Jag fick just finaste julklappen från läsaren Alexandra. Hennes fina kommentar följer här nedan:
kära fröken märkvärdig. Jag har nu läst hela din blogg, från början fram till sista inlägg. Det är läskigt och befriande hur mycket jag känner igen mig.Du ger mig inspiration, bekräftelse på att det finns fler som är i liknande sits och sist men störst av allt: mod.Jag låg igår i min lillebrors säng( åkt hem till familjen över jul) och kände mig ganska miserabel efter en kylig ton från mitt kommande barns pappa( iallafall biologisk sådan, en pappa är väl trots allt en uppgift och omtanke?). Efter att ha läst igenom halva din blogg fick jag nån form av vredeskänsla blandat med stolthet. Vi kan fixa det. Inte ensamma, men med hjälp av eget sunt förnuft, andra kvinnor som gjort samma val som kan visa sin vardag och förhoppningsvis en familj som stället upp. Tack som fan rent ut sagt för att du har denna bloggen. Jag tänker starta en egen, hoppas att du kommer finna lika mycket inspiration som jag finner i din. // Alexandra
Jag blir så glad och rörd över att bloggen har varit till nytta för någon, att vi är många i samma situation som kan ge stöd åt varandra bara genom något så enkelt som att dela med sig av egna erfarenheter och upplevelser. Ibland är det allt som behövs för att orka vidare i vardagen. Att veta att man inte är ensam. Jag vill tacka Alexandra och alla fina bloggerskor vars bloggar har gett och ger mig tro på mig själv och hela det här ensam förälderkonceptet som ibland känns så stort att det nästan svindlar. Då ger det lugn att se att det faktiskt går. Jättebra.
Hoppas Alexandra hör av sig med sin bloggadress så småningom, you go girl!
Julklapp 2:
Min gulliga familj hade skramlat ihop till en mycket ståtlig systemkamera som låg i mitt enda paket under granen! Alldeles sprillans ny och senaste modellen och jag förstår att meningen är att jag ska kunna dokumentera barnbarnets/syskonbarnets utveckling på bästa sätt. Finns filmfunktion och allt. Jag är mycket tacksam för fina klappen och fick också lite prestationsångest. Dom förväntar sig faktiskt att jag ska lyckas leverera en ny släkting till dom! Fixar jag verkligen det? I morgon inleds vecka 37 och jag har nog inte insett att förlossningen är SÅ nära. Är det verkligen jag som ska klara av det där? Nu snart? Jag tycker att jag borde känna mig så HIMLA annorlunda. Men det gör jag inte, jag känner mig som vanligt. Inga Hulken-muskler, inga andra superhjälteattribut heller. Bara 15 kilo tyngre och med svullen buk.
Framöver ska det förhoppningsvis bli lite mindre av skabbiga mobilfoton och lite mer riktiga foton här på bloggen. Ska bara läsa instruktionsboken först, hehe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar