Jag ser vid en genomläsning att tidigare inlägg skulle kunna uppfattas som någon slags kritik mot alla som faktiskt har jobbiga graviditeter och mår för jävligt. Så är det naturligtvis inte. Jag menar inte att man inbillar sig att man mår dåligt eller har ont och bara ska ta sig i kragen.
Jag menar bara att bilden av graviditet som ett tillstånd som nästan betraktas som en sjukdom och som är förknippad med svaghet är mycket mer etablerad än motsatsen.
Jag hade anammat den bilden så hårt att jag nu är ytterst förbluffad över att min graviditet nu börjar lida mot sitt slut och att jag mår rätt okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar