Det heliga moderskapet

Jag mår bra av att träna. Jag är ingen träningsfanatiker, ingen viktfanatiker och är inte ätstörd. Men fysisk rörelse ger mig kickar, lugn och energi.

Idag var jag och magen på Friskis och körde ett pass. Det kändes hur rörelseendorfinerna började frigöras och flödade genom kroppen. Skickade vakenhetssignaler och energi till hela systemet. De senaste dagarna när det har varit för kallt för mer än 10-20 minuterspromenader för mig och vovve har jag blivit mer och mer depp av allt stillasittande.

En tanke som for genom huvudet när jag sprang runt där i salen var: "Nu är jag i åttonde månaden". Det kändes osannolikt. Inte bara rent existentiellt utan också för att det är aldrig så jag föreställt mig en kvinna som är gravid i åttonde månaden. Jag började genast tänka vidare på alla föreställningar, alla förväntningar och alla begränsningar som vilar tungt på kvinnors axlar.

Om någon hade bett mig föreställa mig en kvinna i åttonde månaden så skulle jag se framför mig en skir men ändå otymplig person i solsken och fladdrande tunika som milt leende står och stryker sig över en jättemage. Och när hon inte gör det så sitter hon tungt i en soffa och äter choklad samtidigt som hon håller sig för ryggen. En ganska världsfrånvänd och hjälplös person tänker jag mig.

Jag blir irriterad på att någon har gett mig de här bilderna, var kommer dom ifrån och varför finns dom i mitt huvud? Dom är inte tagna från verkligheten för jag har aldrig på nära håll fått följa en vän genom en graviditets olika faser och jag har således inte kunnat basera dom på någon verklig upplevelse.

Jag känner mig inte så särskilt annorlunda, mer än att jag har haft mina vanliga pms-symtom i snart 8 månader, det vill säga lättretlig och lättrörd. Jag känner mig inte hjälplös, jag har inte ont nånstans, jag känner mig inte svag (bortsett från förmiddagarnas blodtrycksfall), jag känner mig inte dum i huvudet eller oförmögen att tänka.

Varför är den här bilden av en gravid kvinna som svag och hjälpbehövande så dominerande? Vem gynnar den och vem underhåller den? Är det alla kärnfamiljsgraviditeter där kvinnan faktiskt har möjlighet att slippa sysslor, bärande av kassar och kartonger från möbelvaruhus, överlåta hushållssysslor på en partner och få mat lagad och godis hemköpt och serverat?

Jag undrar varför bilder av styrkan och möjligheterna hos en gravid kvinna inte är mer spridda istället? Varför talas det inte om allt man klarar av för att det behövs, att man är full av jävlar anamma och att det blir en himla fart på allt man annars gått och skjutit upp alldeles för länge. Att man kan träna i åttonde månaden och även köra ved, storhandla, montera möbler och bära tunga grejer upp och ner i trappuppgångar. Och i övriga världen skulle ingenting fungera om gravida kvinnor spelade på någon slags hjälplöshet. Ta hela jordbrukande Afrika där den absoluta majoriteten av bönderna är kvinnor, det är dom som går till fälten, bearbetar jorden, sår och skördar, hämtar vatten, tvättar kläder, lagar mat OCH är gravida.

Jag undrar om det är den här bilden av en skör och fysiskt och psykiskt hyfsat oförmögen person som gjort att jag så länge varit skeptisk till om jag ens velat ha barn och vara gravid. Inkapabel och beroende är inget som jag någonsin velat vara.

Kanske hade jag fattat helt andra beslut i livet om bilden av det heliga moderskapet hade kommit i en lite mer nyanserad variant.