Epilog

Magen på beräknad födsel-dagen den 23/1. Alfons är fyra dagar gammal.

Alltså, jag vill verkligen blogga. Och så går hela dagen utan att jag har haft en ledig hand till övers, än mindre två. Kanske snart läge att börja med napp...

Det måste ha varit en man

Först hade jag en slempropp. Nu har jag avslag. Finns det fler äckliga epitet som man måste förlika sig med bara för att man har fått ett barn?

Vänskap på distans

Man undrar hur det kan finnas ondska i världen när det finns människor vars tilltag borde kunna kompensera för all jordens samlade djävulskap.

Äntligen själv här hemma. Fredagkväll. Sugen på choklad men inget finns hemma. Jag överväger att ta en gammal torr muffins till heders men avstår. Firar med att ta två Panodil mot huvudvärken och badar Alfons i baljan. Han gillar det. En minut efter badet firar han med att kaskadkräkas på den nypåtagna pyjamasen. Och på soffan. Och på min kofta. Jag får akuttorka med den bästa enda bomullsfilten från Alfons Åberg som ligger närmast. Tar av pyjamas på skötbordet. Tar av blöjan. När allt är avklätt firar Alfons igen genom att sprutbajsa sitt gula vattniga bajs rakt ut på mig och på golvet SAMTIDIGT som han kissar OCH kräks igen. Det är som ett skämt.

Ny pyjamas, ny mjölk i magen. Han somnar i soffan, jag hinner kila nerför trappan och vittja postfacket för första gången på några dagar. Där finns ett tjockt kuvert, ett brunt. Jag känner igen stilen lite, och det bruna kuvertet sticker ut för de flesta kuvert nuförtiden är vita.

Glad springer jag upp igen. Börjar pilla upp kuvertet redan i trappan. Alfons sover bort ögonblicket fast hans namn står på kuvertet. Inuti finns två små paket och ett kort. Åååå vad fint, jag blir glad utan att ens ha öppnat paketen! Tar av det fina pappret och finner en vacker bomullsfilt (observera att den enda befintliga bomullsfilten just blev kräktorkare) och en chokladkaka. Två föremål kunde inte ha kommit mer passande denna fredagkväll. Så fin omtanke om både Alfons och hans mamma!

tackTACKtack! Du vet vem du är.... :)

Åter!

Nu ska jag försöka leta mig tillbaks till bloggvärlden! Alfons är nu nio dagar och jag är tröttare än nånsin. Det sämsta med att fuska med långa pauser är att det brukar finnas mycket att ta igen. Jag kommer inte göra ett jätteinlägg med ALLT som har hänt, hela förlossningsförloppet etc. Det får komma i små fragment när det känns aktuellt och relevant. Men man får så klart fråga om det är nåt särskilt man undrar.

Under de här dagarna har jag lärt mig att byta blöjor, att amma och att trotsa extrem trötthet. Jag har också börjat tycka det är väldigt mysigt att ha en bebis. Han är ett heltidsintresse. Jag kan betrakta honom outtröttligt i timmar. Det är jättemysigt att somna bredvid honom. Han är gullig hela tiden till och med när han kräks och hans pyttelilla mun är riktigt söt när den gapar och skriker på skötbordet. Jag antar att jag ännu inte nått trötthetens yttersta gränsland när jag kan känna så.

Jag har lämnat lägenheten bara vid ett fåtal tillfällen under de här dagarna. För mig som är van vid timmar av promenerande varje dag känns det smått klaustrofobiskt. Ännu mer klaustrofobiskt blev det när pappan efter förlossningen plötsligt annonserade att han skulle vara hemma med Alfons i tio dagar. Jag var helt oförberedd på detta. Det är väl på något sätt det jag har eftersträvat under hela den här tiden, att Alfons skulle få ett band till sin pappa. Men när det är påfrestande att umgås med pappan i några timmar så känns tio dagar som själva definitionen av outhärdligt. Jag blir spänd, stressad, superirriterad men avstängd för att orka. Amningen började strula efter en knapp vecka och jag är nästan säker på att det var av stress. Pappan har heller inte varit speciellt engagerad i eller intresserad av sitt barn under de här dagarna. Men jag ska inte gnälla för rent praktiskt har det på vissa plan underlättat. Någon har kunnat hjälpa till med nödvändiga göromål.

Man blir otroligt låst av amning! Det hade jag inte fattat. Alfons vill ha bröst hela tiden. Flera gånger i timmen. Jag har fått gå på toa med honom vid bröstet. Jag har suttit timme ut och timme in i soffan med först ammande sedan sovande bebis. Försöker man lägga honom ifrån sig blir han orolig och så får man börja om. Så det är lika bra att sitta där och se honom sova och vänta på att han ska vilja amma igen.

Det här är absolut inte att betraktas som klagande utan endast som dryftande. För att allt är NYTT. Jag är så himla glad att jag har honom här hos mig. Han hade fortfarande kunnat ligga kvar i magen och jag hade inte fått träffa honom än. Jag hade inte velat vänta på honom ännu längre. Det är så roligt att han finns!

...och jättetack för alla fina kommentarer och gratulationer! Det värmer!

Alfons har lekt Exorcisten och klöst sig själv i ansiktet. Sen kom jag på att jag skulle fila. Dessförinnan råkade jag klippa honom lite i tumskinnet med nagelsaxen. Förtvivlan, mest hos modern. Sen köptes det nagelfilar.

