Barnvagnsspotting

Har idag vidgat mina vyer genom att bege mig till en för mig relativt okänd grannstad för barnvagnsspaning. Hittade en helt ny vagn på en begagnatsajt jag brukar trejda på. Jag vet inte vilka egenskaper som är fördelaktiga hos en barnvagn, vet inte vilken känsla och vilka detaljer man ska leta efter. Jag har nog i princip aldrig framfört en barnvagn av något slag. Dock har jag förstått att boende i trappuppgång utan hiss bäddar för fördel kombivagn med portabel liggdel som man kan lyfta med sig medan vagnen får stå kvar.

Jag tyckte vagnen var fin och den skulle egentligen gå på auktion men eftersom gubben som sålde hade en till likadan på lager blev jag erbjuden att köpa med mig den här på en gång. Skulle just slå till när jag insåg att jag åkt hemifrån utan plånbok. Great. Jag får åka 8 mil imorgon igen. Säkert kan vagnen välta, börja brinna, falla i småbitar, explodera, blekna, sätta av i sken eller vad det nu är man ska oroa sig för. Det är inget känt märke. Men det finns faktiskt barn som inte har nån vagn alls utan växer upp på gatan och överlever det också. Tänka relativt lindrar både nojor och dåligt samvete på ett bra sätt.

Det var hur som helst mycket trevligt att komma ut i världen för en dag! När man går hemmavid sysslolös, utomhusklimatet är omöjligt att vistas i utan risk för köldskador, mängden pengar som finns att spendera är obefintlig och bilen av samma anledning bör användas ytterst sparsamt så är mängden stimuli man kan utsättas för på en dag minimal. Nu skulle jag vilja ha ett jobb! Jag är trött på att lunka runt och göra samma saker, vill ha nåt att bita i och tänka på. Jag vet att det kommer snart, men jag har varit arbetslös lite för länge nu.

Här är vagnen jag tänker mig att handla imorgon. Ja, man kan vända på handtaget så man kan se barnet.

Jag läste en bok

Fick låna den här boken av en kompis. Var lite skeptisk på grund av omslaget, författarna och hyste farhågor om att den skulle vara lattemorsig på gränsen till outhärdlig. Sen slukade jag den på två dagar och tyckte den var härlig. En välkommen variant på upplysningsböcker man redan läst. Den består till stor del av personliga upplevelser och erfarenheter av all den där faktan man redan läst om i flera olika böcker, så den bidrog faktiskt med ett nytt perspektiv och lite nytt att tänka på.

Rekommenderas, dock med lite reservationer för att den är väldigt heterosexuell och väldigt mamma-pappa orienterad. Och lite utflykt till en annan verklighet blir det när Hannah Widell skriver om föräldrapenningen och klagar på att hon plötsligt fick så låg inkomst eftersom maxbeloppet i föräldrapenningen är så lågt (cirka 34 000 kr).

Jodu Hannah, du skulle pröva en mil i dom här mockasinerna och klaga sen.

Första adventsgnäll

Adventsfrukost i soffan och adventsgudstjänst på teven. Varje år får jag för mig att det ska vara mysigt med kyrkans inför-julen-arrangemang men det är ju aldrig det. Jag vet inte var minnet av adventsmyskänslan kommer ifrån, troligtvis från skolan med adventsfika och adventssånger och nersläckt klassrum med tända ljus på bänkarna och fröken läser högt ur bok.

Jag vet inte hur många gånger jag har blivit besviken när jag i vuxen ålder letat mig till kyrkan i advents- och luciatider för att få del av lite mys. Det har ALDRIG varit mysigt. Jo, kanske en gång på luciafirande i Skara domkyrka. Annars verkar kyrkan ha svårt för att mysa till det. En gång när jag bodde i Göteborg gick jag till och med mitt under adventsgudstjänsten då jag blev riktigt provocerad av vad som sades från predikstolen.

Religion är inte riktigt min tekopp. Jag tror att jag från och med i år får inse på riktigt att relationen mellan mig och aktiviteter i kyrklig regi faktiskt saknar potential.

För att ytterligare dra ner julstämningen så har vi där jag bor troligtvis minst snö i hela Sverige. Marken är inte ens helt snötäckt, gräsmattor och vägar är bara lite lätt skylda av kringyrd pudersnö. Minusgrader och en slitande isvind finns dock i överflöd och det är alldeles för långt till sommaren.

Det strålar en stjärna

Kolla vad som lyser i fönstret! Jag bestämde mig för att stjärnan omöjligt kan ha blivit så trasig bara genom att ha varit i vila i cirka tio månader. Petade resolut och djärvt i dess innandöme med mitt magiska finger. Då tände sig lamporna en i taget, nästan som när lilla Ida väcker upp hönsen från di döe.

Magi. Eller glapp kanske det också brukar kallas.

Lillstrumpa och Murphys

Det är inte bara mig det är synd om utan även om somliga andra, till exempel vissa som måste ha randig strumpa på sig. I går skar sig vissa somliga på ovansidan av tassen vid en sedvanlig springtur i den frusna skogen och trots att det börjat läka fint under natten gick det upp igen vid dagens springtur.

Man blir ännu sjukare med strumpa på sig. Och väldigt stillsam.

Jag visste att hon skulle skada sig för jag utmanade nämligen ödet och sånt gör man inte ostraffat. Under vissa somligas snart tio år i livet har jag nitiskt släpat runt på en hyfsat tung och välfylld kasse med bland annat sjukvårds- och förbandsgrejer så fort vi ska åka bort nånstans och har långt hem. Jag har aldrig behövt använda dem. Igår när vi skulle åka hit till pappa på landet så var jag så trött på att kaska runt som familjen Taikon med åtta väskor så fort vi ska nånstans så djärvt satte jag in hundkassen i garderoben igen. Med tanken och vetskapen om att skadar hon sig så gör hon det den här gången. Men så negativt får man inte tänka.

Jodå. Man vet ju. Man borde ha lärt sig.

Egentligen borde det kanske sys ett stygn för att hålla ihop och få en chans att läka. Hade jag varit i staden hade jag åkt och gjort det. Mitt jobb är i branschen och så klart får skomakarens barn då vackert AVVAKTA under helgen medan andra barn kanske åker in och blir sydda med en gång.

Imorgon när affärerna öppnar kanske vissa somliga åtminstone får byta ut strumpan mot en mer hållfast skomakarbarnssko som också lämpar sig för utebruk.

Idiot

Jag fick sms för en stund sen från bebis pappa. Han visste att jag skulle på massage idag och frågade hur det hade varit på den. Jag skrev tillbaks att det inte blivit någon massage, att jag fått väldigt ont och ringt barnmorska och läkare, blivit rädd och inte vetat vad som var fel och trott jag skulle föda.
Han skrev tillbaks: "Va göru nu då? Jag har budat på en Iphone."

?????????

Jag skrev tillbaks och undrade om han inte kunnat skriva nåt i stil med "Stackars dig", "Hur mår du?", "Hur mår barnet?", "Jag tänker på dig", "Önskar jag kunde vara där och ta hand om dig" eller vad som helst som visade på någon form av empati.

Han svarade då att han antog att jag aldrig skulle skriva så till honom (vilket jag naturligtvis skulle ha gjort) så därför frågade han istället vad jag gjorde. Då blev jag vansinnig och superledsen och så enormt frustrerad och skrev tillbaks igen och undrade om det pågick någon slags tävling i att inte visa omtanke. För om det var så så klarade jag mig bättre själv.

Då undrade han varför inte kunde säga vad jag gjorde, höll jag på med något hemligt eller ville inte säga var jag var kanske? Nu tycker han att jag ska be om ursäkt för att jag har gjort fel och varit dum och reagerat fel och dessutom be om ursäkt för att jag inte kan säga vad jag gör. (Jag har legat och vilat mig hemma hos mina föräldrar hela dagen) "Du kan ju höra av dig när du inser att du har fel".

Han är en så galet instabil person. Ingen trygghet i sig själv och han kan inte ge någon trygghet till mig. Normal omtanke och empati ligger inte för honom. Han har en väldigt störd barndom som har varit i total avsaknad av just omtanke och empati så jag kan förstå att han är som han är. Men att han ska vara mitt stöd på förlossningen gör mig livrädd.

Ska jag behöva tigga och be om hans omsorg så kan det kvitta, då känns det mindre ensamt att inte ens ha förväntningar på att han ska bry sig. Jag blir så otroligt ledsen av att vara liten och rädd och trött och allt jag får är svartsjuka anklagelser om att jag kanske är på fel plats enligt honom? Sån otrolig paranoia som tar all min energi.

