I år hade han inte ens velat introducera advent, han mumlade något om att han tyckte det var banalt med adventspynt. Jag tyckte det verkade för tråkigt för gubben att gå här i mörka skogen själv utan minstaste lilla elpynt för att lysa upp vintermörkret en smula. Fick tillåtelse att plocka upp en adventsstake. Och så en ljusslinga att lägga i fönstret.
Själv anser jag att julepynt gör sig allra bäst innan jul. När mörkret börjar bli tungt och man behöver nåt för att få inspiration att tindra lite. När julen är över tycker jag att pyntet mest ser sorgligt ut. Som att vakna upp till en ostädad lägenhet dagen efter en fest. Glansen är borta och då ser tomtar och glitter mest tomt ut och minner om brustna förhoppningar, julklappsönskningar som inte uppfylldes och den där Madickenjulstämningen som aldrig infann sig. I år heller, fast man ser den hägra framför sig inför varje jul.
Och då är det ju tråkigt att pynta först dagen innan julafton eftersom glansen blir så kortlivad.
Jag har också bakat. Lussekatter och knäck. Jag tror minsann jag lyckades med knäcken för första gången i mitt liv. Jag har aldrig förut fått den att stelna. Nu vet jag knappt om den går att tugga, den började nämligen stelna redan på väg från kastrullen och ner i formarna. Nästa gång gör jag knäck i muffinsformar. Det är ju lögn att träffa det där veckade pappret i leksaksformat som utgör själva knäckformen.
Och mina lussekatter blev nog goda men bara 30 till antalet istället för 50 som receptet utlovade. Men det är ju omöjligt att förutse hur mycket de tänker svälla upp under jäsningen. Tyckte jag gjorde dom ganska små men skulle kunna ha gjort dom hälften så stora, de utvecklades nämligen till lussekusar i ardennerstorlek!
Sen skulle jag också kunna gnälla lite om hur JOBBIGT allt är nu plötsligt i vecka 35! Som att det inte vore nog med det faktiskt rent DJÄVULSKA istidsklimatet som jag ser som min största fiende så har jag dessa dagar också att tampas med förvärkar i både mage och rygg, sammandragningar samt en oerhört påfrestande kroppshydda som gör det omöjligt att vare sig stå, gå, sitta eller ligga på något sätt som ens påminner om att vara bekvämt.
Och jag är mindre aktiv, mindre i rörelse när jag är här hos pappa. Slappar mycket och försöker hänga i soffan så gott det går. Och då sparkar bebis JÄTTEMYCKET. Alltså, hela tiden. Det underlättar inte den obekväma känslan. Gnäll gnäll. Jag kan utveckla det i nåt annat surt inlägg kanske. Hur som helst är jag så klart mycket tacksam över att den är vid liv och aktiv och stark. Ingen ska tro nåt annat. Men jag börjar misstänka att de återstående veckorna nog inte precis kommer vara omgivet av något gyllene skimmer. Dom heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar