Vissa korta stunder kan vintern vara vacker. För den stämning som kan skapas och insupas ett kort ögonblick under en sen kvällspromenad. Mystisk och löftesrik. Men sen vill man strax gå in igen, åtminstone när gradantalet har letat sig ner mot sisådär femton under noll. Bilden ovan är från promenix nära mitt hem i mer eller mindre civiliserade trakter.
Den här dagen har jag, packning, hund, julklappar och mage liksom så många andra transporterat oss till julfirande. För vår del till barndomshemmet i mörka skogen. Nu finns här inget att anmärka på vad gäller pyntet, jag hade ju vissa invändningar på den spartanska smyckningen när jag var här runt första advent. Men allt är på plats; gran, pyntat tallris, de röda trästjärnorna i gardinen, spratteltomten i fönstret, mässingsljusstakar och den finfina julkrubban som pappa byggt själv av drivved. Och den gulliga hunden har förstått precis vad julen går ut på. När vi kom hit sprang hon rakt fram till granen och började öppna julklappar. Nu har jag sagt till henne att julen är imorgon och att hon måste vänta tills dess.
Frosseriet har börjat. Jag har redan tryckt i mig ohämmade mängder knäck och snart är det dags för glögg och lussekatter. I förmiddags var jag hos barnmorskan. Vågen visade 70.3 kilo. Jag ska dit om en vecka igen och hoppas att en eventuell uppgång ska vara av bebis och inte av julmat. Dagens SF-mått 34 cm. Morskan säger att bebis har gott om plats i min mage. Den har det liksom fluffigt därinne. Gott om fostervatten så hon har inte så lätt att känna hur den ligger. Det där att tydligt känna kroppsdelar och kunna "greppa om en liten fot" från utsidan som det står i många böcker redan runt vecka 24-25 har aldrig varit aktuellt för mig. Hon kände huvudet och det var rörligt så den har inte fixerat sig än. Jag är lite orolig att den ska ha det för bra därinne, att det ska dröja innan det blir så trångt att den känner att den behöver komma ut. För min del får den gärna komma ut förr snarare än senare. Jag vill inte föda ut en femkiloskropp.
Annars pratade vi mest om allmänt mående. Hon sa att hon är orolig för att jag inte ska ha något känslomässigt stöd under förlossningen. Pappan kanske kommer vara närvarande, men mer då? Jag tänker ju att jag ska klara mig själv, som vanligt. Och att det måste finnas en trygg barnmorska att hålla i handen. Hon undrade om jag inte ville ta med mig nån mer, en vän eller min mamma till exempel. Jag tycker inte det känns bra. Min mamma är utesluten eftersom hon har tillbringat större delen av min uppväxt med att upplysa mig om hur omöjligt allt är och hur ogenomförbara alla mina idéer är. Den attityden vill jag verkligen inte ha med mig i ett förlossningsrum. En vän. Ja, det vore fint. Men jag vet att jag skulle vara så stressad över att vännen satt där för min skull och förlorade arbetstid och kanske skulle behöva göra andra saker. Jag skulle bli förlamad av dåligt samvete och fokusera på vännens välmående snarare än mitt eget. Man ska inte vara till besvär och ligga andra till last. Och bedja och arbeta och späka sig så man hamnar i alla lutheraners himmel, halleluja.....
Annars är såna här milstolpar under året, som julen, tillfällen till reflektion, framåtblickande och hisnande tankar kring möjligheter. Jag undrar var jag är vid den här tiden nästa år. Vem jag är och med vem. Som det ser ut nu, ett barn?! Som jag vid den tiden kanske till och med hunnit lära känna lite grann. Jag kommer ha lärt mig helt nya saker. Jag kommer ha rutin på grejer jag nu inte ens vet om att jag behöver veta. Förhoppningsvis har jag också ett jobb att gå tillbaks till.
Nu ska jag slå in julklappar.. Kanske med hjälp av lillapan. Hon hjälpte mamma plocka fram julklappspapper förut. Hon är så himla gullig när hon håller på med papperspyssel och packar in och packar upp saker! Både mamma och hunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar