftast en vagnpromenad efter jobbet, kanske går till lekparken eller nåt ärende, leker med mormor eller badar. Mycket stillsamma grejer. Och samma tråkiga varje dag. Jag kan inte hitta nåt som gör honom till det natt- och kvällspöke han är.
Han utvecklas dock massor och det gör mig så glad! Det här med småbarnsåren var nog inte riktigt grejen för någon av oss. Han lär sig så mycket nytt nu och är så söt och mysig. Att hämta honom på dagis är en fröjd och jag börjar längta efter honom redan efter lunch på jobbet. Då är det två timmar kvar tills jag slutar och sen åker jag fortfort för att få se honom. Och få leendet och tultandet in i famnen och kramen. Och få lukta på hans kind som luktar dagis och lite matrester.
Han pratar fortfarande ingenting, inte ett enda ord fast han är drygt 17 månader. Jo "mamma". Jag är inte orolig bara otålig. Han kommunicerar massor, med ljud och rörelser, och han förstår "allt". Han har börjat göra rörelser till sångramsor som "Hoppe hare" och dom andra och det är det roligaste någonsin att se. Klättrar och klänger gör han. Testar mycket gränser, kastar saker och trotsar. Extremt jobbigt. Att tjata nejnej så jag spyr och han får sammanbrott och börjar skrika och vara tvungen att vara konsekvent för det är ju faktiskt så jag har tänkt mig att uppfostra mitt barn och ingen annan gör det åt mig.
Nu har min semester börjat! Två värdefulla veckor får jag. Kanske kommer jag ha mer bloggtid. Kanske mindre.
Fröken Märkvärdig har igår även skrivit in sig på Twitter minsann. @frkmarkvardig kan man leta upp.
Möjligtvis kommer jag vara bättre på att ge ifrån mig livstecken där. Twitterinlägg kräver inga stora insatser i tid. Dock är det förenat med viss ansträngning att uttrycka sig meningsfullt och begripligt på endast 140 tecken. Den som följer får se hur det går!
Nu kan sommaren börja!
Nu blev jag lite trött. Jag som hade beskrivit ganska ingående hur omöjligt det känns att dribbla en blogg, ett barn, ett hem och ett jobb samtidigt. Några andra former av liv, till exempel ett socialt är då rakt inte att tänka på.
Jag skrev också om hur barnet fortfarande inte sover på nätterna och hur tre- och fyrabarnsföräldrar jag känner storögt tittar på mig och undrar förvånat: "Men varför vaknar han på nätterna?". Jag vet inte! Men jag antar att barn är olika och jag förstår också att deras barn nog inte har varit av sorten som har varit vakna speciellt mycket på nätterna för då hade dom inte haft fyra barn utan på sin höjd ett. Det är min fasta övertygelse att om alla barn hade varit av Alfons kaliber hade ingen haft mer än ett barn.
För att få ihop några futtiga timmars sömn om natten måste jag gå och lägga mig klockan 21. Då sover Alfons sedan ungefär en halvtimme efter en lång insomningsprocedur och en nattningsrutin som inleds med kvällsmat klockan 18:30. Maten följs av pyjamas, tandborstning och godnattsagor. Sen börjar härjandet i sängen. Ligga, sitta, stå, kasta sig, klättra. Jag har prövat allt. Buffa, inte buffa, sjunga, inte sjunga, nynna, inte nynna, smeka håret, inte smeka håret, vagga, inte vagga. Det tar en evighet därinne i hans rum. Där står jag medan kvällen rinner iväg, ofta tar det en och en halv timme innan han sover. Det känns inte okej. Och jag kan inte gå ut ur rummet, för då vaknar han och ställer sig och skriker även om han sett aldrig så dödstrött ut sekunden innan. Det är alltså det jag gör på kvällarna istället för att blogga.
På dagis trivs han och är glad och trygg enligt personalen. På kvällarna gör vi inget särskilt upphetsande, tar oftast en vagnpromenad efter jobbet, kanske går till lekparken eller nåt ärende, leker med mormor eller badar. Mycket stillsamma grejer. Och samma tråkiga varje dag. Jag kan inte hitta nåt som gör honom till det natt- och kvällspöke han är.
Han utvecklas dock massor och det gör mig så glad! Det här med småbarnsåren var nog inte riktigt grejen för någon av oss. Han lär sig så mycket nytt nu och är så söt och mysig. Att hämta honom på dagis är en fröjd och jag börjar längta efter honom redan efter lunch på jobbet. Då är det två timmar kvar tills jag slutar och sen åker jag fortfort för att få se honom. Och få leendet och tultandet in i famnen och kramen. Och få lukta på hans kind som luktar dagis och lite matrester.
Han pratar fortfarande ingenting, inte ett enda ord fast han är drygt 17 månader. Jo "mamma". Jag är inte orolig bara otålig. Han kommunicerar massor, med ljud och rörelser, och han förstår "allt". Han har börjat göra rörelser till sångramsor som "Hoppe hare" och dom andra och det är det roligaste någonsin att se. Klättrar och klänger gör han. Testar mycket gränser, kastar saker och trotsar. Extremt jobbigt. Att tjata nejnej så jag spyr och han får sammanbrott och börjar skrika och vara tvungen att vara konsekvent för det är ju faktiskt så jag har tänkt mig att uppfostra mitt barn och ingen annan gör det åt mig.
Nu har min semester börjat! Två värdefulla veckor får jag. Kanske kommer jag ha mer bloggtid. Kanske mindre.
Fröken Märkvärdig har igår även skrivit in sig på Twitter minsann. @frkmarkvardig kan man leta upp.
Möjligtvis kommer jag vara bättre på att ge ifrån mig livstecken där. Twitterinlägg kräver inga stora insatser i tid. Dock är det förenat med viss ansträngning att uttrycka sig meningsfullt och begripligt på endast 140 tecken. Den som följer får se hur det går!
Nu kan sommaren börja!
måndag 14 maj 2012
En stor premiär
Första vab-dagen. Ongen har haft feber hela helgen. Som mest 39,5. Som minst idag med 38,0 och ett helt okej allmäntillstånd. Han var nog lite sjuk redan natten till lördag då han sov väldigt oroligt. Men det är ju nästan mer regel än undantag så jag reflekterade inte särskilt över det utan åkte till gamla staden för att träffa saknade vänner. Under dagen blev han mer och mer gnällig och jag blev irriterad och tyckte han skulle skärpa sig. Sen somnade han plötsligt tvärt redan klockan 18, så det var bara att packa in oss i bilen och åka hem till oss.
När vi var bara hundra meter från huset vaknade han och skrek och kastade sig i panik i bilstolen. En sekund senare kom spyan. Den största jag nånsin sett lämna en så liten person. Oj vad ledsen han var och vad synd jag tyckte om honom och vad dåligt samvete jag fick! Och vad hysteriskt krångligt det var att asa in en totalt nerkräkt ledsen och febrig liten människa och försöka torka, byta, tvätta, skölja upp kläder och trösta. Och så låg en liter kräk kvar ute i bilstolen.
Som en ängel sänd från ovan ringde min bror helt oförhappandes på dörren och plötsligt såg det mesta lite ljusare ut. Jag kunde trösta och han tog sig an bilstolen. Sen fick han trösta medan jag sköljde upp kläder och sen kunde vi med gemensamma krafter masa oss ner i källaren och fylla en tvättmaskin. Jag hade lyckats med kanske hälften av det om han inte hade kommit.
Jag hade fått för mig att det skulle vara mysigt att vabba. Men det kändes tråkigt och lite stressande. Ett exempel på hur störd min chef är: när jag ringde imorse och sa att Alfons kräkts och hade feber och att jag inte kom idag sa hon bara missnöjt: "jaja det får gå". Man säger väl typ: "åh vad synd, hoppas han kryar på sig"? Eller nåt! Åtminstone gör en normal människa det. Men så klart var det henne det var jobbigast för i det läget.
Imorgon tänkte jag iallafall anmäla mig för tjänstgöring igen. Hon kommer inte säga hej och hon kommer inte fråga hur det är med Alfons. Såna överdrivna trevligheter ligger helt enkelt inte för henne. Vad är det för fel på folk?
När vi var bara hundra meter från huset vaknade han och skrek och kastade sig i panik i bilstolen. En sekund senare kom spyan. Den största jag nånsin sett lämna en så liten person. Oj vad ledsen han var och vad synd jag tyckte om honom och vad dåligt samvete jag fick! Och vad hysteriskt krångligt det var att asa in en totalt nerkräkt ledsen och febrig liten människa och försöka torka, byta, tvätta, skölja upp kläder och trösta. Och så låg en liter kräk kvar ute i bilstolen.
Som en ängel sänd från ovan ringde min bror helt oförhappandes på dörren och plötsligt såg det mesta lite ljusare ut. Jag kunde trösta och han tog sig an bilstolen. Sen fick han trösta medan jag sköljde upp kläder och sen kunde vi med gemensamma krafter masa oss ner i källaren och fylla en tvättmaskin. Jag hade lyckats med kanske hälften av det om han inte hade kommit.
Jag hade fått för mig att det skulle vara mysigt att vabba. Men det kändes tråkigt och lite stressande. Ett exempel på hur störd min chef är: när jag ringde imorse och sa att Alfons kräkts och hade feber och att jag inte kom idag sa hon bara missnöjt: "jaja det får gå". Man säger väl typ: "åh vad synd, hoppas han kryar på sig"? Eller nåt! Åtminstone gör en normal människa det. Men så klart var det henne det var jobbigast för i det läget.
Imorgon tänkte jag iallafall anmäla mig för tjänstgöring igen. Hon kommer inte säga hej och hon kommer inte fråga hur det är med Alfons. Såna överdrivna trevligheter ligger helt enkelt inte för henne. Vad är det för fel på folk?
onsdag 9 maj 2012
Bättre och gulligare
Det går bättre och bättre för Alfons på dagis! Nu har han gått några hela dagar och bara denna veckan har missnöjesyttringarna kring färden till dagis och lämningen avtagit betydligt. Lite kink är det när han fattar att han ska stanna men sen är det som att nyfikenheten tar överhanden och han knatar iväg och börjar plocka med leksaker eller blir distraherad av någon i personalen som bär iväg honom och tittar på grejer. Ja, personalen känns bra. Och jag tror faktiskt att dagis verkligen är Alfons grej. Stiltje har liksom aldrig legat för honom. Med risk för förhastade slutsatser och seger uttagen i förskott så känns han faktiskt gladare och lugnare idag och igår. Jag tror att han behöver mycket stimulans, utmaningar och något som dränerar honom på energi. Och mycket socialt umgänge och en varierande vardag.
Han har börjat göra nya ljud också. Snart 16 månader gammal är det enda ord han säger "mamma". Han gör inga försök att härma andra ord eller säga vad något heter. Han förstår dock "allt" man säger och har ett jättestort passivt ordförråd. Jo, härma katt, hund, kossa och säl kan han sen många månader tillbaks. Men igår och idag har han suttit och gjort nya läten. Ljudat lite på nya konsonanter, dock helt osammanhängande. Men ändå. Jag gillar det här med dagis alltså. Det är där det händer. Så klart ungarna behöver vara i ett större socialt sammanhang. Synd bara att jag som förälder inte får vara med och hänga i den där storfamiljen.
Nu börjar ju också lite gulligheter att dö för. Idag fick jag veta att Alfons kan bära bort sin mugg efter maten och ställa den på matvagnen och sen gå och tvätta händerna och torka sig på sin egen handduk som han vet var den hänger! Å shit, det blev nästan lite tårar fällda över dessa nyheter idag vid hämtningen. Den som finge vara den där flugan ändå... Han är ju så LITEN, minst på dagis! Och så gör han så fina grejer...
Japp, idag och igår har det känts lite bättre. Jag får så mycket mer energi när han verkar nöjd och glad och lugn. När vi får kontakt och han inte bara ligger och vrider sig på golvet och vrålar. Jag tror faktiskt inte han har ont i magen. Jag tror han är den förbannade typen. Rastlös, lätt uttråkad, viljestark. Och frustrerad. Över allt han vill kunna och göra men inte behärskar. Jag märkte att mycket släppte när han lärde sig gå. Nu tror jag det är kommunikationen som är hans stötesten. Han vill nog gärna kunna prata ändå. Nu med dagis verkar det som att han börjar fatta att det faktiskt finns en poäng med det där med att kunna snacka. Hemma har han ju inte behövt säga nåt, eftersom jag alltid funnits till hands och tolkat hans vilja efter bästa förmåga. Nu behöver han göra sig hörd på andra vis.
Åh vad spännande det ska bli om det ska fortsätta hända så här mycket saker i hans liv!
Han har börjat göra nya ljud också. Snart 16 månader gammal är det enda ord han säger "mamma". Han gör inga försök att härma andra ord eller säga vad något heter. Han förstår dock "allt" man säger och har ett jättestort passivt ordförråd. Jo, härma katt, hund, kossa och säl kan han sen många månader tillbaks. Men igår och idag har han suttit och gjort nya läten. Ljudat lite på nya konsonanter, dock helt osammanhängande. Men ändå. Jag gillar det här med dagis alltså. Det är där det händer. Så klart ungarna behöver vara i ett större socialt sammanhang. Synd bara att jag som förälder inte får vara med och hänga i den där storfamiljen.