Om andra gravida får bryta ut i gråtattacker för att deras partner köpt hem fel sorts glass och det anses normalt så måste väl jag få reagera på att den person som förväntas stå mig närmast i den här situationen är totalt emotionellt avstängd och helt i avsaknad av empatisk förmåga??

Det bidde inget

Just denna morgon när jag skulle få lite efterlängtad fysisk beröring som gravid i form av massage så bestämmer sig en ny oangenäm fysisk sensation för att infinna sig. Jag satt vid frukostbordet när det började göra gruvligt ont i höger sida och stråla som knivar neråt ljumsken och bak mot korsryggen. Mycket ondare än sammandragningar och förvärkar och allt jag hittills upplevt. Jag blev rädd så klart och undrade vad som hände. Reste mig från köksbordet och släpade mig dubbelvikt och haltande in till soffan där jag blev liggande.

Spänd i hela kroppen och glömde att andas. Undrade om det var en värk?? Men så tidigt och varför bara på ena sidan? Hann tänka att om det ska göra så här ont att föda så glöm mina ambitioner om enbart lustgas. Det gjorde så ont så jag höll på att spy. Det kom inte i etapper eller intervaller utan var ihållande i ungefär en kvart innan det började släppa något så jag kunde resa mig.

Fick ringa barnmorskan som inte visste utan hänvisade mig till mvc-läkaren. Som inte heller visste utan hänvisade mig till avvaktan och vila. Tänkte hon bara glömde säga två Panodil också så det tog jag av mig själv. Ringde gulliga massösen och avbokade. Hon var supersöt och började prata med mig om att det var viktigt att komma ihåg att andas ordentligt nu när jag hade ont och att mitt presentkort kunde ju få dispens till nästa år också om det skulle behövas.

Nu har knivarna släppt efter att jag har legat under filt ett tag och jag har googlat smärta och gravid och ljumskar. Svaret som oraklet Google gav mig var foglossning. Inte vet jag om det är det. Hur ont har man då och när? Kan det bara komma och gå eller har man ont hela tiden?

Jag hade inte tänkt mig att få foglossning.

Vecka 31+4

Och så en maguppdatering. 69,2 kg SF-mått 32 cm. Bebis ska enligt boken väga 1,7 kg och vara 40 cm lång. Det känns att bebis är stor nu och har blivit mycket starkare. Fram till förra veckan ungefär kände jag bara rörelser när jag var stilla, nu lyckas bebis överrösta mina egna rörelser så jag känner sparkar och stoj även när jag är ute och går i rask takt.

Den kränger sig också en hel del så det gör riktigt ont emellanåt. Värst är när det känns som att den skrapar sig mot bäckenet så jag inte kan gå framåt och hela magen drar ihop sig. Jag känner mig tyngre och tyngre men det varierar också en hel del från dag till dag och timme till timme, tror det beror på hur den ligger. Idag hade jag tänkt gå och träna men nu när det är dags har jag inte lust alls. Känner mig seg och tung idag.

I eftermiddag åker jag till hemorten en bit bort för att få massage där imorgon bitti. När jag röjde lådor för ett tag sen fann jag ett presentkort på massage som jag fick av min goda moder förra julen och som var på väg att gå ut i datum. Så nu är jag inbokad. Massösen saknar dock massagebänk för gravida så jag kommer få sitta eller ligga på sidan, alternativt på rygg men tveksam till ryggläget på grund av mina yrseltendenser nuförtiden. Jag hoppas dock på en angenäm upplevelse av något slag.

Vecka 31+4

Ut ur garderoben

Vad är det egentligen som försiggår bakom lyckta dörrar i skåp och garderober? Hur kan det komma sig att man lägger undan fullt fungerande armaturer (till exempel julrelaterade) ordentligt och prydligt i sin originalförpackning enligt konstens alla regler i fullt fungerande skick och när man ska ta dom till heders ett antal månader senare så visar dom inga livstecken alls?

Den lyste himla fint förra året.

Estetisk ångest

Jag är verkligen inte nöjd med bloggens utseende och tycks inte lyckas med att göra något åt det heller. Vänligen hav överseende med detta medan jag experimenterar vidare i jakten på fulländning. Vad är det det brukar stå på skyltarna? Ursäkta röran, ombyggnad pågår. Ja, ungefär så.

Disaster date

med pappan hade jag igår. Jag får panik av att tänka på att vi kommer ha ett band för resten av livet.
Under de två-tre år vi känt varandra har vi haft en enorm fysisk attraktion till varandra som har varit det som hela relationen grundat sig på och som har kunnat skyla över det mesta vad gäller olikheter i övrigt. Vi har haft en väldigt passionerad relation just på grund av dessa olikheter, det har varit på och av, uppbrott och försoningar, äventyr, romantik och starka känslor. Men utöver detta, inget. Inget av substans. Där han tänker svart tänker jag vitt. Våra bakgrunder, vår livsföring, våra värderingar, våra framtidsplaner, i ALLT står vi så långt ifrån varandra som det överhuvudtaget kan vara möjligt. Vi känner inte varandra, når inte fram till varandra, kan inte kommunicera alls.

Nu när den fysiska attraktionen är i skymundan sedan ett tag tillbaks framstår allt det här plågsamt tydligt. Det finns inget att ta till längre som kan bygga någon som helst bro mellan våra världar. Relationen oss emellan är helt tom och totalt meningslös. Förutom det faktum att vi ska bli föräldrar till samma barn.

Jag vet att jag kan göra det själv men med honom känner jag ingen stadga, ingen trygghet och ingen tillit. Det är iallafall bättre att känna sig ensam och också vara det, fysiskt och praktiskt. Det är ännu mer plågsamt att känna sig ensam i någons sällskap.

Har haft tvättid idag och bland annat tvättat begagnade barnkläder. Mycket gullighetspoäng på den lilla bland dom större!

En utmaning till frukost

Kall novemberdag och mvc-besök

Det är ingen hejd på hur kallt det är. Minusgrader och blåst och världen är så ful med ett halvtaskigt smutsgrått snötäcke och himlen är ryskt vit. Inte ens bebis värmer som den gjort bra hittills i höst. Jag fryser. Efter tapper middagspromenad med vovve som var iförd snyggt rött fleecetäcke fick jag gå hem och duscha skållhett för att så sakteliga återkomma till livet. Nu sitter jag i soffan och bävar inför nästa gång jag måste gå ut.

Bortsett från 18 futtiga kronor på kontot börjar jag uppskatta min hemmatillvaro. Som supertjockis är det skönt att kunna beta av dagarna i sin egen takt. Heltid hade varit hårt nu känns det som. Deltid hade nog funkat. Idag hade jag mvc-besök inbokat och bara det att ha blivit väckt av ett larm utan att själv vara riktigt redo gör att jag har känt mig rubbad och supertrött hela dagen. Jag brukar sällan sova längre än till 8 även om jag får sova hur länge jag vill, men att bli väckt av något annat, om så bara en halvtimme tidigare, gör att balansen rubbas. Jaaa, jag vet att om ett par månader kommer jag bli sjuk av sömnbrist men jag kommer fixa det också så klart! :)

Jag fick i alla fall godkänt hos barnmorskan. Dagens vikt 69,2 kg SF-mått 32 cm och bebispuls 148. Låg på rygg på britsen först men det tyckte bebis inte alls om utan den fick jättehög puls (dålig syretillförsel pga tryck på kärlen) men pulsen normaliserades när jag la mig på sidan istället. Det stämmer ju med mina upplevelser om yrselupplevelser vid bilkörning och ryggläge i säng och soffa. Tror jag ska försöka undvika allt detta i fortsättningen. Sen kände hon på magen och bad mig känna själv neråt bäckenet. Jag vägrade men hon sa att hon kände huvudet jättetydligt därnere. Jag börjar bli bättre på att acceptera att det är kroppsdelar inuti min mage, snart kommer jag nog våga känna också, men inte idag.

Ikväll kommer bebispappan hit och vi ska UMGÅS. Det kommer nog kännas konstigt, dubbelt, ledsamt, irriterande, påtagligt och jobbigt. Förhoppningsvis lite bra också. Men om han nu plötsligt vill vara med på förlossning, gå på föräldrautbildning och han vill lära känna sitt barn så förutsätter ju faktiskt det att han i viss mån är närvarande, oavsett vad jag tycker om det. Ska han vara med på förlossning så kräver jag att han åtminstone är förberedd och att vi har kunnat prata om våra känslor inför den situationen. Så jag får väl ge det ett försök.

Min vän Mister X

Nu du mister är det du och jag igen.

20 november

Det blev inget skrivet igår för jag jobbade, tjoho! Gick upp kvart i sex, kom hem kvart i sex. Det var KUL! Men jag var trött på kvällen. Och min mamma kom och hälsade på. I morse när vi vaknade hade det fallit snö så hon ansåg sig alltför insnöad för att åka hem och tänker sig stanna en natt till. Det går bra för min del!

