fredag 31 december 2010
Vårvärme
Termometern på min balkong visar just nu fyra PLUSGRADER sisådär en halvtimme innan tolvslaget. Heja nya året om det ska fortsätta på det här lovande viset!
Vecka 37
Last magbild of the year. Vecka 37 (36+5). Nu börjar den kännas stor på riktigt. Inte bara jag utan själva bebis börjar kännas väldigt skrymmande. Hemska tanke.
Förkyld förkyld hela tiden. Näsan rinner och är täppt samtidigt. Sabbade slemhinnor. Från och med nu har händer och fötter börjat kännas svullna också. Vaknar flera gånger per natt. Inte vaknar till och halvsovande rumlar in i nästa dröm, utan vaknar och är klarvaken som mitt på dagen. Tar ett tag att gå ner sig igen efter ett sånt uppvaknande.
Vill inte erkänna det men jag börjar få lite lite ont i ryggen också.
2011 ska bli godaste året på länge. Det får vara dags för nåt nytt nu.
torsdag 30 december 2010
Tungt
Idag känns det som jag väger tusen kilo. Ååååh vad det är ansträngande allting! Resa sig, sätta sig, röra sig för att inte tala om att böja sig. Och ALLT tappar jag på golvet. Så jag måste böja mig och ta upp.
Hade tänkt träna i förmiddags men orkade bara inte ta mig iväg. Jag var för tung för att resa mig ur soffan. Ändå vägde jag "bara" 70,1 kg hos barnmorskan häromdagen. Alltså 2 hekto mindre än innan jul. I alla fall stannade jag hemma och gjorde lite coreövningar och hantellyft framför teven istället. Och i kombination med tre långsamt vaggande men hyfsat långa hundpromenader känns det som att jag uträttad storartade hjältedåd idag. Nu vill jag BARA att bebis ska komma ut. Så allt kan bli som vanligt. (haha)
Jag har spekulerat i vad som är jobbigast, att ha bebisen inuti eller utanpå kroppen. Båda alternativen verkar ha både för och nackdelar. I magen kan ingen höra den skrika, det är ju en fördel. Den behöver heller ingen tillsyn eller passning, inte bytas blöjor och matas. När den väl har kommit ut måste den stora fördelen vara att man kan börja bli normal i kroppen igen. Normal blodvolym, ingen nästäppa, ingen extra tyngd i magen, slippa bli andfådd bara av att föra ett vanligt samtal. Just nu verkar lösningen att den ska komma ut ur min kropp väldigt tilltalande. Det är väl så naturen har klurat ut att man ska känna kan jag tro.
Var tvungen att ta mig samman och samla krafterna för att fixa tvätten. Det var också väldigt jobbigt. Tvättstugan är i nästa hus och jag måste gå ut utomhus och in två portar bort för att komma dit. Jag försöker tänka att jag hade kunnat bo nån annanstans i världen och haft flera kilometer till rinnande vatten och varit tvungen att traska dit flera gånger dagligen för att tvätta och hämta dricksvatten och varit gravid med mitt åttonde barn och knappt haft något att äta. Det hjälper så där. Jag hade säkert inte behövt traska i femton minusar och riskerat att halka och slå mig fördärvad för varje steg.
I ett annat liv önskar jag mig att kunna ha en tvättmaskin i mitt hem. Tvättstugor är faktiskt inte värdigt. Jag hatar att städa andras ludd och att hitta främmande människors hår bland mina underkläder.
Två ansträngande saker kvar idag: diska och ytterligare en djurpromenad. Få se om jag överlever.
Hade tänkt träna i förmiddags men orkade bara inte ta mig iväg. Jag var för tung för att resa mig ur soffan. Ändå vägde jag "bara" 70,1 kg hos barnmorskan häromdagen. Alltså 2 hekto mindre än innan jul. I alla fall stannade jag hemma och gjorde lite coreövningar och hantellyft framför teven istället. Och i kombination med tre långsamt vaggande men hyfsat långa hundpromenader känns det som att jag uträttad storartade hjältedåd idag. Nu vill jag BARA att bebis ska komma ut. Så allt kan bli som vanligt. (haha)
Jag har spekulerat i vad som är jobbigast, att ha bebisen inuti eller utanpå kroppen. Båda alternativen verkar ha både för och nackdelar. I magen kan ingen höra den skrika, det är ju en fördel. Den behöver heller ingen tillsyn eller passning, inte bytas blöjor och matas. När den väl har kommit ut måste den stora fördelen vara att man kan börja bli normal i kroppen igen. Normal blodvolym, ingen nästäppa, ingen extra tyngd i magen, slippa bli andfådd bara av att föra ett vanligt samtal. Just nu verkar lösningen att den ska komma ut ur min kropp väldigt tilltalande. Det är väl så naturen har klurat ut att man ska känna kan jag tro.
Var tvungen att ta mig samman och samla krafterna för att fixa tvätten. Det var också väldigt jobbigt. Tvättstugan är i nästa hus och jag måste gå ut utomhus och in två portar bort för att komma dit. Jag försöker tänka att jag hade kunnat bo nån annanstans i världen och haft flera kilometer till rinnande vatten och varit tvungen att traska dit flera gånger dagligen för att tvätta och hämta dricksvatten och varit gravid med mitt åttonde barn och knappt haft något att äta. Det hjälper så där. Jag hade säkert inte behövt traska i femton minusar och riskerat att halka och slå mig fördärvad för varje steg.
I ett annat liv önskar jag mig att kunna ha en tvättmaskin i mitt hem. Tvättstugor är faktiskt inte värdigt. Jag hatar att städa andras ludd och att hitta främmande människors hår bland mina underkläder.
Två ansträngande saker kvar idag: diska och ytterligare en djurpromenad. Få se om jag överlever.
onsdag 29 december 2010
Dröm
Kom nyss ur en dröm. Det var den mest levande jag har haft om bebis. Den var född, nyfödd, och jag var i någon slags biograffoajé. Sådär surrealistiskt och samtidigt helt normalt som det kan vara i drömmar. Bioföreställning pågick och folk i bakgrunden. Bebis var naken och hade fem fingrar och tår och var varm och mjuk. Jag tyckte om den! Jag skulle amma den för första gången. Det var helt okej men svårt. Den ville inte ligga så där längs med min mage som dom ska utan ville vara vriden ut från min kropp. Med var också min förra sambo, alltså inte bebisens pappa, som hjälpte att sköta och lägga rätt. Han hjälpte också till sen när vi skulle sätta på bebis en blöja för första gången. Krångel med blöjan men det gick bra till slut. I drömmen var allt mysigt och varmt och bebis var fin.
Jag ville bara fortsätta sova och tryckte till och med på snoozeknappen. Jag snoozar ALDRIG. Till slut var jag tvungen att gå upp, har dejt med barnmorskan om en liten stund...
Jag ville bara fortsätta sova och tryckte till och med på snoozeknappen. Jag snoozar ALDRIG. Till slut var jag tvungen att gå upp, har dejt med barnmorskan om en liten stund...
tisdag 28 december 2010
Favoritprodukter på Apoteket
Om man börjar fråga sina vänner och bekanta märker man snart att det verkar vara hyfsat vanligt att knarka Apotekets receptfria produkter. Alla har nån favvoprodukt i sortimentet som man använder mer eller mindre enligt föreskrifterna. Och ofta lite i hemlighet. Det är inte så vanligt att man går shoppingrunda på Apoteket med sina vänner.
Som ogravid missbrukar jag Treo. Förr gick det att köpa rören i fempack som jag köpte titt som tätt. Alltid med en betryggande känsla av att ha gjort en mycket bra investering. På sistone har jag bara hittat det i trepack. Man får hålla till godo med det lilla. Treo är bra mot allt; trötthet, nedstämdhet, tristess, baksmälla och till och med huvudvärk. Inte sällan har jag inlett dagen med två Treo i ett glas. Bara för att komma igång när det känts lite segt. Det känns tryggt och nästan lite glamouröst att sitta där med Treoglaset och veta att det snart kickar in och dagen inom kort kommer kännas rejält mycket bättre. Treo är det nya kokain.
Nu gillar ju inte embryon och bebisar i magar Treo nåt vidare och paracetamoltabletter förmår inte förmedla den där allt-ordnar-sig känslan på alls samma sätt. Så som gravid har min relation till värktabletter svalnat betydligt. Dessutom har jag ju nästan aldrig ont nånstans. Migränen har varit nästan utplånad under snart nio månaders tid. Tack för det.
Jag har fått skaffa nya vänner på Apoteket. En heter Otrivin. Otrivin handlar jag numera på olika apotek varje gång sedan en anställd i kassan tittade strängt på mig och magen och sa "du vet väl att man bara får använda det här i max tio dagar". Ja, jag vet. Och jag är egentligen ingen nässpraystjej. Annars. Nästäppan kom väl i vecka åtta typ, men jag lärde mig leva med den. Tills för cirka två månader sedan när jag blev förkyld och snuvig och det inte gick att andas alls, särskilt inte på nätterna. Och är man redan kroniskt andfådd, har tryck på lungorna, blodtrycksfall och svårt att syresätta sig så får man lätt panik när det inte går att andas genom näsan. Alls.
Då fick Otrivin agera räddande ängel. Sedan fick jag ytterligare en superförkylning som sitter i än och Otrivin hänger med. Ovärderligt. Tips för avvänjning mottages dock tacksamt då jag har för avsikt att pimpa mina slemhinnor till nyskick bara bejbi kommer ut. Som gravid gråter man också betydligt oftare än annars. I mitt fall både av hormoner och misär. Då kan Otrivin också göra en välkommen insats.
Som ogravid missbrukar jag Treo. Förr gick det att köpa rören i fempack som jag köpte titt som tätt. Alltid med en betryggande känsla av att ha gjort en mycket bra investering. På sistone har jag bara hittat det i trepack. Man får hålla till godo med det lilla. Treo är bra mot allt; trötthet, nedstämdhet, tristess, baksmälla och till och med huvudvärk. Inte sällan har jag inlett dagen med två Treo i ett glas. Bara för att komma igång när det känts lite segt. Det känns tryggt och nästan lite glamouröst att sitta där med Treoglaset och veta att det snart kickar in och dagen inom kort kommer kännas rejält mycket bättre. Treo är det nya kokain.
Jag har fått skaffa nya vänner på Apoteket. En heter Otrivin. Otrivin handlar jag numera på olika apotek varje gång sedan en anställd i kassan tittade strängt på mig och magen och sa "du vet väl att man bara får använda det här i max tio dagar". Ja, jag vet. Och jag är egentligen ingen nässpraystjej. Annars. Nästäppan kom väl i vecka åtta typ, men jag lärde mig leva med den. Tills för cirka två månader sedan när jag blev förkyld och snuvig och det inte gick att andas alls, särskilt inte på nätterna. Och är man redan kroniskt andfådd, har tryck på lungorna, blodtrycksfall och svårt att syresätta sig så får man lätt panik när det inte går att andas genom näsan. Alls.
Då fick Otrivin agera räddande ängel. Sedan fick jag ytterligare en superförkylning som sitter i än och Otrivin hänger med. Ovärderligt. Tips för avvänjning mottages dock tacksamt då jag har för avsikt att pimpa mina slemhinnor till nyskick bara bejbi kommer ut. Som gravid gråter man också betydligt oftare än annars. I mitt fall både av hormoner och misär. Då kan Otrivin också göra en välkommen insats.