Nu börjar ju också lite gulligheter att dö för. Idag fick jag veta att Alfons kan bära bort sin mugg efter maten och ställa den på matvagnen och sen gå och tvätta händerna och torka sig på sin egen handduk som han vet var den hänger! Å shit, det blev nästan lite tårar fällda över dessa nyheter idag vid hämtningen. Den som finge vara den där flugan ändå... Han är ju så LITEN, minst på dagis! Och så gör han så fina grejer...
Japp, idag och igår har det känts lite bättre. Jag får så mycket mer energi när han verkar nöjd och glad och lugn. När vi får kontakt och han inte bara ligger och vrider sig på golvet och vrålar. Jag tror faktiskt inte han har ont i magen. Jag tror han är den förbannade typen. Rastlös, lätt uttråkad, viljestark. Och frustrerad. Över allt han vill kunna och göra men inte behärskar. Jag märkte att mycket släppte när han lärde sig gå. Nu tror jag det är kommunikationen som är hans stötesten. Han vill nog gärna kunna prata ändå. Nu med dagis verkar det som att han börjar fatta att det faktiskt finns en poäng med det där med att kunna snacka. Hemma har han ju inte behövt säga nåt, eftersom jag alltid funnits till hands och tolkat hans vilja efter bästa förmåga. Nu behöver han göra sig hörd på andra vis.
Åh vad spännande det ska bli om det ska fortsätta hända så här mycket saker i hans liv!
söndag 6 maj 2012
Dagisbarn
I morgon är det meningen att A ska vara sin första hela dag på dagis. 7:30 till 15:30. Jag ska lämna och hämta. Jag har inte riktigt fattat att han går på dagis. Tre veckor har han skolat in sig och jag har inte varit med någon enda gång utan min mamma fick ta hand om inskolningen eftersom jag började jobba.
Jag vet alltså inte egentligen så mycket om hur det hela har funkat eller hur inskolningen har varit förutom det som min mamma har kunnat rapportera. Och större delen av tiden har ju inte hon varit med hon heller. Man vet alltså inte riktigt vad som händer på dagis. Som jag önskar att jag hade kunnat vara en fluga på väggen. Väldigt väldigt nyfiken är jag.
Inskolningen har varit lite konstigt upplagd tycker jag. Men tydligen funkar det. Jag skulle dock valt en annan metod om jag skulle skola in nån på ett dagis. De första dagarna var A och mormor där korta stunder, 45 minuter om dagen i två dagar. Den tredje dagen skulle hon gå därifrån och vara borta i tio minuter. Och sen nästa dag samma grej. Och redan första veckan lämnade hon honom ett par timmar tror jag.
Jag skulle vilja att man kanske var på dagiset tillsammans med sitt barn, hela dagar i början. Som på en öppen förskola. Så man fanns med i alla moment; måltider, sovstund, inne- och utelek. Och sen utifrån det försvinna korta stunder. Jag har vänner som skolade in sitt barn så och det var klart på sex dagar. Ja, jag förstår så klart att barn är olika och att man inte kan jämföra rakt av.
Det går väl sådär för Alfons på dagis. Han gnäller tydligen mycket, men det gör han hemma också. Ute vill han bli buren mycket. Enligt personalen verkar han trygg i sig själv, det är inte det som är problemet, men han gnäller. Jo, jag vet, han har varit missnöjd sen klockan 15:52 den 19 januari 2011. Det är liksom hans personlighet. Det är tur att han är söt för han är oftast inte ett charmerande barn överhuvudtaget.
Jag hämtade honom faktiskt efter jobbet en dag förra veckan. Då hörde jag honom när jag kom i tamburen. Gnället. Han gråter inte, han är inte ledsen. Han går bara omkring och är sur och förbannad och ettrig och stingslig och frustrerad. Han grejar med leksaker och gnäller samtidigt. Han sitter vid matbordet och bara kinkar. Han är väldigt sällan nöjd. Och han är lika grinig oavsett om man leker med honom, läser för honom eller bär honom. Hur detta tär på mitt psyke måste jag nog skriva om i ett eget inlägg nån gång snart.
Jag hoppas verkligen att han kommer finna sig till rätta på dagis. Han gillar ju egentligen när det händer mycket runt omkring honom. Så bara han förstår att det är okej att vara där så tror jag han kommer gilla det. Jag är inte så orolig, för personalen är bra och det känns ändå bra att lämna honom där. Han är minst på hela dagiset och det tycker jag så klart är lite rörande. Det kan verkligen inte vara lätt att vara så där liten och utlämnad och inte kunna kommunicera och göra sig förstådd.
Nu stundar ny vecka och fortsättning lär följa...
Och ja, han äter vegetariskt! Inga problem! Och nästa vecka serveras TVÅ vegetariska rätter till alla barnen, tjoho!
Jag vet alltså inte egentligen så mycket om hur det hela har funkat eller hur inskolningen har varit förutom det som min mamma har kunnat rapportera. Och större delen av tiden har ju inte hon varit med hon heller. Man vet alltså inte riktigt vad som händer på dagis. Som jag önskar att jag hade kunnat vara en fluga på väggen. Väldigt väldigt nyfiken är jag.
Inskolningen har varit lite konstigt upplagd tycker jag. Men tydligen funkar det. Jag skulle dock valt en annan metod om jag skulle skola in nån på ett dagis. De första dagarna var A och mormor där korta stunder, 45 minuter om dagen i två dagar. Den tredje dagen skulle hon gå därifrån och vara borta i tio minuter. Och sen nästa dag samma grej. Och redan första veckan lämnade hon honom ett par timmar tror jag.
Jag skulle vilja att man kanske var på dagiset tillsammans med sitt barn, hela dagar i början. Som på en öppen förskola. Så man fanns med i alla moment; måltider, sovstund, inne- och utelek. Och sen utifrån det försvinna korta stunder. Jag har vänner som skolade in sitt barn så och det var klart på sex dagar. Ja, jag förstår så klart att barn är olika och att man inte kan jämföra rakt av.
Det går väl sådär för Alfons på dagis. Han gnäller tydligen mycket, men det gör han hemma också. Ute vill han bli buren mycket. Enligt personalen verkar han trygg i sig själv, det är inte det som är problemet, men han gnäller. Jo, jag vet, han har varit missnöjd sen klockan 15:52 den 19 januari 2011. Det är liksom hans personlighet. Det är tur att han är söt för han är oftast inte ett charmerande barn överhuvudtaget.
Jag hämtade honom faktiskt efter jobbet en dag förra veckan. Då hörde jag honom när jag kom i tamburen. Gnället. Han gråter inte, han är inte ledsen. Han går bara omkring och är sur och förbannad och ettrig och stingslig och frustrerad. Han grejar med leksaker och gnäller samtidigt. Han sitter vid matbordet och bara kinkar. Han är väldigt sällan nöjd. Och han är lika grinig oavsett om man leker med honom, läser för honom eller bär honom. Hur detta tär på mitt psyke måste jag nog skriva om i ett eget inlägg nån gång snart.
Jag hoppas verkligen att han kommer finna sig till rätta på dagis. Han gillar ju egentligen när det händer mycket runt omkring honom. Så bara han förstår att det är okej att vara där så tror jag han kommer gilla det. Jag är inte så orolig, för personalen är bra och det känns ändå bra att lämna honom där. Han är minst på hela dagiset och det tycker jag så klart är lite rörande. Det kan verkligen inte vara lätt att vara så där liten och utlämnad och inte kunna kommunicera och göra sig förstådd.
Nu stundar ny vecka och fortsättning lär följa...
Och ja, han äter vegetariskt! Inga problem! Och nästa vecka serveras TVÅ vegetariska rätter till alla barnen, tjoho!
tisdag 1 maj 2012
1 maj
Jag blev alldeles rörd av förstamajtåget idag. Jättetårig. Det är något visst med demonstrationer. Åtminstone sådana med ett gott syfte. Jag tror det är kampen, enigheten, kraften och viljan och styrkan i det som får mina murar att rämna. Allt det pampiga. Orkestern, trummorna och blåsinstrumenten. Och så arvet så klart. Historiens alla förstamajtåg med enade arbetare som kämpat för sina rättigheter. Som har vunnit så många segrar åt oss som går här relativt lyckligt lottade och tar alldeles för mycket för givet. Generationer före oss har slitit och kämpat för att skapa ett jämlikare och rättvisare samhälle med demokrati och välfärd för alla. Ett samhälle som just nu systematiskt håller på att tas ifrån oss.
Därför är första maj en förbannat viktig dag. En påminnelse om att samhället utgörs av oss som ska bo i det. Och en maning till eftertanke om vad för slags samhälle vi egentligen vill ha.
Därför är första maj en förbannat viktig dag. En påminnelse om att samhället utgörs av oss som ska bo i det. Och en maning till eftertanke om vad för slags samhälle vi egentligen vill ha.
söndag 29 april 2012
Rätt kasst men lite bättre
Ni är underbara. Tack tack ni fina som lämnat pepp på mitt klag. Det betyder faktiskt så jättemycket. Och att ni undrar hur det går för oss. Jag fick ny energi att vidga mitt tunnelseende lite och logga in här. Tack igen!
Det har varit jobbigt alltså. Det kommer man inte ifrån. Trött blev tröttare än tröttast och fullständigt utmattad. Det var som om marken försvann under mina fötter i samband med flytten. Jag tappade alldeles fotfästet. Jag blev hemlös här, jag har ingen grund att ta avstamp från och ingenstans att landa. Jag har haft omväxlande migrän och spänningshuvudvärk dygnet runt i en månad och det har gjort mig helt kraftlös. Att gå, stå och prata har känts som oöverstigliga projekt, för att inte tala om att städa, laga mat, jobba, leka, natta, handla och ta hand om en liten människa dygnet runt. Eller att blogga. Mitt liv har bara handlat om att klara av dagen, en dag i taget.
Men så för en vecka sen inledde jag en relation med min spikmatta. Vi har bara umgåtts en enda gång tidigare, sen har den hängt bortglömd i en garderob. Jag hittade den i flytten och funderade på att kasta den. Tack och lov gjorde jag det inte. En kväll la jag min värkande inflammerade rygg och min sprängande skalle på spikarna med tanken att ont ska med ont fördrivas och reste mig tjugo minuter senare nästan pånyttfödd. Yr, varm och bultande men mjuk i ryggen och nästan frisk i huvet. Jag är nu helt såld på spikmatta och har missbrukat den varje kväll hela veckan. Resultat: smärtfri i rygg och huvud fem av sex dagar hittills denna vecka. Man kan säga att jag nog har underskattat min spikmatta ganska rejält och sannerligen inte gett den den uppmärksamhet den och jag förtjänat. Nu är vi oskiljaktiga.
Sen vi flyttade känns det här med att vara ensam förälder oändligt mycket jobbigare än förut. För jag blev så otroligt mycket mer ensam här. Jag blev en ENSAM ensam förälder. Förut hade jag nära till umgänge i form av fina vänner, häng på trevlig öppen förskola flera gånger i veckan med fina barn och föräldrar och det gjorde det jobbiga mycket lättare. Nu träffar jag i stort sett ingen förutom mina föräldrar, jag har inget naturligt umgänge där jag kan babbla bort några timmar och älta lite elände, skratta åt mig själv och få energi och distans. Inte förrän nu när jag saknar det så mycket inser jag hur otroligt mycket allt det där betyder. Vilken skillnad det gör, att ha det eller att inte ha det.
Nu tar vi en dag i taget. Jag får ju faktiskt energi av bloggen också, så en föresats är att bli mer regelbunden här. Bloggen är ju faktiskt en länk till omvärlden. Och det behöver jag.
Jag har saknat er också.
Det har varit jobbigt alltså. Det kommer man inte ifrån. Trött blev tröttare än tröttast och fullständigt utmattad. Det var som om marken försvann under mina fötter i samband med flytten. Jag tappade alldeles fotfästet. Jag blev hemlös här, jag har ingen grund att ta avstamp från och ingenstans att landa. Jag har haft omväxlande migrän och spänningshuvudvärk dygnet runt i en månad och det har gjort mig helt kraftlös. Att gå, stå och prata har känts som oöverstigliga projekt, för att inte tala om att städa, laga mat, jobba, leka, natta, handla och ta hand om en liten människa dygnet runt. Eller att blogga. Mitt liv har bara handlat om att klara av dagen, en dag i taget.
Men så för en vecka sen inledde jag en relation med min spikmatta. Vi har bara umgåtts en enda gång tidigare, sen har den hängt bortglömd i en garderob. Jag hittade den i flytten och funderade på att kasta den. Tack och lov gjorde jag det inte. En kväll la jag min värkande inflammerade rygg och min sprängande skalle på spikarna med tanken att ont ska med ont fördrivas och reste mig tjugo minuter senare nästan pånyttfödd. Yr, varm och bultande men mjuk i ryggen och nästan frisk i huvet. Jag är nu helt såld på spikmatta och har missbrukat den varje kväll hela veckan. Resultat: smärtfri i rygg och huvud fem av sex dagar hittills denna vecka. Man kan säga att jag nog har underskattat min spikmatta ganska rejält och sannerligen inte gett den den uppmärksamhet den och jag förtjänat. Nu är vi oskiljaktiga.