Mamma sitter i fåtöljen och stickar och emellanåt curlar hon mig genom att laga middagar. Dessförinnan har hon fyllt på mitt kylskåp. Men jag curlar henne också mellan varven. Hon är lite för rörig för att platsa riktigt i mitt hem där jag trivs bäst när var sak står på sin plats så jag går och PLOCKAR efter min mor. Skor hur som helst i hallen, blöta vantar på hallbyrån, grejer framme på köksbänken, en icke inskjuten köksstol... dessutom fäller hon inte ner toalocket efter sig.

På tal om toalock så påpekade jag för henne att jag drillat alla mina expojkvänner att sitta och kissa. Den som står och kissar hemma hos mig får vänligen själv skura toaletten efter sig. Dessutom är det bevisligen bättre att sitta och kissa för att blåsan tömmer sig bättre då. Har jag läst. Nu är det ju inte så att min mor står och kissar om nån trodde det utan det är det översta locket som hon vägrar fälla ner.

Idag är det bara softa softa utom bebis som har basketmatch idag tror jag för det är ett himla liv. Rörelse, kickar, böljor, attacker mot olika inre organ och så vidare. Jag börjar titta med lite blidare ögon på småbarn, till exempel i affärer, jag tror jag undermedvetet tränar mig mentalt. Nu är jag nyfiken på hur min kommer se ut och vara.

Min filosofi är att utgå från låga förväntningar, alltid. Då blir man inte besviken och när något blir mycket bra blir man väldigt positivt överraskad. Skittråkig filosofi jag vet, men det värsta jag vet är besvikelse och när man har haft så höga förväntningar så att det bara känns misslyckat när det inte blir exakt som man föreställt sig. Varje gång jag drar iväg i fantasier om barnamys måste jag påminna mig själv om att "barnet kanske inte ens föds", "det kan hända att den inte är helt frisk" etc.
Igår på lunchen smet jag in och kollade på den med ultraljudet på jobbet :) En snabbis bara! Den är så STOR nu så man har svårt att urskilja vad som är vad. Hela skärmen blir liksom full av en enda kroppsdel. Jag fann i alla fall revbenen och ryggen och försökte följa den men kunde inte utröna åt något håll vad det var ryggen slutade i! Det jag menar är att man nog får förbereda sig på det värsta om man inte kan se skillnad på huvudet och rumpan på sitt ofödda barn :)

Jag har börjat fösa in årets julstämning. Lika bra när det ändå är snö och mörkt ute större delen av tiden. Det blir inte pynt, det funkar inte för mig och ljusslingor har jag dessutom året runt för det är nåt av det bästa jag vet. Jag kör lussekatter, pepparkakor, choklad, juleskum, julmusik (Bing Crosby, Frank Sinatra), clementiner och tända ljus. Det funkar bra!

Robbie och jag

Ibland blir det komiskt också det här med att ha allt skyddspansar bortfrätt av hormoner och situationer och vara alldeles emotionellt naken och receptiv och känslig till förbannelse. Förut började jag gråta på Friskis, till varva-ner-och-stretcha låten "Feel" med Robbie Williams :)

Jag fattade ingenting, jag har väl hört den låten tusen gånger på radio, aldrig tänkt på den som nåt annat än bakgrundsskval och aldrig tyckt att den har varit särskilt bra. Jag har till och med tyckt att Robbie varit provocerande dålig och en snorunge som jag helst velat slå. Men nu så, nu klev Robbie och låten RAKT in i mitt vidöppna hjärta och texten var ju storslagen och så fantastisk så det kom tårar! :)

Nu när jag kommit hem och kollat texten så fattar jag inte ens vad det var som slog på nån av mina strängar. Kanske tyckte jag att "Come on take my hand, I wanna contact the living" hade en viss mening, och kanske refrängen "I just wanna feel real love" var nåt jag identifierade mig med, men på det hela taget så står den sig inte i längden. Vi hade i alla fall ett magic moment idag där i gymnastiksalen jag och Robbie.

Tack för det :)

Vecka 30+4

30-veckors magen med och utan tröja. Jag tycker den är enorm.

"Vi kommer imorgon också" sa sotningstruppen igår när dom gick. Fast besluten att den här dagens uppvaknande skulle bli mindre överraskande än gårdagens satte jag larmet på tidigt och gick upp ännu tidigare. Nu är det förmiddag och sotarna har ännu inte dykt upp. Jaja, det var ju bra att man inte låg och sov räv och ödslade bort sin tid.

Imorgon ska jag jobba! En dags inhopp på mitt gamla jobb. Det känns nervöst men roligt. Nu har jag varit borta nästan ett helt sommarlov. Tiden har ändå gått fort när jag väl kom in i den nya rutinen som är att inte åka till nåt jobb överhuvudtaget. I början var det mycket deprimerande, nu ser jag lite mer nyktert att det faktiskt väger och balanserar mellan fördelar och nackdelar, åtminstone när man mår som jag har gjort på sista tiden. Jag hoppas bara att jag kommer ihåg hur man gör på jobbet och att jag inte har en dålig förmiddag med förgiftningssymtom.

Men jag blir mer och mer övertygad om att det är järntabletterna som är bov. Igår var jag sådär dålig igen och alldeles utslagen på morgonen, då tänkte jag att det inte är järntabletterna ändå, för jag har ju slutat ta dom. Men nyss upptäckte jag att jag tagit fel tablett i förrgår kväll! Jag hade tagit järntabletten istället för blodtryckstabletten som jag ju SKA ta. Så, orsak och verkan fick en logisk förklaring. Järn är av ondo. Åtminstone när det måste ta vägen via mitt tarmsystem. Injektioner, finns inte det?

Igår fick jag/vi kallelse till föräldrautbildning. Pappan har för ett tag sen sagt att han vill gå. Men det känns mycket konstigt om vi bara ska ses där. Vi måste prata. Jag vill inte gå dit ensam. Och kanske inte med honom heller. Dilemma. Det visar sig dessutom att det är på dagtid, förmiddagar 8-11. Jag trodde kvällstid. Vet inte om pappan har räknat med så mycket jobbfrånvaro. Hur har andra ensamma gravida gjort, har ni gått på föräldrakurs? Ensamma eller i sällskap med någon?

Dagens hemmafrusysslor: dammtorka, värma mikromat och äta den, packa och posta Traderagrejer samt åka och träna.

Hundvakt

Väcktes av väsen i trappuppgången och blev klarvaken på en sekund. Det var ju idag det skulle komma sotningsnissar och kolla på ventilationen. Jag var ENDAST iförd ett kort linne och sängkläderna men fick snabbt på mig mina finaste mammabyxor och något tillräckligt anständigt för att släppa in tre män. Inom sotningsbranschen tycks dom sannerligen inte lida av problem med underbemanning...

Sen gick jag ut med hundarna för att vi skulle vara ur vägen en stund. Inte helt harmoniskt uppvaknande. Jag är hundvakt sen igår kväll och ända tills på fredag åt min kompis och ex-kollegas hund. Den är väldigt harmlös och snäll förutom att den liksom min hund gärna vill sova UNDER täcket i sängen. Så inatt var det trångt mellan lakanen! Både jag och bebis låg i fosterställning tror jag medan hundarna låg bekvämt utsträckta. Jag hade inte hjärta att förvisa dom annorstädes...

Det bästa med att vakta denna hunden är att min egen hund är helt bekväm med att ha henne här. Min tjej är nästan tio år och vill gärna ha det på sitt sätt och vill inte att andra framfusiga hundar ska pilla på hennes grejer och titta på hennes marsvin eller dricka ur hennes vattenskål. Men denna lilla tösen vi passar nu är hon helt obektymrad om, hon får gnaga på hennes tuggben, ligga i hennes säng och bli klappad av hennes matte, allt är helt okej. Det är skönt.

Här är dom, kompisarna! Min är den bruna apan till vänster. Hon ser lite trilsk ut för hon hatar att bli fotograferad och så har hon en pupilldefekt som gör att hon kisar utomhus i dagsljus. Men mest är hon motståndare till Kodak moments.