En annan god vän är Mr X. Ökad blodvolym och svullna slemhinnor framträder tyvärr inte bara högt upp på kroppen i höjd med näsan. Xyloproct kan variera väldigt i pris mellan olika avreglerade apotek har jag märkt så det handlar jag alltid på samma apotek. Ingen har vågat knysta nåt om maximal användningstid. Och jag handlar det lyckligt och ohämmat trots att de har det i kylskåp bakom kassan och man måste be om det. Nästan lika tryggt som Treo att ha hemma i skåpet. In case of emergency. Både salva och suppositorier rekommenderas å det varmaste.
En produkt som däremot förtjänar en fet dissning är den totalt dysfunktionella nässprayen Renässans. Den ska vara "snäll" mot näsan och kunna användas under obegränsad tid och vara bra för gravida. Tyvärr är den också bra för nästäppan. FÖR nästäppan. Och inte snäll alls mot den som HAR nästäppan. Jag trodde det var en sån där skämtartikel från Buttericks när jag testade den, det gjorde skitont och var som att få en kallsup i Döda Havet. Fullt med salt och näsan bara rann och rann. Den är hyperton, det vill säga har högre salthalt än kroppen och ska därigenom dra ur vätska ur cellerna och därmed svälla av de svullna slemhinnorna. Det funkade INTE på mig. Och har man sprutat den där lösningen i näsan en gång vill man inte göra om det.
Så. Det var mina favoritprodukter och en varning. Eventuella apoteksanställda som läser det här kan ju höra av sig så kan ni få mitt kontonummer för reklamarvode. Det vore mycket välkommet.
måndag 27 december 2010
Somliga dagar
är det svårare att se bortom snåren. Andra dagar känns det som att inget bekymmer är för stort och att jag kan klara vad som helst. Idag har det varit en sån där somlig dag. Kanske en krasch efter julhelgen. Klapparna är öppnade och glittret i granen glittrar inte lika förtrollande och hoppingivande längre. Kvarstår gör faktum och verkligheten. Och somliga dagar vill man bara ligga under ett täcke och blunda för faktum och verklighet.
Jag minns knappt hur dagen har förflutit, har känt mig närmast apatisk. Jag vet att om jag får möjlighet att göra om det här, att gå igenom en graviditet en gång till, så vill jag göra det på ett annorlunda sätt. Det kommer bli bra det här också, och jättestort och vackert och omvälvande på alla sätt. Men jag önskar så att jag hade kunnat känna gemenskap, glädje och tillförsikt inför framtiden med en barnafader som jag faktiskt skulle vilja leva med. Har varit så ledsen idag när jag tänkt på allt som hade kunnat vara annorlunda.
Jag har lärt mig att det inte alltid blir som man tänkt sig, trots att man anser sig vara en genomtänkt person. Men jag hoppas verkligen att jag får göra hela det här projektet igen, och då tillsammans med en annan vuxen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att få vara gravid i 40 veckor och ha ett helt annat känslospektrum aktiverat. Firande, kalasande, ompysslande, mys, gemensamt framtidsplanerande, ekonomisk trygghet, delat ansvarstagande och massa annat fint. Jag vet att jag idylliserar och romantiserar nu, bara för att läget just nu känns allt annat än idylliskt.
Alla dagar är som tur är inte somliga dagar och jag vet att det kommer bättre dagar...
Jag minns knappt hur dagen har förflutit, har känt mig närmast apatisk. Jag vet att om jag får möjlighet att göra om det här, att gå igenom en graviditet en gång till, så vill jag göra det på ett annorlunda sätt. Det kommer bli bra det här också, och jättestort och vackert och omvälvande på alla sätt. Men jag önskar så att jag hade kunnat känna gemenskap, glädje och tillförsikt inför framtiden med en barnafader som jag faktiskt skulle vilja leva med. Har varit så ledsen idag när jag tänkt på allt som hade kunnat vara annorlunda.
Jag har lärt mig att det inte alltid blir som man tänkt sig, trots att man anser sig vara en genomtänkt person. Men jag hoppas verkligen att jag får göra hela det här projektet igen, och då tillsammans med en annan vuxen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att få vara gravid i 40 veckor och ha ett helt annat känslospektrum aktiverat. Firande, kalasande, ompysslande, mys, gemensamt framtidsplanerande, ekonomisk trygghet, delat ansvarstagande och massa annat fint. Jag vet att jag idylliserar och romantiserar nu, bara för att läget just nu känns allt annat än idylliskt.
Alla dagar är som tur är inte somliga dagar och jag vet att det kommer bättre dagar...
söndag 26 december 2010
Slutet av vecka 36
Får väl i rent dokumentärt syfte smälla till med en bild innan vecka 36 är alldeles till ända. Den är från i morse så ingen julmat har hunnit expandera kaggen ytterligare. Det är jobbigt att vara tjocksmock, men faktiskt inte SÅ hysteriskt jobbigt ännu. Jag antar att jag har haft en himla tur.
Men jag längtar efter att kunna ligga på mage. Och sitta bekvämt utan att det bränner i magmusklerna och utan att bli andfådd. Längtar efter min varma vinterjacka, har just nu en fodrad skaljacka i mammamodell som inte har så mycket att sätta emot när det är 22 vintergrader. Jag längtar efter att kunna böja mig obehindrat och kunna knyta skorna utan att nästan börja gråta. Jag känner mig i alla fall väldigt motiverad att aldrig konstant gå runt med 15 kilos övervikt när jag inte måste, för vilket otroligt merarbete och vilken oerhörd fysisk påfrestning helt i onödan! Nu återstår bara att se hur kroppen själv vill vara efteråt, efter genomgången pärs :)
Julklappar
Julklapp 1:
Jag fick just finaste julklappen från läsaren Alexandra. Hennes fina kommentar följer här nedan:
kära fröken märkvärdig. Jag har nu läst hela din blogg, från början fram till sista inlägg. Det är läskigt och befriande hur mycket jag känner igen mig.Du ger mig inspiration, bekräftelse på att det finns fler som är i liknande sits och sist men störst av allt: mod.Jag låg igår i min lillebrors säng( åkt hem till familjen över jul) och kände mig ganska miserabel efter en kylig ton från mitt kommande barns pappa( iallafall biologisk sådan, en pappa är väl trots allt en uppgift och omtanke?). Efter att ha läst igenom halva din blogg fick jag nån form av vredeskänsla blandat med stolthet. Vi kan fixa det. Inte ensamma, men med hjälp av eget sunt förnuft, andra kvinnor som gjort samma val som kan visa sin vardag och förhoppningsvis en familj som stället upp. Tack som fan rent ut sagt för att du har denna bloggen. Jag tänker starta en egen, hoppas att du kommer finna lika mycket inspiration som jag finner i din. // Alexandra
Jag blir så glad och rörd över att bloggen har varit till nytta för någon, att vi är många i samma situation som kan ge stöd åt varandra bara genom något så enkelt som att dela med sig av egna erfarenheter och upplevelser. Ibland är det allt som behövs för att orka vidare i vardagen. Att veta att man inte är ensam. Jag vill tacka Alexandra och alla fina bloggerskor vars bloggar har gett och ger mig tro på mig själv och hela det här ensam förälderkonceptet som ibland känns så stort att det nästan svindlar. Då ger det lugn att se att det faktiskt går. Jättebra.
Hoppas Alexandra hör av sig med sin bloggadress så småningom, you go girl!
Julklapp 2:
Min gulliga familj hade skramlat ihop till en mycket ståtlig systemkamera som låg i mitt enda paket under granen! Alldeles sprillans ny och senaste modellen och jag förstår att meningen är att jag ska kunna dokumentera barnbarnets/syskonbarnets utveckling på bästa sätt. Finns filmfunktion och allt. Jag är mycket tacksam för fina klappen och fick också lite prestationsångest. Dom förväntar sig faktiskt att jag ska lyckas leverera en ny släkting till dom! Fixar jag verkligen det? I morgon inleds vecka 37 och jag har nog inte insett att förlossningen är SÅ nära. Är det verkligen jag som ska klara av det där? Nu snart? Jag tycker att jag borde känna mig så HIMLA annorlunda. Men det gör jag inte, jag känner mig som vanligt. Inga Hulken-muskler, inga andra superhjälteattribut heller. Bara 15 kilo tyngre och med svullen buk.
Framöver ska det förhoppningsvis bli lite mindre av skabbiga mobilfoton och lite mer riktiga foton här på bloggen. Ska bara läsa instruktionsboken först, hehe.
Jag fick just finaste julklappen från läsaren Alexandra. Hennes fina kommentar följer här nedan:
kära fröken märkvärdig. Jag har nu läst hela din blogg, från början fram till sista inlägg. Det är läskigt och befriande hur mycket jag känner igen mig.Du ger mig inspiration, bekräftelse på att det finns fler som är i liknande sits och sist men störst av allt: mod.Jag låg igår i min lillebrors säng( åkt hem till familjen över jul) och kände mig ganska miserabel efter en kylig ton från mitt kommande barns pappa( iallafall biologisk sådan, en pappa är väl trots allt en uppgift och omtanke?). Efter att ha läst igenom halva din blogg fick jag nån form av vredeskänsla blandat med stolthet. Vi kan fixa det. Inte ensamma, men med hjälp av eget sunt förnuft, andra kvinnor som gjort samma val som kan visa sin vardag och förhoppningsvis en familj som stället upp. Tack som fan rent ut sagt för att du har denna bloggen. Jag tänker starta en egen, hoppas att du kommer finna lika mycket inspiration som jag finner i din. // Alexandra
Jag blir så glad och rörd över att bloggen har varit till nytta för någon, att vi är många i samma situation som kan ge stöd åt varandra bara genom något så enkelt som att dela med sig av egna erfarenheter och upplevelser. Ibland är det allt som behövs för att orka vidare i vardagen. Att veta att man inte är ensam. Jag vill tacka Alexandra och alla fina bloggerskor vars bloggar har gett och ger mig tro på mig själv och hela det här ensam förälderkonceptet som ibland känns så stort att det nästan svindlar. Då ger det lugn att se att det faktiskt går. Jättebra.
Hoppas Alexandra hör av sig med sin bloggadress så småningom, you go girl!
Julklapp 2:
Min gulliga familj hade skramlat ihop till en mycket ståtlig systemkamera som låg i mitt enda paket under granen! Alldeles sprillans ny och senaste modellen och jag förstår att meningen är att jag ska kunna dokumentera barnbarnets/syskonbarnets utveckling på bästa sätt. Finns filmfunktion och allt. Jag är mycket tacksam för fina klappen och fick också lite prestationsångest. Dom förväntar sig faktiskt att jag ska lyckas leverera en ny släkting till dom! Fixar jag verkligen det? I morgon inleds vecka 37 och jag har nog inte insett att förlossningen är SÅ nära. Är det verkligen jag som ska klara av det där? Nu snart? Jag tycker att jag borde känna mig så HIMLA annorlunda. Men det gör jag inte, jag känner mig som vanligt. Inga Hulken-muskler, inga andra superhjälteattribut heller. Bara 15 kilo tyngre och med svullen buk.
Framöver ska det förhoppningsvis bli lite mindre av skabbiga mobilfoton och lite mer riktiga foton här på bloggen. Ska bara läsa instruktionsboken först, hehe.
fredag 24 december 2010
Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar
Det är därför jag bloggar nitiskt på självaste julafton. Det gläder mig att den här dagens besökarantal på bloggen hittills är rekordlågt. Förhoppningsvis ägnas tid åt andra typer av umgänge. Kan ju förvisso vara påfrestande, på sitt sätt. Men i bästa fall bra.
