Confession time

Okej, jag måste erkänna. Att det möjligtvis förekommer ett visst mått av stenkastande i glashus här. Hyckleri till och med. Ovanstående bilder visar föremål i min ägo. Halsband och hoodie. Som är prydda med min hunds namn. Snäppet märkligare än att pryda sig med sina barns namn kanske vissa tycker :) So be it. Halsbandet har jag dessutom haft på mig mer eller mindre dagligen i ett och ett halvt års tid.

Jag försöker klura ut hur jag ska förklara detta med tanke på mitt dissande av barnnamn som attribut i mitt förra inlägg. Min hunds namn är så himla fint och är det grekiska ordet för "kärlek". Hade hon hetat nåt i stil med "Blixten", "Smulan" eller "Diddi" hade jag nog inte använt mig av hennes namn som smycke. Men nu står det ju faktiskt Kärlek på prylarna och det är ett koncept som jag kan stå för.

Sen funderar jag på om det på något sätt hade påverkat min självbild om mina egna föräldrar hade smyckat sig med mitt namn. Som om jag skulle vara någon slags idol för dom. Kanske hade jag fått hybris på kuppen. Eller hade jag bara känt mig mer älskad? För min hund gör det varken till eller från, hon är redan fast övertygad om att det är kring henne världen snurrar och den kärlek hon möjligtvis inte får, den kräver och tar hon :)

Jag har ju ännu inte nämnt hur jag känner för såna där namnskyltar i nummerplåtstil som folk har på sina barnvagnar...