Min blues har lagt sig lite, måhända tillfälligtvis men ändå. Man kan inte vara lika ledsen jämt, det orkar man bara inte. Emellanåt är jag ju glad för en hel massa saker också. Igår hade jag lite projekt att tänka på när bilen skulle på verkstad och jag själv var så fysiskt ur gängorna att eventuella psykiska våndor fick en underordnad betydelse. Bilens verkstad är i den mindre staden några mil bort där mamma och pappa bor, billigare att gå på verkstad där. Men jag var ju tvungen att frakta den dit under förmiddagen och förmiddagarna är ju vanligtvis inte min höjdpunkt på dagen nuförtiden men igår var det värre än nånsin. Vet inte om det var att jag hade tagit en järntablett igen på prov kvällen innan, eller influensavaccinet från dagen innan men jag blev jättedålig i bilen och höll på att svimma. Fick stanna två gånger längs vägen och lägga mig längs med framsätet. Sen börjar jag märka mer och mer av vena cava syndromet, att magtyngden trycker på den stora venen som går längs ryggen och jag blir lätt yr i tillbakalutat läge. Så jag fick köra bilen hängande framåtlutad över ratten. Det var ett äventyr. När jag kom fram mötte pappa upp och körde mig hem till barndomshemmet där jag fick kollapsa i soffan nån timme tills jag tillfrisknade.

Allt det här är ju symtom som jag trodde att jag liksom stod över på nåt sätt, att det var sånt som bara andra drabbades av. Men tydligen är man snarare typisk än speciell och jag har även en väninna som helt fick sluta köra bil mot slutet av graviditeten för hon blev svimfärdig av att sitta i förarposition. Jag ska tänka två gånger innan jag tar till bilen i fortsättningen.

På eftermiddagarna mår jag bra och "som vanligt". Idag vecka 30+3 och jag har börjat ha något som liknar mensvärk då och då sedan nån vecka tillbaks. Väldigt lindrig mensvärk, men som ett molande i livmodern. Är detta månntro förvärkar?? Djungeln av termer som man en efter en tar till sig och börjar förstå innebörden av börjar ljusna lite men än känns det som det är mycket kvar att lära sig. Bebis är så himla aktiv och känns STOR nu! Det är både roligare och jobbigare. Igår när jag låg i sängen böljade magen så där fram och tillbaks som jag också har hört andra säga men som jag ju inte trodde att min mage skulle göra :) Det var roligt att se. Mindre roligt är när det känns som bebis kastar sig åt olika håll i magen och det känns som den attackerar mina inre organ och det gör ONT.

Nu dusch och lite städ och fix....

Lipig

Jag har så svårt att acceptera att jag är ledsen. Måste försöka vara stark, skyller på hormonerna. Jag tror ju visserligen att hormonerna är en bidragande orsak, men den där mekanismen att det inte är okej att känna jobbiga känslor och ens visa det för mig själv är sedan länge så inrotad och inövad.

Men jag är så LEDSEN, må det vara hormoner eller icke! Hela helgen har det varit blues och inte har den släppt taget än. Har känts så tragiskt allting, sitta ensam med jättestor mage och sparkande bebis och jag har varit så trött och ledsen av att behöva fixa allt SJÄLV. Städning, matlagning, tvätt, ugnsrengöring, matinköp, planering för föräldraskap, hundpromenader, bilfix och tusen andra saker. Och allt fix hittills har jag fått göra SJÄLV, handlat saker till bebis, köpt spjälsäng och lastat in den i bilen själv, lastat ur den och rullat det platta men tunga Ikeapaketet uppför tre trappor till mitt vindsförråd bara med hjälp av min envishet. Och kanske ännu mer tragiskt känns det att vara ensam med tankar, oro, förväntan och glädje kring barnet och förlossning och hela situationen.

Så ledsen att det här inte är som jag nånsin föreställt mig och att allt känns så sorgligt och misslyckat. Och jag saknar och längtar efter samhörighet och trygghet med någon som går igenom det här TILLSAMMANS med mig. Och någon som tittar till mig och kramar mig och ger mig massage och vill hjälpa mig med grejer. Nu har jag fantastiska föräldrar som ser efter mig en hel del och jag är mycket tacksam för det, må ingen skugga falla över dom, men den där samvaron och närheten till en partner, en annan person som står barnet lika nära som jag själv gör, den saknar och sörjer jag.

Nu vet jag ju rent förnuftsmässigt att många inte får den där närheten och omtanken och samhörigheten trots att de lever i ett parförhållande, och det är kanske egentligen ännu sorgligare. Och jag vet att jag delvis har valt den här situationen själv. Jag hade kunnat välja att avbryta graviditeten när jag insåg. Men jag valde det här. Men jag sorgen över det ofullständiga, känslan av misslyckande och saknad över något som förblev en dröm finns ändå där.

Förlossningsinfon som jag var på tidigare ikväll var bra men känslomässigt blev det kulmen på den där känslostormen som rullade igång i helgen. Jag höll ju på att bryta ihop därinne, man inbillar sig i alla fall att alla andra som är där lever i stabila harmoniska relationer, men så är det kanske inte. När barnmorskorna pratade om att det var viktigt att man kände sig trygg med den personen som var med på förlossningen så kändes det bara som ett stort hål inom mig. De pratade om att partnern kunde agera språkrör för kvinnan under förlossningen för denne var ju den som kände henne allra bäst. Jag tror bebis pappa tänker sig att vara med när bebis ska födas. Men han får mig absolut inte att känna mig trygg och han känner mig inte överhuvudtaget. Sen tror jag också att hormonerna tumlar runt rejält när jag börjar gråta av varenda förlossningsbild och vanliga stillbilder på mamma-pappa-barn. Bara skildringar av förlossningssituationen, intensiteten och styrkan i den får mig att bryta ihop. Hormonkossa. För det är som pms upphöjt till tvåtusen. Lika lätt som jag blir ledsen, lika lätt blir jag arg och uppretad. Jag reagerar och överreagerar på samma gång. Vad som sedan faktiskt är en påfrestande situation och vad som är gravidhormoner kan jag bara spekulera i.

Jag mötte upp pappan på sjukhuset inför infon. Han hade på sig den kalla och avståndstagande masken. Som väntat. Han satt av tiden på föreläsningen, kändes oengagerad och jag får känslan av att han infinner sig för att omgivningen anser att det är hans plikt och han känner det är något han förväntas leva upp till. Men mellan oss finns ju ingen trygghet, ingen tillit, ingen samhörighet och att känna det så påtagligt som ikväll gör mig också helt knäckt. Att träffas och känna det ger mig svart på vitt att det jag längtar efter och saknar inte finns. Och jag blir arg på mig själv för att jag ens hoppas och önskar. Att jag är svag och inte stark. Efteråt frågade jag om vi skulle äta nåt eller fika eller liknande men han sa nej och skulle åka hem. Jag vet inte varför jag ens frågade efter vibbarna jag fick men jag har ändå den där dumma längtan, vill ha nån som bryr sig, vill ha nån som gläds åt bebis och vill prata om den och fantisera om den. Romantiska skitgrejer som bara finns på film. Så jag fick grina i bilen på väg hem istället.

Så var det med det. Ikväll tycker jag synd om mig själv och är lipig, MEN det kommer bättre dagar…

Dagen efter

Här är en uppföljning av gårdagen i form av resultatet av min bakning, nyttiga grova frallor. Enkelt och snabbt, bortsett från mjölksyran i armmusklerna som skoningslöst infinner sig när man saknar hushållsassistent eller vad det heter. Alltså en sån maskin som vevar degen. Detta blev också årets fars dag present, billigt och rätt charmigt om jag får säga det själv.

Godast är att äta färskt bröd på grekiskt vis, det vill säga ösa upp en pöl olivolja på ett fat, strö lite salt och lite oregano på oljan och sedan doppa bitar av brödet i detta. Mmmmm! Observera att det måste vara GOD olivolja, INTE Icas eller annat billigt märke. Den godaste jag har hittat i Sverige är Fontanas "Kreta". Rekommenderas. Jag är vanligtvis inte märkessnobb men jag var tillsammans med en grek med olivodling i flera år och fick då smak för BRA olivolja av god kvalitet och fattade grejen. Det är STOR skillnad! Observanta vänner av ordning kanske noterar att en av olivoljebuteljerna i bakgrunden är just från Ica, jag kan berätta att det är INTE jag som har köpt den och att det är just därför att den står där som jag vet hur illa den smakar :)

Här kommer också en uppföljning på första dagen med stödstrumpor, nämligen första kvällen efter stödstrumpor:

Det blev randigt! Helst ska man ha flera par stödstrumpor att växla mellan, men då ska man helst vara miljonär också. Idag kör jag helt vilt utan.

Idag har jag fått influensavaccin så nu värker armen lite. Var just på promenad och bebis gjorde nåt galet så jag inte kunde gå. Den blev JÄTTETUNG neråt så jag inte kunde gå och magen blev helt stenhård. Inte sammandragningar som jag har haft förut utan det kändes som om bebis typ låg och drog sig mot mitt bäcken så benen låstes. Jag kunde inte förflytta mig framåt. Fick stå stilla och sen ta pyttesteg, efter en stund avtog det. Det var nåt nytt.