I vanlig ordning påbörjades dagen vid 5-tiden då jag inte förmådde sova en blund till. Spikvaken. Höll mig dock i sängvärmen några timmar till. Det är hiskligt kallt att kliva upp ur sängen i ett ensamstående hus på landet med -20 utanför och cirka +17 inomhus. Jag sköt upp det till det inte gick längre.
Frukost, julklappsrimmande, brunchfika, promenad med lösgående och glad hund över snöklädda vidder i ett gammalt traktorspår, enda sättet att ta sig fram. Promenad går mycket sakta nuförtiden. Bebis biter tag med sina sylvassa tänder i bäckenets framkant och ruskar om. Så känns det i alla fall. Och det tynger och strålar små vassa pilar nedåt.
Nu trogen väntan på Kalle. Då börjar min julafton mentalt. Ta någon hårt i hand så bär det av till tomteland. Så ska det låta. Då faller julens alla dofter och smaker på plats. Och sen Karl Bertil så klart. Undrar vad alliansens mediegranskningsmyndighet så småningom kommer anse om denna utsändning av kommunistiska budskap på en av årets största tv-helger...
Julemiddag väntar efter Kalle, har ådragit mig en obotlig förkylning som gör att jag sedan ett par dagar varken känner doft eller smak. Jag räknar nu med att detta ska leda till mindre grad av okynnesfrosseri under helgen, åtminstone en bra bieffekt. Idag har jag till och med låtit bli knäcken, ingen idé när det ändå inte smakar nåt.
Med önskan om en god fortsättning på julaftonen...
I vanlig ordning påbörjades dagen vid 5-tiden då jag inte förmådde sova en blund till. Spikvaken. Höll mig dock i sängvärmen några timmar till. Det är hiskligt kallt att kliva upp ur sängen i ett ensamstående hus på landet med -20 utanför och cirka +17 inomhus. Jag sköt upp det till det inte gick längre.
Frukost, julklappsrimmande, brunchfika, promenad med lösgående och glad hund över snöklädda vidder i ett gammalt traktorspår, enda sättet att ta sig fram. Promenad går mycket sakta nuförtiden. Bebis biter tag med sina sylvassa tänder i bäckenets framkant och ruskar om. Så känns det i alla fall. Och det tynger och strålar små vassa pilar nedåt.
Nu trogen väntan på Kalle. Då börjar min julafton mentalt. Ta någon hårt i hand så bär det av till tomteland. Så ska det låta. Då faller julens alla dofter och smaker på plats. Och sen Karl Bertil så klart. Undrar vad alliansens mediegranskningsmyndighet så småningom kommer anse om denna utsändning av kommunistiska budskap på en av årets största tv-helger...
Julemiddag väntar efter Kalle, har ådragit mig en obotlig förkylning som gör att jag sedan ett par dagar varken känner doft eller smak. Jag räknar nu med att detta ska leda till mindre grad av okynnesfrosseri under helgen, åtminstone en bra bieffekt. Idag har jag till och med låtit bli knäcken, ingen idé när det ändå inte smakar nåt.
Med önskan om en god fortsättning på julaftonen...
Man måste ha datorn i fönstret för att det mobila bredbandet ska funka. Då är det långt till allt.
torsdag 23 december 2010
Lille julafton
Vissa korta stunder kan vintern vara vacker. För den stämning som kan skapas och insupas ett kort ögonblick under en sen kvällspromenad. Mystisk och löftesrik. Men sen vill man strax gå in igen, åtminstone när gradantalet har letat sig ner mot sisådär femton under noll. Bilden ovan är från promenix nära mitt hem i mer eller mindre civiliserade trakter.
Den här dagen har jag, packning, hund, julklappar och mage liksom så många andra transporterat oss till julfirande. För vår del till barndomshemmet i mörka skogen. Nu finns här inget att anmärka på vad gäller pyntet, jag hade ju vissa invändningar på den spartanska smyckningen när jag var här runt första advent. Men allt är på plats; gran, pyntat tallris, de röda trästjärnorna i gardinen, spratteltomten i fönstret, mässingsljusstakar och den finfina julkrubban som pappa byggt själv av drivved. Och den gulliga hunden har förstått precis vad julen går ut på. När vi kom hit sprang hon rakt fram till granen och började öppna julklappar. Nu har jag sagt till henne att julen är imorgon och att hon måste vänta tills dess.
Frosseriet har börjat. Jag har redan tryckt i mig ohämmade mängder knäck och snart är det dags för glögg och lussekatter. I förmiddags var jag hos barnmorskan. Vågen visade 70.3 kilo. Jag ska dit om en vecka igen och hoppas att en eventuell uppgång ska vara av bebis och inte av julmat. Dagens SF-mått 34 cm. Morskan säger att bebis har gott om plats i min mage. Den har det liksom fluffigt därinne. Gott om fostervatten så hon har inte så lätt att känna hur den ligger. Det där att tydligt känna kroppsdelar och kunna "greppa om en liten fot" från utsidan som det står i många böcker redan runt vecka 24-25 har aldrig varit aktuellt för mig. Hon kände huvudet och det var rörligt så den har inte fixerat sig än. Jag är lite orolig att den ska ha det för bra därinne, att det ska dröja innan det blir så trångt att den känner att den behöver komma ut. För min del får den gärna komma ut förr snarare än senare. Jag vill inte föda ut en femkiloskropp.
Annars pratade vi mest om allmänt mående. Hon sa att hon är orolig för att jag inte ska ha något känslomässigt stöd under förlossningen. Pappan kanske kommer vara närvarande, men mer då? Jag tänker ju att jag ska klara mig själv, som vanligt. Och att det måste finnas en trygg barnmorska att hålla i handen. Hon undrade om jag inte ville ta med mig nån mer, en vän eller min mamma till exempel. Jag tycker inte det känns bra. Min mamma är utesluten eftersom hon har tillbringat större delen av min uppväxt med att upplysa mig om hur omöjligt allt är och hur ogenomförbara alla mina idéer är. Den attityden vill jag verkligen inte ha med mig i ett förlossningsrum. En vän. Ja, det vore fint. Men jag vet att jag skulle vara så stressad över att vännen satt där för min skull och förlorade arbetstid och kanske skulle behöva göra andra saker. Jag skulle bli förlamad av dåligt samvete och fokusera på vännens välmående snarare än mitt eget. Man ska inte vara till besvär och ligga andra till last. Och bedja och arbeta och späka sig så man hamnar i alla lutheraners himmel, halleluja.....
Annars är såna här milstolpar under året, som julen, tillfällen till reflektion, framåtblickande och hisnande tankar kring möjligheter. Jag undrar var jag är vid den här tiden nästa år. Vem jag är och med vem. Som det ser ut nu, ett barn?! Som jag vid den tiden kanske till och med hunnit lära känna lite grann. Jag kommer ha lärt mig helt nya saker. Jag kommer ha rutin på grejer jag nu inte ens vet om att jag behöver veta. Förhoppningsvis har jag också ett jobb att gå tillbaks till.
Nu ska jag slå in julklappar.. Kanske med hjälp av lillapan. Hon hjälpte mamma plocka fram julklappspapper förut. Hon är så himla gullig när hon håller på med papperspyssel och packar in och packar upp saker! Både mamma och hunden.
onsdag 22 december 2010
Hundra möjligheter istället för två
I går landade min julklappsbok till mig själv i brevlådan. Den heter "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2" och handlar om könssterotyper och hur vi "gör kön" genom att, ofta helt omedvetet, bemöta flickor och pojkar på olika sätt. Som redan genusmedveten hoppas jag att den kan bistå med lite handfasta tips för barnvardagen. Och lite pekpinnar och varnande fingrar att akta sig för som ögat. Jag återkommer med recension när den har hunnit bli mer bläddrad i.
Idag annars kallt, kargt, hårt, bistert, sammanbitet, bittert, refluxtraumatiskt. Yttre och inre permafrost som behöver värmas och smältas och bilda små porlande glittrande bäckar istället för det gigantiska isberg som dominerar. För övrigt ångrar jag redan att jag outade bloggadressen. Ogillar att vissa kan välja om de vill vara personliga medan jag inte längre har nåt val. Just nu känns det som det kommer påverka tonen.
Känner mig naken, exposed. Måste samla tankar och kraft och återkomma.
måndag 20 december 2010
Utlämnad
Nu har jag lämnat ut bloggadressen till en nära stående. Den första av alla jag känner som får veta om att jag skriver här. Just nu känns det läskigt. Jag vill inte att det ska påverka vad eller hur jag skriver. Och kanske omedvetet redigera och retuschera. Mer än jag redan gör.
Att skriva för alla och ingen, alla läsare lika anonyma, gör att man kan bli både mer och mindre personlig. Att skriva med åtminstone en känd läsare kan göra att man anpassar sig.
Jag tror i alla fall bloggdelgivningen till denna speciella person kan vara en bra sak. Det allra mest privata får man sig ändå inte till livs här. Man får lite fragment av hur tillvaron kan te sig. Och det kan ju vara bra ledtrådar för förståelse och vidare samvaro.
Att skriva för alla och ingen, alla läsare lika anonyma, gör att man kan bli både mer och mindre personlig. Att skriva med åtminstone en känd läsare kan göra att man anpassar sig.
Jag tror i alla fall bloggdelgivningen till denna speciella person kan vara en bra sak. Det allra mest privata får man sig ändå inte till livs här. Man får lite fragment av hur tillvaron kan te sig. Och det kan ju vara bra ledtrådar för förståelse och vidare samvaro.
Jag vann!
I fredags kom min vinst från julgransljustävlingen hos finfina Bulan & Jag som ägde rum för ett tag sedan. Tack! Jag brukar aldrig vinna något. Tidigare har jag tänkt lite positivt kring det och att jag kanske har framgång i relationer istället. I nuläget känns det rimligare att det kanske har vänt och antagit en tvärtomeffekt. Men rik och ensam kanske inte är så dumt det heller.
Och lite glamour är det ändå att jag och omslagskvinnan har likadan tröja...
Och lite glamour är det ändå att jag och omslagskvinnan har likadan tröja...
Åter i etern
En bloggfri helg. Jag har saknat den, bloggen. Det har dykt upp massor av uppslag och tankar som jag genast velat gå och häva ur mig offentligt. Har hängt med bebis pappa i helgen. Och jag vill inte att han ska veta något om bloggen.
Det är egentligen för mycket för mig, en hel helg. Jag blir så spänd att jag inte kan gå på toa på tre dagar. Direkt han har gett sig av så kommer nödigheten och jag MÅSTE gå på toa omedelbart. Men nu ville han umgås. Och idag på förmiddagen var gång tre på föräldrakursen och eftersom jag vet hur det blev sist jag inte "samarbetade" och han till följd av det sket i att komma på kursen så vågade jag inte säga hur jag ville ha det och inte ville ha det. Att jag kan tänka mig att ses och hänga, men en hel helg funkar mindre bra. Det tar så otroligt mycket energi. Och så kränker jag mina egna gränser för att hans labilitet inte ska slå över och han bara ska dra. Jag tänker att jag gör detta för barnets skull. Kanske kommer jag på sen att det var konstruktivt och bra, kanske kommer jag på att det var onödigt och destruktivt.