Alfons

Igår den 19 januari kl 15:52 kom han. Efter en lång och helvetisk kamp mot naturen eller vad det nu var. 51 cm och 2990 gram. Ingen 5-kilos som jag hade fruktat :) Han är så klart ett ovanligt vackert barn, rent objektivt sett. Nu har vi precis kommit hem. Han somnade just efter att ha varit ganska aktiv hittills under sitt korta liv. Han har somnat på en kudde i mitt knä och nu sitter jag här blick stilla för att han inte ska vakna. Ska försöka landa lite här hemma, kanske blir bloggpaus några dagar men snart snart hörs vi igen!

Tusen tusen tack alla ni fina som har hejat på oss och tänkt på oss!

Alfons vinkar hej till Världen!

På förlossningen, regelbundna värkar men bara 1.5 cm öppen igår kväll, fått morfin att vila på men nu satans ont igen. Återkommer när jag kan!

Tisdag och finbesök

Tack alla för peppande kommentarer och engagemang i bebis framtida utkomst! Det är skönt att veta att man inte är så ensam som det kan kännas.

Inatt vaknade jag 00:30 av mensvärk och var också tvungen att gå på toa med diarré. Tog två Panodil och lyckades somna om efter nån timme. Nu på morgonen mensvärk igen. Inte i intervaller utan hela tiden. Men ingen ohanterlig smärta hittills. Fast nu börjar jag misströsta igen och tänker att det kanske ändå inte händer så mycket. Det här kanske är mina förvärkar som börjar NU och tänker hålla på i två veckor till?

Flytningarna är i alla fall kvar och håller mig sällskap.

Och idag kommer min bästa vän från gymnasiet och hälsar på. Hon hoppas inget hellre än att allt ska börja NU, idag. Hon vill nämligen väldigt gärna vara med på förlossningen. Det vore faktiskt mycket fint att ha henne med. Vi ska till IKEA. Alla som kommer på besök från mindre orter vill gå på IKEA. Hon har lovat köra mig på en kundvagn modell större, sån man lägger möbler på. Jag tycker det vore härligt att få vara drama queen för en dag med plötsligt vattenavgång på sängavdelningen till exempel.

Nu hundmorgonrunda, sen frukost.

Bruna flytningar - check

Jag fick komma hem igen. Efter lång väntan och uppvisande av solkigt trosskydd och smärtsam undersökning med metallspatlar och samtidigt ruckande av huvud för att kolla fostervattenläckage och en stund i CTG-apparaten. Och blodtryckskoll.

Tydligen får man ha bruna flytningar när man är gravid. Det trodde jag stod på minuslistan. Dom trodde det var livmodertappen som höll på att lösa upp sig. Då kan det bli brunt. Och massor av sammandragningar hade jag under mina 14 minuter i vila i CTG-maskinen. Då låg jag ändå stilla. I verkliga livet har jag nog sammandragningar varje minut sen ett par dagar tillbaks. Så, barnmorskans tips var att det nog var på gång. Ja, men jag vill veta NÄR?! Plötsligt känner jag mig helt oredo för allt jag tänkt att jag var redo för. Jag kände mig väldigt liten där på hospitalet och det där onda gjorde väldigt ont och undersökningsrummet andades panik och personalen var lite stressad.

Jag vill ångra mig nu.

Högst upp är bebis puls, nedre kurvan är mina sammandragningar. Fläckarna är matfett från lunchrestaurangen :)

Minsann!

Jodå, i morse när jag gjorde min morgontoalett fanns det små blodiga slemmiga stänk i toalettstolen. Och vattnig gulbrun flytning. Inte som jag hade tänkt mig en slempropp precis. Tänkte INTE noja loss och ringa förlossningen och fråga grejer. Jag tänkte äta frukost och gå promenad och låta dagen ha sin gång. Men så tänkte jag på allt det där med fostervatten och bajs i det och så vidare. Så jag tog mig samman och ringde.

Blodslemmet kan vara slemproppsbitar tyckte hon mycket riktigt, men tyckte också det skulle kollas upp så att det gulbruna vattniga inte var läckande fostervatten. Så jag fick tid för koll på specialistmödravården kl 10:20. Det är ju bra med koll, men varför känner man sig så generad?? Känner mig som en oerfaren hypokondriker som upptar tid för bättre behövande.

Men nu har jag haft trosskydd på mig nån timme och det kommer faktiskt nån brunaktig flytning....

(Sorry about specifika detaljer, hoppas ingen blivit alltför illamående)

Mixed emotions

Hur är det möjligt att både tycka att det är väldigt skönt att någon inte är så inblandad och samtidigt önska att någon skulle bry sig och visa det?

Ny knarksmak

Det här är vad jag har kommit hem med de senaste dagarna. Man kan se ett tydligt mönster. Jag anar att blåbär är på väg att bli det nya choklad. Den perfekta kombinationen måste ju vara den där mörka chokladkakan med blåbär, "Blueberry intense". Den skriver jag upp på inköpslistan.

Man kan lika gärna gå in för det som är gott. Eller också planera och genomföra ett präktigt och näringsrikt födointag och ändå stå där tommagad. Som i morse. En stor tallrik full med bär. På det ringlades yoghurt och fint vitamin- och järnberikade corn flakes. Det var gott. Ända tills nån tyckte att med så där mycket bär nära sig blev det lite trångt om tårna. Och kickade helt sonika ut hela lasset igen. Så först fick köksvasken smaka på portionen och strax därefter toalettstolen. Så mycket för den finfrukosten.

Min fjärde spya på nio månader. Även denna bara liksom välte över och ut, helt utan föregående illamående. Och med anledning av bilden ovan vill jag bara förtydliga att jag är fullt på det klara med att kroppssmör lämpligast appliceras just på kroppen, det är alltså inget jag har tänkt lägga på mackan.

Party on!

Min granne har fest igen. Jag hatart. Men jag säger INGET. För snart ska vi nog få se vad som skär hårdast genom papperstunna väggar. Basgång eller barnskrik. Hehe.