Jag har massor med hormoner nu, hemskt pms-humör och gråtig och ledsen och vemodig och sentimental. Och lättretlig som tusan. Helgen har varit hemsk.

Ikväll ska jag på förlossningsinfo på sjukhuset, pappan ska komma också. Nu har vi inte hörts på ett tag igen, få se hur läget är...

Bullar i ugnen

Idag inviger jag mina nyinköpta stödstrumpor. Det tog tio minuter att få på dom så nu hoppas jag verkligen att dom gör det dom ska.

Jag bakar frallor också i arla morgonstund. Har varit ganska deppig hela helgen men något som får mig på gott humör varje gång jag tar fram den är den här mjölpåsen. Det funkar en liten stund i alla fall.

Nu ska jag och hundbarnet gå ut medan degen sväller.

Nygammalt stigma

Jag vet inte om man ska tycka att det är jättekonstigt eller inte bli förvånad alls, men jag har mött en del, som jag trodde, förlegade reaktioner på det här med att vara gravid och inte leva i en etablerad relation. Det verkar som att många i ens omgivning tycker det är jobbigt att hantera.

Under hösten har jag träffat en del släktingar på mammas sida, i min mammas ålder. Gemensamt för dem är att ingen har kommenterat att jag är gravid! Åtminstone inte till mig direkt. Naturligtvis vet de om det, och jag vet att mamma har pratat om det. Dessutom kan man inte undgå min mage. Det är en ny och jättekonstig känsla att smaka på, ett uppenbart faktum som ingen pratar om. Jag har blivit väldigt självmedveten i de här situationerna och att ingen frågar, säger grattis eller nåt annat alls gör att man uppfattar deras agerande som tyst ogillande.

Kanske är de bara osäkra, kanske bär de på normer från sina egna uppväxter då det var uttalat skamligt att vara gravid utan att vara gift. Kanske tror de att JAG går och skäms för min graviditet och därför vill skona mig från ytterligare skam?? En association jag har gjort är att "det är så här det måste kännas att vara homosexuell i konservativa släktsammanhang". Alla vet det, men ingen frågar "normala" frågor som "hur är det med din flick/pojkvän", "ska ni flytta ihop", "ska ni skaffa barn snart" etc etc. Sånt som folk egentligen inte har med att göra men som man ändå frågar, kanske mer eller mindre retsamt. Men ingen frågar! Jag kan tala om att det känns jättekonstigt.

Man trodde kanske att det här skulle vara begränsat till den äldre generationen, men jag träffade också på en barndomskompis som är ett par år yngre än jag. Hon visste inte att jag var gravid, jag berättade lite om situationen och att jag och pappan inte lever ihop, och att jag tyckte att graviditet var för personligt för att basunera ut på exempelvis Facebook, därför vet inte så jättemånga. "Ja det kan jag ju förstå under de omständigheterna" var hennes reaktion.

Sen fick jag också en bestämd känsla på mitt förra jobb att det nog inte var läge att berätta exakt hur lite jag och barnets pappa träffades och att en gemensam framtid för oss var väldigt tveksam. Jag märkte att det fanns tendenser till fördömande och ogillande av sånt som avvek från den etablerade mallen. Varför orkar människor lägga ner kraft och energi på hur andra människor lever sina liv? Och i synnerhet när det gäller att uttrycka ogillande? Så länge ingen skadas eller far illa förstår jag inte hur man kan tycka att man har rätten att ens ha en åsikt, än mindre hur man ORKAR bry sig.

Det känns faktiskt lite som att de ogifta mödrarnas stigma ännu inte är över.

Sexy

Magen har fredagshäng i soffan.

Fredagsmys.....eller nåt...

Frysmannen återkom med reservdelen så nu är frysen lagad. Synd bara att jag inte har råd att köpa glass! A-kassan är inte en effektiv instans. 25 september fick jag min sista löneutbetalning bestående av några innestående semesterdagar och semesterersättning från gamla jobbet. Sen överlevde jag lite till på Traderaförsäljning. Nu har kassakon verkligen gått i sin. Hoppas myndigheten nu sköter sitt innan det blir räkningsdags den här månaden annars blir det trixigt.

Sitter i soffan och har fredagsmys med mig själv och voffsi. Bebis är också med och leker innanför hud och hinnor och vätskor. Emellanåt rör sig hela magen och då blir jag full i skratt för det ser roligt ut. Lite vemodigt att vi har eget fredagsmys och jag blir lite sorgsen, fast det är skönt också. Då tänker jag på alla som INTE ser fram emot fredag och helg för att det är två hela dagar som man måste vara hemma och vara med sin familj. Och då tänker jag att det lika gärna kan vara så här.

Jag är i alla fall inte irriterad på att nån annan inte går och tar hand om disken.

Jag har lagat GOD fredagsmysmat med massor av olika rotfrukter i ugn (billigt också!) och åt sojaburgare till det. Till efterrätt blev det popcorn. Skönt också att inte behöva dela med sig! :) Jag tycker det är spännande att mitt barn är uppfött på nästan enbart vegetarisk kost. Jag undviker allra helst alla livsmedel av animaliskt ursprung men äter mejeriprodukter och ägg då och då av praktiska skäl men föredrar alternativa produkter. Jag äter lite fisk ibland men har inte ätit kött på tolv år. Nåväl, vi får se hur bebisen ser ut när den kommer ut, kanske är ett stycke djur allt den skulle ha behövt därinne :)

Fredagsmysfrossa! Gött!

Magen fick i alla fall godkänt på mvc idag. SF-måttet låg kvar på 31 cm och har således inte ökat sen förra veckan och inte vikten heller. Hade det varit syndromet med för mycket fostervatten skulle SF-kurvan har rusat i väg bara på en veckas tid enligt barnmorskan, så de misstankarna är för närvarande avskrivna. Lyssnade på hjärta och det svischade på så fint! Den barnmorskan jag har nu är rolig men jag tror inte lika skarp som hon jag hade när den nuvarande var sjukskriven i två månader. Hon var en fena på att känna bebiskroppsdelar och hitta hjärta, jag tror min nuvarande har en mer social begåvning.

Vi diskuterade kring influensavaccinet och jag var en riktigt jobbig patient! En sån som jag själv blir irriterad på när jag har patienter. Jag ifrågasatte allt! Så vi bestämde att jag själv skulle ringa och diskutera med infektionskliniken och återkomma på måndag när jag hade bestämt mig. Jag tror jag har kommit fram till att jag ska vaccinera mig. Tydligen finns inga rapporter om att vaccinet skulle påverka barnet på något negativt sätt, däremot om jag skulle bli allvarligt sjuk i influensa kan det vara mycket riskabelt för bebis. Sen är ju vaccinet ganska hastigt och lustigt framtaget, typ förra året, så exakta eventuella risker och biverkningar är nog inte helt kartlagda.. Jag är nog löjlig men jag är bara orolig för barnet och vill inte vara en av dem som vaccinerade sig med nåt som visar sig vara det nya Neurosedyn! Typ. Men nu ska jag i alla fall ta det på måndag. Varför gjorde jag inte som alla andra och vaccinerade mig förra året så hade saken varit ur världen nu!

Mitt blodtryck var normalt och jag fick lite Niferextabletter med mig hem att testa för att se om jag blir lika dödssjuk av dem som av Duroferonet. Hoppas inte. Mina förmiddagar i sjuksängen och på toaletten är ju som bortblåsta sen jag uteslöt Duroferonet ur min kost och jag vill så klart ha ett hyvens hb men inte till det priset.

Vad mycket det finns att skriva, trots att mina dagar är hyfsat händelselösa och jag inte har nåt egentligt liv. Tänk om jag hade haft ett jobb och en familj då hade jag fått skriva en roman. Bestående av beskrivningar av min vardag. Kul. På eftermiddagen släpade jag mig till Friskis på träning. Det var bra! Varför gör man det inte bara? Och oftare. Så himla mycket skönare att gå dit än att inte göra det. Det funkade bra och jag blev inte på minsta vis utarbetad. Det jobbiga var att jag fick för mig att alla kollade på mig (paranoia) och bebis hoppade på min urinblåsa så jag fick gå ut och kissa två gånger under passet. Sen är vissa rörelser svårare än vanligt att göra, men det mesta går ju helt okej. Armhävningarna är nog den största skillnaden, jag orkar göra typ två stycken. Men så klart har inte har mina muskler hunnit anpassa sig till att plötsligt lyfta 10-12 kilo mer än vanligt, så det känns TUNGT.

Nu är jag sugen på vit choklad, har ännu inte hittat denna i affären trots att jag letat..