Just nu känns det som att det inte går ihop, livet efter förlossningen. Han vill nu plötsligt ha "tillgång" till sitt barn. Han säger själv att det innebär att han kommer vara hemma hos mig en hel del. Det vet jag inte om jag vill/klarar av. Samtidigt vill jag inte vara den som sätter käppar i hjulet för umgänge mellan barn/biologisk far. Jag ser hur det har skadat bebispappan att själv växa upp utan sin far och vilken sorg det inneburit för honom och hela hans personliga utveckling att ha en pappa som ALDRIG hört av sig. Det verkar som att det oftast uppstår något slags sår när man blir lämnad/bortvald av föräldrar, oavsett ålder. Jag tänker på hur många adoptivbarn som känner ett behov av att forska kring sina biologiska föräldrar hur kärleksfull och trygg adoptivfamiljen än har varit.
Jag är rädd att om jag inte "samarbetar" i tillräcklig utsträckning så kommer han bara dra och inte bry sig om barnet. Längre än så sträcker sig inte hans ansvarskänsla och lojalitet. Och som min terapeut har sagt till mig: "du får förbereda dig på att han kommer sticka, det var vad hans egen pappa gjorde och man tenderar att upprepa sin egen historia".
Jag är bara plågsamt medveten om ett "samarbete för barnets skull" från min sida kommer innebära att jag kränker mina egna gränser och jag kommer bli frustrerad, irriterad och är rädd att jag kommer tappa bort mig själv på vägen. Men det är kanske en del av innebörden i att sätta någon annans (barnets) bästa före sig själv?
Ironiskt nog var familjerådgivningen och pratade på kursen idag. Jag insisterade på att vi skulle gå dit tidigt i somras när graviditeten var ett faktum och han ville ta bort barnet och jag ville behålla. Då vägrade han. Det var relationssnack på kursen också. Hjärnstorm på tavlan med associationsord kring temat "Bra relation". Det blev typ: kommunikation, trygghet, tillit, gemensamma intressen, gemensam värdegrund, samarbete, respekt, delaktighet i varandras känslor, acceptera varandras olikheter etc. Jag och bebis pappa hade två rätt i vår relation av orden på tavlan: fysisk närhet och egentid.
Efteråt frågade jag vad han tyckte om kursen. Han tyckte det var slöseri med tid att sitta där och sa att han var glad att den snart är slut eftersom dom bara säger självklarheter. Ödmjuk och utvecklande inställning. Jag blev helt matt. Hade jag upplevt ens för en sekund att han var fullärd och förberedd som förlossningssällskap och mogen att diskutera kring en relation på ett vuxet sätt hade jag varit nästan lycklig och betydligt mindre orolig.
Så är nu inte fallet.
Det är egentligen för mycket för mig, en hel helg. Jag blir så spänd att jag inte kan gå på toa på tre dagar. Direkt han har gett sig av så kommer nödigheten och jag MÅSTE gå på toa omedelbart. Men nu ville han umgås. Och idag på förmiddagen var gång tre på föräldrakursen och eftersom jag vet hur det blev sist jag inte "samarbetade" och han till följd av det sket i att komma på kursen så vågade jag inte säga hur jag ville ha det och inte ville ha det. Att jag kan tänka mig att ses och hänga, men en hel helg funkar mindre bra. Det tar så otroligt mycket energi. Och så kränker jag mina egna gränser för att hans labilitet inte ska slå över och han bara ska dra. Jag tänker att jag gör detta för barnets skull. Kanske kommer jag på sen att det var konstruktivt och bra, kanske kommer jag på att det var onödigt och destruktivt.
Just nu känns det som att det inte går ihop, livet efter förlossningen. Han vill nu plötsligt ha "tillgång" till sitt barn. Han säger själv att det innebär att han kommer vara hemma hos mig en hel del. Det vet jag inte om jag vill/klarar av. Samtidigt vill jag inte vara den som sätter käppar i hjulet för umgänge mellan barn/biologisk far. Jag ser hur det har skadat bebispappan att själv växa upp utan sin far och vilken sorg det inneburit för honom och hela hans personliga utveckling att ha en pappa som ALDRIG hört av sig. Det verkar som att det oftast uppstår något slags sår när man blir lämnad/bortvald av föräldrar, oavsett ålder. Jag tänker på hur många adoptivbarn som känner ett behov av att forska kring sina biologiska föräldrar hur kärleksfull och trygg adoptivfamiljen än har varit.
Jag är rädd att om jag inte "samarbetar" i tillräcklig utsträckning så kommer han bara dra och inte bry sig om barnet. Längre än så sträcker sig inte hans ansvarskänsla och lojalitet. Och som min terapeut har sagt till mig: "du får förbereda dig på att han kommer sticka, det var vad hans egen pappa gjorde och man tenderar att upprepa sin egen historia".
Jag är bara plågsamt medveten om ett "samarbete för barnets skull" från min sida kommer innebära att jag kränker mina egna gränser och jag kommer bli frustrerad, irriterad och är rädd att jag kommer tappa bort mig själv på vägen. Men det är kanske en del av innebörden i att sätta någon annans (barnets) bästa före sig själv?
Ironiskt nog var familjerådgivningen och pratade på kursen idag. Jag insisterade på att vi skulle gå dit tidigt i somras när graviditeten var ett faktum och han ville ta bort barnet och jag ville behålla. Då vägrade han. Det var relationssnack på kursen också. Hjärnstorm på tavlan med associationsord kring temat "Bra relation". Det blev typ: kommunikation, trygghet, tillit, gemensamma intressen, gemensam värdegrund, samarbete, respekt, delaktighet i varandras känslor, acceptera varandras olikheter etc. Jag och bebis pappa hade två rätt i vår relation av orden på tavlan: fysisk närhet och egentid.
Efteråt frågade jag vad han tyckte om kursen. Han tyckte det var slöseri med tid att sitta där och sa att han var glad att den snart är slut eftersom dom bara säger självklarheter. Ödmjuk och utvecklande inställning. Jag blev helt matt. Hade jag upplevt ens för en sekund att han var fullärd och förberedd som förlossningssällskap och mogen att diskutera kring en relation på ett vuxet sätt hade jag varit nästan lycklig och betydligt mindre orolig.
Så är nu inte fallet.
fredag 17 december 2010
Ikea
Nyss hemkommen från Ikea där jag var med min far som kommit till storstan för att julshoppa. Aldrig i hela mitt liv har jag sett så många svenska män i 50-årsåldern i sällskap med hälften så gamla thailändska kvinnor. Men det kan ju också bero på att jag aldrig har varit i Thailand.
Syner man sällan ser: Svenska kvinnor i 50-årsåldern i sällskap med hälften så gamla thailändska män.
Bebis fick i alla fall en badbalja och en extra kudde. Hur tjocka kuddar ska bebisar ha? Frågan kom upp på senaste föräldrakurstillfället. Tydligen ska bebisar ha kudde. Jag har undrat. Och barnmorskan måttade en tjocklek mellan tumme och pekfinger som från där jag satt såg ut att röra sig om sisådär 10 cm. Lite knappt.
Denna fetingkudde skulle kunna rädda barnet från att dömas till ett liv som platthövdad. Två Ikeakuddar ovanpå varann är min senaste fundering. Är det rimligt?
Syner man sällan ser: Svenska kvinnor i 50-årsåldern i sällskap med hälften så gamla thailändska män.
Bebis fick i alla fall en badbalja och en extra kudde. Hur tjocka kuddar ska bebisar ha? Frågan kom upp på senaste föräldrakurstillfället. Tydligen ska bebisar ha kudde. Jag har undrat. Och barnmorskan måttade en tjocklek mellan tumme och pekfinger som från där jag satt såg ut att röra sig om sisådär 10 cm. Lite knappt.
Denna fetingkudde skulle kunna rädda barnet från att dömas till ett liv som platthövdad. Två Ikeakuddar ovanpå varann är min senaste fundering. Är det rimligt?
torsdag 16 december 2010
För varje hjärtslag
Om man inte tycker att tillvaron är tillräckligt bitterljuv som den är så kan man med fördel lyssna på den här.
Annika Norlin och Anna Järvinen gör en svensk version av Robyns "With every heartbeat".
Det är så vackert så det gör ont.
Annika Norlin är en av mina största hjältar. Hon skulle lätt få bli far till alla mina barn.
Annika Norlin och Anna Järvinen gör en svensk version av Robyns "With every heartbeat".
Det är så vackert så det gör ont.
Annika Norlin är en av mina största hjältar. Hon skulle lätt få bli far till alla mina barn.
Vecka 35 (34+3)
Här är veckans fetmastatus. Saknar någon en badboll kan det vara jag som har svalt den. Det här är ändå morgonversionen. Den brukar vara större på kvällen.
Det är intressant hur man helt avdramatiserar sin kropp som inte varande något annat än en gravidstatus och ett bebisbo. Jag skulle aldrig drömma om att lägga ut underklädesbilder på mig själv på nätet som ogravid.
Det är ju faktiskt fascinerande med denna kroppsliga förvandling, det är väl det. Man inser utan att inse. Beställde en amningsbehå med E-kupa på nätet. Jag har till vardags B-kupa men har nu jobbat upp mig till en D-kupa. Visserligen lite trång men ändå. På föräldrakursen rekommenderades att man kunde skaffa en första att ha, som var någon storlek större än den man hade nu. Jag tyckte E-kupa lät groteskt och väntade mig en fladdrande skapelse och känslan av utklädd pre-pubertal tolvåring.
E-kupan kom och satt som en smäck. Vad ska jag amma i? F-kupa eller? Det är ju bisarrt.
Fick just ett mms från min vän E:s NUPP-ultraljud som hon skulle på idag :) Det var ju fantastiskt fint och roligt! Det ligger minsann en liten varelse i den där lilla 12-veckorskulan hon går omkring med.
På andra håll kämpar andra jag känner med hormonbehandlingar och IVF-planering. Kastas mellan hopp och förtvivlan. Det finns ingen rättvisa. Många kan men vill inte och andra vill men kan inte.
Och så alla vi som lever i en annan slags ovisshet. Det ska komma ett barn, men vilka omständigheter kommer det växa upp under? Vilka kommer finnas där? Vilka kommer det minnas från sin barndom, vilka blir för alltid ett minne av trygghet, vilka kommer bara fladdra förbi?
onsdag 15 december 2010
OLW
Hade det funnits en närvarande pappa i sammanhanget hade han nu strängeligen blivit skickad att köpa dill & gräslökchips till mig. Så där som det står i böckerna att dom ska göra.
Jag dör. Jag är så sugen på OLW:s dill & gräslök.
Nu.
Jag dör. Jag är så sugen på OLW:s dill & gräslök.
Nu.
Det man inte vet mår man inte dåligt av
I morse var jag på föräldrakurs igen. Innan dess en sömnlös natt. Sov max två timmar sammanlagt. Vet inte om jag var stressad för att jag hade en tid att passa, upprörd för att bebispapparelationen är en vacklande oförutsägbar energitjuv eller om jag bara inte sov för att jag är gravid.
Hur som helst var det givande information på kursen. Och det hade varit bra om pappan hade varit med också. Momentet med parmassage i saccosäckar som stod på schemat utgick lyckligtvis på grund av tidsbrist men ska kanske hinnas med nästa gång.
Jag insåg att jag inte visste nånting alls om amning. Det är ett lite otäckt ämne, nästan som förlossningen, jag vill helst undvika det tills det verkligen inte går att blunda för längre. Men det var bra! Jag hade ingen aning om hur, när, hur länge, när tar det slut och så vidare.
Vem visste till exempel att mjölken kommer först på dygn tre efter förlossningen och att barnet endast får i sig enstaka droppar råmjölk de första två dygnen? Inte jag i alla fall. Alltså i princip noll näringsintag i två dygn, hur tänkte naturen där? Och vem visste att det tydligen gör ont att amma (utdrivningsreflexen)? Det är så mycket man levt lyckligt ovetande om. Men nu är det slut med det.