Sen vi flyttade känns det här med att vara ensam förälder oändligt mycket jobbigare än förut. För jag blev så otroligt mycket mer ensam här. Jag blev en ENSAM ensam förälder. Förut hade jag nära till umgänge i form av fina vänner, häng på trevlig öppen förskola flera gånger i veckan med fina barn och föräldrar och det gjorde det jobbiga mycket lättare. Nu träffar jag i stort sett ingen förutom mina föräldrar, jag har inget naturligt umgänge där jag kan babbla bort några timmar och älta lite elände, skratta åt mig själv och få energi och distans. Inte förrän nu när jag saknar det så mycket inser jag hur otroligt mycket allt det där betyder. Vilken skillnad det gör, att ha det eller att inte ha det.
Nu tar vi en dag i taget. Jag får ju faktiskt energi av bloggen också, så en föresats är att bli mer regelbunden här. Bloggen är ju faktiskt en länk till omvärlden. Och det behöver jag.
Jag har saknat er också.
torsdag 5 april 2012
Hur det är nuförtiden
Just idag har jag mått bra. För inatt sov mamma hos Alfons och jag fick sova en ostörd natt hemma hos henne. Och så har jag inte haft migrän på två dagar. Rekord.
Det blev riktigt dåligt när vi flyttade. Jag har noll energi över för omställningar, omständigheter och utmaningar. Nätt och jämt orkar jag göra våra dagliga rutiner och händer det något ovanligt och något som kräver en extra kraftansträngning så går det bara inte. Som att flytta och att få ett kaos inombords. Som den nya ständiga stressen över att finna sig strandsatt på en plats där jag vantrivs. Vår gamla stad ligger sex mil bort men det känns som om allt det vi hade där plötsligt bara försvann. Vi blev jätteensamma. Jag känner ingen här. Alfons träffar inga barn. Jag träffar inga vuxna förutom mina föräldrar. Förut hade vi nära till umgänge och myller och en öppen förskola som vi båda gillade. Det var lyxigt.
Efter de första dagarnas försök att tycka att det nog känns ganska bra här har jag fått inse att det faktiskt inte alls känns bra. Förra veckan gjorde vi försök att gå på öppen förskola här. Det var en mardröm. Mammorna (bara mammor såklart) bekräftade alla mina fördomar. Noll hade vi gemensamt. Jag kände mig så otroligt konstig och annorlunda. Precis som när jag bodde här för tjugo år sen. Det var också kaos där på öppna förskolan. Ingen såg till sina barn. Alla mammor satt i en soffa eller runt ett bord och pratade med varandra. Barnen som var allt mellan fem månader och fem år fick sköta sig själva. Anarkin, ljudnivån! Och chocken.
Jag fick trauma så klart och på kvällen bröt klådan från helvetet ut. Jag fick nässelutslag över hela kroppen och låg vaken flera timmar och bara kliade och var alldeles bubblig. Aldrig förut har jag haft nåt liknande. Nästa dag var jag distraherad av besök men så fort dom åkte började det igen och följande natt blev en klådnatt till. Googlade mig till att man kan få det av stress. Det tror jag på. Jag har också haft migrän i stort sett hela tiden. Det går ju inte.
Bra är att vi efter mycket trixande har fått plats på findagiset. Det tråkiga dagiset blev det inget med. Den 16 ska Alfons börja skola in sig. Mormor får sköta inskolningen eftersom jag börjar jobba nu på tisdag. Bästa mormor! Synd att jag inte kan vara där, det skulle vara så spännande att se hur det är på dagiset och hur Alfons beter sig bland barn och personal och dagisrutiner. Men nu får det bli så här. Nu måste nåt hända. Det kan inte bli sämre. Och stålars måste in i min totalhavererade ekonomi. Till och med en 75% tjänst inbringar åtminstone lite mer kosing än föräldrapengen. Och det behövs sannerligen.
Alfons blir åtminstone bara bättre för varje dag. Och mysigare och roligare. Han verkar trivas här. Han gillar lägenheten och sitt stora rum. Han är mindre gnällig här än i förra lägenheten. Han gillar att vi har badkar nuförtiden och att vi har nära till en lekplats med sand och gunga och rutschkana. Han är himla spännande att vara med nu. Någon annan kunde gärna ha fått tagit första året så att det nu skulle vara min tur att kliva in och vara hemma med honom ett tag till.
Vi får se hur det blir. Men det borde bara kunna bli bättre. För de senaste veckorna har varit ett bottenrekord vad gäller mående och livslust. Eller så hittar livet på nåt nytt för att tänja lite till på mina gränser...
Det blev riktigt dåligt när vi flyttade. Jag har noll energi över för omställningar, omständigheter och utmaningar. Nätt och jämt orkar jag göra våra dagliga rutiner och händer det något ovanligt och något som kräver en extra kraftansträngning så går det bara inte. Som att flytta och att få ett kaos inombords. Som den nya ständiga stressen över att finna sig strandsatt på en plats där jag vantrivs. Vår gamla stad ligger sex mil bort men det känns som om allt det vi hade där plötsligt bara försvann. Vi blev jätteensamma. Jag känner ingen här. Alfons träffar inga barn. Jag träffar inga vuxna förutom mina föräldrar. Förut hade vi nära till umgänge och myller och en öppen förskola som vi båda gillade. Det var lyxigt.
Efter de första dagarnas försök att tycka att det nog känns ganska bra här har jag fått inse att det faktiskt inte alls känns bra. Förra veckan gjorde vi försök att gå på öppen förskola här. Det var en mardröm. Mammorna (bara mammor såklart) bekräftade alla mina fördomar. Noll hade vi gemensamt. Jag kände mig så otroligt konstig och annorlunda. Precis som när jag bodde här för tjugo år sen. Det var också kaos där på öppna förskolan. Ingen såg till sina barn. Alla mammor satt i en soffa eller runt ett bord och pratade med varandra. Barnen som var allt mellan fem månader och fem år fick sköta sig själva. Anarkin, ljudnivån! Och chocken.
Jag fick trauma så klart och på kvällen bröt klådan från helvetet ut. Jag fick nässelutslag över hela kroppen och låg vaken flera timmar och bara kliade och var alldeles bubblig. Aldrig förut har jag haft nåt liknande. Nästa dag var jag distraherad av besök men så fort dom åkte började det igen och följande natt blev en klådnatt till. Googlade mig till att man kan få det av stress. Det tror jag på. Jag har också haft migrän i stort sett hela tiden. Det går ju inte.
Bra är att vi efter mycket trixande har fått plats på findagiset. Det tråkiga dagiset blev det inget med. Den 16 ska Alfons börja skola in sig. Mormor får sköta inskolningen eftersom jag börjar jobba nu på tisdag. Bästa mormor! Synd att jag inte kan vara där, det skulle vara så spännande att se hur det är på dagiset och hur Alfons beter sig bland barn och personal och dagisrutiner. Men nu får det bli så här. Nu måste nåt hända. Det kan inte bli sämre. Och stålars måste in i min totalhavererade ekonomi. Till och med en 75% tjänst inbringar åtminstone lite mer kosing än föräldrapengen. Och det behövs sannerligen.
Alfons blir åtminstone bara bättre för varje dag. Och mysigare och roligare. Han verkar trivas här. Han gillar lägenheten och sitt stora rum. Han är mindre gnällig här än i förra lägenheten. Han gillar att vi har badkar nuförtiden och att vi har nära till en lekplats med sand och gunga och rutschkana. Han är himla spännande att vara med nu. Någon annan kunde gärna ha fått tagit första året så att det nu skulle vara min tur att kliva in och vara hemma med honom ett tag till.
Vi får se hur det blir. Men det borde bara kunna bli bättre. För de senaste veckorna har varit ett bottenrekord vad gäller mående och livslust. Eller så hittar livet på nåt nytt för att tänja lite till på mina gränser...
torsdag 22 mars 2012
Kanske blir det findagis ändå
Tack för era tankar kring köttdilemmat. Jag tänker nog mest också som så att i möjligaste mån testa med vego, funkar det inte alls så får man ta ställning till det då. Om nu dagiset vill tillhandahålla vego vill säga. De är tydligen inte skyldiga att erbjuda allehanda alternativ. Av allergiska och religiösa skäl, ja. Av vegetariska skäl, nej.
Om det nu blir det dagiset. Idag visar det sig att Alfons kanske kan få plats på ett annat dagis, vårt förstahandsval, med fin gård och höns och gullig personal och där Alfons mormor var föreståndare i tjugo år innan hon gick i pension häromåret. Men då inte förrän i mitten på april. Då har jag redan börjat jobba. Det skulle kunna lösas genom att min mamma har honom de dagar som glappar fram till inskolning. Men det kommer också bli så att då får min mamma också sköta inskolningen. Jag känner redan att det är lite mycket av min mamma. Jag vill så klart vara med och skola in honom, men vet inte hur detta kan lösas. Jag har redan dribblat massor med jobbstart och fått skjuta upp den på grund av Alfons dagis. Men självklart är det inte rimligt att skola in honom på två ställen på en månad. Och kan han få platsen nu, i den här vevan så är ju det så himla bra. Istället för att börja på det andra stället och sen byta till förstahandsvalet efter sommaren till exempel, som jag hade tänkt mig att det skulle bli. Han börjar på ett enda dagis, det är ju det bästa.
Imorgon får vi definitivt besked om han får platsen på findagiset i mitten av april. På måndag ska vi annars på inskolning på det andra... Ovisshet är icke vad jag mår allra bäst av just nu känner jag.
Bäst just nu är däremot:
Tulpanerna på mitt köksbord. För några år sedan gillade jag inte tulpaner. Jag tyckte dom var döda och plastiga och hårda och opersonliga. Nu gillar jag tulpaner mycket. Jag älskar att ändra mig och börja gilla, det är mitt mål i livet. Synd att det är så mycket i världen som verkar så himla ogillbart.
Dagens vårtemperatur. Inte är det hett precis, men absolut på rätt väg. Ska man våga montera bort åkpåsen ur vagnen månntro? Det är ett sånt himla pill. Och i princip kan det ju börja snöa igen. Men ongen blir ju sjukt varm, även om han inte har ytterkläder och påsen är helt uppknäppt.
Alfons. Åååååå han är så GÖLLIG!! Jag nästan dör av fascination över hur någon kan vara så vanvettigt kjut och rolig och charmerande. Och så är han min! Den här åldern alltså. Första året var verkligen ingen hit om man frågar mig. Men från ett år och framåt, ge mig mer! Vill bara fånga alla sekunder nu och behålla för alltid. Love it.
Ortens blöjpriser. Jag kommer kunna handla blöjor till finfina priser här, överraskning och glädje.
Over and out.
Om det nu blir det dagiset. Idag visar det sig att Alfons kanske kan få plats på ett annat dagis, vårt förstahandsval, med fin gård och höns och gullig personal och där Alfons mormor var föreståndare i tjugo år innan hon gick i pension häromåret. Men då inte förrän i mitten på april. Då har jag redan börjat jobba. Det skulle kunna lösas genom att min mamma har honom de dagar som glappar fram till inskolning. Men det kommer också bli så att då får min mamma också sköta inskolningen. Jag känner redan att det är lite mycket av min mamma. Jag vill så klart vara med och skola in honom, men vet inte hur detta kan lösas. Jag har redan dribblat massor med jobbstart och fått skjuta upp den på grund av Alfons dagis. Men självklart är det inte rimligt att skola in honom på två ställen på en månad. Och kan han få platsen nu, i den här vevan så är ju det så himla bra. Istället för att börja på det andra stället och sen byta till förstahandsvalet efter sommaren till exempel, som jag hade tänkt mig att det skulle bli. Han börjar på ett enda dagis, det är ju det bästa.
Imorgon får vi definitivt besked om han får platsen på findagiset i mitten av april. På måndag ska vi annars på inskolning på det andra... Ovisshet är icke vad jag mår allra bäst av just nu känner jag.
Bäst just nu är däremot:
Tulpanerna på mitt köksbord. För några år sedan gillade jag inte tulpaner. Jag tyckte dom var döda och plastiga och hårda och opersonliga. Nu gillar jag tulpaner mycket. Jag älskar att ändra mig och börja gilla, det är mitt mål i livet. Synd att det är så mycket i världen som verkar så himla ogillbart.
Dagens vårtemperatur. Inte är det hett precis, men absolut på rätt väg. Ska man våga montera bort åkpåsen ur vagnen månntro? Det är ett sånt himla pill. Och i princip kan det ju börja snöa igen. Men ongen blir ju sjukt varm, även om han inte har ytterkläder och påsen är helt uppknäppt.
Alfons. Åååååå han är så GÖLLIG!! Jag nästan dör av fascination över hur någon kan vara så vanvettigt kjut och rolig och charmerande. Och så är han min! Den här åldern alltså. Första året var verkligen ingen hit om man frågar mig. Men från ett år och framåt, ge mig mer! Vill bara fånga alla sekunder nu och behålla för alltid. Love it.