Sweet revenge :)

Forum schmorum

Jag rekommenderar ingen som vill behålla förståndet att hänga på nätforum. Åtminstone inte om det gäller nåt som man verkligen vill veta och redan är lite stressad över. Resultatet blir oftast att man lämnar forumtråden inte ett dugg klokare men lite mattare eller också uppskrämd till tänderna. Men allt man googlar leder mycket ofta till forumtrådar. Och så sitter man där.

Det verkar finnas människor som dedikerar sina liv åt nätforum. Som kommenterar i ALLA trådar, hela tiden! Självutnämnda experter som drar hiskliga historier och sprider väldigt ovetenskaplig vetenskap. Man blir trött. Jag har på sista tiden råkat (jovisst..) hamna i trådar om tidiga förlossningstecken och det är ju skrämmande hur folk håller på. ALLT tolkas som tecken på att förlossningen är nära förestående och under ivrigt påhejande får de bekräftelse av forumhängande medsystrar.

Det kan låta till exempel så här: "Hej jag är i vecka 34 och har känt mig väldigt sugen på hallon i flera dagar nu, tror ni att det kan vara förlossning på gång?" Och givetvis dyker det in en skock andra som säger, "åh ja, jag var också jättesugen på hallon och tre månader senare föddes min son". Och man är sugen på det och det och kände sig sån och sån och hoppsan sen föddes barnet. Men varför tror man att man ska föda i vecka 34 och letar efter tecken på det? Hur orkar man? Och vad gör man sedan med informationen om att nån annan faktiskt också var sugen på hallon nån gång under graviditeten? Jag blir alldeles trött av allt meningslöst informationsutbyte!

Ja, jag fattar också att man kan ha behov att älta saker och söka bekräftelse men jag tycker det i många fall lutar åt det absurda.

Själv har jag alla fall blivit sjukt svettig om handen och foten de senaste veckorna. Undrar vad det är tecken på. Kanske att jag borde gå och duscha.

Kast med liten sten, idag igen

I dagens DN finns en artikel om Susanne Osten som knyter an till mina stenkastningsinlägg under gårdagen. Det var väl lite det hon säger som jag försökte säga, att jag tycker det är stört att barnahavande närmast har blivit som en religion och att det faktiskt är mycket viktigare att umgås med sina barn, se dom och skapa en relation istället för att till exempel tatuera in deras namn på kroppen.

Artikeln finns här....

Fredagsmys

Två olika begär slåss om herraväldet över min kropps näringsintag. Ett som vill stoppa i den fräscha nyttiga saker, färsk frukt, sallad, grönsaker och lagad mat på finfina råvaror. Och så ett annat som anser att det min kropp mest av allt behöver är synd, socker, e-nummer, färgämnen, kakao och kolsyra.

Fredagen till ära har jag beslutat att gå dessa båda till mötes och inleda med flera glas supafresh vitaminrik smoothie och sedan tysta ner den där andra med så mycket Ben & Jerry glass som bara får plats.

Kan också tipsa om vaniljyoghurt i den nya smaken blåbär. Attans god.

Vecka 39 (38+5)

Följetongen fortsätter. Mycket tjock, mycket trött. Har dock sovit lite bättre ett par nätter nu. Många timmar i sträck, så gott som hela natten faktiskt. Men sen måste jag ändå sova igen efter frukost. Jag drömmer om bebisen. Och massor av andra saker. Mycket drama. Inatt vet jag inte om jag drömde att jag hade ont i magen eller om jag hade det på riktigt. Då hade jag känslan av att 'nu börjar det'. Men nä.

Igår läste jag att det föds fler barn när det är fullmåne. Jag suger i mig varenda halmstrå som kan ge mig en ledtråd. Tog reda på att näste fullmåne inträffar den 19:e. Så nu tror jag att det börjar efter den 19:e. Onsdag alltså. Den som lever får se. Kanske gå sju varv runt en brunn vid midnatt också kan hjälpa.

Jag är i alla fall mycket tacksam över filmprenumerationen som min bror presentade mig med i julklapp. Det är något att syssla med i mitt nuvarande tillstånd. I vanliga fall har jag knappt tålamod att se klart en enda hel film, jag blir alldeles för rastlös. Nu skulle jag kunna genomleva en hel filmfestival tror jag.

Min vän E vill tyckte att vi skulle ses på söndag och ta en promenad. Det är ett tecken på att vi inte har setts på ett par veckor och att jag under den tiden har hunnit gå ner mig betydligt. Jag kan nämligen bara gå väldigt väldigt sakta nuförtiden, inte det vanliga promenadtempot, och jag kan inte föreställa mig att jag skulle kunna prata samtidigt.

71 kilo hos barnmorskan i onsdags. Rekord.

Vårpromenad vs vinterpromenad

Det blev aldrig av att montera ner sommaren på min balkong innan dödskylan tågade in i höstas och gjorde det omöjligt att ens sticka ut nosen genom balkongdörren. Nu samsas de solcellsdrivna sommarbollarna och sommarlyktan med istapparna.

Kylan har kommit tillbaks efter några dagar med behagliga temperaturer runt nollan. Så nu har promenaderna inte varit lika angenäma. Jag varvar med varma duschar. Det känns så bra att vara nyduschad i dessa dagar. Då känner jag mig mer redo för förlossningsstart. Mentalt förberedd för ett viktigt möte med någon man aldrig träffat förut. Det känns högtidligt och inför högtidliga saker vill man gärna genomgå förberedande ritualer, bland annat att duscha.