Annat som togs upp var första tiden hemma med bebis (så långt har jag verkligen inte vågat spekulera). Det påstods att det skulle finnas en pappa som skulle diska, dammsuga, gå och handla, sköta tvätten och mycket annat. Det verkar jättepraktiskt med såna där pappor, var kan man hitta en sån tro? Undrar om den skulle kunna gå ut med hunden också.
Och så lite förlossning och smärtlindring. Jag tror det är värre att tänka på det än att göra det. Jag var tvungen att sitta och bläddra i en tidning för att inte svimma under pratet om klippningar och långa nålar som skulle stickas in i livmodern och mellan ryggkotorna. Jag är ändå VAN vid kött och gegga och operationer och har aldrig haft några större problem med detta. Men NU. Helt annan stämning. JAG vill inte vara kött och gegga.
Jag är i alla fall en hormonkossa av stora mått. Varenda gång det kom en bebis i bild i den där amningsfilmen vi fick se så började mina axlar skaka och munnen besvärades av svårkontrollerade ryckningar. Vilket lip det kommer bli på mig. Tydligen kan det bli ÄNNU värre under amningen.
Milda makter.
Hur som helst var det givande information på kursen. Och det hade varit bra om pappan hade varit med också. Momentet med parmassage i saccosäckar som stod på schemat utgick lyckligtvis på grund av tidsbrist men ska kanske hinnas med nästa gång.
Jag insåg att jag inte visste nånting alls om amning. Det är ett lite otäckt ämne, nästan som förlossningen, jag vill helst undvika det tills det verkligen inte går att blunda för längre. Men det var bra! Jag hade ingen aning om hur, när, hur länge, när tar det slut och så vidare.
Vem visste till exempel att mjölken kommer först på dygn tre efter förlossningen och att barnet endast får i sig enstaka droppar råmjölk de första två dygnen? Inte jag i alla fall. Alltså i princip noll näringsintag i två dygn, hur tänkte naturen där? Och vem visste att det tydligen gör ont att amma (utdrivningsreflexen)? Det är så mycket man levt lyckligt ovetande om. Men nu är det slut med det.
Annat som togs upp var första tiden hemma med bebis (så långt har jag verkligen inte vågat spekulera). Det påstods att det skulle finnas en pappa som skulle diska, dammsuga, gå och handla, sköta tvätten och mycket annat. Det verkar jättepraktiskt med såna där pappor, var kan man hitta en sån tro? Undrar om den skulle kunna gå ut med hunden också.
Och så lite förlossning och smärtlindring. Jag tror det är värre att tänka på det än att göra det. Jag var tvungen att sitta och bläddra i en tidning för att inte svimma under pratet om klippningar och långa nålar som skulle stickas in i livmodern och mellan ryggkotorna. Jag är ändå VAN vid kött och gegga och operationer och har aldrig haft några större problem med detta. Men NU. Helt annan stämning. JAG vill inte vara kött och gegga.
Jag är i alla fall en hormonkossa av stora mått. Varenda gång det kom en bebis i bild i den där amningsfilmen vi fick se så började mina axlar skaka och munnen besvärades av svårkontrollerade ryckningar. Vilket lip det kommer bli på mig. Tydligen kan det bli ÄNNU värre under amningen.
Milda makter.
tisdag 14 december 2010
Kall om alla tassarna
Så här stackars var lillapan i förrgår när hennes oförstående mor hade tvingat med henne på en välment men iskall promenad över isande vidder där snön hade drivit sig halvmeterdjup.
Det blev till att bära. Oj vad eländig hon var!
Det blev till att bära. Oj vad eländig hon var!
Jahapp
Vad stressigt det känns att ha något inplanerat på morgonkvisten följande dag när man inte brukar behöva ge sig av någon särskild stans. Vad snabbt man kommer ur raska morgonrutiner. Nu verkar det helt ofattbart att man faktiskt ORKAT väckas mitt i natten, stressat runt på morgonen för att passa tid och sen iväg och full fart hela dagen. I flera år!
I morgon föräldrakurs klockan 8. Andra gången. Jag ska gå dit själv. Bebis pappa ville sova här för att inte ha så långt att åka i morgon. Det ville inte jag just idag. Och sa att jag inte ville.
För att straffa mig för denna ovilja så säger han nu plötsligt att han inte kan följa med på kursen.
Ni förstår villket stabilt förlossningsstöd jag har. Hur vet jag om han tänker komma på förlossningen när det är dags? Eller om han inte är på humör just då.
Jag blir så himla trött och ledsen.
I morgon föräldrakurs klockan 8. Andra gången. Jag ska gå dit själv. Bebis pappa ville sova här för att inte ha så långt att åka i morgon. Det ville inte jag just idag. Och sa att jag inte ville.
För att straffa mig för denna ovilja så säger han nu plötsligt att han inte kan följa med på kursen.
Ni förstår villket stabilt förlossningsstöd jag har. Hur vet jag om han tänker komma på förlossningen när det är dags? Eller om han inte är på humör just då.
Jag blir så himla trött och ledsen.
Hur funkar det?
Att bebis så ofta börjar hicka i samband med att jag äter? Maten landar ju rimligtvis inte i dess magsäck. Där finns det bara fostervatten. Och eventuell påverkan via blodet om det nu är möjligt, borde inte det ta ett tag? Eller har vi bara samma mattider så den tar sig några stora klunkar fostervatten just när jag råkar äta och får hicka av det?
Man undrar ju.
Man undrar ju.
måndag 13 december 2010
Pynt och pyssel
Här hos pappa saknades vid min ankomst allt slags adventspynt. Han brukar vara ganska pyntig av sig annars. Dock anser han att det inte ska juledekoreras i förskott utan dagen innan julafton är dagen då allt ska ske. Det är då granen ska in, enriset ner i lerkrukan, julekrubban upp och julehjärtan hängas i köksfönstret.
I år hade han inte ens velat introducera advent, han mumlade något om att han tyckte det var banalt med adventspynt. Jag tyckte det verkade för tråkigt för gubben att gå här i mörka skogen själv utan minstaste lilla elpynt för att lysa upp vintermörkret en smula. Fick tillåtelse att plocka upp en adventsstake. Och så en ljusslinga att lägga i fönstret.
Sen skulle jag också kunna gnälla lite om hur JOBBIGT allt är nu plötsligt i vecka 35! Som att det inte vore nog med det faktiskt rent DJÄVULSKA istidsklimatet som jag ser som min största fiende så har jag dessa dagar också att tampas med förvärkar i både mage och rygg, sammandragningar samt en oerhört påfrestande kroppshydda som gör det omöjligt att vare sig stå, gå, sitta eller ligga på något sätt som ens påminner om att vara bekvämt.
Och jag är mindre aktiv, mindre i rörelse när jag är här hos pappa. Slappar mycket och försöker hänga i soffan så gott det går. Och då sparkar bebis JÄTTEMYCKET. Alltså, hela tiden. Det underlättar inte den obekväma känslan. Gnäll gnäll. Jag kan utveckla det i nåt annat surt inlägg kanske. Hur som helst är jag så klart mycket tacksam över att den är vid liv och aktiv och stark. Ingen ska tro nåt annat. Men jag börjar misstänka att de återstående veckorna nog inte precis kommer vara omgivet av något gyllene skimmer. Dom heller.
I år hade han inte ens velat introducera advent, han mumlade något om att han tyckte det var banalt med adventspynt. Jag tyckte det verkade för tråkigt för gubben att gå här i mörka skogen själv utan minstaste lilla elpynt för att lysa upp vintermörkret en smula. Fick tillåtelse att plocka upp en adventsstake. Och så en ljusslinga att lägga i fönstret.
Själv anser jag att julepynt gör sig allra bäst innan jul. När mörkret börjar bli tungt och man behöver nåt för att få inspiration att tindra lite. När julen är över tycker jag att pyntet mest ser sorgligt ut. Som att vakna upp till en ostädad lägenhet dagen efter en fest. Glansen är borta och då ser tomtar och glitter mest tomt ut och minner om brustna förhoppningar, julklappsönskningar som inte uppfylldes och den där Madickenjulstämningen som aldrig infann sig. I år heller, fast man ser den hägra framför sig inför varje jul.
Och då är det ju tråkigt att pynta först dagen innan julafton eftersom glansen blir så kortlivad.
Jag har också bakat. Lussekatter och knäck. Jag tror minsann jag lyckades med knäcken för första gången i mitt liv. Jag har aldrig förut fått den att stelna. Nu vet jag knappt om den går att tugga, den började nämligen stelna redan på väg från kastrullen och ner i formarna. Nästa gång gör jag knäck i muffinsformar. Det är ju lögn att träffa det där veckade pappret i leksaksformat som utgör själva knäckformen.
Och mina lussekatter blev nog goda men bara 30 till antalet istället för 50 som receptet utlovade. Men det är ju omöjligt att förutse hur mycket de tänker svälla upp under jäsningen. Tyckte jag gjorde dom ganska små men skulle kunna ha gjort dom hälften så stora, de utvecklades nämligen till lussekusar i ardennerstorlek!
Sen skulle jag också kunna gnälla lite om hur JOBBIGT allt är nu plötsligt i vecka 35! Som att det inte vore nog med det faktiskt rent DJÄVULSKA istidsklimatet som jag ser som min största fiende så har jag dessa dagar också att tampas med förvärkar i både mage och rygg, sammandragningar samt en oerhört påfrestande kroppshydda som gör det omöjligt att vare sig stå, gå, sitta eller ligga på något sätt som ens påminner om att vara bekvämt.
Och jag är mindre aktiv, mindre i rörelse när jag är här hos pappa. Slappar mycket och försöker hänga i soffan så gott det går. Och då sparkar bebis JÄTTEMYCKET. Alltså, hela tiden. Det underlättar inte den obekväma känslan. Gnäll gnäll. Jag kan utveckla det i nåt annat surt inlägg kanske. Hur som helst är jag så klart mycket tacksam över att den är vid liv och aktiv och stark. Ingen ska tro nåt annat. Men jag börjar misstänka att de återstående veckorna nog inte precis kommer vara omgivet av något gyllene skimmer. Dom heller.
The cheesiest of cheeses on Luciadagen
Om jag skulle lista planetens tio mest tvivelaktiga personer så skulle Carola få en plats på den. Hennes präktiga men skenheliga frireligiositet, psykopatiska mildhet, tillgjorda skratt och hennes Mimmi Pigg röst är långt bortanför gränsen för vad jag står ut med.
Ändå är detta en av de finaste julsånger jag någonsin hört. Har alltid blivit rörd av den och NU, när hormonerna dansar ringdans och jag ska få ett EGET litet barn i famnen gråter jag så det skvalar vareviga gång.
Man får lyssna och försöka bortse från hennes läskiga Handen-som-gungar-vaggan låtsasvyssande av ett imaginärt barn på armen. Det är bara för stört.
Ändå är detta en av de finaste julsånger jag någonsin hört. Har alltid blivit rörd av den och NU, när hormonerna dansar ringdans och jag ska få ett EGET litet barn i famnen gråter jag så det skvalar vareviga gång.
Man får lyssna och försöka bortse från hennes läskiga Handen-som-gungar-vaggan låtsasvyssande av ett imaginärt barn på armen. Det är bara för stört.
söndag 12 december 2010
Förlossningsplan
I mitt huvud har jag så smått börjat snickra på en förlossningsplan. Eller åtminstone önskemål om hur det i bästa fall skulle kunna bli. Jag vet inte om själva den nedskrivna listan har någon betydelse i verkligheten eller om den mest gör nytta som en process i ens egen mentala förberedelse.