På väg till mvc

Just inkommen från dagens första hundpromenad och nu på väg till mvc för att se om jag får godkänt på magmåttet idag eller om det fortfarande är groteskt stort. Ska också fråga om det här med influensavaccin verkligen är nödvändigt bara för att man är gravid. Jag blir nästan aldrig sjuk. Men vad skulle hända om jag skulle få influensa som gravid? Är det bara jobbigt för mig eller även skadligt för barnet? Snart kommer jag hem, visare än nu.

Jag har även en ambition att gå på baspass på Friskis & Svettis i eftermiddag. Blev dock lite tveksam nyss när jag gick uppför trapporna och nästan dog av det. Vi får väl se. Jag ska fråga barnmorskan vad hon tycker, förhoppningsvis misstycker hon.

Frysmannen var här i morse i avsikt att laga min frys. Den är fortfarande trasig. Den har varit trasig i två veckor nu. Tydligen har den varit med om en allvarlig härdsmälta och ville inte repa sig trots beställda reservdelar. Nu behövs ytterligare en reservdel. Kanske får han tag på den i eftermiddag, annars är det måndag som gäller. Det är så himla svårt att ha glass hemma när man inte har frys.

Återstår att se om magen får godkänt idag.

Trendiga barn

Något jag tycker är väldigt obehagligt är barnmode och trender för barn. Och trendiga barn. Det finns något mycket läskigt i när barn ska se ut som små vuxna, i samma poser och med samma attribut. Läskigt ur flera olika aspekter. Dels pedofilvarningsaspekten, att det finns stringtrosor för småbarn och att pyttesmå pojkar ska ha byxor som visar kalsongerna. Och dels det skrämmande i att barn ska vara snygga, tuffa och se coola ut, istället för att vara praktiskt och slitstarkt klädda för lek, rörelse och aktivitet.

Sen finns det nån underliggande otäckhet i det där med barn som inte riktigt är barn, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men det är obehagligt på samma sätt som clowner är obehagliga. Och på samma sätt som barnen i Kents fantastiska video är riktigt otäcka. Barn ska inte vara tuffa och hårda, barn ska vara barn, annars blir jag rädd.

Lite väl trendiga barn för min smak:

Lika läskiga som clowner:

Luleå

Haha jag glömde berätta, Arbetsförmedlingen ringde mig förut och berättade att de hade matchat mig med ett jobb som de ska anvisa mig att söka. Blir man anvisad ett jobb betyder det att man måste söka det annars mister man sin rätt till ersättning. Bra med jobb tänkte jag, var är det månntro? Jo - i Luleå!

Surrealismen fick därmed ytterligare ett ansikte. Jag vet inte exakt hur många mil det är härifrån till Luleå men det är i alla fall mer än hundra. Jag vet inte om dom tycker på riktigt att man som ensamstående höggravid ska flytta mer än hundra mil från sina släktingar, vänner och barnets far för att följa alliansens arbetslinje? Jodå, jag ska i alla fall skriva ihop en finfin ansökan, kanske även skicka med en bild på mig själv i profil.

Alla som känner mig vet också att bli anvisad ett jobb i Norrland är för mig ungefär som att bli anvisad ett jobb som färjkarl över floden Styx. Norr är inte mitt väderstreck. Jag gillar hav, lövskogar, slätter, ljus, värme och Skåne. Barrskog ger mig ångest.

Men vi får väl se, kanske är det i LULEÅ jag ska föda om tio veckor ;)

Österlen är annars lite mer av min tekopp. Södern rockar.

Blomster, löv, hav och 28 plus i södra Sverige. Då fröjdas vi som bäst jag och voffs.

Boys boys överallt boys

Jag har funderat ett tag nu på om hankönande människor så småningom kommer dominera planeten även till antalet, eller är det bara en slump att det bara verkar födas pojkar just nu? Av de ensam-mamma bloggar jag följer så är det kanske 2% som har flickebarn, resten består av konstellationen ensam-mamma-med-pojke. Och profeten på ultraljudet på mvc har ju förutspått även mig i sällskap med ett gossebarn så småningom. Vad ÄR det här? Eller är det bara slumpen som visat in mig på statistiska irrvägar och nu letar jag efter tecken på att hypotesen stämmer?

Idag hade jag tänkt åka från landet och hem till Staden. Men jag fick en tid för bilen på verkstaden vid 16 och vid lunch hade det börjat snöstorma rejält. Och i snöstorm OCH mörker vill jag inte köra så jag anser mig vara insnöad för kvällen och får försöka bege mig hemåt imorgon när det ljusnar.

Det finns något mycket mysigt i att vara insnöad, trots att jag hatar vintern. För mig består det mysiga med väderkaos i att det något slags undantagstillstånd infinner sig. Det finns plötsligt en stark yttre orsak till att saker inte förväntas fungera lika perfekt som annars. Bussar och tåg blir försenade och man kommer för sent till jobbet, och alla är förstående inför detta, tidshetsen släpper. Folk börjar prata med varandra, snöovädret blir en förenande faktor och det infinner sig ett MYS när den här pressen och kravet på perfektion släpper. Jag gillar det!

Jag tycker det är enormt stressande att leva i ett samhälle där bussarna kommer på ett klockslag som är angivet på MINUTEN. Det är faktiskt egentligen helt groteskt. Visst är det bra med struktur och ordning men det får ju inte vara struktur så det blir fientligt för människorna som ska leva i samhället. Jag var i Zimbabwe i 3 månader för ett antal år sedan och bodde i fem veckor i en liten liten by med hyddor mitt ute i ingenstans. Där visste man att bussen gick förbi en gång om dagen, oklart när. Då fick man helt enkelt gå ut till vägen på morgonen och sätta sig under ett träd och vänta på att bussen kom. Det kunde bli efter nån timme, framåt lunch, eller inte förrän på eftermiddagen, man kunde inte så noga veta. Jag vet så klart inte hur det var att verkligen vara bybo och ha det så JÄMT, men jag älskade att vänta på bussen. Där under trädet vid vägen berättades historier, förtroenden utbyttes och bekanta kom förbi under timmarna av väntan. I väntan och vetskapen om att bussen kommer när den kommer, det är inget som jag kan påverka eller kontrollera, infann sig ett LUGN.

 Det är det där LUGNET som infinner sig när man inser att man är utlämnad till omständigheter bortom ens egen kontroll som jag gillar med väderkaos!

På väg till verkstaden förut, det fick bli dagens enda utflykt.

Kickar

Dagen har varit helt okej efter en som vanligt blodtrycksdäckad förmiddag. Tog en lunchpromenad till skogen där pappa skogsarbetade idag och vi fikade i ett soligt skogsbryn. Därefter knallade vi hem till däckbyte på två bilar. Får erkänna att jag inte bytte däck själv den här gången fast jag BRUKAR göra det, men ansåg mig just nu vara fysiskt oförmögen att utföra grovarbete i böjd ställning. Lite senare vankades GOD kvällsmat och därefter ut med lite grejer på Tradera som jag hoppas få sålda till en fin slant.

Sen var det så himla jobbigt tv-program på SVT, det med curlingfamiljerna och snorungarna som skulle tvingas hemifrån och börja handla själv och städa själv. Så himla tråkigt och förutsägbart upplägg, och så uppenbart bara i syfte att visa att statlig tv minsann också kan sända kontroversiella dokusåpor. Jag vill faktiskt ha mer för mina licenspengar. Dylik smörja tycker jag kan överlåtas till de kommersiella kanalerna att sända.

Därefter ytterligare frustration under ett långt samtal med skrivaren som vägrade skriva ut ett arbetsgivarintyg MED linjer. Bara själva texten kom med. Och i anvisningarna stod att det var viktigt att man fyllde i texten på intyget INNANFÖR linjerna. Knivigt då. Och arbetsgivarintyget ska in så fort som möjligt för att jag ska få ut min arbetslöshetsförsäkring, för det intyg min arbetsgivare tidigare skickat in var tydligen av äldre modell och i dagsläget icke giltigt. Men slet förgäves, inget intyg med linjer är ännu i min hand.

Och krabaten i magen har sparkat som en tok hela kvällen. Alltså riktiga kickerskickar så hela jag liksom hoppar till när jag ligger på rygg. Jag har blivit så van nu så jag reflekterar för det mesta knappt över det, men ikväll har det varit MYCKET. Och jag tycker det kan kännas riktigt obehagligt när den rör sig mycket. Det känns att den börjar bli stor nu och den där alien-känslan kommer över mig titt som tätt. Jag tycker att det ÄR freaky att det ligger en levande människa inuti min mage! Jag måste få tycka det. Jag vill gärna ha den och vill verkligen att den ska komma ut snart så jag får lära känna den men ofta tycker jag det är LÄSKIGT när den ligger och spökar sig där inne :) Att vara gravid är inget jag är van vid.

