Sedan någon vecka tillbaks har jag börjat svälla upp. Det spänner i händer och fötter, pulserar i fingrar och tår och det känns som det är extra studs i trampdynorna. Hela benen känns svullna och ser också svullna ut. 71 kilo hos barnmorskan i går, jag skyller på vätskeansamling. Blev rekommenderad att ta till stödstrumporna men då det kräver en kraftansträngning i böjd ställning för att pressa på sig dessa mästare i elasticitet så fegar jag ur.
Det var två sjuksköterskestudenter med hos morskan igår, jag blev så nervös när dom satt och studerade mig i 45 minuter så nu kommer jag knappt ihåg vad vi pratade om. Vi skulle göra en sammanfattning av graviditeten och om jag hade särskilda önskemål inför förlossningen. Det kändes lite menlöst. Jag höll mig till fysiska upplevelser och fysiologiska fenomen. Jobbigt men hyfsat lindrigt kan man kanske sammanfatta det hela. Det är ett tillstånd som jag är jättetrött på just nu men jag kan absolut inte påstå att det har orsakat mig oöverstigligt lidande hittills. Den stora stressen har rört sig kring psykosocialt mående. Bebis/pappasamvaro eller inte och arbetslöshet och taskig ekonomisk situation.
Jättestarka önskemål inför förlossning har jag inte heller, eftersom jag inte kan veta hur jag kommer uppleva det eller hur det kommer kännas. Jag vill ha ett schysst bemötande i realtid, få stöd och hjälp och upplysningar om vilka möjligheter som finns just där och då. Det verkar himla dumt att ha hakat fast sig vid någon egen föreställning om hur det ska vara innan man ens kommit dit.
Jag vill att det ska hända nåt nu. Vill framåt och se hur det kan bli bortom det här tillståndet. Jag börjar känna mig tidvis knäpp, betänk att jag har gått här hemma i tre månader nu, tankeverksamheten har relativt ostört kunnat kretsa kring mig själv, graviditeten och förlossningen. Det vore härligt att få byta fokus.
åh kära du,
SvaraRaderajag hoppas att din lilla bebis inte tittar ut en dag för sent. håll ut! du får försöka se det som slutet på världens längsta träningspass. Eller förresten, det där låter ju bara som idioti. Försök stå ut, kolla på bra filmen ( mr nobody rekommenderas) och be någon du tycker om ge dig lite massage. Jag skrev till dig för en tid sedan men lämnade aldrig min blogg adress. Nu har den kommit igång lite på halvfart men är ganska torftig hitills, precis som livet känns just nu. Det goda med det onda. Gå in och läs om min vardag om du vill. hälsn.Alexandra
Hejhej!!
SvaraRaderaVad roligt att du kommit igång med bloggen, det verkar som om du har/har haft det lite jobbigt.. Det brukar kännas bättre att skriva om frustrationer och tankar, hoppas det funkar för dig! Ska följa dig och håller tummarna för dig!
Jag fick faktiskt en provprenumeration på lovefilm.se i julklapp så nu dimper det ner hyrfilmer i min brevlåda i samma takt jag hinner titta på dom, så jag hoppas kunna hinna med lite sofftid så här veckorna strax innan...
Jag länkar till din blogg i ett inlägg här ovanför, hoppas det är okej för dig annars får du höra av dig så tar jag bort!
Kram!