Utflykt till det stora möbelvaruhuset

Idag knatade vi till Ikea i dom 25 soliga varmgraderna. Jag gillar värme. Jag har inte ens något emot fysisk ansträngning i värme. Andas varm luft och svettas gör att jag känner mig levande och glad. Och nåt ska man ju hitta på en vanlig tisdag.

Och STOR anledning till Ikeabesök: Alfons alla leksaker som jag är sjukt trött på att se och trampa på behöver korgar att förvaras i. Flera stycken, helst en till varje rum. Idag blev det bara en för det var för dyrt att köpa fler. Men vad nöjd jag är med det inköpet. Inget irriterat snubbel över pip och skrammel och milde tid vad skönt att slippa se dom fula barnleksakerna åtminstone när han sover.

Precis bakom vårt Ikea finns det vatten och hagar och kossor. Där hade vi picknick.

Finaste utsikten

Bonusinformation: tisdag i semestertider med sol och tjufem plus = bra dag för Ikeabesök. Det var cirka åtta bilar på parkeringen. Ingen kö, inga slagsmål.

Nytt liv

Mina skötebarn, tomaterna på balkongen, har börjat tomata av sig!! Tjoho vad jag blir glad. Jag har aldrig nånsin odlat tomater men fick i år för mig att jag ville ha ett balkongprojekt. Och så klart såna där GODA tomater som fått mogna färdigt på plantan och smakar GOTT och inte bara träigt och vatten.

Och mina tre små spetiga plantor har nu snart vuxit om mig på höjden och är numera det dominerande inslaget på balkongen. Jag fick lära mig av en tomatodlande vän det där med att man måste knipa av klykskotten, annars skulle det aldrig bli nåt. Så det har jag gjort, spanat och knipsat. Men vem gör det i naturen? Tomater kanske inte ens växer i naturen?

Det har varit väldigt roligt att sköta tomater, varje gång jag har kommit hem har jag släpat med Alfons ut dit för att kolla om dom vuxit nåt. Och orolig var jag under några kalla försommarnätter då bladen förfrös och blev alldeles skrumpna. Dom hänger med där längst ner på plantorna dom där ärrade bladen som minnen av bistrare tider. Men ovanför är det bara frodigt och grönt och spirande.

Och så det här. Igår såg jag dom. Jag blev lite lycklig. Som ett litet mirakel kändes det.

Heja tomatbarnen!

Gangstaungen

Aktuellt på vagnfronten: I helgen bytte vi till sittvagn. Då fattade jag att man kanske faktiskt vet bäst själv och inte ska stirra sig blind på tillverkares rekommendationer. Från 6 månader står det strängt på de medföljande instruktionerna till sittvagnen. Jag har icke vågat trotsa detta förbud. Men han har ju varit omöjlig att ha i hårdliften på sista tiden. Så jag förpassade den till slut till garderoben och bullade till sittvagnen med lite kuddar.

Och som han gillar det! Vilken succé! Bärselen som alltid behövts att växla med under varenda promenad släpar jag numera med mig i onödan, för han är NÖJD med att sitta i sin vagn. Inget skrik. Jo, när han blir trött men då får han lite smidigt fälla sig bakåt och sova en stund. Sittvagnen alltså, vilken bra grej.

Och så fick han lite problembarnslook när sittvagnen kom fram. Han sätter upp fötterna på den där stången där fram så han ser ut precis som en sån där jobbig unge som sitter längst bak i bussen med fötterna på sätet framför. Och så glajdar han så hela promenaden. Vi snackar attityd.

You see me driving down the street, I look so fucking good in my Briobarnvagn and Liberodiapers

Balkonghäng med godaste kaffedrinken för ensamstående

Hängde nyss med Alfons på balkongen, under parasollet. Plötsligt poppade en iskaffedrinksidé in i mitt huvud. Ut i köket, testa testa. Och det blev gott! Så, exklusivt för bloggen kommer här det enastående (ha!) receptet:

Ett litet dricksglas Go Greens sojadryck vanilj (+kalcium)
Några isbitar
Typ 1,5 teskedar snabbkaffepulver (jag kör koffeinfritt annars går vi helt bananas både jag o A)
1 tesked socker

Kör allt våldsamt i mixer så det bara blir iskross kvar av isbitarna. Häll upp i glas och drick med sugrör. Gott!! Och ganska hälsosamt också. Bortsett från sockret. Jag testade även utan socker men kan verkligen rekommendera MED, trots att vaniljsojadrycken är sötad redan från början. Sojadryck, mycket mycket freshare än maskinammad ko.

