Ha! Man vet att man kanske ändå borde hålla sig borta från bloggvärlden när man skriver ett ganska fetlångt inlägg som försvinner och aldrig sparades för att internetuppkopplingen tydligen la av.
Nu blev jag lite trött. Jag som hade beskrivit ganska ingående hur omöjligt det känns att dribbla en blogg, ett barn, ett hem och ett jobb samtidigt. Några andra former av liv, till exempel ett socialt är då rakt inte att tänka på.
Jag skrev också om hur barnet fortfarande inte sover på nätterna och hur tre- och fyrabarnsföräldrar jag känner storögt tittar på mig och undrar förvånat: "Men varför vaknar han på nätterna?". Jag vet inte! Men jag antar att barn är olika och jag förstår också att deras barn nog inte har varit av sorten som har varit vakna speciellt mycket på nätterna för då hade dom inte haft fyra barn utan på sin höjd ett. Det är min fasta övertygelse att om alla barn hade varit av Alfons kaliber hade ingen haft mer än ett barn.
För att få ihop några futtiga timmars sömn om natten måste jag gå och lägga mig klockan 21. Då sover Alfons sedan ungefär en halvtimme efter en lång insomningsprocedur och en nattningsrutin som inleds med kvällsmat klockan 18:30. Maten följs av pyjamas, tandborstning och godnattsagor. Sen börjar härjandet i sängen. Ligga, sitta, stå, kasta sig, klättra. Jag har prövat allt. Buffa, inte buffa, sjunga, inte sjunga, nynna, inte nynna, smeka håret, inte smeka håret, vagga, inte vagga. Det tar en evighet därinne i hans rum. Där står jag medan kvällen rinner iväg, ofta tar det en och en halv timme innan han sover. Det känns inte okej. Och jag kan inte gå ut ur rummet, för då vaknar han och ställer sig och skriker även om han sett aldrig så dödstrött ut sekunden innan. Det är alltså det jag gör på kvällarna istället för att blogga.
På dagis trivs han och är glad och trygg enligt personalen. På kvällarna gör vi inget särskilt upphetsande, tar oftast en vagnpromenad efter jobbet, kanske går till lekparken eller nåt ärende, leker med mormor eller badar. Mycket stillsamma grejer. Och samma tråkiga varje dag. Jag kan inte hitta nåt som gör honom till det natt- och kvällspöke han är.
Han utvecklas dock massor och det gör mig så glad! Det här med småbarnsåren var nog inte riktigt grejen för någon av oss. Han lär sig så mycket nytt nu och är så söt och mysig. Att hämta honom på dagis är en fröjd och jag börjar längta efter honom redan efter lunch på jobbet. Då är det två timmar kvar tills jag slutar och sen åker jag fortfort för att få se honom. Och få leendet och tultandet in i famnen och kramen. Och få lukta på hans kind som luktar dagis och lite matrester.
Han pratar fortfarande ingenting, inte ett enda ord fast han är drygt 17 månader. Jo "mamma". Jag är inte orolig bara otålig. Han kommunicerar massor, med ljud och rörelser, och han förstår "allt". Han har börjat göra rörelser till sångramsor som "Hoppe hare" och dom andra och det är det roligaste någonsin att se. Klättrar och klänger gör han. Testar mycket gränser, kastar saker och trotsar. Extremt jobbigt. Att tjata nejnej så jag spyr och han får sammanbrott och börjar skrika och vara tvungen att vara konsekvent för det är ju faktiskt så jag har tänkt mig att uppfostra mitt barn och ingen annan gör det åt mig.
Nu har min semester börjat! Två värdefulla veckor får jag. Kanske kommer jag ha mer bloggtid. Kanske mindre.
Fröken Märkvärdig har igår även skrivit in sig på Twitter minsann. @frkmarkvardig kan man leta upp.
Möjligtvis kommer jag vara bättre på att ge ifrån mig livstecken där. Twitterinlägg kräver inga stora insatser i tid. Dock är det förenat med viss ansträngning att uttrycka sig meningsfullt och begripligt på endast 140 tecken. Den som följer får se hur det går!
Nu kan sommaren börja!
Skönt att höra från dig!
SvaraRaderaJag träffade en pappa en gång vars (ende) son inte heller sov. Han beskrev verkligen hur jobbigt det hade varit, men till slut gick det över.
Du är inte ensam!
Kram
Jag brukar tänka så här när jag inser att jag står där, fastspänd i en massa agerande som jag själv inte tycker om att det finns ingen bebis i världen som tackar nej till lite spektakel. De kommer aldrig säga att nej men snälla mamma, inte behöver du alls stå på ett ben och sjunga imse vimse baklänges samtidigt som du jonglerar med tre bollar och profylaxandas. Jag brukar försöka ta ett steg bakåt och titta på vad det är jag håller på med och om det är rimligt, för mig. Kan det vara så att om du får nog så märks det? Att om läggningen byter skepnad till en som du tycker är bra och rimlig, så kommer anpassningen? Nej, det är ju förstås inte säkert, men jag har själv flera gånger hittat mig där, i en helt galen manöver och insett att jag slagit för många knutar och att det jag gör inte överensstämmer med min övertygelse, lust eller tro på. Och jag har känt att jag velat ändra på mig och det har gett förändringar även i barnledet.
SvaraRaderaNåja, jag vet i alla fall hur tråkigt det känns att inte få ut något av sin egen kväll. Att allt blir barn, för barn, om barn, med barn, och att det inte passar mig. Det är ju skönt att ha en liten stund för sig själv.
Förresten fick jag ett barn som skrek i sex månader och jag tänkte nog också att om folk fick sådana barn som jag fick, så skulle de bara skaffa ett. Vad som sen hände, när jag ett år senare börjar tänka alldeles för rosa när jag tänker på småbebisar, det är verkligen något att undra över!! Hur dum får man vara ;)
Caroline: Jag tror du har mycket rätt. Jag har nosat på metoder men avfärdat nästan innan jag omsatt dom i praktiken för det har gjort ont i kroppen. Nattningsrutinerna nu är bara helt vanliga grejer. Och rutingrejen tror jag ändå på. Tryggheten i det när man är liten och det är mycket i världen man inte förmår greppa.
SvaraRaderaNu svarar jag på detta sent, men nu har han ju plötsligt börja sova! :) Tack för kommentar!
Tack Viljan också! :)