Åter!

Nu ska jag försöka leta mig tillbaks till bloggvärlden! Alfons är nu nio dagar och jag är tröttare än nånsin. Det sämsta med att fuska med långa pauser är att det brukar finnas mycket att ta igen. Jag kommer inte göra ett jätteinlägg med ALLT som har hänt, hela förlossningsförloppet etc. Det får komma i små fragment när det känns aktuellt och relevant. Men man får så klart fråga om det är nåt särskilt man undrar.

Under de här dagarna har jag lärt mig att byta blöjor, att amma och att trotsa extrem trötthet. Jag har också börjat tycka det är väldigt mysigt att ha en bebis. Han är ett heltidsintresse. Jag kan betrakta honom outtröttligt i timmar. Det är jättemysigt att somna bredvid honom. Han är gullig hela tiden till och med när han kräks och hans pyttelilla mun är riktigt söt när den gapar och skriker på skötbordet. Jag antar att jag ännu inte nått trötthetens yttersta gränsland när jag kan känna så.

Jag har lämnat lägenheten bara vid ett fåtal tillfällen under de här dagarna. För mig som är van vid timmar av promenerande varje dag känns det smått klaustrofobiskt. Ännu mer klaustrofobiskt blev det när pappan efter förlossningen plötsligt annonserade att han skulle vara hemma med Alfons i tio dagar. Jag var helt oförberedd på detta. Det är väl på något sätt det jag har eftersträvat under hela den här tiden, att Alfons skulle få ett band till sin pappa. Men när det är påfrestande att umgås med pappan i några timmar så känns tio dagar som själva definitionen av outhärdligt. Jag blir spänd, stressad, superirriterad men avstängd för att orka. Amningen började strula efter en knapp vecka och jag är nästan säker på att det var av stress. Pappan har heller inte varit speciellt engagerad i eller intresserad av sitt barn under de här dagarna. Men jag ska inte gnälla för rent praktiskt har det på vissa plan underlättat. Någon har kunnat hjälpa till med nödvändiga göromål.

Man blir otroligt låst av amning! Det hade jag inte fattat. Alfons vill ha bröst hela tiden. Flera gånger i timmen. Jag har fått gå på toa med honom vid bröstet. Jag har suttit timme ut och timme in i soffan med först ammande sedan sovande bebis. Försöker man lägga honom ifrån sig blir han orolig och så får man börja om. Så det är lika bra att sitta där och se honom sova och vänta på att han ska vilja amma igen.

Det här är absolut inte att betraktas som klagande utan endast som dryftande. För att allt är NYTT. Jag är så himla glad att jag har honom här hos mig. Han hade fortfarande kunnat ligga kvar i magen och jag hade inte fått träffa honom än. Jag hade inte velat vänta på honom ännu längre. Det är så roligt att han finns!

...och jättetack för alla fina kommentarer och gratulationer! Det värmer!

Alfons har lekt Exorcisten och klöst sig själv i ansiktet. Sen kom jag på att jag skulle fila. Dessförinnan råkade jag klippa honom lite i tumskinnet med nagelsaxen. Förtvivlan, mest hos modern. Sen köptes det nagelfilar.