Ortens blöjpriser. Jag kommer kunna handla blöjor till finfina priser här, överraskning och glädje.
Over and out.
tisdag 20 mars 2012
Köttdilemmat
Idag ringde dom från det där dagiset. Hon som ringde lät ju i och för sig gullig. Men i mina ögon är dom skyldiga tills motsatsen är bevisad. Hon efterfrågade Alfons nya adress för dom tänkte skicka ut välkomstbrev. Det är så dags nu, fem dagar innan inskolningsstart?! Som det också har irriterat mig att dom inte ens har kunnat skicka ut nån liten information eller inbjudan så man känner sig åtminstone lite välkommen och kanske också något mindre skräckslagen. Men nu är det alltså dags, nu ska vi få post från dagis.
Så är det ju också det här med maten för vår del. Jag har haft ett sånt huvudbry med hur jag ska hantera dagismaten. Vi äter inte kött hemma. Alfons har aldrig smakat kött, jag har inte ätit kött på fjorton år. Vi äter fisk och mjölkprodukter men i teorin är jag övertygad vegan. Jag levde veganskt i fyra år men fick sluta av praktiska skäl på grund av dom omständigheter jag levde under då. Men när jag handlar väljer jag fortfarande helst helt djurfritt.
För mig känns det så in i märgen fel att mitt barn ska äta kött. Kött är både äckligt och ohälsosamt. Och oetiskt. Anser jag. Samtidigt kommer det bli otroligt opraktiskt att vara strikt. Från början var jag helt säker på att jag skulle insistera på att Alfons skulle få vegetarisk mat på dagis, men som han är nu vet jag verkligen inte hur det skulle fungera. Han blir nämligen helt tokig om han inte får äta samma som alla andra som sitter vid bordet. Gör man ett försök att äta något som inte är ämnat för honom blir han omöjlig och rasande och vägrar äta sin egen mat och pekar och hoppar och gastar tills han har fått samma sak.
Det bästa vore så klart om det kunde lagas mer vegetarisk mat till alla barnen. Men kollar man dagisets matsedel serveras det kött alla dagar utom en, då är det fisk. Jag blir trött. Vi snackar ändå en förskola som har "miljö och hälsa" som sina ledord. Har hela köttdebatten då gått spårlöst förbi kan man undra? Och sen, om man bortser från dagis, hur har man ett vegetariskt barn som ska äta hos kompisar, åka på läger och grilla korv och allt sånt där? Nu är han bara fjorton månader och har ingen möjlighet att fatta egna beslut. Hade han varit fem år så hade jag kunnat förklara hur jag ser på mat, djur, miljö och livet och han hade kunnat förstå åtminstone till viss del. Och sen kunde han få bestämma själv vad han tyckte var okej att ha på tallriken och inte.
Nu efterlyser jag tankar och erfarenheter från någon annan som gått igenom det här vegetariska dilemmat. Hur gör man? Ska jag släppa på mina värderingar eller inte? För vems skull i så fall; dagisets, min eller för Alfons skull?
Kommentarer i stil med; "låt honom äta kött nu så kan han ju välja själv sen om han vill bli vegetarian" göre sig icke besvär. Som om att äta kött vore det neutrala. Som om inte precis alla föräldrar väljer åt sina barn och fattar beslut över deras huvuden som dom sen får leva med hela livet. Både föräldrarna och barnen.
Det är just det.
Så är det ju också det här med maten för vår del. Jag har haft ett sånt huvudbry med hur jag ska hantera dagismaten. Vi äter inte kött hemma. Alfons har aldrig smakat kött, jag har inte ätit kött på fjorton år. Vi äter fisk och mjölkprodukter men i teorin är jag övertygad vegan. Jag levde veganskt i fyra år men fick sluta av praktiska skäl på grund av dom omständigheter jag levde under då. Men när jag handlar väljer jag fortfarande helst helt djurfritt.
För mig känns det så in i märgen fel att mitt barn ska äta kött. Kött är både äckligt och ohälsosamt. Och oetiskt. Anser jag. Samtidigt kommer det bli otroligt opraktiskt att vara strikt. Från början var jag helt säker på att jag skulle insistera på att Alfons skulle få vegetarisk mat på dagis, men som han är nu vet jag verkligen inte hur det skulle fungera. Han blir nämligen helt tokig om han inte får äta samma som alla andra som sitter vid bordet. Gör man ett försök att äta något som inte är ämnat för honom blir han omöjlig och rasande och vägrar äta sin egen mat och pekar och hoppar och gastar tills han har fått samma sak.
Det bästa vore så klart om det kunde lagas mer vegetarisk mat till alla barnen. Men kollar man dagisets matsedel serveras det kött alla dagar utom en, då är det fisk. Jag blir trött. Vi snackar ändå en förskola som har "miljö och hälsa" som sina ledord. Har hela köttdebatten då gått spårlöst förbi kan man undra? Och sen, om man bortser från dagis, hur har man ett vegetariskt barn som ska äta hos kompisar, åka på läger och grilla korv och allt sånt där? Nu är han bara fjorton månader och har ingen möjlighet att fatta egna beslut. Hade han varit fem år så hade jag kunnat förklara hur jag ser på mat, djur, miljö och livet och han hade kunnat förstå åtminstone till viss del. Och sen kunde han få bestämma själv vad han tyckte var okej att ha på tallriken och inte.
Nu efterlyser jag tankar och erfarenheter från någon annan som gått igenom det här vegetariska dilemmat. Hur gör man? Ska jag släppa på mina värderingar eller inte? För vems skull i så fall; dagisets, min eller för Alfons skull?
Kommentarer i stil med; "låt honom äta kött nu så kan han ju välja själv sen om han vill bli vegetarian" göre sig icke besvär. Som om att äta kött vore det neutrala. Som om inte precis alla föräldrar väljer åt sina barn och fattar beslut över deras huvuden som dom sen får leva med hela livet. Både föräldrarna och barnen.
Det är just det.
söndag 18 mars 2012
Smygtitt på dagis
Idag var det fint väder. Vi tog en söndagspromenad till Alfons blivande dagis. Mest i jakt på en bebisgunga, nåt som den här hålan ännu inte lyckats leverera, åtminstone inte så att jag har kunnat hitta den. Jag tycker inte han sitter bra nere i ett sånt där däck där han knappt ser ut över kanten. I vår förra stad (den mycket bättre staden) så fanns det bebisgungor överallt. En däckgunga och en bebisgunga. Hur svårt kan det vara? Nu när jag ska börja betala skatt här och allt så kan det kanske bli så att jag måste påpeka denna brist för dom som förvaltar skattemedlen här i kommunen.
Men vi promenerade också lite i nyfikenhet på hur det ser ut där jag ska lämna mitt kött och blod, mitt hjärta och mina andetag, inom en tämligen snar framtid. Och nu gnager det så klart i magen. För inte hade dom nån bebisgunga där heller. Inte ens på ett bebisdagis. Och dagisgården såg ut som en nertrampad hästhage. Risigt. Och lokalerna, som för övrigt var mitt fritidshem för sisådär tjugofem år sedan, var slitna och ganska skabbiga. Jag kikade in genom fönstren och såg att det inte var undanplockat därinne. Leksaker låg framme och en upp och nervänd dockvagn låg mitt på golvet. Jag fick dåliga vibbar så klart. Man plockar väl undan och städar upp när man går hem för dagen? I synnerhet en fredagseftermiddag när man stänger verksamheten för veckan? Jag kände genast att det måste jobba slarviga och ondsinta människor där som inte kommer bry sig om mitt barn och vårda honom på det sätt han är värd och behöver! Varför gick jag dit? Magvärken, inskolningsångesten, är sju resor värre nu kan jag säga.
Min pappa var här förut (mina föräldrar springer här dagarna i ända numera! jag tror det är för att dom kan. dom är snälla och kommer med grejer, men jag hoppas verkligen det rör sig om nyhetens behag, att vi finns så nära nu) och jag beklagade mig lite över det skrämmande dagisgårdsbesöket. Min pappa brukar ofta säga rätt irriterande och snusförnuftiga saker. Men nu sa han: "tänk på att det där var DITT första intryck, det är inte säkert att Alfons upplever det på samma sätt".
Och det var ju ett klokt perspektiv. Jag ska försöka att inte noja upp mig utan backa tillbaks lite och ge Alfons en chans att bilda sig en egen uppfattning. Jag vill ju helst tycka om det så klart!
Försöka sa jag.
Men vi promenerade också lite i nyfikenhet på hur det ser ut där jag ska lämna mitt kött och blod, mitt hjärta och mina andetag, inom en tämligen snar framtid. Och nu gnager det så klart i magen. För inte hade dom nån bebisgunga där heller. Inte ens på ett bebisdagis. Och dagisgården såg ut som en nertrampad hästhage. Risigt. Och lokalerna, som för övrigt var mitt fritidshem för sisådär tjugofem år sedan, var slitna och ganska skabbiga. Jag kikade in genom fönstren och såg att det inte var undanplockat därinne. Leksaker låg framme och en upp och nervänd dockvagn låg mitt på golvet. Jag fick dåliga vibbar så klart. Man plockar väl undan och städar upp när man går hem för dagen? I synnerhet en fredagseftermiddag när man stänger verksamheten för veckan? Jag kände genast att det måste jobba slarviga och ondsinta människor där som inte kommer bry sig om mitt barn och vårda honom på det sätt han är värd och behöver! Varför gick jag dit? Magvärken, inskolningsångesten, är sju resor värre nu kan jag säga.
Min pappa var här förut (mina föräldrar springer här dagarna i ända numera! jag tror det är för att dom kan. dom är snälla och kommer med grejer, men jag hoppas verkligen det rör sig om nyhetens behag, att vi finns så nära nu) och jag beklagade mig lite över det skrämmande dagisgårdsbesöket. Min pappa brukar ofta säga rätt irriterande och snusförnuftiga saker. Men nu sa han: "tänk på att det där var DITT första intryck, det är inte säkert att Alfons upplever det på samma sätt".
Och det var ju ett klokt perspektiv. Jag ska försöka att inte noja upp mig utan backa tillbaks lite och ge Alfons en chans att bilda sig en egen uppfattning. Jag vill ju helst tycka om det så klart!
Försöka sa jag.
torsdag 15 mars 2012
Första kvällen i nya lägenheten
Nu har vi flyttat. Det kan man väl säga när man faktiskt ska sova över för första gången. Efter flera dagars mekande och uppackande som ännu inte är färdigt ska vi nu låtsas att vi bor här på riktigt. Alfons har redan börjat och ligger och sover. I eget rum. Jag kommer få en kris när jag snart ska gå och lägga mig. I MITT rum. Har redan en känsla av att jag glömt nåt. Vi får väl se hur det går.
Jag är inte van att bo längst ner. Det är nåt nytt att behöva akta sig för att gå naken i vardagsrummet efter duschen. Två stora fönster ut mot gatan och dessutom än så länge i avsaknad av gardiner avslöjar mer än önskvärt, i synnerhet när det är mörkt ute. Jag må vara anhängare av en och annan -ism, men exhibitionismen hör inte till dessa. Jag ser i alla fall träd genom alla mina fönster, det är bra. Åtminstone i brist på havsutsikt. Sett i ett större perspektiv är så klart hav betydligt mer önskvärt än träd. Men all natur är bättre än ingen natur.
I flera dagar har jag städat. I den nya lägenheten alltså. Det började som den där grejen som jag brukar göra, att jag vill städa innan jag ställer dit mina grejer. Det är en psykisk åkomma jag har. Jag vill veta att det är rent. Och när jag började märkte jag ju att rent, det var det inte. Dom förra gästerna har helt enkelt inte städat så bra alls. Sen är det allmänt lite risigare här än där vi bodde förut. Och det har inte bara med min attityd att göra. det är slitet. Och så jävlas det. I förrgår hängde balkongdörren sig och gick inte att stänga. Värden fick komma och operera den, fast inte förrän dagen efter. Ugnen går inte att öppna alls när den är varm. Och så trillar badkarsfronten av ideligen. Nu har jag gett upp och har den stående på golvet. Duschstången sviktar. Och så är det lite emaljskador i badkaret och lite hack i köksbänkarna. Och sånt.
Men i relation till det som händer i Syrien är det tipptopp.
Mitt förhållande till den här hålan då, hur går det med den undrar ni kanske? Jo tack, två dagars vistelse här har jag just betalat för med två dygns migrän. Stressen över att bara vara här gnager på mig. Jag har dock klurat ut en strategi som verkar fungera litegrann. Jag låtsas att jag är utomlands. Att jag är en främmande betraktare av en exotisk kultur och kan därigenom flyta lite ovanpå. Jag behöver inte riktigt delta utan kan hålla distansen. För jag ska ju ändå åka hem snart. Och så förstår jag inte språket heller.