Och bebis studsar med huvudet på min bäckenbotten på promenaderna. Det gör den nog inte, men det känns så. Ilande, stickande, tung och lite skärande smärta. Studset varvas med en brännande känsla i ländryggen som kommer och går. Inte minst det gör att det är skönt att stå i en varm dusch en stund.

Ska kolla postlådan nu, hoppas på ny filmleverans för att fördriva eftermiddagen...

Confession time

Okej, jag måste erkänna. Att det möjligtvis förekommer ett visst mått av stenkastande i glashus här. Hyckleri till och med. Ovanstående bilder visar föremål i min ägo. Halsband och hoodie. Som är prydda med min hunds namn. Snäppet märkligare än att pryda sig med sina barns namn kanske vissa tycker :) So be it. Halsbandet har jag dessutom haft på mig mer eller mindre dagligen i ett och ett halvt års tid.

Jag försöker klura ut hur jag ska förklara detta med tanke på mitt dissande av barnnamn som attribut i mitt förra inlägg. Min hunds namn är så himla fint och är det grekiska ordet för "kärlek". Hade hon hetat nåt i stil med "Blixten", "Smulan" eller "Diddi" hade jag nog inte använt mig av hennes namn som smycke. Men nu står det ju faktiskt Kärlek på prylarna och det är ett koncept som jag kan stå för.

Sen funderar jag på om det på något sätt hade påverkat min självbild om mina egna föräldrar hade smyckat sig med mitt namn. Som om jag skulle vara någon slags idol för dom. Kanske hade jag fått hybris på kuppen. Eller hade jag bara känt mig mer älskad? För min hund gör det varken till eller från, hon är redan fast övertygad om att det är kring henne världen snurrar och den kärlek hon möjligtvis inte får, den kräver och tar hon :)

Jag har ju ännu inte nämnt hur jag känner för såna där namnskyltar i nummerplåtstil som folk har på sina barnvagnar...

Fler no-nos

Igår kom jag att tänka på fler saker jag inte vill göra som förälder. Jag brukar jobba så, i negationer. Tråkigt kanske men det funkar. Det är genom att komma på vad jag INTE vill göra som jag slutligen brukar komma fram till vad jag VILL göra. Det är kanske släkt med det där att jag tycker det funkar att alltid ställa in sig på det värsta. Mesta möjliga smärta, jobb och lidande. Då blir man sen bara lättad och glad när det sällan är så illa. Jag hör ju att det låter helnegativt men jag tycker att det bidrar till att göra mig till en mer positiv person. Att hela tiden tro att allt ska gå så himla bra och ständigt få små smällar här och där hade gjort mig heldeppo tror jag.

Något jag inte kommer göra som förälder är att tatuera in mitt barns namn på kroppen! Varför känner så många ett behov av att göra det? Räcker det inte att man älskar sitt barn och har det närmast sitt hjärta? Jag tycker det blir lite vulgärt att man måste ha det på display. Vem är det man vill bevisa något för?
Jag vet inte om det har att göra med tendensen att barn mer och mer blir accessoarer och attribut, en förlängning av det egna jaget och identiteten som ska visas upp i form kläder, prylar, smycken och tatueringar. Eller så är en tatuering ett substitut. Som att köpa dyra leksaker åt barnet för att döva ett dåligt samvete över att man inte hinner tillbringa så mycket tid med det som man borde. Är man kanske osäker på om man älskar sitt barn tillräckligt och tycker att man måste tatuera in namnet för att bevisa det?

Något som alltid får mig att börja fnissa är tanken på att mina föräldrar, 40-talister, skulle ha mitt och min brors namn intatuerade någonstans :) Jag tror aldrig ens dom skulle tänka tanken. Jag tror att för deras generation var barn inte en så stor grej. Det är naturligtvis alltid stort att få barn, kanske det största, men jag har inte känslan av att vi var i centrum och tog så stor plats på samma sätt som barn gör nuförtiden. Vi blev en del av deras liv och fick hänga med i det och på deras grejer, snarare än att deras liv avstannade och började kretsa bara kring oss.

I samma kategori som tatueringarna måste jag tyvärr placera namnhalsbanden, sorry. Dom där brickorna med sina barns namn som man ska ha runt halsen av någon anledning. Förr i tiden, på 80-talet, fanns det id-brickor med detaljerad personinfo som många bar, kanske ifall man skulle stupa i kalla kriget eller behöva en plötslig blodtransfusion. Men dagens namnbrickor är alltför fattiga på information för att fylla någon egentlig funktion. "Vilken Kevin är det du hör ihop med menar du?". Jag hoppas jag kommer komma ihåg mina barns namn så länge jag lever utan att ha dom inetsade på ett fysiskt föremål.

Nu ska jag gå och duscha så jag blir lite snällare. Sen ska jag skärskåda skeletten i garderoben.

Varmt i halsen

I morse kom den - halsbrännan. Jag antar att det är den. Jag har ALDRIG haft halsbränna förut. Men det är alldeles varmt i halsen och känns obehagligt som att jag ska kräkas. Och så hjälpte det med Gaviscon som morskan sa att jag skulle köpa. Enligt FASS så har Gaviscon hallon/vanilj/citronsmak... ???? Yeah right. Jag är extremt tacksam att Nordic Drugs inte bestämt sig för att tillverka glass också. Gaviscon smakar sur pappersmassa. Och kräkreflexen aktiveras vid intag.

Jag har fått en fin utförlig amningsrapport och amningstips i form av ett inlägg hos Bulan & Jag som svar på min undran om huruvida man kunde genomleva att amma i flera månader utan skador och men. Amning är belagt med nästan lika mycket skrämselpropaganda som förlossning. Varför är det så?