Det här är i alla fall lite av vad jag har tänkt på hittills:
1. Vill ha dämpad belysning i rummet. Ogillar i alla sammanhang lysrörsbelysning och önskar mig mild, snäll och mysig punktbelysning.
2. Skulle om jag orkar vilja föda i annan ställning än liggande på rygg. Gärna stående, knästående, på huk eller dylikt.
3. Önskar att jag så långt som möjligt ska klara mig med bara lustgas. Men jag förstår att det är lätt att sitta här smärtfri och kaxigt nobba avancerad smärtlindring. Jag tycker bara att alla metoder verkar så sjukt obehagliga. Och jag vill absolut inte ha epidural.
4. Jag vill inte bli sönderklippt!!
5. När barnet är fött vill jag helst inte att någon försvinner med det ut ur rummet utan att jag eller pappan följer med. Ja, jag tror att dom ska byta ut det eller plantera in ett alienchip i nacken på det.
6. Jag vill att barnmorskan är snäll och erfaren och finns på plats och säger till vad jag ska göra, när det är läge att krysta och inte.
Så långt har jag kommit. Fortsättning följer när jag tänkt mig ännu klokare!
Det här är i alla fall lite av vad jag har tänkt på hittills:
1. Vill ha dämpad belysning i rummet. Ogillar i alla sammanhang lysrörsbelysning och önskar mig mild, snäll och mysig punktbelysning.
2. Skulle om jag orkar vilja föda i annan ställning än liggande på rygg. Gärna stående, knästående, på huk eller dylikt.
3. Önskar att jag så långt som möjligt ska klara mig med bara lustgas. Men jag förstår att det är lätt att sitta här smärtfri och kaxigt nobba avancerad smärtlindring. Jag tycker bara att alla metoder verkar så sjukt obehagliga. Och jag vill absolut inte ha epidural.
4. Jag vill inte bli sönderklippt!!
5. När barnet är fött vill jag helst inte att någon försvinner med det ut ur rummet utan att jag eller pappan följer med. Ja, jag tror att dom ska byta ut det eller plantera in ett alienchip i nacken på det.
6. Jag vill att barnmorskan är snäll och erfaren och finns på plats och säger till vad jag ska göra, när det är läge att krysta och inte.
Så långt har jag kommit. Fortsättning följer när jag tänkt mig ännu klokare!
Klaustro
Jag undrar om min egen starka klaustrofobi är ett trauma från livmodertiden. Jag tänker att det måste vara fruktansvärt för bebis att ligga så där ihoptryckt och jag får själv nästan panik av tanken på att den ligger så där och knappt kan röra sig. Varmt också.
Och inte blir det bättre när jag hittar såna här groteska bilder på hur bebis ser ut i nuvarande vecka. Det ser ut som en småväxt vuxen som dom har tryckt ihop i livmodern. Hemskt.
Och inte blir det bättre när jag hittar såna här groteska bilder på hur bebis ser ut i nuvarande vecka. Det ser ut som en småväxt vuxen som dom har tryckt ihop i livmodern. Hemskt.
Morning sickness
För en stund sen kräktes jag. Hade just svalt frukosten när det kom en våg av illamående som jag inte kunde ignorera. Upp med allt igen. Snabbt som tusan gick det. Andra kräket på hela graviditeten. Ska det börja i vecka 35 när allt annat också börjar bli jobbigt?
Hoppas för guds skull att det inte är vinterkräkis.
Bebis har en galen förmiddag och det rör sig nu påtagligt på båda sidor av magen. Buktar och hoppar. Hur ligger den då? Med ryggen mot min rygg och benen ut åt båda sidorna? Tidigare har den legat med ryggen på ena sidan och fötter och händer på den andra. Mycket ordentligt.
Ska gå ut på promenad i det kalla kalla och se om den skärper sig.
Hoppas för guds skull att det inte är vinterkräkis.
Bebis har en galen förmiddag och det rör sig nu påtagligt på båda sidor av magen. Buktar och hoppar. Hur ligger den då? Med ryggen mot min rygg och benen ut åt båda sidorna? Tidigare har den legat med ryggen på ena sidan och fötter och händer på den andra. Mycket ordentligt.
Ska gå ut på promenad i det kalla kalla och se om den skärper sig.
lördag 11 december 2010
Bästa bror
Kväll på landet hos far. Bror är också här. Han har inte sett magen sen i somras och är mycket fascinerad över dess storlek. Han har även fått känna en spark och sett magen bölja under revbenen där fötterna håller hus för tillfället. Min bror är en som hela tiden varit ohämmat glad och positiv över bebis, till och med i början när hela världen var negativa, inklusive barnets far och mina egna föräldrar.
Hans normala reaktioner på graviditeten, "grattis, åh vad roligt" osv var och är jag mycket tacksam för. Det var ett fint halmstrå när allt kändes för jävligt och det kändes som man var helt dum i huvet och hade fattat helt fel beslut.
Vi har fått god middag av far och ute snöar det. Nu häng framför teven och min snälla bror har försökt bilda mig i Photoshop som han har installerat på min dator. Jag älskar fotokonsten och att fotografera men har mycket svårt för den tekniska bakgrunden. Jag tänker tvärtom. Och jag har svårt att fatta vad det är jag ska göra för att få resultatet som jag vill.
I sinom tid, en kurs kanske. Kanske ytterligare ett av mina projekt som jag aldrig kommer avsluta. Min grej är att kunna lite om mycket. Att sätta mig in i saker på en djupare nivå är inte så intressant för mig. Med vissa undantag får jag väl säga. För sånt som verkligen engagerar mig.
Hans normala reaktioner på graviditeten, "grattis, åh vad roligt" osv var och är jag mycket tacksam för. Det var ett fint halmstrå när allt kändes för jävligt och det kändes som man var helt dum i huvet och hade fattat helt fel beslut.
Vi har fått god middag av far och ute snöar det. Nu häng framför teven och min snälla bror har försökt bilda mig i Photoshop som han har installerat på min dator. Jag älskar fotokonsten och att fotografera men har mycket svårt för den tekniska bakgrunden. Jag tänker tvärtom. Och jag har svårt att fatta vad det är jag ska göra för att få resultatet som jag vill.
I sinom tid, en kurs kanske. Kanske ytterligare ett av mina projekt som jag aldrig kommer avsluta. Min grej är att kunna lite om mycket. Att sätta mig in i saker på en djupare nivå är inte så intressant för mig. Med vissa undantag får jag väl säga. För sånt som verkligen engagerar mig.
fredag 10 december 2010
Överflöd
Min mamma älskar att konsumera och handla. Jag har gett henne titeln konsumtionsbulimiker. Till hennes fördel ska sägas att hon är väldigt generös och hon handlar lika ofta för att ge bort sina inköp. Hon konsumerar förhållandevis bra grejer och lägger mycket pengar på ekologiskt och rättvisemärkt och hon handlar lika gärna begagnat som nytt. Hon stödjer också massor av olika föreningar med gott ändamål.
Sedan några månader tillbaks är det hennes blivande barnbarn som är föremål för bulimin. Det som hetsinköps och sedan spys i min riktning är framförallt stora mängder barnkläder. Själv hade jag utifrån en mall i en gravidbok gjort en prydlig förberedelselista med nödvändiga inköp inför bebis ankomst. På den såg det ut ungefär så här: " 6 bodies. 3 par strumpor. 2 par byxor" och så vidare. Så prickade jag av när jag hade investerat i en sak och räknade med att det skulle ta flera månader att beta av listan.
Då kom mamma med fyra (4) väskor fulla av bebiskläder, begagnade, som hon köpt mestadels på Tradera. De flesta var i jättefint skick, vissa helt oanvända. Det var utan att överdriva hundratals plagg och min blygsamma lista blev hårt brädad av detta överflöd. Resultatet av mammas shopping är att jag troligtvis inte kommer behöva tvätta alls de första månaderna. Det är bara att ta ett nytt plagg ur högarna.
Jag har försökt begränsa henne och säga att behovet av bebiskläder i storlek 56 nu är mer än mättat. Med det enda resultatet att hon har gett sig på nästa storlek. Nu finns det lika mycket i varje storlek och det börjar droppa in vintermössor till en ettåring. Hon är alltså uppe i storlek 80, vilket jag känner förpliktigar och lägger vissa förväntningar på mig och bebis.
Herregud, jag vet inte om jag kommer klara av en förlossning och min mor ser fram emot ettårsdagen :) Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men det är väl kanske skönt att nån annan än jag ser hela det här projektet an med tillförsikt och optimism!
Dessutom har ju min mamma roligt under tiden.
Sedan några månader tillbaks är det hennes blivande barnbarn som är föremål för bulimin. Det som hetsinköps och sedan spys i min riktning är framförallt stora mängder barnkläder. Själv hade jag utifrån en mall i en gravidbok gjort en prydlig förberedelselista med nödvändiga inköp inför bebis ankomst. På den såg det ut ungefär så här: " 6 bodies. 3 par strumpor. 2 par byxor" och så vidare. Så prickade jag av när jag hade investerat i en sak och räknade med att det skulle ta flera månader att beta av listan.
Då kom mamma med fyra (4) väskor fulla av bebiskläder, begagnade, som hon köpt mestadels på Tradera. De flesta var i jättefint skick, vissa helt oanvända. Det var utan att överdriva hundratals plagg och min blygsamma lista blev hårt brädad av detta överflöd. Resultatet av mammas shopping är att jag troligtvis inte kommer behöva tvätta alls de första månaderna. Det är bara att ta ett nytt plagg ur högarna.
Jag har försökt begränsa henne och säga att behovet av bebiskläder i storlek 56 nu är mer än mättat. Med det enda resultatet att hon har gett sig på nästa storlek. Nu finns det lika mycket i varje storlek och det börjar droppa in vintermössor till en ettåring. Hon är alltså uppe i storlek 80, vilket jag känner förpliktigar och lägger vissa förväntningar på mig och bebis.
Herregud, jag vet inte om jag kommer klara av en förlossning och min mor ser fram emot ettårsdagen :) Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men det är väl kanske skönt att nån annan än jag ser hela det här projektet an med tillförsikt och optimism!
Dessutom har ju min mamma roligt under tiden.
Bebis senaste tillskott till kollektionen. Ett Villervallaset i storlek 80.
torsdag 9 december 2010
Keops pyramid
En artikel i dagens DN fick den här fantastiska låten att börja rulla i mitt huvud. Underbar text av Mikael Wiehe och magiskt framträdande av Thåström.
onsdag 8 december 2010
Vita världen
Så här såg världen ut idag på lunchpromenaden. Fuktig luft och 15 minusgrader så allt har blivit täckt av rimfrost.
Vi gillar det inte. Inte jag och definitivt inte hunden som måste gå barfota. Rätt som det är får hon köldkramp i en tass, blir stående med den i luften och måste gnuggas varm för att kunna fortsätta.
Man kan inte se det vackra för all snö, som min mamma uttryckte det häromdan när nån vinterälskande person uttryckte sin förtjusning över årstiden.
tisdag 7 december 2010
Morgonsjuka och bebisbesiktning
Idag var bebis på ny besiktning på sjukhuset. Jag borde verkligen ha lärt mig att inte förlägga planerade aktiviteter till morgon/förmiddagstid. Jag är så himla risig då. Lågt blodtryck och hjärtat bara hamrar och jag svettas och ojar mig och får mjölksyra i benen för varje steg och vill helst gå dubbelvikt om jag måste gå men allra helst ligga i min säng eller på min soffa.