Nu ska jag strax lägga mig. I köket står tjugofem tomma banankartonger och i vardagsrummet ett gäng ouppackade. Jag hoppas vid gud att det inte spökar här för spöken är jag himla rädd för. Jag har ingen teve heller, för man måste ha en egen digitalbox i den här fastigheten och det har inte jag. Så det är alldeles stressande tyst, inget lugnande malande nyhetspladder.
Det är faktiskt jättekonstigt att vi ska bo här nu.
Jag är inte van att bo längst ner. Det är nåt nytt att behöva akta sig för att gå naken i vardagsrummet efter duschen. Två stora fönster ut mot gatan och dessutom än så länge i avsaknad av gardiner avslöjar mer än önskvärt, i synnerhet när det är mörkt ute. Jag må vara anhängare av en och annan -ism, men exhibitionismen hör inte till dessa. Jag ser i alla fall träd genom alla mina fönster, det är bra. Åtminstone i brist på havsutsikt. Sett i ett större perspektiv är så klart hav betydligt mer önskvärt än träd. Men all natur är bättre än ingen natur.
I flera dagar har jag städat. I den nya lägenheten alltså. Det började som den där grejen som jag brukar göra, att jag vill städa innan jag ställer dit mina grejer. Det är en psykisk åkomma jag har. Jag vill veta att det är rent. Och när jag började märkte jag ju att rent, det var det inte. Dom förra gästerna har helt enkelt inte städat så bra alls. Sen är det allmänt lite risigare här än där vi bodde förut. Och det har inte bara med min attityd att göra. det är slitet. Och så jävlas det. I förrgår hängde balkongdörren sig och gick inte att stänga. Värden fick komma och operera den, fast inte förrän dagen efter. Ugnen går inte att öppna alls när den är varm. Och så trillar badkarsfronten av ideligen. Nu har jag gett upp och har den stående på golvet. Duschstången sviktar. Och så är det lite emaljskador i badkaret och lite hack i köksbänkarna. Och sånt.
Men i relation till det som händer i Syrien är det tipptopp.
Mitt förhållande till den här hålan då, hur går det med den undrar ni kanske? Jo tack, två dagars vistelse här har jag just betalat för med två dygns migrän. Stressen över att bara vara här gnager på mig. Jag har dock klurat ut en strategi som verkar fungera litegrann. Jag låtsas att jag är utomlands. Att jag är en främmande betraktare av en exotisk kultur och kan därigenom flyta lite ovanpå. Jag behöver inte riktigt delta utan kan hålla distansen. För jag ska ju ändå åka hem snart. Och så förstår jag inte språket heller.
Nu ska jag strax lägga mig. I köket står tjugofem tomma banankartonger och i vardagsrummet ett gäng ouppackade. Jag hoppas vid gud att det inte spökar här för spöken är jag himla rädd för. Jag har ingen teve heller, för man måste ha en egen digitalbox i den här fastigheten och det har inte jag. Så det är alldeles stressande tyst, inget lugnande malande nyhetspladder.
Det är faktiskt jättekonstigt att vi ska bo här nu.
måndag 27 februari 2012
Force majeure
Så här värdelöst blev det att köra vagn i det blöta och äckliga snöfall som ofredade min gata i stan under en stor del av dagen.
Hade jag inte ideligen sparkat loss den klibbiga snön hade A varit i höjd med trädtopparna nu och jag hade ilsken och rastlös gått runt nedanför och väntat på tö.
Hade jag inte ideligen sparkat loss den klibbiga snön hade A varit i höjd med trädtopparna nu och jag hade ilsken och rastlös gått runt nedanför och väntat på tö.
lördag 25 februari 2012
Fyndat
Jag har fyndat idag igen. Det finns få saker som gör mig nöjdare. Jag kan gå runt och vara belåten i dagar och veckor efteråt. Jag är egentligen varken snål eller sparsam men det finns nån göttig adrenalinrusch i att knipa saker billigt. En tillfredsställande känsla av att ha lurat den säljande parten. Något som är en välkommen variation till den oftast dominerande känslan av att själv vara lurad när man lämnar en affär med fulla påsar och tom plånbok.
Kanske 2012 ska bli ett fyndår. Bättre fyndår än hundår. Januari inleddes med att jag fyndade skor till A nåt rent infernaliskt billigt. Ingen i min omgivning har sluppit höra om mina skofynd. Sen apfyndade jag en tripptrappstol och ett badkarsskötbord på Blocket. Sen en extra bilstol att ha i mammas bil. Idag fyndade jag också grejer helt oplanerat. Jag brukar mest handla begagnat men A behövde pyjamasar NU, så vi knatade till barnklädesaffärerna i morse. Hittade barnjeans på rea, ett par fint knallgula regnbyxor som han kommer behöva på dagis samt en vårmössa till halva priset. Och det bästa är när jag får räkna ut vad det egentligen skulle ha kostat till fullpris och jämföra det med vad jag verkligen betalade. Då måste jag nästan ringa nån och säga det.
Triumf.
(och ja jag vet att det alltid är andra, till exempel bangladeshier, litauer eller kineser som får betala det verkliga priset för att vi kan köpa så billiga kläder. samt miljön. och svenska arbetstillfällen. jag VET. no moralkakor needed.)
Kanske 2012 ska bli ett fyndår. Bättre fyndår än hundår. Januari inleddes med att jag fyndade skor till A nåt rent infernaliskt billigt. Ingen i min omgivning har sluppit höra om mina skofynd. Sen apfyndade jag en tripptrappstol och ett badkarsskötbord på Blocket. Sen en extra bilstol att ha i mammas bil. Idag fyndade jag också grejer helt oplanerat. Jag brukar mest handla begagnat men A behövde pyjamasar NU, så vi knatade till barnklädesaffärerna i morse. Hittade barnjeans på rea, ett par fint knallgula regnbyxor som han kommer behöva på dagis samt en vårmössa till halva priset. Och det bästa är när jag får räkna ut vad det egentligen skulle ha kostat till fullpris och jämföra det med vad jag verkligen betalade. Då måste jag nästan ringa nån och säga det.
Triumf.
(och ja jag vet att det alltid är andra, till exempel bangladeshier, litauer eller kineser som får betala det verkliga priset för att vi kan köpa så billiga kläder. samt miljön. och svenska arbetstillfällen. jag VET. no moralkakor needed.)
tisdag 21 februari 2012
Våren vs vintern 1-0
Här hänger vi och eliminerar vagnens andrahandsvärde genom en rejäl blekning av suffletten. För solen värmer och smälter så jag bara måste sitta på den här bänken medan ongen sover middag! Att det blåser lite snålt kan jag nästan förtränga till förmån för ljuset! Ljuset!
måndag 20 februari 2012
Stängningsdags
Förra måndagen trotsade jag min bassängskräck och tog med Alfons till badhuset. Jag trodde väl han skulle vara skeptisk i vanlig ordning men han blev helt såld på det här med simbassänger. Så idag knatade vi dit igen. Han uppförde sig faktiskt ännu bättre än förra gången. Senast var det panik när jag skulle försöka duscha innan bassängen och han skulle stå och vänta. Hade jag tänkt. Idag stod han inte heller och väntade men istället för att skrika och kasta sig på golvet så knallade han helt sonika iväg.
Och medan jag klädde på mig efter badet så tog han som sin livsuppgift att stänga dörrarna på alla dom tusen oranga skåpen i omklädningsrummet. För att minimera antalet utslängda föremål ur skåp hemmavid har jag börjat lovebomba stängning av saker. As opposed to öppning. Att stänga skåp och dörrar är helt hysteriskt roligt och bra har jag tutat i Alfons och hej vad formbara dom är dom små liven.
Nu stängs det vill jag lova.
söndag 19 februari 2012
Ensamhelg
I fredags åkte faktiskt Alfons till sin pappa. Jag vågade inte tro det förrän det verkligen hände. Första helgen på över ett år. Jag har varit där tillsammans med honom och han har ju träffat sin pappa regelbundet så jag kände mig säker på att han inte skulle vara otrygg med att åka dit.
Men så klart, när han skulle bli hämtad blev det ändå jobbigt. Alfons har samtidigt som han de senaste dagarna tuffat till sig på vissa plan (vågar gå långt bort från mig på öppna förskolan till exempel) blivit extremt fobisk mot att omhändertas av andra än mig. I onsdags grät han när pappa höll honom och blev lugn först när jag tog honom. Jag trodde då att det var för att jag och pappan just haft ett mindre meningsutbyte, men sen blev det samma dagen efter när mormor kom. Mormor! Som han älskar så. Och i fredags när han skulle bli hämtad ville han absolut inte vara hos pappa. Vi löste det med att pappa fick stanna en stund och leka lite och mata middagen och sen gick det bättre.
Men den hemska känslan av att skiljas från ett oroligt barn, den lär man ju få uppleva igen. Hej dagisinskolning som lurar runt hörnet! När dom väl kom i väg så verkar helgen ha avlöpt på bästa sätt. Enligt rapporter har A varit nöjd och busat och lekt mycket. Till och med sovit bra! Vad är det för sätt? Han har fortsatt vara rädd för främmande människor men då har han haft pappa som sin trygga punkt.
Lyxsaker jag gjort under helgen: kollat på På spåret på JÄTTEHÖG volym i fredags bara för att jag kunde. Annars brukar jag få ha volymen av och slå på texttvtextningen för att inte störa A som sover. Röjt ur två garderober (och själsfriden som följer på det..) Sorterat grejer och SLÄNGT (lyckoruset man får när man slänger överstiger vida berusningen man får av själva konsumtionen. Slängningen är oftast ångestfri, när man väl fattat beslutet att kasta). Haft finbesök. Tränat. Lagat mat åt mig själv. Gått promenader med hunden som nästan flyttat till min pappa men som jag rövade hit under denna lediga helg för jag SAKNAR henne. Vet ni hur mycket bättre man mår som människa när man är ute och går tre-fyra promenader om dagen? Jag kan säga att jag rekommenderar det. Med eller utan hund.
Mindre lyxig sak: att någon av mina grannar bestämde sig för att gå loss med hammare och spik runtomkring i hela sin lägenhet mellan kl 7 och 8 på söndagsmorgonen. Vem gör så?? Det gjorde mig åtminstone mer motiverad att flytta.
Ja just det. Nu är han hemma. Som jag väntade framåt eftermiddagen. Gick till fönstret om och om igen och tittade. Sen kom han! Och jag såg att han också kände samma när vi såg varandra. Han log och glittrade och pekade sen på lampan som han brukar göra när det är lite mycket för honom. Och sen har jag nosat på honom och pussat honom ideligen och kommit på mig själv med att betrakta honom som om han varit den förlorade sonen i ett decennium allra minst. Så fint kan det vara att ha den där ongen.
Det är himla nyttigt att få sakna honom lite lite.
Men så klart, när han skulle bli hämtad blev det ändå jobbigt. Alfons har samtidigt som han de senaste dagarna tuffat till sig på vissa plan (vågar gå långt bort från mig på öppna förskolan till exempel) blivit extremt fobisk mot att omhändertas av andra än mig. I onsdags grät han när pappa höll honom och blev lugn först när jag tog honom. Jag trodde då att det var för att jag och pappan just haft ett mindre meningsutbyte, men sen blev det samma dagen efter när mormor kom. Mormor! Som han älskar så. Och i fredags när han skulle bli hämtad ville han absolut inte vara hos pappa. Vi löste det med att pappa fick stanna en stund och leka lite och mata middagen och sen gick det bättre.
Men den hemska känslan av att skiljas från ett oroligt barn, den lär man ju få uppleva igen. Hej dagisinskolning som lurar runt hörnet! När dom väl kom i väg så verkar helgen ha avlöpt på bästa sätt. Enligt rapporter har A varit nöjd och busat och lekt mycket. Till och med sovit bra! Vad är det för sätt? Han har fortsatt vara rädd för främmande människor men då har han haft pappa som sin trygga punkt.
Lyxsaker jag gjort under helgen: kollat på På spåret på JÄTTEHÖG volym i fredags bara för att jag kunde. Annars brukar jag få ha volymen av och slå på texttvtextningen för att inte störa A som sover. Röjt ur två garderober (och själsfriden som följer på det..) Sorterat grejer och SLÄNGT (lyckoruset man får när man slänger överstiger vida berusningen man får av själva konsumtionen. Slängningen är oftast ångestfri, när man väl fattat beslutet att kasta). Haft finbesök. Tränat. Lagat mat åt mig själv. Gått promenader med hunden som nästan flyttat till min pappa men som jag rövade hit under denna lediga helg för jag SAKNAR henne. Vet ni hur mycket bättre man mår som människa när man är ute och går tre-fyra promenader om dagen? Jag kan säga att jag rekommenderar det. Med eller utan hund.
Mindre lyxig sak: att någon av mina grannar bestämde sig för att gå loss med hammare och spik runtomkring i hela sin lägenhet mellan kl 7 och 8 på söndagsmorgonen. Vem gör så?? Det gjorde mig åtminstone mer motiverad att flytta.