En annan fundering som uppstår när man läser spädbarnstips är det här med att lufta stjärten. Att man ska låta bebisen ligga utan blöja varje dag, helst i flera timmar. Var är den då undrar jag? Hur har man den utan blöja utan att det kommer kiss och bajs på alla inventarier, textilier samt i sänghalmen? Upplys en okunnig!

Dom gick ner

Dom blev smarrans, bollarna. Och illa mår jag. Jag är så TRÖTT. Ska det vara så här? Mina kaxiga Friskis & Svettis ambitioner är numera ett minne blott. Jag börjar nästan gråta av ångest när det börjar närma sig hundpromenad. Det är så jobbigt att röra sig så det liksom ringer i hela kroppen. Hur man ska orka gå igenom ett 48-timmars maratonlopp i det här skicket är för mig ett mysterium. Jag vill bara ligga i soffan och inte resa mig någonsin. Söv mig och plocka ut den.

I morgon är en annan dag

Men gud vilken usel dag hittills. Deppig, låg, inte utvilad, trött, matt, opigg, uppgiven, dränerad, helt totalt opeppad och osocial... Och för att toppa allt ett vansinnigt sug efter chokladglass som inte kan tillgodoses på grund av brist på pengar. Så nu har jag tillverkat något som jag inte gjort på många många år, nämligen chokladbollar. Ja, såna man rullar i pärlsocker och som barn gillar. Det var det i chokladväg som skafferi och kylskåp kunde åstadkomma. Jag öste i en extra dos kakao också för att få känna lite lycka. De står nu på kylning och jag är övertygad om att jag kommer äta mig illamående. Vad gör man inte.

Hur gör alla gravida som bor i länder utan choklad? Blir man kanske sugen på nåt annat då? Det kanske är så att choklad inte är ett så primärt behov som det kan tyckas utan nåt som sätter in när alla andra behov är stillade och man ändå känner sig missnöjd med nåt.

Dessutom såg jag en dålig film förut. "Benjamin Buttons otroliga liv". Den borde ha hetat "Benjamin Buttons otroligt tråkiga liv". Jag förstod inte alls syftet med filmen. Förutom kanske att vi behöver någon som tar hand om oss både vid födsel och död. Men allt däremellan var helt intetsägande och meningslöst. Men säkert var filmen bra för de inblandade make up artisternas CV. Plastigt nog känner jag mig mest mottaglig för romantiska dramer för ögonblicket. Och mycket tårar. Mer sånt.

Vädret är fult också.

Frigörande för vem?

Nu måste jag i all hast göra lite avbön angående videon jag länkade till i förra inlägget.. Hade inte detaljgranskat den ordentligt, bara lyssnat på låten men inser nu att jag gjorde fel som hoppdansade till den tidigare idag. På grund av att jag är begåvad med honkön skulle jag istället ha svankat i och runt sängen iförd underkläder och smekt lite på mig själv. Det där glada livsbejakande hoppandet var visst endast förunnat människor av hankön.

Oops.

Frigörande dans

Jag har glömt bort att lyssna på musik på sista tiden, förutom den icke-självvalda som strömmar ur P3, men idag kände jag suget och fick igång min partyspellista på Spotify. Det var lite förlösande. Jag fick också dansa jumpstyle till detta och hoppade så mycket jag orkade. Det går att hoppa i nionde månaden, åtminstone om man inte har foglossning.

Sen fick jag också se snyftfilm i form av P.S I Love You som landade i brevlådan idag och då lossnade lite andra isberg. Det var nog bra att få gå loss lite känslomässigt men nu känner jag mig ganska nedstämd.

Dagens danshit

Skitsnack och frustration

Jag drar mig för att skriva vissa saker. Av hänsyn till mig själv och av hänsyn till andra. Och för att jag verkligen föraktar skitsnack. Folk som har som sin livsglöd att kritisera och fördöma andra borde verkligen söka meningen med sina liv. Ska jag verkligen då snacka skit i ett publikt medium? Eller är det här faktiskt min dagbok där jag får skriva mina tankar vare sig de är fina eller fula?

Det är ju pappan igen. Jag blir så frustrerad och förbannad. Inte minst på mig själv för att jag haft det tveksamma omdömet att nästla in den här personen i mitt liv. Imorgon är det sista gången på föräldrakursen. Nu vet han inte om han hinner komma. Igen!!! Jag blir fan desperat. Då VILL man inte komma. Det är två timmar. Men det är mycket att göra på jobbet. Du har rätt enligt lag att vara borta från jobbet för föräldrautbildning säger jag. Det är inte alltid lagen funkar säger han. ??? Han har redan varit borta en gång, tänker han vara frånvarande hälften av gångerna så har han inte på min förlossning att göra känner jag och vill explodera av vansinne.

Och alltid strul. Han är så otroligt osmart och icke uppstyrd. Han tar inte ansvar! Ens för sitt eget liv. Inget omdöme överhuvudtaget. Han har aldrig pengar. Han flyttar och ordnar inte adressändring så räkningar hittar inte fram utan dyker upp långt senare i form av påminnelseavgifter och inkassokrav. Han köper bil utan att fråga säljaren om den är avställd eller inte och får tusentals kronor i trafikförsäkringsavgifter. Han har blivit vräkt från en lägenhet för att han inte betalade hyran. Han har massa skulder hos kronofogden som dras på hans lön vilket gör att hans pengar är slut ungefär den 5:e varje månad. Han har en hund som skulle behöva sjukvård men den är oförsäkrad så han har inte råd att ta den till veterinären. Hur han ska kunna betala för ett barn är för mig ett mysterium.

Antal kronor han har betalat hittills för bebis: 0
Antal kronor han har lånat av mig: 1000

Och ovanpå detta har han mage att handla en Iphone och sitter och pratar om att han vill ta flygcertifikat som kostar 25 000. För att det vore kul att ha.