Klockan 9 skulle jag vara på sjukhuset och innan dess frukost och hundpromenad och skrapa bilen och åka nånstans och fixa växelpengar till sjukhusparkeringen. Sjukhusparkeringen som kanske är den mest parkerade av alla parkeringar i hela kommunen är en av få som fortfarande BARA accepterar myntbetalning i parkeringsautomaten. Inga sms-alternativ, inga kontokort, inga bensinkort. Och nitiska parkeringsvakter. Vem har massor av mynt på sig nuförtiden?
Jag insåg mig vid 8-tiden besegrad av min kropps skröplighet och ringde bebisens pappa som inte skulle med idag på grund av hög arbetsbelastning. Han var snäll och lovade komma och hämta mig och skjutsa mig till sjukhuset. Väl framme tyckte han att han lika gärna kunde stanna eftersom han ändå har rast vid 9. Så vi fick båda se bebis bli måttad och inspekterad.
Den ligger kvar med huvudet neråt med ryggen åt min högra sida och sparkar och boxar mig på min vänstra. Har legat så ett par veckor minst, undrar om den har hittat favvopositionen och bestämt sig för att stanna där tills det är dags att kläckas. Vi kunde se lite av ansiktet, den lilla näsan och en underläpp som snuttade i blindo, en mun som gapade som en jättelik haj och svalde massor av vatten. Övriga mått var normala, den väger 2077 gram vilket var inom normalramen men något under medelvikten i den här veckan (34). Skallens diameter var 8 cm och lårbenet var ungefär 6-7 cm långt. Pyttelitet!
Det är hårt att vara gravid nu. I synnerhet idag. Jag börjar nästan grina när jag ska knyta skorna, så jobbigt är det. Och ute femton minusar och så jävla långt till våren. Förut idag såg jag solen på en gul husfasad och den blå himlen bakom. Fick en förnimmelse av vårdoft och vårljus och fuktiga yrvakna gräsmattor. Drog en djup minusfemtongradig suck och insåg att om sisådär 4-5 månader KANSKE...
Klockan 9 skulle jag vara på sjukhuset och innan dess frukost och hundpromenad och skrapa bilen och åka nånstans och fixa växelpengar till sjukhusparkeringen. Sjukhusparkeringen som kanske är den mest parkerade av alla parkeringar i hela kommunen är en av få som fortfarande BARA accepterar myntbetalning i parkeringsautomaten. Inga sms-alternativ, inga kontokort, inga bensinkort. Och nitiska parkeringsvakter. Vem har massor av mynt på sig nuförtiden?
Jag insåg mig vid 8-tiden besegrad av min kropps skröplighet och ringde bebisens pappa som inte skulle med idag på grund av hög arbetsbelastning. Han var snäll och lovade komma och hämta mig och skjutsa mig till sjukhuset. Väl framme tyckte han att han lika gärna kunde stanna eftersom han ändå har rast vid 9. Så vi fick båda se bebis bli måttad och inspekterad.
Den ligger kvar med huvudet neråt med ryggen åt min högra sida och sparkar och boxar mig på min vänstra. Har legat så ett par veckor minst, undrar om den har hittat favvopositionen och bestämt sig för att stanna där tills det är dags att kläckas. Vi kunde se lite av ansiktet, den lilla näsan och en underläpp som snuttade i blindo, en mun som gapade som en jättelik haj och svalde massor av vatten. Övriga mått var normala, den väger 2077 gram vilket var inom normalramen men något under medelvikten i den här veckan (34). Skallens diameter var 8 cm och lårbenet var ungefär 6-7 cm långt. Pyttelitet!
Det är hårt att vara gravid nu. I synnerhet idag. Jag börjar nästan grina när jag ska knyta skorna, så jobbigt är det. Och ute femton minusar och så jävla långt till våren. Förut idag såg jag solen på en gul husfasad och den blå himlen bakom. Fick en förnimmelse av vårdoft och vårljus och fuktiga yrvakna gräsmattor. Drog en djup minusfemtongradig suck och insåg att om sisådär 4-5 månader KANSKE...
Linsröra
Dagen inleddes lite fantastiskt med att jag såg väldigt suddigt. Hela frukosten satt jag där och försökte blinka bort vad jag antog var gegg på kontaktlinser som skulle behöva bytas ut. Till slut gick det inte att läsa DN:s nätupplaga alls så jag fick ta kål på snåljåpen i mig och begav mig till badrummet för att ersätta dom med ett nytt par.
När jag tog ut den ena ramlade båda linserna ut. Ur samma öga.
Därav det suddiga seendet. Jag tog inget nytt par utan förflyttade bara rätt sak till rätt plats. Så var det med det.
När jag tog ut den ena ramlade båda linserna ut. Ur samma öga.
Därav det suddiga seendet. Jag tog inget nytt par utan förflyttade bara rätt sak till rätt plats. Så var det med det.
måndag 6 december 2010
Föräldrakurs
Några dagars bloggstiltje. Jag behöver lite frid och ensamhet för att samla tankar och händer det annat så blir det heller inget skrivet.
Idag började föräldrakursen. Tre timmar på raken i decembermorgonens mörker var en intensiv start men faktiskt kul. Jag säger ju att det bästa är att ställa in sig på det värsta och vara riktigt neggo inför nya grejer, som jag hade gjort i det här fallet. Möjligheterna att bli positivt överraskad blir ju enorma! Och jag älskar att ändra mig. Har ingen prestige förknippad med sånt. Kan jag lära mig att gilla nåt istället för att ogilla så gör jag ju så klart helst det.
Och bebis pappa var med. Jag tror vi gjorde en trovärdig tolkning av rollen som normalt par. Det var faktiskt helt okej att få ett gemensamt projekt och gemensamma uppgifter. Att få ett barn är väl tyvärr det mesta vi har haft gemensamt under hela tiden vi har känt varandra. Trots idoga försök att bygga upp en hållbar relation på EN stark fysisk attraktion och EN MILJARD olikheter och krockar.
Det var en härlig barnmorska som höll i det hela den här gången. Och det var lite gruppdiskussion och några av tjejerna som kändes som dom skulle kunna bli kompatibla och andra kändes helt osynkbara. Som i övriga livet. Men sånt där med första intryck kan ju också visa sig vara helt fel. Och så fick vi lite info om förlossningsförloppet, fick kolla rolig dvd om andnings- och avslappningsövningar och fick sedan göra praktiska andningsövningar själva med papporna i rollen som barnafödare. Bra twist!
Jag är så himla hormonlipig så jag började tåra mig vid blotta anblicken av dockan som skulle föreställa barnet som passerade genom förlossningskanalen! :) Och bebbe böljade i magen säkert koffeinkickad av fikapausen. Jag har druckit max 5 koppar kaffe under hela graviditeten. Har tyckt det har varit lika bra att avstå med tanke på att mitt blodtryck är spökigt redan från början.
Är nu helt slut efter att ha börjat dagen vid 6-snåret och dessutom ha träffat FOLK. Vila.
Idag började föräldrakursen. Tre timmar på raken i decembermorgonens mörker var en intensiv start men faktiskt kul. Jag säger ju att det bästa är att ställa in sig på det värsta och vara riktigt neggo inför nya grejer, som jag hade gjort i det här fallet. Möjligheterna att bli positivt överraskad blir ju enorma! Och jag älskar att ändra mig. Har ingen prestige förknippad med sånt. Kan jag lära mig att gilla nåt istället för att ogilla så gör jag ju så klart helst det.
Och bebis pappa var med. Jag tror vi gjorde en trovärdig tolkning av rollen som normalt par. Det var faktiskt helt okej att få ett gemensamt projekt och gemensamma uppgifter. Att få ett barn är väl tyvärr det mesta vi har haft gemensamt under hela tiden vi har känt varandra. Trots idoga försök att bygga upp en hållbar relation på EN stark fysisk attraktion och EN MILJARD olikheter och krockar.
Det var en härlig barnmorska som höll i det hela den här gången. Och det var lite gruppdiskussion och några av tjejerna som kändes som dom skulle kunna bli kompatibla och andra kändes helt osynkbara. Som i övriga livet. Men sånt där med första intryck kan ju också visa sig vara helt fel. Och så fick vi lite info om förlossningsförloppet, fick kolla rolig dvd om andnings- och avslappningsövningar och fick sedan göra praktiska andningsövningar själva med papporna i rollen som barnafödare. Bra twist!
Jag är så himla hormonlipig så jag började tåra mig vid blotta anblicken av dockan som skulle föreställa barnet som passerade genom förlossningskanalen! :) Och bebbe böljade i magen säkert koffeinkickad av fikapausen. Jag har druckit max 5 koppar kaffe under hela graviditeten. Har tyckt det har varit lika bra att avstå med tanke på att mitt blodtryck är spökigt redan från början.
Är nu helt slut efter att ha börjat dagen vid 6-snåret och dessutom ha träffat FOLK. Vila.
lördag 4 december 2010
In bed with bebis
Så här blev resultatet av den laddade sängmonteringen häromdagen. Bebis får vänligen lära sig gilla vitt och grönt om den ska hyra in sig i mitt sovrum.
fredag 3 december 2010
Tjockisuppdatering
Längesen magen exponerade sig på bloggen nu. På bilden som nog togs igår är det vecka 32+4. Har inte varit hos morskan på ett tag heller men ska dit igen nästa vecka. Några nya spännande mått finns således icke att tillgå.
Jag är ju inte den som känner och klämmer ohämmat på magen av ren skräck för att just känna något därinne, men skulle jag gissa så tror jag att den ligger kvar med huvudet neråt som den gjorde också för ett par veckor sedan när jag var på mvc. Det känns som något stort och hårt liksom skruvar sig nedåt bäckenet då och då. Känns trögt och strävt. Och sparkar och rörelser känns mera uppåt i magen nu, mot sidorna och upp mot revbenen.
Man fattar verkligen inte att det på riktigt är en sån där bebis därinne, bara för att man inte ser den. Det är lätt att glömma att den faktiskt ligger därinne HELA tiden, att den liksom inte blir till under förlossningen :) Mycket spännande.
Jag är ju inte den som känner och klämmer ohämmat på magen av ren skräck för att just känna något därinne, men skulle jag gissa så tror jag att den ligger kvar med huvudet neråt som den gjorde också för ett par veckor sedan när jag var på mvc. Det känns som något stort och hårt liksom skruvar sig nedåt bäckenet då och då. Känns trögt och strävt. Och sparkar och rörelser känns mera uppåt i magen nu, mot sidorna och upp mot revbenen.
Man fattar verkligen inte att det på riktigt är en sån där bebis därinne, bara för att man inte ser den. Det är lätt att glömma att den faktiskt ligger därinne HELA tiden, att den liksom inte blir till under förlossningen :) Mycket spännande.
Ingen har mössa
Igår när jag körde till träningen så åkte jag genom stan. Annars bor jag i utkanten och är väldigt sällan inne i själva centrum.
Biltermometern visade -13 grader och själv var jag påbyltad som en liten eskimå. Jag står inte ut med köld. Det som slog mig när jag stod vid ett rödljus och hann se mig omkring på mina medmänniskor ute i kylan var att ingen hade mössa på sig! Varför?
Alla jag såg var vuxna. Som borde ha vuxit ifrån barnslig fåfänga. Tycker dom inte att det är JÄTTEKALLT? När jag växte upp på 80-talet ville vi inte ha mössa för att det sabbade de hårdsprayade voluminösa frisyrerna. Men så ser väl ändå inte hårmodet ut nuförtiden?