Ja just det. Nu är han hemma. Som jag väntade framåt eftermiddagen. Gick till fönstret om och om igen och tittade. Sen kom han! Och jag såg att han också kände samma när vi såg varandra. Han log och glittrade och pekade sen på lampan som han brukar göra när det är lite mycket för honom. Och sen har jag nosat på honom och pussat honom ideligen och kommit på mig själv med att betrakta honom som om han varit den förlorade sonen i ett decennium allra minst. Så fint kan det vara att ha den där ongen.
Det är himla nyttigt att få sakna honom lite lite.
Fröken Sverige var är du???
Till frukostteet läste jag det här fruktansvärda på DN:s förstasida. Mina tankar snurrar nu hos Fröken Sverige och barnen. Fröken, om du fortfarande tittar in här ibland vore det underbart med ett livstecken från dig!
frokenmarkvardig@live.se
Vem släppte ut den jäveln??? Bevisligen har man ett väldigt dåligt skydd som drabbad av våld i nära relationer, det framgick också tydligt i Fröken Sveriges numera nedlagda blogg. Förövaren verkar ha större rättigheter än offren.
Jag tänker på barnen som säkert fått gå igenom alldeles för mycket redan. Och så klart andra anhöriga. Det ska inte få gå så här långt. Sånt här ska inte få hända.
frokenmarkvardig@live.se
Vem släppte ut den jäveln??? Bevisligen har man ett väldigt dåligt skydd som drabbad av våld i nära relationer, det framgick också tydligt i Fröken Sveriges numera nedlagda blogg. Förövaren verkar ha större rättigheter än offren.
Jag tänker på barnen som säkert fått gå igenom alldeles för mycket redan. Och så klart andra anhöriga. Det ska inte få gå så här långt. Sånt här ska inte få hända.
onsdag 15 februari 2012
Kicken
Igår var en bra dag. Jag hade fruktat den för att den var så fullspäckad och tidspressad. Vi hade planer både på för- och eftermiddag, det skulle krävas sociala prestationer, tider skulle passas och barnet skulle dessemellan hinna tillgodogöra sig lämplig mängd mat och sömn.
I min brutenhet kändes det som ett hopplöst projekt. Hur skulle jag orka jag som just nu är så till den milda grad utan ork? Men igår kväll, efter genomförda uppdrag, var jag till min förvåning glad och lätt till sinnes samt full av energi.
Jag börjar tro att det är monotonin som har stor del i min nedstämdhet. Den vardagliga ensamheten, bristen på sociala kontakter och social och intellektuell stimulans fungerar väldigt dåligt för mig. Efter en fullspäckad dag med utflykter och möten mådde jag bättre än på länge.
Jag börjar tänka att det här med att börja jobba igen kanske inte kommer vara av ondo utan av godo. Att den kommande nya vardagen med nya rutiner och nya utmaningar kan vara en stress som kanske inte bara tar utan också ger energi.
I min brutenhet kändes det som ett hopplöst projekt. Hur skulle jag orka jag som just nu är så till den milda grad utan ork? Men igår kväll, efter genomförda uppdrag, var jag till min förvåning glad och lätt till sinnes samt full av energi.
Jag börjar tro att det är monotonin som har stor del i min nedstämdhet. Den vardagliga ensamheten, bristen på sociala kontakter och social och intellektuell stimulans fungerar väldigt dåligt för mig. Efter en fullspäckad dag med utflykter och möten mådde jag bättre än på länge.
Jag börjar tänka att det här med att börja jobba igen kanske inte kommer vara av ondo utan av godo. Att den kommande nya vardagen med nya rutiner och nya utmaningar kan vara en stress som kanske inte bara tar utan också ger energi.
lördag 11 februari 2012
Lekland
Två gånger i mitt liv har jag varit på lekland varav den ena idag. Båda gångerna har jag gått dit motvilligt laddad med en fet känsla av förakt för denna typ av kommersiell och extremt konstruerad verksamhet för barn.
Första gången lekte jag mest av alla. Åh vad roligt det var! Idag ville jag leka mest av alla igen och klättra och hoppa överallt men eftersom Alfons var med blev det bara babyhörnan, bollhavet och ett par åk i rutschkanan.
Lekland alltså, jag var nog inte tillräckligt mycket på det som liten.
Första gången lekte jag mest av alla. Åh vad roligt det var! Idag ville jag leka mest av alla igen och klättra och hoppa överallt men eftersom Alfons var med blev det bara babyhörnan, bollhavet och ett par åk i rutschkanan.
Lekland alltså, jag var nog inte tillräckligt mycket på det som liten.
torsdag 9 februari 2012
Om flytten och framtiden
Det här med flytten då. Vi ska flytta till min hemort. Jag har fått jobb i en grannkommun ett par mil därifrån. Det känns för jävligt. Inte jobbet så mycket som att "flytta hem igen". Att flytta dit känns som ett gigantiskt misslyckande. Jag tillbringade åratal med att desperat längta bort och förakta alla som aldrig skulle ta sig därifrån. Så fort det överhuvudtaget var möjligt flyttade jag. Långt bort.
Jag hade en jobbig högstadietid på orten som fortfarande ger mig posttraumatisk stress varje gång jag åker tillbaks. Jag blir på helspänn och får migrän, blir supernojig och allmänt illa till mods.
Man kan något förenklat likna min hemort med invånare vid den där trångsynta byn i Änglagård. Och jag var typ Helena Bergström. Fast inte cool och snygg och vuxen utan 13 och 15 och tonårig. Supersårbar och bekräftelsesökande utan att få bekräftelse på att nåt jag ville och var var okej. Normen var att man skulle tycka att höjden av livsföring var att få åka med i nån raggarbil runt torget. Hade man andra ambitioner blev man genast utsedd till paria. Man får inte göra sig märkvärdig.
Som jag hatar den stan.
Nu råkar det förhålla sig så att mina föräldrar bor där. När jag ska börja jobba kommer jag behöva deras hjälp med avlastning och dagishämtning. För att inte Alfons ska behöva vara på dagis evighetslånga dagar och för att jag förhoppningsvis ska kunna ha något slags liv.
Ett jobb med deltidsarbete dagtid gick inte att få i den något större staden där vi bor nu. Dessutom kommer jag få ett par tusen mer i lön än vad jag kan få här. Lönen känns verkligen extremt betydelsefull nu när jag för första gången i mitt liv ska jobba deltid, 75% till att börja med. Alla kronor är således viktiga och bra kronor.
Men det måste bli bra. Och det är inte för evigt. På plussidan är större lägenhet på bottenplan (inga trappor!!), närheten till pensionerade morföräldrar och att börja jobba deltid till en helt okej lön (för att vara min bransch). Och så hoppas jag att det kommer vara bra för min mentala hälsa att det inte finns så mycket att distrahera sig med. Det är långt till köpcenter och stadsliv. Jag hoppas finna nåt slags lugn och närvaro och hänga mycket i naturen istället.
I början av mars händer det.
Jag hade en jobbig högstadietid på orten som fortfarande ger mig posttraumatisk stress varje gång jag åker tillbaks. Jag blir på helspänn och får migrän, blir supernojig och allmänt illa till mods.
Man kan något förenklat likna min hemort med invånare vid den där trångsynta byn i Änglagård. Och jag var typ Helena Bergström. Fast inte cool och snygg och vuxen utan 13 och 15 och tonårig. Supersårbar och bekräftelsesökande utan att få bekräftelse på att nåt jag ville och var var okej. Normen var att man skulle tycka att höjden av livsföring var att få åka med i nån raggarbil runt torget. Hade man andra ambitioner blev man genast utsedd till paria. Man får inte göra sig märkvärdig.
Som jag hatar den stan.
Nu råkar det förhålla sig så att mina föräldrar bor där. När jag ska börja jobba kommer jag behöva deras hjälp med avlastning och dagishämtning. För att inte Alfons ska behöva vara på dagis evighetslånga dagar och för att jag förhoppningsvis ska kunna ha något slags liv.
Ett jobb med deltidsarbete dagtid gick inte att få i den något större staden där vi bor nu. Dessutom kommer jag få ett par tusen mer i lön än vad jag kan få här. Lönen känns verkligen extremt betydelsefull nu när jag för första gången i mitt liv ska jobba deltid, 75% till att börja med. Alla kronor är således viktiga och bra kronor.
Men det måste bli bra. Och det är inte för evigt. På plussidan är större lägenhet på bottenplan (inga trappor!!), närheten till pensionerade morföräldrar och att börja jobba deltid till en helt okej lön (för att vara min bransch). Och så hoppas jag att det kommer vara bra för min mentala hälsa att det inte finns så mycket att distrahera sig med. Det är långt till köpcenter och stadsliv. Jag hoppas finna nåt slags lugn och närvaro och hänga mycket i naturen istället.
I början av mars händer det.
onsdag 8 februari 2012
Sömn
Ah, sömnforskaren på Morgonpasset i P3 nyss alltså. Massor av föräldrar som hade hört av sig med sömnfrågor om sin egna avbrutna sömn. Forskaren sa att det inte var nån större fara med dom utan dom han kunde oroa sig för var isåfall ensamstående föräldrar som inte har någon avlastning.
Ja. Vad sjuk man blir av ovilan och ickesömnen. Inte trött, det hade varit en bagatell. Utan oförmögen i hjärnan. Oförmögen till känslor, tankar, slutsatser och minne. Och apatin och orkeslösheten, bristen på entusiasm.
Det skrämmer mig att jag snart ska börja jobba.
Ja. Vad sjuk man blir av ovilan och ickesömnen. Inte trött, det hade varit en bagatell. Utan oförmögen i hjärnan. Oförmögen till känslor, tankar, slutsatser och minne. Och apatin och orkeslösheten, bristen på entusiasm.
Det skrämmer mig att jag snart ska börja jobba.
onsdag 18 januari 2012
För ett år sen
Det här klockslaget för exakt ett år sen var jag nyinskriven på förlossningen. Hela dagen hade jag gått på Ikea med min för dagen besökande väninna Anna. Värkarna hade börjat redan på natten, i form av molande mensvärk. På morgonen kom värkarna regelbundet med tio minuters mellanrum. Värre än mensvärk, men jag hade ändå läget under kontroll. Anna hade kommit och vi åkte till Ikea som planerat, jag tänkte att det skulle funka.
Vad jag inte hade tagit med i beräkningen var att hon är utsocknes, en sån som inte har Ikea på sin hemort. Jag hade glömt att utsocknes tillbringar TIMMAR på Ikea. Det blev lite jobbigt. Jag tror vi var på Ikea i kanske fyra timmar. Under tiden på Ikea blev det fem minuter mellan värkarna. Jag fick stanna vid möbler och andas mig igenom. En reservplan var att föda barnet på sängavdelningen, döpa det till Ingvar och hävda att det var den enda rättmätige arvtagaren till Ikeaimperiet. Nu hade Alfons inte den goda smaken att visa sig där och då så planen gick om intet.
Anna var eld och lågor, hon tyckte att hon hade tajmat dagen helt rätt och såg fram emot att spontant få följa med mig till förlossningen. Hon ringde och varskodde man och barn och det kändes så himla bra att ha henne med sig och att veta att hon skulle stanna och vara med. Hon skulle visa sig vara en gudagåva och mitt enda sanna stöd under förlossningen. Hemma hos mig på kvällen kom värkarna med tre minuters mellanrum. Anna insisterade på att jag skulle ringa förlossningen och be om en bedömning. Vid det här laget hade jag fått rampfeber de luxe och ville inte ringa utan bara sköt upp det hela tiden. Jag ville inte att det som hände skulle vara på riktigt och att jag faktiskt skulle vara tvungen att gå igenom en förlossning. Jag var ju livrädd. Jag ville bara gå och lägga mig och att allt skulle vara som vanligt!
Jag tror jag till slut ringde vid åttatiden på kvällen och dom tyckte vi skulle komma in efter skiftbytet vid halvtio. Fortfarande intalade jag mig att jag nog bara skulle in för en koll och sen få åka hem igen. Jag frågade Anna om hon tyckte jag skulle ta med väskan. Väskan, den som stått packad i över en månad. Hon tittade på mig som om jag just sagt nåt roligt och sa: "Men du fattar väl att du inte kommer komma tillbaks va?".
Väl där blev jag inlagd efter undersökning och ctg-kurva. Jag minns att jag bara skakade i hela kroppen och hackade tänder hela tiden. Jag var bara öppen 1,5 cm men hade starka och regelbundna värkar så jag blev erbjuden att sova över där och få smärtlindring. Anna fick också stanna. Jag fick sprutor och tabletter och supp, fullmatad med andra ord. Blev lite slö men sov inte ett dugg. Jag kände varje värk, trots smärtlindringen. Det blev alltså andra natten i rad utan sömn, natten innan hade molande mensvärk hållit mig vaken större delen av natten.
Fortsättning följer... :)
Kan ju avslöja redan nu att imorgon fyller Alfons sitt första år. Bästa apongen!
Vad jag inte hade tagit med i beräkningen var att hon är utsocknes, en sån som inte har Ikea på sin hemort. Jag hade glömt att utsocknes tillbringar TIMMAR på Ikea. Det blev lite jobbigt. Jag tror vi var på Ikea i kanske fyra timmar. Under tiden på Ikea blev det fem minuter mellan värkarna. Jag fick stanna vid möbler och andas mig igenom. En reservplan var att föda barnet på sängavdelningen, döpa det till Ingvar och hävda att det var den enda rättmätige arvtagaren till Ikeaimperiet. Nu hade Alfons inte den goda smaken att visa sig där och då så planen gick om intet.