Förutom att det är dåligt att prata skit om folk så är det ju också pinsamt för mig att tala om hur han är, eftersom det på någon nivå framställer mig som extremt osmart som överhuvudtaget har hängt med den här personen. Det ska tilläggas att jag i många fall inte vetat om hur otroligt oansvarigt han betett sig. Sen tycker en del av mig också synd om honom. För att han inte har något stöd och någon som hjälper honom. Jag kan också ha tomt i plånboken i slutet av månaden, i synnerhet nuförtiden, men jag har föräldrar som tittar till mig, frågar hur jag har det och sticker till mig en peng när det krisar. Det har inte han.

Men just nu är jag så otroligt trött på ups and downs och STRUL.

Lite om vädret och världsläget

Nu är det tö och takdropp och enligt min smak en förändring av klimatet i helt rätt riktning. Det känns som att hoppet har återvänt och jag kan vistas ute utan att riskera livet och köldskador. Det går att strosa behagligt och dra djupa andetag av sval luft och till och med gå utan mössa. Jag har inte varit ute utan mössa på månader! Det känns också som en befrielse om de milda vindarna skulle hålla i sig eftersom det i den här temperaturen faktiskt skulle vara möjligt att lufta både en hund och ett spädbarn samtidigt.

En biverkan av töandet är ett svårbemästrat väglag.  Bilvägar, gångvägar och trottoarer är täckta av bucklig is med vatten på som kan vara en oövervinnlig dödsfälla OM man inte som jag har fenomenala dubbar på skorna! Nytt trix för vintern och nåt jag verkligen rekommenderar. Sportiga är dom också och snäppet hippare än pensionärsvarianten inbillar jag mig. Utan dessa på skorna hade jag varit dödens lammunge redan nån gång under gårdagen. Jag är en snubbelfia. Nu tar jag mig fram som en liten bandvagn, med stadiga steg raskar jag över isen utan problem trots livslysten draghund i andra änden av kopplet. Skaffa dubbar, bästa investeringen om man ska sätta foten utanför dörren i vinterväglag, finns på en sportaffär nära dig.

 Bästa investeringen på länge

Efter att i fredags både ha kopplat ur airbagen ur bilen för dyra slantar och hyrt en bilbarnstol på sjukhuset så tror jag nu att allt fix ska vara fixat. Jag är i alla fall inte sugen på att fixa mer. Jag är sugen på att kolla på film och äta choklad. Jag känner inget behov av att "boa". Var lite inspirerad för tre månader sedan när jag blev arbetslös och satte igång med olika projekt med liv och lust. Nu känns det som min föräldraledighet borde vara slut snart och det snart är läge att gå tillbaks till jobbet. Jag är nog en smula uttråkad, ostimulerad och det här med väntans tider börjar kännas lite uttjatat nu. Jag tvivlar på att det nånsin kommer hända nåt annat än det här. Därför skulle jag vilja jobba istället.

Nu är det bara tid att tänka och våndas. Jag är åter inne i fasen där jag känner mig som en fullständig idiot som har fattat helt fel beslut och på så sätt förstört mitt liv. Så otroligt klantigt och värdelöst att jag hamnade här. Så känns det nu. Så nu får den gärna titta ut och vara så där VÄRD ALLT så jag får känna på den känslan ett tag också. Det skulle jag behöva.

Slemproppen

Slemproppen sitter på sin plats vad jag vet, så på den fronten intet nytt. Däremot har jag idag funderat på vilken illvillig människa som kom på en så otrevlig och närmast fientlig benämning som slempropp? Som den ju tycks heta i alla sammanhang, även i vårdsammanhang vad det verkar. Eller har den ett skönklingande latinskt namn också? Vänligen upplys mig! Kunde den åtminstone inte ha fått kallas "skyddshöljet" eller "gelébarriären" eller nästan vad som helst annat som man inte associerar med äckel och illamående?

Jag ser inte fram emot mötet med min. Åtminstone inte om den lever upp till sitt namn.

Ny bloggerska

Alexandra som lämnade en peppkommentar här under julhelgen och var på gång att starta blogg på ensam mamma-tema har nu kommit igång med skrivandet. Kolla in på Lillelivetochjag och heja på henne!

...hoppas det är okej att jag länkar till dig här A, annars får du höra av dig...

Lycka till!

Farhågor och fakta

Veckorna går fort fort, på måndag kommer redan vecka 39 stormande. Jag har spenderat lite tid med bebisens pappa efter att inte ha setts på några veckor. Som nämndes i förra inlägget är detta umgänge alltid lika deprimerande. Jag blir så frustrerad över allt han inte fattar. Och allt han borde fatta som vilken annan normal människa som helst hade fattat. Det är svårt att ens umgås några timmar eftersom vi inte gillar samma mat, samma tv-program, inte delar några intressen, har helt olika bakgrund och förkunskaper om vår omvärld och jag går i taket när han ger uttryck för värderingar som han tycker är självklara och jag tycker att det är värderingar som man självklart INTE har. Vi har inget att prata om och inte ens är han särskilt intresserad av graviditeten eller förlossningen som kanske skulle kunna vara något vi i alla fall har gemensamt. Det visar sig att han inte har koll på de mest basala förlossningsfakta trots en nästan färdig föräldrakurs. Jag blir så otroligt uppgiven och trött.