For single parents only

Och så här kul tyckte Alfons det var med balkonghäng!

Okej då

Det ska erkännas. Han har väl en del andra leksaker också. Inte bara kottar och pinnar alltså. Jag tror inte ens dom här är från skogen.

Naturbarnet

Ända sen barnsben har jag roat min omgivning genom att bestämt hävda att mina barn minsann aldrig kommer få spela tevespel och sån skit utan dom ska leka med pinnar och kottar från skogen. Alltid har omgivningen skrattat milt överseende, "jaja, det får vi nog se hur det blir med den saken".

Men kolla vad han gillar det! Kottar alltså, da shit, bättre än dator. Pröva själva!

Glömskan igen

Tankspriddheten, förvirringen känns som den nästan skulle kunna diagnostiseras som demens numera. Varje tanke stannar i huvudet i ungefär en nanosekund, sen kan jag inte för mitt liv komma på hur den tanken gick. Vissa saker tänker jag sen tror jag att jag har gjort dom. Men det har jag tydligen inte.

På midsommarafton åkte vi till mamma och pappa en timme bort med bil. Jag kände mig rätt nöjd och organiserad. Packandet av saker hade flutit på fint och inte under så stor stress som stundom kan råda. När vi kom fram visade det sig att jag hade glömt väskan med alla mina och Alfons kläder. Den stod kvar hemma på sängen. Skötväskan var med, likaså datorväskan och den stora Ikeakassen med alla Alfonstillbehör och prylar. Men kläderna, icke. Tröttheten jag kände då..

Själva Alfons klarade sig med ett litet extraförråd av kläder i storlek 74 som mormor hade på lager hemmavid i väntan på att han ska växa i dom. En enda pyjamas fanns bland dom. Den klarade sig faktiskt ospydd och okissad i två hela nätter. I övrigt var det lite retrotema och lite oversizetema som gällde för hans del, men han var fin ändå!

Tveksamt om detsamma kan sägas om mig själv som nu gått i samma svettiga paltor sen i torsdags...

Någon hade i alla fall kommit ihåg att göra midsommartårta. Det var inte jag.

Hur hinner ni blogga?

För jag hinner inte! Hur gör ni? När gör ni det? Hur ofta gör ni det? Hur länge gör ni det? I vilka ställningar gör ni det? Bloggar alltså.

Mitt barn blir bara mer och mer krävande, han orkar vara vaken allt längre stunder och när han är vaken så ska han underhållas HELA tiden, annars blir det missnöje. Favoriten nu är att gå när man håller honom i händerna. Idag skulle han också sparka en fotboll framför sig under tiden och gjorde det med bravur! Att ligga eller sitta passivt fungerar inte alls längre. Ligga på filt, nej. Sitta i babysittern, nej. Han vill röra hela kroppen på en gång och helst fram och undersöka allt han ser omkring sig. Jag är helt slut. I helgen hade jag visserligen viss lekavlastning av min bror och mina föräldrar, jätteskönt, men nu är vi hemma hos oss själva och jag har återigen solorollen som the greatest entertainer of all times.

När han sover ska jag hinna diska, laga Alfonspuréer, städa hemmet, plocka undan, laga mat åt mig själv, sköta min hygien, städa bilen, fixa tackkort, bära upp grejer på vinden och helst också röja på vinden, sortera bort alla Alfons kläder som blivit för små, sortera tvätt, sortera bilder i datorn, maila och putsa fönster. Och så helst hinna sova själv också, betydligt mer än jag gör nu, för att orka. Det var det jag kom på för ögonblicket. Och så blogga. Jag vill ju men jag hinner ju inte.

Så när gör ni det?

Och nu blir det reklam

Hänt sen sist: barnet har blivit sjukt för första gången. Från ingenstans kändes det som. Jag vaknade mitt i natten (det är på nätterna det händer) av att han låg och bubblade och drog snor i näsan. Han var ledsen och jag försökte amma men han ville inte. Så klart inte så kul att få munnen igentäppt när man har näsan full av gegga. Kom då på att jag ju fått en Näsfrida av mina före detta kollegor. När jag fick den kändes det som en skum och onödig grej, men jag letade fram den och testade. Köp den säger jag, it's a must have! Kopiösa mängder snor virvlade ut ur den lilla näsan och jag kände mig som slamtömningsbilen allra minst. Rekommenderas å det varmaste till alla med förkylda bebisar.