Anna var eld och lågor, hon tyckte att hon hade tajmat dagen helt rätt och såg fram emot att spontant få följa med mig till förlossningen. Hon ringde och varskodde man och barn och det kändes så himla bra att ha henne med sig och att veta att hon skulle stanna och vara med. Hon skulle visa sig vara en gudagåva och mitt enda sanna stöd under förlossningen. Hemma hos mig på kvällen kom värkarna med tre minuters mellanrum. Anna insisterade på att jag skulle ringa förlossningen och be om en bedömning. Vid det här laget hade jag fått rampfeber de luxe och ville inte ringa utan bara sköt upp det hela tiden. Jag ville inte att det som hände skulle vara på riktigt och att jag faktiskt skulle vara tvungen att gå igenom en förlossning. Jag var ju livrädd. Jag ville bara gå och lägga mig och att allt skulle vara som vanligt!
Jag tror jag till slut ringde vid åttatiden på kvällen och dom tyckte vi skulle komma in efter skiftbytet vid halvtio. Fortfarande intalade jag mig att jag nog bara skulle in för en koll och sen få åka hem igen. Jag frågade Anna om hon tyckte jag skulle ta med väskan. Väskan, den som stått packad i över en månad. Hon tittade på mig som om jag just sagt nåt roligt och sa: "Men du fattar väl att du inte kommer komma tillbaks va?".
Väl där blev jag inlagd efter undersökning och ctg-kurva. Jag minns att jag bara skakade i hela kroppen och hackade tänder hela tiden. Jag var bara öppen 1,5 cm men hade starka och regelbundna värkar så jag blev erbjuden att sova över där och få smärtlindring. Anna fick också stanna. Jag fick sprutor och tabletter och supp, fullmatad med andra ord. Blev lite slö men sov inte ett dugg. Jag kände varje värk, trots smärtlindringen. Det blev alltså andra natten i rad utan sömn, natten innan hade molande mensvärk hållit mig vaken större delen av natten.
Fortsättning följer... :)
Kan ju avslöja redan nu att imorgon fyller Alfons sitt första år. Bästa apongen!
Magen klockan 19:30 den 18 januari, ett par timmar innan inskrivning
Den vardagliga kampen
Det dominerande på sista tiden har varit den förbannade utmattningen. Orkeslösheten. Frustrationen i att under ett års tid i princip aldrig ha släppt ansvaret för Alfons. Att aldrig få egentid och kunna fylla på energi nånstans. Inte ha ork till någonting. Minsta vardagsbestyr känns ogenomförbart. Och så den satans huvudvärken på det. I en veckas tid nu har jag haft huvudvärk varje dag, dygnet runt. Det har pendlat mellan migrän och vanlig spänningshuvudvärk. Det har knockat mig fullständigt.
Och ju tröttare jag blir och ju mindre jag orkar desto större blir den inre stressen över att jag inte är tillräckligt duktig mamma och inte är en tillräckligt bra och stimulerande förälder till Alfons. Och med stressen bara eskalerar huvudvärken och utmattningen. Det är som att vara ombord på ett skenande tåg.
Jag har just läst inlägg hos både Fiffi och Mamma Vilja som beskriver en ganska tung vardag och som jag väl känner igen mig i. Det är ju för jävligt att vi ska behöva vara så här slitna, men det är väldigt skönt att det är fler som berättar om det. Att få nån slags bekräftelse på att jag nog faktiskt inte bara är lat eller en talanglös förälder, utan att det nog faktiskt är helt i sin ordning att vara helt slut efter ett år (i deras fall ett år och några månader) som ensamstående förälder i princip helt utan egentid.
Tack bästa ni för att ni delar med er!
Och ju tröttare jag blir och ju mindre jag orkar desto större blir den inre stressen över att jag inte är tillräckligt duktig mamma och inte är en tillräckligt bra och stimulerande förälder till Alfons. Och med stressen bara eskalerar huvudvärken och utmattningen. Det är som att vara ombord på ett skenande tåg.
Jag har just läst inlägg hos både Fiffi och Mamma Vilja som beskriver en ganska tung vardag och som jag väl känner igen mig i. Det är ju för jävligt att vi ska behöva vara så här slitna, men det är väldigt skönt att det är fler som berättar om det. Att få nån slags bekräftelse på att jag nog faktiskt inte bara är lat eller en talanglös förälder, utan att det nog faktiskt är helt i sin ordning att vara helt slut efter ett år (i deras fall ett år och några månader) som ensamstående förälder i princip helt utan egentid.
Tack bästa ni för att ni delar med er!
måndag 16 januari 2012
Måndag
Den här boken alltså, det är hans bästa just nu. "Bäbis dansar" av Ann Forslind. Jag måste ha läst den för honom med väldig inlevelse för att bäbisen i boken dansar har han verkligen tagit till sig. Alfons dansar så fort han ser boken. Sitter han blir det sittdans, står han är det stågung som gäller. Dans till bok alltså, ny grej.
Måndagar är tråkigaste dagen. Öppnis är stängt, det innebär en utmaning i form av att hitta på alternativt tidsfördriv som kan hålla barnet vid gott mod. Efter en seg förmiddag knallade vi in till stan vid sovdags. Jag fick lite fritid i form av att gå och lyssna på ännu ett nedladdat avsnitt av P3 Dokumentär som jag knarkar nuförtiden. Köpte ett hiskligt dyrt födelsedagskort till min gudson och gick sen vidare till biblioteket.
Barnavdelningen är ett lite torftigt alternativ till Öppnis men Alfons gillar det ändå. Han gillar böcker väldigt mycket. Och en gullig treåring lekte med Alfons och tyckte om honom. Åh vad det är gulligt när större barn pysslar om mindre fast dom själva också är jättesmå! (obs, inte gulligt när storasyskon tvingas ta hand om småsyskon dagar i sträck på anna wahlgrenvis)
Jag har ont i huvudet VARJE dag numera. Om jag inte vaknar med det så kommer det garanterat en liten bit in på dagen. Väldigt handikappande. Jag blir extremt påverkad av att ha ont i huvudet. Orkar ingenting, vill bara vara tråkig och ligga och vila..
Måndagar är tråkigaste dagen. Öppnis är stängt, det innebär en utmaning i form av att hitta på alternativt tidsfördriv som kan hålla barnet vid gott mod. Efter en seg förmiddag knallade vi in till stan vid sovdags. Jag fick lite fritid i form av att gå och lyssna på ännu ett nedladdat avsnitt av P3 Dokumentär som jag knarkar nuförtiden. Köpte ett hiskligt dyrt födelsedagskort till min gudson och gick sen vidare till biblioteket.
Barnavdelningen är ett lite torftigt alternativ till Öppnis men Alfons gillar det ändå. Han gillar böcker väldigt mycket. Och en gullig treåring lekte med Alfons och tyckte om honom. Åh vad det är gulligt när större barn pysslar om mindre fast dom själva också är jättesmå! (obs, inte gulligt när storasyskon tvingas ta hand om småsyskon dagar i sträck på anna wahlgrenvis)
Jag har ont i huvudet VARJE dag numera. Om jag inte vaknar med det så kommer det garanterat en liten bit in på dagen. Väldigt handikappande. Jag blir extremt påverkad av att ha ont i huvudet. Orkar ingenting, vill bara vara tråkig och ligga och vila..
lördag 14 januari 2012
Fri tid
Jag märker att jag sitter blickstilla i soffan, som förstenad. Jag går inte och fyller på vattenflaskan fast den är tom och jag är törstig. För jag är överhuvudtaget inte van vid att det går att förflytta sig ur rummet utan att någon börjar skrika och det blir ett himla liv. Betingning, sitter i kroppen.
Läser massor av bloggar som jag aldrig hinner läsa annars. Underbart.
Läser massor av bloggar som jag aldrig hinner läsa annars. Underbart.
Utan barnet
Jag sitter i soffan och äter smörgås och ser på teve. Som en vanlig människa. Jag är ensam hemma. Alfons är hos sin pappa och ska sova där inatt. Det känns så konstigt så jag blir alldeles skakig och yr. Allt jag kan göra nu! Fixa allt allt allt jag aldrig kan annars, jag får nästan svindel när jag tänker på att jag ju vill röja på vinden, städa ur garderober, skura köksgolvet, städa badrummet, plocka undan på balkongen, sortera Alfons kläder, laga mat och ungefär tusen andra saker. Allt kan jag göra helt ostört. Och samtidigt vill jag lika mycket bara ligga stilla i en hög på soffan och se på teve och äta glass resten av kvällen.
Känner mig nog också lite skärrad av en överdos lägenhetsvisningar. Jag är efter uppsägning skyldig att visa den för kommande hyresgäster. Idag hade jag mitt sjätte besök, varav tre bara idag. Man blir snabbt lite utbränd och psykiskt tärd av att ha främmande människor klampandes i sitt hem och ofint inspekterandes det som ska tjänstgöra som ens trygga borg. Var inte det här dom sista så ringer jag värden på måndag och säger att nån annan får sköta detta för nu räcker det. Min integritet har nu fått sig törnar så det räcker för ett tag känner jag.
Nu ska jag försöka att inte stressa. Släppa måsten, fast avverkandet av en hög måsten onekligen skulle bidra till viss sinnesfrid. Och så undrar jag ju så klart hur ungen har det! Den stressen! Att släppa ifrån sig ansvaret. Jag vet så klart att han inte är i fara eller under något hot utan väl omhändertagen. Men det där att bara jag vet exakt hur han vill ha sin gröt. Eller hur han brukar vilja hålla filten när vi läser godnattsaga. Eller att han brukar vara lite törstig när han vaknar på morgonen.
Åh den kärleken! Man kan bli tokig för mindre. Jag hoppas åtminstone natten bjuder på riktigt fet och god sömn.
Känner mig nog också lite skärrad av en överdos lägenhetsvisningar. Jag är efter uppsägning skyldig att visa den för kommande hyresgäster. Idag hade jag mitt sjätte besök, varav tre bara idag. Man blir snabbt lite utbränd och psykiskt tärd av att ha främmande människor klampandes i sitt hem och ofint inspekterandes det som ska tjänstgöra som ens trygga borg. Var inte det här dom sista så ringer jag värden på måndag och säger att nån annan får sköta detta för nu räcker det. Min integritet har nu fått sig törnar så det räcker för ett tag känner jag.
Nu ska jag försöka att inte stressa. Släppa måsten, fast avverkandet av en hög måsten onekligen skulle bidra till viss sinnesfrid. Och så undrar jag ju så klart hur ungen har det! Den stressen! Att släppa ifrån sig ansvaret. Jag vet så klart att han inte är i fara eller under något hot utan väl omhändertagen. Men det där att bara jag vet exakt hur han vill ha sin gröt. Eller hur han brukar vilja hålla filten när vi läser godnattsaga. Eller att han brukar vara lite törstig när han vaknar på morgonen.
Åh den kärleken! Man kan bli tokig för mindre. Jag hoppas åtminstone natten bjuder på riktigt fet och god sömn.
fredag 13 januari 2012
Pippilotta Viktualia Rullgardina
En av alla mysgrejer med att ha ett barn har jag tänkt är det där att dom somnar lite hur som helst och var som helst. A har varit lite dålig på det. Man kan väl säga att han har haft ett ganska oavslappnat förhållande till sömn under sitt första år.
Nu har jag börjat testa ny metod om han tramsar när han är trött. Inte vagga, vyssa, klappa, buffa och sömnstressa. Jag sitter bara bredvid sängen och sjunger lite vaggvisor medan han grejar med sin aktivitetsbräda, nån pryl, pratar med Beata eller tittar i en bok. Till slut orkar han inte mer utan trillar bara ihop. Då äntligen somnar han så där oorganiserat och fint! Fötterna på huvudkudden, jajamen!
Nu har jag börjat testa ny metod om han tramsar när han är trött. Inte vagga, vyssa, klappa, buffa och sömnstressa. Jag sitter bara bredvid sängen och sjunger lite vaggvisor medan han grejar med sin aktivitetsbräda, nån pryl, pratar med Beata eller tittar i en bok. Till slut orkar han inte mer utan trillar bara ihop. Då äntligen somnar han så där oorganiserat och fint! Fötterna på huvudkudden, jajamen!
Sweet bliss
Jag har nu fått för mig att det kanske är järnbrist som är orsaken till min känsla av outsinlig utmattning. Jag har köpt vitaminer. Och vid närmare efterforskning visar det sig att kopiösa mängder järn innehåller bland annat mörk choklad.
Tackar.