Hur det än är så säger han sig vara intresserad av sitt barn, hur det väl blir med detta återstår att se eftersom det brukar vara mer snack än verksamhet. Och intresset innan barnet har kommit har inte varit precis översvallande. Men det börjar skrämma mig att han till exempel skulle kunna hindra mig från att flytta, med hänvisning till sin umgängesrätt till barnet. Häromdagen sa jag att jag skulle vilja flytta härifrån och han sa "du flyttar ingenstans med mitt barn i alla fall". Jag tror med insikt i hans egen trasiga bakgrund att han ser bebis som en första äkta släkting att ha ett fast band till. Jag tycker med anledning bland annat av hans trasiga bakgrund och med vetskapen om att han är en föga ansvarstagande person som dessutom har fullt upp med sig själv att bebis i huvudsak ska vara med mig.

Jag börjar oroa mig för framtiden och det är väl inte vad jag behöver inför stundande förlossning och nu då man enligt instruktionerna bör VILA och samla krafter. Jag känner mig utsatt inför barnafödsel och orkar inte dra igång någon stor konflikt så här dagarna innan..

Något som känns jätteläskigt är också att hur gärna jag än vill så kanske inte tillvaron kommer kunna vara bara jag, barnet och de människor jag väljer in i vårt liv. Barnet är ju tyvärr också hans och barnet har släktingar som jag aldrig ens har träffat och som kanske skulle ha både viljan och rätten att träffa och umgås med vad jag tycker är MITT barn! Jag skulle vara livrädd för att lämna barnet till/hos någon i hans bekantskapskrets. Jag litar inte på hans omdöme ens i fem sekunder.

Nu målar jag fan på alla väggar som finns, jag vet. Bebis har inte ens kommit än. Det blir för stora och för många eventualiteter att ta hänsyn till. Jag ska försöka beta av svårigheter när de uppstår istället. Och nu fokusera på mig och bebis och förlossning.

Alla fel, inga rätt

Det finns verkligen inga förmildrande omständigheter kring att jag ska få ett barn med den här personen. Allt är FEL, in i minsta detalj. Just nu finns det inget som skrämmer mig mer eller gör mig mer nedslagen. Det känns som ett livstidsstraff. Och det skrämmer vad det gör med mig. Det känns som om jag måste bli avstängd för att hantera situationen.

Jag bara önskar att allt hade varit annorlunda.

Vecka 38 (37+4)

Sedan någon vecka tillbaks har jag börjat svälla upp. Det spänner i händer och fötter, pulserar i fingrar och tår och det känns som det är extra studs i trampdynorna. Hela benen känns svullna och ser också svullna ut. 71 kilo hos barnmorskan i går, jag skyller på vätskeansamling. Blev rekommenderad att ta till stödstrumporna men då det kräver en kraftansträngning i böjd ställning för att pressa på sig dessa mästare i elasticitet så fegar jag ur.

Det var två sjuksköterskestudenter med hos morskan igår, jag blev så nervös när dom satt och studerade mig i 45 minuter så nu kommer jag knappt ihåg vad vi pratade om. Vi skulle göra en sammanfattning av graviditeten och om jag hade särskilda önskemål inför förlossningen. Det kändes lite menlöst. Jag höll mig till fysiska upplevelser och fysiologiska fenomen. Jobbigt men hyfsat lindrigt kan man kanske sammanfatta det hela. Det är ett tillstånd som jag är jättetrött på just nu men jag kan absolut inte påstå att det har orsakat mig oöverstigligt lidande hittills. Den stora stressen har rört sig kring psykosocialt mående. Bebis/pappasamvaro eller inte och arbetslöshet och taskig ekonomisk situation.

Jättestarka önskemål inför förlossning har jag inte heller, eftersom jag inte kan veta hur jag kommer uppleva det eller hur det kommer kännas. Jag vill ha ett schysst bemötande i realtid, få stöd och hjälp och upplysningar om vilka möjligheter som finns just där och då. Det verkar himla dumt att ha hakat fast sig vid någon egen föreställning om hur det ska vara innan man ens kommit dit.

Jag vill att det ska hända nåt nu. Vill framåt och se hur det kan bli bortom det här tillståndet. Jag börjar känna mig tidvis knäpp, betänk att jag har gått här hemma i tre månader nu, tankeverksamheten har relativt ostört kunnat kretsa kring mig själv, graviditeten och förlossningen. Det vore härligt att få byta fokus.

 

Vad jag vill och inte vill

Man tänker ju lite på hur man inte vill bli och sånt man aldrig vill göra inom ramen för sitt nya uppdrag som moder. Från smått till stort. Och mer och mer kommer säkert dyka upp längs vägen.

Jag tänker inte ha mig själv med bebis som profilbild på Facebook. Med tanke på hur många som har det tycks det vara synnerligen svårt att avhålla sig ifrån men jag ska göra mitt yttersta. Och jag tänker inte skriva om mitt barn i vareviga statusuppdatering. Det kan ju tyckas vara en betydelselös grej men för mig har det att göra med att på något sätt separera sin egen identitet från den identitet man har som förälder. Jag är ju först och främst jag. Sen kanske jag har turen och förmånen att få ett barn också. Men det här med att så totalt identifiera sig med rollen som gravid/mamma är inget jag kan ta till mig. Inte som det känns just nu i alla fall. Dessutom är det sjukt tråkigt att läsa statusuppdateringar på Facebook om folks barn. Ingen annan bryr sig faktiskt i så stor utsträckning som man själv gör, även om man kanske anser att dom borde göra det.