När han var avsnorad och ren så somnade han om. Jag fick göra om proceduren på morgonen och har näsfridat honom ett par gånger om dan. Om någon hade visat mig dom enorma snormängderna som kommer ut och sagt att dom har funnits inne i barnets pyttelilla näshåla så hade jag inte trott dom. Men nu har jag ju sett eländet själv.

Näsfrida aj löv jo

För övrigt hostas det och nyses en hel del, men är i övrigt god fart på barnet. Vi har till exempel fått låna en gåstol, mer om det kommer i ett annat inlägg. Och idag på själva midsommarafton sitter vi och hukar hemma i lägenheten. Vi har inte kommit iväg än för det tar sån himla tid att packa och dona men meningen är att vi ska bege oss till hemmet på landet så småningom. Bara vi tagit svängen om ett Apotek och införskaffat näsdroppar och koksalt också...

Jag har svackat ihop mig lite, har blivit så enormt trött så bloggen har bara inte fått nåt utrymme dom här dagarna. Fix och lek och pyssel och mek hela dan, sen MÅSTE jag försöka gå och lägga mig när han somnar på kvällen. Att jag ska fortsätta gå på så här lite sömn lång tid framöver skrämmer mig.

Jag kommer bli en fara för mig själv och andra.

God midsommar alla!

5 månader idag

Han har ratat alla sina smakisar i en månad nu. Här på bilden har han just spottat fruktpuré. Men så idag verkade det faktiskt som det klickade lite mellan honom och gröten. Gröt gjord på hälften vatten och hälften bröstmjölk. Han smaskade eftertänksamt på den och det gick åtminstone i lika mycket som det rann ur.

Om han nu bara kunde lära sig ta flaska också så skulle hans ömma moders hjärta bulta än hårdare för honom det lilla livet.

Vad händer om natten?

Igår natt, den där som följde på den jobbiga dagen och den jobbiga kvällen. Vid 23 somnade han till slut i sin säng, jag var uppe precis innan jag själv knoppade in strax efter och tittade till honom så att han låg bra och hade alla filtar på rätt ställen.

Sen vaknade jag 03:30 av att han sparkade mig i ryggen. Däremellan minns jag inget mer än att jag har sovit. Och vaknar av att han sparkar mig i ryggen. Konstig sak 1: att jag har ryggen mot honom, jag ligger alltid vänd med framsidan mot honom, brukar bli så eftersom han ammar det sista han gör. Konstig sak 2: Jag lägger ALLTID en kudde mellan honom och sängkanten så att han inte kan trilla ner. Nu låg där ingen kudde.

Jag kan absolut inte frammana något som helst minne av att jag har varit uppe och flyttat över honom till min säng den här natten. Jag brukar veta om att jag vaknar och går upp. Jag registrerar hans skrik, reagerar på det med att vakna, känner hur trött jag är, reser mig, känner hur vinglig jag är, går fram och registrerar hur han ligger i sängen, ser hur han kasat ner från kudden och ofta ligger lite på sniskan, känner hur tung han är att lyfta med mina trötta armar, tar med hans filt och napp, tänker igenom vilken sida han ammade på sist, lägger honom till rätta, lägger ut en kudde bakom honom och ger honom bröstet, ser till att han får tag och äter. Ofta blir jag så vaken av allt det här att jag måste ligga och läsa en stund. Och ofta dricka vatten och gå på toaletten också. Den här natten minns jag ingenting. Jag vet bara att jag har sovit och vaknar av att han sparkar mig i ryggen och ligger där utan kudde.

Den bästa förklaringen skulle vara att jag har en liten spökhjälpare som flyttar den vakna bebisen över till den trötta mamman. Hoppas dock att spökis kommer ihåg att lägga ut kudden nästa gång, jag blir så orolig annars. Den sämsta förklaringen är att jag går i sömnen. Det gör mig livrädd. Då skulle jag ju kunna göra vad som helst med honom?! Jag har mig veterligen aldrig gått i sömnen förut men vem vet vad stress och sömnbrist kan göra med en hjärna?

Och nej, jag tänker inte sätta upp kameror i sovrummet som i "Paranormal activity" för det är faktiskt den läskigaste filmen nånsin. Jag vill INTE se vad som händer i mitt sovrum på natten.

Men det är himla konstigt.