Tackar.
onsdag 11 januari 2012
Det vankas bättring
Det tar sig. Idag har det varit riktigt bra. Jag tror jag har varit sjuk men inte riktigt fattat det utan blivit rädd och frustrerad. Jag är inte van att vara sjuk, jag är en sån som ALDRIG är sjuk och jag känner inte min kropp och dess reaktioner som sjukling. Det senaste halvåret har jag varit förkyld och risig fler gånger än under hela mitt liv. Obs, överdrift så klart! Men ni fattar grejen. Att öppna förskolans virus biter hål på det tappraste immunförsvar. Det konstiga med den här omgången är att Alfons inte varit dålig alls. Annars brukar vi synka. Jag kan inte tänka mig att hans nykläckta immunförsvar täcker upp för nåt som inte ens mitt står pall för. Kanske fick jag helt enkelt en femdagars migrän som knockade mig. Då när jag var i staden som gud glömde och kollade på lägenhet.
Nu sover han! Idag somnade han åtta! Han har den senaste veckan börjat lägga in endast ett sov per dag lite då och då och jag gillar det mycket! Jag gillar det för att han sover längre då han sover dagsov, det är bara en läggning istället för två, han somnar lite tidigare på kvällen och han är riktigt trött när det är dags att sova. Ikväll hade jag som vanligt bunkrat upp med 3-4 godnattsageböcker, han somnade sött på kudden bredvid mig halvvägs in i första boken. Mys.
Till saken kan höra att mormor har varit här i dag och lekt med honom HELA tiden. Och så var vi på Ikea. Jag fattar inte hur hon orkar leka så där intensivt och hur hon kommer på grejer att göra hela tiden. Men dom älskar det båda. Alfons är helnöjd och ibland skrattar dom båda två så som nästan kiknar. Underbart.
Nu sover han! Idag somnade han åtta! Han har den senaste veckan börjat lägga in endast ett sov per dag lite då och då och jag gillar det mycket! Jag gillar det för att han sover längre då han sover dagsov, det är bara en läggning istället för två, han somnar lite tidigare på kvällen och han är riktigt trött när det är dags att sova. Ikväll hade jag som vanligt bunkrat upp med 3-4 godnattsageböcker, han somnade sött på kudden bredvid mig halvvägs in i första boken. Mys.
Till saken kan höra att mormor har varit här i dag och lekt med honom HELA tiden. Och så var vi på Ikea. Jag fattar inte hur hon orkar leka så där intensivt och hur hon kommer på grejer att göra hela tiden. Men dom älskar det båda. Alfons är helnöjd och ibland skrattar dom båda två så som nästan kiknar. Underbart.
måndag 9 januari 2012
Häxan Surtant
Gud vad jag är arg nuförtiden. Ikväll kommer det en unge och ska kolla på lägenheten också. MIN lägenhet. Jag vill ju inte flytta!
Men hur är man uppfostrad när man bokar en lägenhetsvisning via sms och använder "sms-talspråk" och fullt med smileysar till en person som man aldrig träffat och inte vet ett dugg om? Lite hyfs och formaliteter vore önskvärt tack!
Åh vad jag blir ilsken och territoriell. Det här året börjar verkligen inte bra.
Ja jag vet, det kan bara bli bättre och blablabla...
Men hur är man uppfostrad när man bokar en lägenhetsvisning via sms och använder "sms-talspråk" och fullt med smileysar till en person som man aldrig träffat och inte vet ett dugg om? Lite hyfs och formaliteter vore önskvärt tack!
Åh vad jag blir ilsken och territoriell. Det här året börjar verkligen inte bra.
Ja jag vet, det kan bara bli bättre och blablabla...
Orkeslöst
Undrar hur stor skada ett barn kan ta av att ha världens tråkigaste mamma som inte orkar nånting annat än att ligga på soffan för fjärde dagen i rad? Jag hoppas verkligen att det har med nån fysisk åkomma att göra så jag inte inleder året med att bryta ihop psykiskt.
Jag fryser, är SÅ TRÖTT, migrän, ont i hela kroppen, känns som mjöksyra i alla muskler, orkar knappt bära A nerför trapporna, får hjärtklappning vid minsta ansträngning och så vidare. Och till detta har jag en snuvig näsa så jag hoppas att allt det andra hänger ihop med det så att det här går över nån gång, för nu börjar det kännas pestigt på riktigt. Och allt som är lite jobbigt annars blir ju hysteriskt olidligt nu. Ongagnäll till exempel. Och vem blir gnälligast i världen när inte mamma orkar...
Hur orkar ni andra tappra?? Jag vet att jag nog är lite sjuk o försvagad nu, men jag känner ju också att jag blir snart TOKIG av att alltid alltid vara tillsammans med A och alltid alltid ansvara för honom varje sekund. Att aldrig nånsin vara borta från honom, få sakna och komma tillbaks. Jag behöver fylla på energi nånstans.
I början av förra året köpte jag ett klippkort på min träningslokal, har haft årskort förut men insåg att det nog inte skulle hinnas med att riktigt få valuta för den investeringen. Men elva klipp som det är på kortet tyckte jag ändå var lite futtigt och grämde mig lite över att det nog skulle bli dyrare ändå att köpa flera klippkort. Så här ett år senare kan det konstateras att jag fortfarande har kvar samma kort och att det är fem eller sex klipp kvar på kortet. Så gick det med det. Jag som brukade träna två-tre gånger i veckan och mådde himla bra av det.
Nu är tack och lov helgerna slut. Min tillflykt öppna förskolan har varit stängd sen innan jul men öppnar äntligen imorgon. Min andra fasta punkt biblioteket har varit stängt en vecka för nån reparation eller nåt, öppnar åter idag.
Vi ska dit. Om jag orkar.
Jag fryser, är SÅ TRÖTT, migrän, ont i hela kroppen, känns som mjöksyra i alla muskler, orkar knappt bära A nerför trapporna, får hjärtklappning vid minsta ansträngning och så vidare. Och till detta har jag en snuvig näsa så jag hoppas att allt det andra hänger ihop med det så att det här går över nån gång, för nu börjar det kännas pestigt på riktigt. Och allt som är lite jobbigt annars blir ju hysteriskt olidligt nu. Ongagnäll till exempel. Och vem blir gnälligast i världen när inte mamma orkar...
Hur orkar ni andra tappra?? Jag vet att jag nog är lite sjuk o försvagad nu, men jag känner ju också att jag blir snart TOKIG av att alltid alltid vara tillsammans med A och alltid alltid ansvara för honom varje sekund. Att aldrig nånsin vara borta från honom, få sakna och komma tillbaks. Jag behöver fylla på energi nånstans.
I början av förra året köpte jag ett klippkort på min träningslokal, har haft årskort förut men insåg att det nog inte skulle hinnas med att riktigt få valuta för den investeringen. Men elva klipp som det är på kortet tyckte jag ändå var lite futtigt och grämde mig lite över att det nog skulle bli dyrare ändå att köpa flera klippkort. Så här ett år senare kan det konstateras att jag fortfarande har kvar samma kort och att det är fem eller sex klipp kvar på kortet. Så gick det med det. Jag som brukade träna två-tre gånger i veckan och mådde himla bra av det.
Nu är tack och lov helgerna slut. Min tillflykt öppna förskolan har varit stängd sen innan jul men öppnar äntligen imorgon. Min andra fasta punkt biblioteket har varit stängt en vecka för nån reparation eller nåt, öppnar åter idag.
Vi ska dit. Om jag orkar.
lördag 7 januari 2012
Blä
Riktigt dålig dag. Huvudvärk, mensvärk, gnällig unge med feber, arg över strul med pappans Alfonsumgänge och min totala brist på fritid. Det är så mycket värre att ha ställt in sig på någon form av avlastning och sen inte få den, än att tappert bara harva på. Knepet är att aldrig släppa garden.
Fast den stora bakomliggande stressen bottnar nog i att det stundar förändring. Med flytt och jobb och dagis. Allt fix som måste fixas i samband med det känns helt oöverstigligt. Och stressen när måstena börjar hopas i huvudet och rent fysiskt runt omkring mig. Hur ska jag lyckas med allt? När jag under en normal dag inte ens kan lyckas gå ut med soporna till återvinningen, laga en enkel måltid, duscha, dammsuga eller ens gå på toaletten för att en pytteliten människa springer efter mig och gallskriker så fort jag har mitt fokus på något annat än honom? Hur ska jag lyckas packa och flytta ett helt bohag? Och städningen sen... Hej pulshöjning!
Som grädde på moset vill jag varken flytt, jobb eller dagis. Det är en flytt som verkligen verkligen bär mig emot. Jag vill inte dit vi måste. Inget känns roligt i samband med det. Bara tungt och deprimerande. Det är bara av nöd, absolut inte av lust. Jag orkar inte förklara mer i detalj just nu, jag lär återkomma till det..
Det kommer nog bättre dagar, det gör det.
Fast den stora bakomliggande stressen bottnar nog i att det stundar förändring. Med flytt och jobb och dagis. Allt fix som måste fixas i samband med det känns helt oöverstigligt. Och stressen när måstena börjar hopas i huvudet och rent fysiskt runt omkring mig. Hur ska jag lyckas med allt? När jag under en normal dag inte ens kan lyckas gå ut med soporna till återvinningen, laga en enkel måltid, duscha, dammsuga eller ens gå på toaletten för att en pytteliten människa springer efter mig och gallskriker så fort jag har mitt fokus på något annat än honom? Hur ska jag lyckas packa och flytta ett helt bohag? Och städningen sen... Hej pulshöjning!
Som grädde på moset vill jag varken flytt, jobb eller dagis. Det är en flytt som verkligen verkligen bär mig emot. Jag vill inte dit vi måste. Inget känns roligt i samband med det. Bara tungt och deprimerande. Det är bara av nöd, absolut inte av lust. Jag orkar inte förklara mer i detalj just nu, jag lär återkomma till det..
Det kommer nog bättre dagar, det gör det.
torsdag 5 januari 2012
Hej då Anna Wahlgren!
Den obehagliga känslan i magen var alltså INTE inbillning. Stort ograttis till er som svalt AW-kulten och ännu större ograttis till era barn. Hoppas detta blir slutet för spridandet av den kvinnans galenskaper....
tisdag 3 januari 2012
Kommentar
Tydligen bildades det någon slags sekt efter mitt förra inlägg :)
Hallå ni nyblivna sektmedlemmar :) Innan det blir för polariserat här så vill jag bara inflika att jag ofta blir kategorisk och okritiskt kärleksbombande när jag kommit på något som är bra. Precis som jag blir ilsken och svartvit när jag tycker nåt är dåligt. Och så överdriver jag dessa känslouttryck för att sådan är min jargong och humor.
Jag har i princip inget EMOT att ongar sover i sin egen säng så klart! :) Det är ju superduper om dom är nöjda och tillfreds med det. Jag är bara emot att man TILL VARJE PRIS ska ha sitt barn sovande i egen säng när det helt uppenbart längtar efter närhet.
Jag har haft ett par fantastiska nätter nu runt jul och nyår när jag lyft över Alfons till min säng redan första gången han vaknar. Efter det har vi båda sovit helt hysteriskt bra och nöjt och störningsfritt och oavbrutet i cirka 6 timmar. För mig är detta världsrekord och jag känner mig nyfödd rakt in i samsovningsparadiset.
Nu är det slut med att stå böjd över As säng mitt i natta.
Hallå ni nyblivna sektmedlemmar :) Innan det blir för polariserat här så vill jag bara inflika att jag ofta blir kategorisk och okritiskt kärleksbombande när jag kommit på något som är bra. Precis som jag blir ilsken och svartvit när jag tycker nåt är dåligt. Och så överdriver jag dessa känslouttryck för att sådan är min jargong och humor.
Jag har i princip inget EMOT att ongar sover i sin egen säng så klart! :) Det är ju superduper om dom är nöjda och tillfreds med det. Jag är bara emot att man TILL VARJE PRIS ska ha sitt barn sovande i egen säng när det helt uppenbart längtar efter närhet.
Jag har haft ett par fantastiska nätter nu runt jul och nyår när jag lyft över Alfons till min säng redan första gången han vaknar. Efter det har vi båda sovit helt hysteriskt bra och nöjt och störningsfritt och oavbrutet i cirka 6 timmar. För mig är detta världsrekord och jag känner mig nyfödd rakt in i samsovningsparadiset.
Nu är det slut med att stå böjd över As säng mitt i natta.
söndag 1 januari 2012
Samsov
Bra med att samsova: jag sover och barnet sover. Dåligt med att samsova: att man inte får lika många poäng i tävlingen få-ditt-barn-att-bli-en-självständig-och-oberoende-individ-helst-inom-en-timme-efter-förlossningen.
Det är lätt att få för sig att i ett lyckat barnahavande sover barnet hela nätter i egen säng i eget rum. Om man läser och lyssnar på dom som av nån anledning har behov av att skrika allra högst i frågan.
Om man slutar med det och istället lyssnar på sig själv och sitt barn så är samsov en av dom stora världsreligionerna och den enda sanna vägen att vandra.
Det är lätt att få för sig att i ett lyckat barnahavande sover barnet hela nätter i egen säng i eget rum. Om man läser och lyssnar på dom som av nån anledning har behov av att skrika allra högst i frågan.
Om man slutar med det och istället lyssnar på sig själv och sitt barn så är samsov en av dom stora världsreligionerna och den enda sanna vägen att vandra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)