Jag tycker mössa är både snyggt, praktiskt och bekvämt och jag har på mig det så ofta jag kan. Ofta även inomhus. Mössa är en värmande kool accessoar, stil och funktion i ett! Dessutom kan man se söt ut i mössa trots att man inte hunnit eller orkat kamma håret den dagen.
Jag vill slå ett hårt slag för mössa och reflexer. Da shit i vintermörkret.
Biltermometern visade -13 grader och själv var jag påbyltad som en liten eskimå. Jag står inte ut med köld. Det som slog mig när jag stod vid ett rödljus och hann se mig omkring på mina medmänniskor ute i kylan var att ingen hade mössa på sig! Varför?
Alla jag såg var vuxna. Som borde ha vuxit ifrån barnslig fåfänga. Tycker dom inte att det är JÄTTEKALLT? När jag växte upp på 80-talet ville vi inte ha mössa för att det sabbade de hårdsprayade voluminösa frisyrerna. Men så ser väl ändå inte hårmodet ut nuförtiden?
Jag tycker mössa är både snyggt, praktiskt och bekvämt och jag har på mig det så ofta jag kan. Ofta även inomhus. Mössa är en värmande kool accessoar, stil och funktion i ett! Dessutom kan man se söt ut i mössa trots att man inte hunnit eller orkat kamma håret den dagen.
Jag vill slå ett hårt slag för mössa och reflexer. Da shit i vintermörkret.
torsdag 2 december 2010
Förtydligande
Jag ser vid en genomläsning att tidigare inlägg skulle kunna uppfattas som någon slags kritik mot alla som faktiskt har jobbiga graviditeter och mår för jävligt. Så är det naturligtvis inte. Jag menar inte att man inbillar sig att man mår dåligt eller har ont och bara ska ta sig i kragen.
Jag menar bara att bilden av graviditet som ett tillstånd som nästan betraktas som en sjukdom och som är förknippad med svaghet är mycket mer etablerad än motsatsen.
Jag hade anammat den bilden så hårt att jag nu är ytterst förbluffad över att min graviditet nu börjar lida mot sitt slut och att jag mår rätt okej.
Jag menar bara att bilden av graviditet som ett tillstånd som nästan betraktas som en sjukdom och som är förknippad med svaghet är mycket mer etablerad än motsatsen.
Jag hade anammat den bilden så hårt att jag nu är ytterst förbluffad över att min graviditet nu börjar lida mot sitt slut och att jag mår rätt okej.
Det heliga moderskapet
Jag mår bra av att träna. Jag är ingen träningsfanatiker, ingen viktfanatiker och är inte ätstörd. Men fysisk rörelse ger mig kickar, lugn och energi.
Idag var jag och magen på Friskis och körde ett pass. Det kändes hur rörelseendorfinerna började frigöras och flödade genom kroppen. Skickade vakenhetssignaler och energi till hela systemet. De senaste dagarna när det har varit för kallt för mer än 10-20 minuterspromenader för mig och vovve har jag blivit mer och mer depp av allt stillasittande.
En tanke som for genom huvudet när jag sprang runt där i salen var: "Nu är jag i åttonde månaden". Det kändes osannolikt. Inte bara rent existentiellt utan också för att det är aldrig så jag föreställt mig en kvinna som är gravid i åttonde månaden. Jag började genast tänka vidare på alla föreställningar, alla förväntningar och alla begränsningar som vilar tungt på kvinnors axlar.
Om någon hade bett mig föreställa mig en kvinna i åttonde månaden så skulle jag se framför mig en skir men ändå otymplig person i solsken och fladdrande tunika som milt leende står och stryker sig över en jättemage. Och när hon inte gör det så sitter hon tungt i en soffa och äter choklad samtidigt som hon håller sig för ryggen. En ganska världsfrånvänd och hjälplös person tänker jag mig.
Jag blir irriterad på att någon har gett mig de här bilderna, var kommer dom ifrån och varför finns dom i mitt huvud? Dom är inte tagna från verkligheten för jag har aldrig på nära håll fått följa en vän genom en graviditets olika faser och jag har således inte kunnat basera dom på någon verklig upplevelse.
Jag känner mig inte så särskilt annorlunda, mer än att jag har haft mina vanliga pms-symtom i snart 8 månader, det vill säga lättretlig och lättrörd. Jag känner mig inte hjälplös, jag har inte ont nånstans, jag känner mig inte svag (bortsett från förmiddagarnas blodtrycksfall), jag känner mig inte dum i huvudet eller oförmögen att tänka.
Varför är den här bilden av en gravid kvinna som svag och hjälpbehövande så dominerande? Vem gynnar den och vem underhåller den? Är det alla kärnfamiljsgraviditeter där kvinnan faktiskt har möjlighet att slippa sysslor, bärande av kassar och kartonger från möbelvaruhus, överlåta hushållssysslor på en partner och få mat lagad och godis hemköpt och serverat?
Jag undrar varför bilder av styrkan och möjligheterna hos en gravid kvinna inte är mer spridda istället? Varför talas det inte om allt man klarar av för att det behövs, att man är full av jävlar anamma och att det blir en himla fart på allt man annars gått och skjutit upp alldeles för länge. Att man kan träna i åttonde månaden och även köra ved, storhandla, montera möbler och bära tunga grejer upp och ner i trappuppgångar. Och i övriga världen skulle ingenting fungera om gravida kvinnor spelade på någon slags hjälplöshet. Ta hela jordbrukande Afrika där den absoluta majoriteten av bönderna är kvinnor, det är dom som går till fälten, bearbetar jorden, sår och skördar, hämtar vatten, tvättar kläder, lagar mat OCH är gravida.
Jag undrar om det är den här bilden av en skör och fysiskt och psykiskt hyfsat oförmögen person som gjort att jag så länge varit skeptisk till om jag ens velat ha barn och vara gravid. Inkapabel och beroende är inget som jag någonsin velat vara.
Kanske hade jag fattat helt andra beslut i livet om bilden av det heliga moderskapet hade kommit i en lite mer nyanserad variant.
Idag var jag och magen på Friskis och körde ett pass. Det kändes hur rörelseendorfinerna började frigöras och flödade genom kroppen. Skickade vakenhetssignaler och energi till hela systemet. De senaste dagarna när det har varit för kallt för mer än 10-20 minuterspromenader för mig och vovve har jag blivit mer och mer depp av allt stillasittande.
En tanke som for genom huvudet när jag sprang runt där i salen var: "Nu är jag i åttonde månaden". Det kändes osannolikt. Inte bara rent existentiellt utan också för att det är aldrig så jag föreställt mig en kvinna som är gravid i åttonde månaden. Jag började genast tänka vidare på alla föreställningar, alla förväntningar och alla begränsningar som vilar tungt på kvinnors axlar.
Om någon hade bett mig föreställa mig en kvinna i åttonde månaden så skulle jag se framför mig en skir men ändå otymplig person i solsken och fladdrande tunika som milt leende står och stryker sig över en jättemage. Och när hon inte gör det så sitter hon tungt i en soffa och äter choklad samtidigt som hon håller sig för ryggen. En ganska världsfrånvänd och hjälplös person tänker jag mig.
Jag blir irriterad på att någon har gett mig de här bilderna, var kommer dom ifrån och varför finns dom i mitt huvud? Dom är inte tagna från verkligheten för jag har aldrig på nära håll fått följa en vän genom en graviditets olika faser och jag har således inte kunnat basera dom på någon verklig upplevelse.
Jag känner mig inte så särskilt annorlunda, mer än att jag har haft mina vanliga pms-symtom i snart 8 månader, det vill säga lättretlig och lättrörd. Jag känner mig inte hjälplös, jag har inte ont nånstans, jag känner mig inte svag (bortsett från förmiddagarnas blodtrycksfall), jag känner mig inte dum i huvudet eller oförmögen att tänka.
Varför är den här bilden av en gravid kvinna som svag och hjälpbehövande så dominerande? Vem gynnar den och vem underhåller den? Är det alla kärnfamiljsgraviditeter där kvinnan faktiskt har möjlighet att slippa sysslor, bärande av kassar och kartonger från möbelvaruhus, överlåta hushållssysslor på en partner och få mat lagad och godis hemköpt och serverat?
Jag undrar varför bilder av styrkan och möjligheterna hos en gravid kvinna inte är mer spridda istället? Varför talas det inte om allt man klarar av för att det behövs, att man är full av jävlar anamma och att det blir en himla fart på allt man annars gått och skjutit upp alldeles för länge. Att man kan träna i åttonde månaden och även köra ved, storhandla, montera möbler och bära tunga grejer upp och ner i trappuppgångar. Och i övriga världen skulle ingenting fungera om gravida kvinnor spelade på någon slags hjälplöshet. Ta hela jordbrukande Afrika där den absoluta majoriteten av bönderna är kvinnor, det är dom som går till fälten, bearbetar jorden, sår och skördar, hämtar vatten, tvättar kläder, lagar mat OCH är gravida.
Jag undrar om det är den här bilden av en skör och fysiskt och psykiskt hyfsat oförmögen person som gjort att jag så länge varit skeptisk till om jag ens velat ha barn och vara gravid. Inkapabel och beroende är inget som jag någonsin velat vara.
Kanske hade jag fattat helt andra beslut i livet om bilden av det heliga moderskapet hade kommit i en lite mer nyanserad variant.
Vad jag gör när ingen ser
Min hemliga hobby sen några veckor tillbaks är att kolla på "16 and pregnant" på MTV. Det går flera gånger i veckan, kanske varje dag, klockan 18:05.
Och så fascineras jag av att jag känner igen mig. Och förfasas av att jag känner igen min bebis pappa i de tonåriga pappornas ofta otroligt omogna beteende. Och så grinar jag jättemycket på förlossningarna.
Jag bänkar mig med kvällsmaten vareviga afton, det är underbart.
Och så fascineras jag av att jag känner igen mig. Och förfasas av att jag känner igen min bebis pappa i de tonåriga pappornas ofta otroligt omogna beteende. Och så grinar jag jättemycket på förlossningarna.
Jag bänkar mig med kvällsmaten vareviga afton, det är underbart.
onsdag 1 december 2010
1 december
1 december. Idag är dagen då jag bestämt att jag får skruva ihop spjälsängen. Men jag fruktar guds straff för detta tilltag.
Vem är jag att tro att jag skulle få lov att komma hem från förlossningen med ett friskt barn? En rejäl knuff ner från alltför höga hästar är vad som kan komma att följa på en så drastisk och förmäten handling.
Vi får se om jag törs. Hämta vagn OCH skruva ihop spjälsäng på en och samma dag.
Vem är jag att tro att jag skulle få lov att komma hem från förlossningen med ett friskt barn? En rejäl knuff ner från alltför höga hästar är vad som kan komma att följa på en så drastisk och förmäten handling.
Vi får se om jag törs. Hämta vagn OCH skruva ihop spjälsäng på en och samma dag.
En god mor
Jag tror jag faktiskt kanske är lite lämpad som mor ändå. Genom åren har jag märkt att något som alltid väcker mig ur vilken djupsömn som helst är när min hund kräks. Hundar kräks ibland, till exempel när dom har kalasat på något upphittat i naturen. Min hund kräktes inatt, det är ofta på natten det händer. Innan spyan ens hade hunnit landa på mattan (hon kräks alltid PÅ en matta, hon vill inte ha stänk på tassarna) hade jag hunnit upp ur sängen, ut i köket, hämtat pappersrullen och stod där redo att torka upp.
Now that's a modersinstinkt for ya!
Now that's a modersinstinkt for ya!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)