 Bli färdig och kom ut snart, jag vill prata med dig och fråga varför du sparkas så mycket.

Djuren i naturen

Visuell förvinterrrapport från landet. Djuren får synas. Jag älskar djur. Inte alla djur så klart, men trevliga djur som jag känner. Som med barn tror jag. Jag gillar inte alla men det finns mycket trevliga exemplar som etsar sig desto djupare fast i hjärtat. Och så tycker jag om de flesta vilda djur utom spindlar och djur som liknar spindlar.

Den gulliga hunden spanar ut över frostiga ägor. Kallt tycker vi båda men vi älskar också friheten på landet.

Rolig bild på älsklingskatten som inte ville leka med den överenergiska hunden :) I vanliga fall är de goda vänner men de har svårt att synkronisera sina lekbeteenden. 

Brrr

Har nu förflyttat mig till mitt barndomshem på landet där pappa bor. Här finns bilens vinterdäck som den ska få på sig idag, känns hög tid nu. Sitter just nu i efter-blodtryckstabletten-koma och är matt och yr och tungandad. Väntar på att det ska gå över så jag ska kunna börja greja. Så här är det varje förmiddag. Det går åt några timmar att processa medicinen. Tråkigt, men enligt läkaren ska jag fortsätta äta den.

Magen är i alla fall bättre! Min barnmorska tyckte jag skulle testa att sätta ut Duroferonet (järntablett) i en vecka och se där, redan efter någon dag tycker jag att det är bättre. Eller, nu börjar jag istället bli orolig att jag kommer bli förstoppad igen. Det var faktiskt ännu värre att vara. Sen tror jag ju att jag behöver mitt järn, jag äter ju inte kött och låg lågt i värde ett tag i början. Kanske får testa järntabletter av ett annat märke och se hur det går.

Hörde på radionyheterna nu på morgonen att paracetamol kan ge fosterskador. Alltså, den smärtstillande substans som ansetts vara en av få som varit okej. Framförallt pojkbarn kan tydligen få rubbningar i utvecklingen av könsorganen, en 30% riskökning för det. Dock avråds man inte från att använda paracetamol utan slutsatsen var att MER forskning krävs. Jag har knaprat en del paracetamol faktiskt. Inte dagligen eller veckoligen men nån karta har det ju gått åt. Men jag tänker INTE tänka på det, det behövs inte mer skuldbeläggning av blivande mödrar tycker jag.

Här är kallt kallt kallt! Minusgrader och frost och här på landet blir det snabbt kallt även inomhus. Var så varmt och skönt under täcket imorse och en helt annan klimatzon utanför det. Jag och min hund är ungefär lika frusna av oss, vi föredrar att ligga utsträckta i solen i 30 graders värme alla dagar. Den här hösten har jag dock frusit avsevärt mindre än vanligt, bebis värmer!

Har ringt a-kassan nu på morgonen, har ännu inte fått några pengar, handläggningstiden är 30 arbetsdagar! Min ansökan hade kommit in 16 oktober, nu höll de på med ansökningar inkomna den 24 september... Så, det lär kanske dröja ett tag. Under tiden får jag äta pasta och hoppas att handläggning och utbetalning blir klara åtminstone till slutet av månaden så jag kan betala mina räkningar.

Jag är himla glad att jag i alla fall har föräldrar som vill hjälpa mig! Jag vill så klart inte be dem eller ha en långsiktig ekonomi som är beroende av deras insatser för att det hela skulle gå runt, men bara att veta att möjlighet till hjälp finns om det verkligen krisar är så otroligt skönt. Jag önskar att jag ska kunna ge mitt barn samma stöd, och inte bara ekonomiskt utan även ge mentala förutsättningar och styrka att klara svårigheter i livet.

Nu ska jag resa mig på prov och kolla om det funkar att stå och diska...

Jättemage = jättebarn?

Inledde dagen med besök på mvc. Dagens vikt 68,7 kg. Jag tycker det är extremt fascinerande. Sen mätte barnmorskan magen. SF-måttet. I vecka 25 var det 26 cm. Nu i vecka 28+5 låg det på 31 cm. Hon mätte flera gånger och trodde inte sina ögon. Frågade om jag kände mig annorlunda eller tyckte att magen hade växt plötsligt. Men det tycker jag väl inte, mer än att det börjar bli jobbigare att vara gravid, men det är det väl i tredje trimestern?? Så nu ska jag få komma tillbaks igen redan nästa vecka och mäta mig igen. Är jag fortfarande enorm skickar hon mig på extra ultraljud. För stor fostervattensmängd?

Min teori är att eftersom jag bara är 157 cm lång så har ju magen inte riktigt nån annanstans att ta vägen än att bukta sig utåt. Den får ju liksom inte plats att växa uppåt längs med kroppen om ni förstår vad jag menar, för kroppen är ju så kort :) Så då får den vackert bulla sig utåt och då blir ju också centimeterantalet högre när man mäter med måttband. Eller så beror det på att barnets pappa är 198 cm lång och att det kanske förutom allt annat även var ett fysiologiskt misstag att avla på oss två i kombination. Jag menar, jag jobbar med djur, alla fattar att det är en dålig idé att para en chihuahua med en grand danois...

Magen för dagen. Vecka 28+5 SF mått 31 cm...

Har också varit på bio ikväll, "Hämnden", dansk-svensk med bland annat Mikael Persbrandt. Den var bra! Sån film som jag gillar som om det inte hade varit så kända skådisar med skulle ha gått på en smalare bio. Psykologiskt jobbig men intressant med många bottnar. Var bara extremt jobbigt att sitta dubbelvikt i en biofåtölj i två timmar. Man får tänka om lite kring sin omvärld numera, ett nyttigt perspektiv. Det är som att ha nåt slags handikapp, plötsligt är det tydligen inte ens säkert att man klarar av att gå på bio. Eller ens ta på sig skorna för den delen. Man blir lite mer ödmjuk och får provsmaka lite av vad det kanske skulle innebära att vara fysiskt rörelsehindrad.

Nu ska jag nog surfa lite SF-mått och se om jag ska känna mig mer normal eller ännu mer onormal. Vad tror ni??

Älskade barn

Har beställt en "första boken" bok idag till och om bebis. Just den här har jag letat efter, den går utanför den heteronormativa familjemallen och ska passa alla oavsett familjetyp. Funkar för två mammor, två pappor, ensamma föräldrar, adopterade barn etc. kort sagt familjer utanför normen. Jag vill ha en fin minnesbok för bebis men har bara blivit ledsen av att titta i alla jag hittills hittat. De flesta har plats för bilder på båda föräldrarna, man ska fylla i hur man träffades och hur glada alla blev över nyheten om graviditeten. Likaså brukar det finnas typiska släktträd att fylla i med plats för mammans sida och pappas sida och är man inte i den situationen blir det bara TRAGIK av alltsammans. Men denna ska nog bli fin hoppas jag. Den heter "Älskade barn" och är gjord av Katy Kimbell och Li Söderberg.

Budget och besök

Min ömma moder har varit hos mig på besök i ett dygn och åkte hem för några timmar sedan. Det var trevligt. Hon lagade trattkantarellsoppa åt mig och fyllde på mitt kylskåp och vi promenerade med hunden och var på Ikea och hängde framför teven och hon har börjat sticka en mycket avancerad tröja med flätmönster till bebis. Gulligt! Storleken hon har valt är till en 2-åring så det måste vara ett MYCKET avancerat mönster :) Hon är duktig på att sticka min mamma men det här var nog en liten utmaning. Fint olivgrön blir den i alla fall.

Jag känner mig lite pepp idag. Kanske beror det på att jag spydde upp min tragiska blodtryckstablett imorse och har inte varit alls så yr eller dålig i magen som jag ofta är annars. Första spyan på HELA graviditeten! Och det berodde inte på att jag mådde illa, jag tror snarare att det var en följd av de där hormonerna som förslappar sfinktermuskulaturen i övre magmunnen. Jag låg nämligen i soffan och läste och mådde bra med huvudet rätt lågt när jag kända att frukosten (bl.a té, Proviva och juice) började RINNA baklänges uppför matstrupen. Satte mig hastigt upp men processen hade redan börjat och det GICK inte att svälja ner det igen. Så det blev badrummet snabbt som tusan. Sen märker jag att jag kan äta väldigt mycket mindre mat nu innan det börjar trycka på uppåt. Det gillar jag inte, jag är nämligen en storätare, gillar mycket mat och stora portioner. Har inte lust att sitta och picka i mig pyttebitar.