Man ser det ofta på gravid/föräldraforum, massor av mammor och blivande mammor som verkar skapa sig en identitet just kring sin föräldraroll. De är superengagerade i sin graviditet och slänger sig gärna med förkortningar som BM, BF, VUL, UL, MF, SM och ÄL, till synes lyckliga över att få vara en del av denna exklusiva värld med eget språk och egen jargong som de sväljer med hull och hår. Jag känner inget behov av att läsa massor av gravidmagasin och handla alla rätta dyra bebisprylar. Eller läsa om trendiga mamas och deras förlossningar och deras välmående barn. Och jag vill inte känna nån sån press eller skapa massor av förväntningar kring hur man ska vara eller hur man ska snacka eller vilka grejer man måste shoppa. Jag vill vara jag som får ett barn, jag vill inte köpa en hel roll och en hel identitet som nån annan har skapat.

Nu kanske inte jag har haft en idyllisk graviditet på något sätt, i alla fall inte psykiskt, men jag har försökt lyssna inåt, känna efter vad som känns bra för mig och har tagit reda på det jag har undrat och det jag tycker att jag behöver veta. Så klart kommer jag sätta mitt barn före allt annat och så klart kommer barnet vara en integrerad del i mitt liv, men min identitet kommer också vara uppbyggd av andra roller än den som förälder.

På samma sätt vill jag inte förlora mig själv genom att förlora självdistansen. Jag hoppas jag alltid kan fortsätta se på tillvaron med humor. Jag tycker flera nya mammor jag känner har blivit så tråkiga och verkar ta sig själva på så himla stort allvar. Jag kan så klart inte veta hur mycket humor man har kvar när man inte har fått sova på tre dygn, inte duschat på fyra, brösten blöder och man oroar sig för ett spädbarns hälsa. Men jag hoppas att jag ska kunna klämma ur mig åtminstone nån ynka svarthumorironisk tanke för att inte gå under. Det känns som det skulle bli lättare då.

Hoppas jag blir en kool morsa. Om inte annat kan det ju vara intressant att ha på pränt för att läsa om nån månad hur jag tänkte inför. Och hur det blev sen.

Hej vecka 38

Inleder vecka 38 i ensam i ett hus mitt i ingenstans. De närmaste dagarna ska det snöa. Det känns lite utsatt. Jag är mörkrädd och förlossningsrädd. Passar hus och katt åt pappa som har rest bort några dagar. Katten är förvisso gullig om än ständigt hungrig och inte sen med att påtala detta och huset har jag ju bott i oändligt många gånger förut så egentligen är det bara förlossningsstart i kombination med ensam och insnöad som oroar mig ordentligt.

Min mamma är också bortrest, ännu längre bort, så händer det något nu har jag att förlita mig på utryckning av barnafadern som är kanske en och en halv timme bort eller av ambulans.. Så även om jag tycker bebis kan komma snart tycker jag nog att den inte behöver göra sig nån brådska de närmsta två dygnen.

Här finns i alla fall ett välfyllt kylskåp med både för- och efterrätter, ingredienser som möjliggör bakning samt även rimliga mängder choklad att intaga vid behov. Behov uppstår allt som oftast. Köpte chips härom veckan för att jag inte varit sugen på det på länge, men det var inte gott! Bebis vill ha choklad.

Igår laddade jag min pillerdoserare som jag har ärvt av min mormor. Jag missbrukar så många tabletter så innan jag fann den i hennes källare var det ett elände att ta fram alla burkarna ur skåpet flera gånger per dag och peta i mig ett piller av varje sort. Jag försöker intala mig att pillerdoserare är lite retrohippt och inte alls belagt med pensionärsvarning. Nu dealar jag enkelt upp för två veckor åt gången, det är vad som ryms. Så igår slog mig tanken att innan jag knaprat upp den här laddningen piller kanske bebis har kommit?! Det känns extremt spännande och sjukt läskigt. Jag är nervös som inför ett stort framträdande eller ett drastiskt karriärbyte. En stor prestation förenat med nya krav, ny roll.

Nedräkning?

Den jättehungriga katten

Nyårsdagen

Det verkar som att det folk gör på nyårsdagen är att se på teve, beställa pizza och promenera. Framförallt promenera. Det var nästan trafikstockning på gångvägarna när jag och voffsan var ute nyss. Hade med mig nya kameran ut på luftning för första gången och tog lite testbilder. Såg också några pizzabudsbilar ute på uppdrag och att folk ser på teve har jag läst på Facebook minsann.

Tolvslaget tillbringades i hemmets vrå. Mådde sådär. Fick hjärtklappning som höll i sig i 8 minuter tidigare under kvällen. Så länge har jag aldrig haft hjärtklappning förut. Brukar vara som mest 2-3 minuter. Jag trodde jag skulle dö och hade nästan sjukvårdsupplysningen på tråden när det smällde till nånstans i kroppen och klappningen slutade. Sen blev jag jättetrött och hade ont i huvet. Tror jag somnade innan sista raketen hade avfyrats.

Natten var dålig och vaknade efter några timmar och det kändes konstigt i hjärtat. Fick ångest och panikkänslor av att ligga ner och var för trött och yr för att sitta. Somnade till slut om framför teven. Mådde lite bättre nästa gång jag vaknade. Stress och oro är inte bra för mig nu märker jag. Och jag längtar efter mina riktiga hjärtmediciner, inte graviditetsvarianten som jag bara mår dåligt av.

Har också googlat de där konstiga brännande ryggsmärtorna långt ner i korsryggen som kommer i perioder när jag sitter, går står eller ligger och tror nu att det kan vara förvärkar. Ibland går de runt till magen också. Jag gillar det. Jag vill att det ska hända grejer nu. Nu när det är rätt sida nyår har jag inga önskemål om att fortsätta vara gravid särskilt länge till. Idag har jag även haft diarré vilket gav mig ytterligare förhoppningar om att det ska hända nåt :) Det här måste vara ett av få tillfällen då man känner sig lite upprymd av smärta och diarré...

Nyårsdagspromenad i värmande sol och nästan plusgrader