Mamma hade en fin kommentar om bebisen förut, angående dess eventuella söthet och utseende; "Ja pappan har ju ett ganska sött ansikte så det kanske blir en söt bebis ändå." Som att PAPPANS utseende skulle vara det som kommer rädda barnet från att se ut som ett monster! Det är moderskärlek det :)

Jag var på budgetrådgivning igår och det var bra. Budgetrådgivaren tyckte jag hade mycket bra koll på min ekonomi och det har jag ju, jag vet ju vad det är som kostar och vilka mina fasta utgifter är. Men att HÅLLA sig till endast de utgifterna och inte behöva/vilja ha NÅGONTING utöver det är djävulskt mycket svårare. Och väldigt tråkigt. Vi kom i alla fall fram till att när alla utgifter är betalda så ligger jag 250 kronor minus med min nuvarande a-kasseinkomst. Förslag då var att försöka dra ner matkostnader med 200 kronor och gå ur Hyresgästföreningen. Då borde det gå. Om inget oförutsett inträffar. Det är verkligen mycket tråkigt att vara ekonomiskt begränsad. Men också väldigt peppande att försöka få det att funka! Jag har letat upp en gammal kassabok och ämnar nu hålla hyfsad stenkoll på vad som slinker ut och vad som slinker in. Det vore så himla roligt att kunna SPARA, lägga upp ett litet extraförråd och målet är att bebis ska få ett litet sparkonto också så småningom.

Har börjat lägga ut lite grejer på Tradera igen, det är faktiskt ännu roligare att sälja än att köpa. Lite masigt med pack och skick, men himla stimulerande när det trillar in en extra peng på kontot då och då. Jag behöver kartonger att skicka i bara, just nu är det det enda som hindrar mig från att lägga ut massor med grejer, att jag inte har tillräckligt mycket packmaterial. Förra månaden var det Traderaförsäljning som höll mig flytande.

Mitt gamla jobb ringde tidigare idag och undrade om jag kan hoppa in en dag nästnästa vecka. Och det kan och vill jag ju, men måste ringa a-kassan och kolla konsekvenser av detta. Med karensdagar efter arbete så kan det mycket väl bli så att jag går back på att tacka ja till jobb enstaka dagar. Sjukt system!! Att bibehålla kontakten med arbetsmarknaden borde väl gynnas!!

Blev mest praktiskt snack idag, tänker mycket kring liv och barn och ska försöka formulera det nån gång snart. Hör på radion om debatt kring strikt könsuppdelning av barnkläder i butiker, bra att det uppmärksammas! Det är ju handlar ju tyvärr inte bara om neutrala färger, utan de färger som förknippas med pojkar respektive flickor är ju laddade med olika värden vilket också upphov till olika förväntningar på respektive kön. Vilka egenskaper man förväntas uppvisa som pojke respektive flicka. Dessa begränsande mallar vill i alla fall inte jag pressa in mitt barn i. Undersökningar visar också att barn bemöts väldigt olika, inte bara utifrån könstillhörighet utan också utifrån de färger barn har på kläderna.

Nu ska det sorteras kläder och grejer och imorgon förmiddag ska jag till mvc igen, inte spec. mvc utan vanliga, för mätning av blodtryck, mage och hjärtljudskoll. Tydligen tillhör jag också en riskgrupp för influensa, så ska fråga runt vaccinering och sånt..

Här sitter jag och styr upp! Med för dagen nyinvigd kassabok, att-göra-lista, bankdosa och äpplen från mormors trädgård i Skåne som mamma hade med sig.

Besiktningsdag

Detta är vad som återstår efter gårdagskvällens frosseri... Det som saknas på bilden och som redan är i omlopp i min kropp är en sån där sprillans god chokladkaka med salmiakfyllning. Den heter nåt på finska och omslaget är i nåt svart/vitrutigt mönster. Den gick åt först. Innan det här hade jag gått 5 km spåret med min vän E så det kändes inte helt förkastligt att sätta i sig nåt extra. E berättade dessutom att hon är gravid i vecka 6!! Heja heja!! Jag blev superglad, hon fick missfall för några månader sedan så nu håller jag alla tummar att det ska gå vägen den här gången!! Om allt går väl får hon bebis i början av juli vilket innebär att vi får nästan ett halvårs föräldraledigt TILLSAMMANS. Sweet bliss!

Min bebis är så himla sugen på choklad nuförtiden. Därav gårdagens dödssynd. Bland andra. Men den ska ju gå upp 27 gram i veckan ett tag framöver, så lite extra energi behövs nog. Eller var det 27 gram om dagen??? Jag bör kanske äta lite mer choklad....! :)

Jag mår inte hyvens på förmiddagarna. Jag har aldrig svimmat i hela mitt liv men i förmiddags var det nära. I slutet av dagens första hundpromenad blev det mjölksyra i benen och lite yrsligt och illamående, märktes att syret höll på att ta slut. Masade mig ända till min port och fick hänga mig över trappräcket längst ner i porten och andas många djupa andetag med huvudet lågt. Tog sedan itu med trapporna och tog mig ända till min hall där jag blev halvliggandes ett tag. Sedan badrummet med de sedvanliga tarmproblemen i kombination med djupandning för att inte svimma. Jag medicinerar mot högt blodtryck sedan innan jag blev gravid och har fortsatt med det under graviditeten fast har bytt till ett annat preparat. Men tydligen gör progesteronet när man är gravid att motståndet i kärlen minskar så blodtrycket sänks och ovanpå det äter jag dessutom mina blodtryckssänkande. På morgonen just efter jag har medicinerat så känns det som det blir på tok för lågt. Men enligt min läkare ligger jag normalt i tryck och ska inte sänka medicindosen utan lägga mig och vila när jag blir yr. TUR att jag inte har ett jobb då! Men synd att min hund måste gå ut och att det är så obekvämt att lägga sig och vila på regnvåt asfalt.

Besiktning ja, först var det bilen och jag erövrade några fler vuxenpoäng, första gången på bilbesiktningen med egen bil i eget namn! Dessutom är det ju en KOMBI som sedan första dagen i min ägo har fått mig att känna mig som om jag har lånat mina föräldrars bil. Det blev lite bättre när jag möblerade kombiutrymmet med en gedigen krocksäker hundbur, då hade jag ialla fall en ursäkt att omge mig med en så stor bil, och ännu bättre lär det väl bli med en bilbarnstol i framsätet.
Läckage i avgassystemet löd i alla fall domen. Bör åtgärdas men behöver inte komma på ombesiktning. Det viktigaste verkade vara att man hade med sig en varningstriangel. Det hade jag hört talas om så det hade jag faktiskt införskaffat dagen till ära.

Sen var det dags för ultraljud på specialistmödravården där jag får gå och titta till mig med jämna mellanrum för att jag står på blodtrycksmedicin. Idag var det mätning av blodflödet i navelsträngen. Det var helt normalt. Undrade också om dom kunde se vad det var för kön på bebis, har inte velat veta förut men nu har jag börjat vilja veta vilket namn jag ska ställa in mig på. Jag hade ett så himla bra flicknamn som jag älskar men det får nu läggas på hyllan för det visade ju sig vara en ALFONS som ligger därinne! :) "Jaha, här ser jag en pung och där ser det ut som en snopp" sa barnmorskan lite barskt. Jag hade tänkt mig hon kunde säga typ att det ser ut att vara en liten pojke, men icke sa nicke, hon körde genitaliejargongen.
Så nu ska jag tjacka Alfons Åberg kläder, såna där det står tryckt Alfons över hela magen :) Annars blir det mycket färger, barn ska ha färgglada kläder tycker jag och jag har inget till övers för "tjejkläder" respektive "killkläder". Tragiskt med könsstereotyper applicerade på en nyfödd! Och apfult med bejbirosa och spets och sorgligt att kläder som uppges vara avsedda för pojkar ska vara i begravningsfärger. Barn tycker ju om färger för guds skull!

För övrigt var det lite svårt att se bebis bra på ultraljudet, den har börjat ligga så ihopvikt. För att få plats så klart. Innan har den liksom legat mer raklång och sett ut som ett helt barn, nu var det mer spridda klumpar varav jag kunde identifiera vissa. Nästa koll är i vecka 33, dvs om fem veckor, då ska bebis mätas och kolla så den har vuxit till sig normalt, blodmediciner till trots.

Jag har tvättid nu, fixar och mailar lite och imorgon ska jag på möte på förmiddagen och sedan kommer mamma och bor hos mig i ett dygn. Myspys. Synd att frysen är trasig, annars hade hon säkert fyllt på den ;) Ute är regn, rusk, mörker och blåst. Fram till jul kan jag stå ut med det och tycka att det är stundom mysigt. 1 januari har jag fått nog, alltid.

Vuxenbilen i vintras, ganska smutsig men ändå fin!