Desperationen Tröttheten Sömnbristen

Allt kulminerade igår med en synnerligen krävande Alfons i högform och en spirande huvudvärk hos modern. Och så denna förbannade tröttheten som börjar göra sig gällande på så många plan. Den rent fysiska, att jag faktsikt inte fått sova ordentligt, sammanhängande och oavbrutet på fem månader. Den psykiska, olika former av stress runt "situationen". Den egna innersta stressen över att ständigt vara krävd, behövd, i tjänst dygnet runt för nån annans behov. Herregud, jag går inte ens på toa ensam längre. Jag behöver komma BORT en stund och få vara ENSAM.

Och efter Alfons krångel de senaste dagarna skippade jag igår morgonkaffet som jag just infört igen efter ett års avhållsamhet från koffein. Införandet av kaffet var mer en nödåtgärd än en luståtgärd. Jag måste kunna gå upprätt på morgonkvisten. Och utsättandet av kaffet igår var rena katastrofen. Jag kände hur otroligt trött jag var. När man är så där trött så man knappt orkar med sig själv. Att då vara tvungen att bära runt på, prata med, leka med, kasta omkring, tjoa med ett extremt aktivt barn, blir bara för mycket.

Och sova skulle han inte heller göra. Eftersom vi var och handlade fick han knappt nån 16- tupplur som han alltid tar, han somnade istället redan klockan 19. Jag som bara hade väntat på detta hela dagen stupade i säng med stora huvudvärken 19:30. Äntligen. Då vaknade han! Och skulle inte somna om. Klockan 23 somnade han igen! Tiden däremellan var en helvetisk kamp mellan min stora förtvivlan och desperation och hoppet om att jodå, NU somnar han nog. Emellanåt fick jag lägga honom ifrån mig och lägga mig i sängen och grina lite. Och sms:a min mamma som barmhärtigt nog lovade att komma hit idag för Alfonspassning.

När jag gick omkring och förtvivlade i min mörka lägenhet tänkte jag på alla er föräldrar därute. Ni som också varit desperata och förtvivlat och inte orkat men orkar ändå. Tänkte på Bulan & Jag (var är du??), Björn som är själv med TRE, Fiffi som skrev ett ledset inlägg för ett tag sen om sin trötthet och behov av avlastning, N som är själv med två och så himla stark och så tänkte jag hisnande nog på Elisabeth Fritzl hur märkligt det än kan låta. Hur hon levde fängslad i en liten källare i 24 år, våldtogs av sin egen far och gick igenom sju graviditeter. Vi snackar ensamhet och förtvivlan och dessutom behöva ta hand om flera små barn. Det är helt ofattbart. Hon borde få en egen internationell hyllningsgala den kvinnan. Allra minst.

Det är himla fint att ni finns alla ni andra trötta, tack för att ni delar med er! Det gör den där absurda tröttheten åtminstone LITE lättare att hantera. Att veta att man inte är ensam

Dygnsrytmen

När man går upp klockan fem är man faktiskt lunchhungrig redan klockan tio. Så nu har jag just ätit fiskpinnar med potatis och sallad.

Så ni vet.

I denna ljuva sommartid

Den här tiden alltså. Som jag älskar den. Den här ljuva tiden fram till midsommar då dagarna fortfarande bara blir ljusare och längre, naturen spricker och spränger av liv och ljuset och dofterna frambringar minnen av bitterljuva ungdomliga livsvåndor. Skolavslutningsminnen. Att ha en oändlig sommar framför sig. Att ha ett oändligt liv framför sig. Naturromantikern i mig går i spinn.

Jag påverkas så himla mycket av naturen. Och klimatet och vädret. Det har stor inverkan på hela mitt mående. Det här jag gör nu känns verkligen som en unik ynnest, att få ha friheten att vara "ledig" en hel vår och sommar. När kommer den chansen igen? Kanske om man tajmar ett eventuellt framtida barn så att man kan göra det igen. Annars tveksamt.

När jag jobbar har det plågat mig att somliga vårar bittert konstatera att "hoppsan nu har visst syrenerna blommat över" utan att jag ens hunnit UT i den där våren, inte noterat ens att dom slagit ut, än mindre hunnit dofta på dom. Hemskt. När jag jobbar är det så mycket annat som stressar, blockerar, distraherar. Nu studerar jag dagligen varje skiftning i allt det blomstrande. Det är HELT fantastiskt. Älskar att stå på min balkong i skymningen och se och höra svalorna som jagar flygfän åt sina barn som för övrigt bor under taket precis vid balkongen. Och dofterna när dagen svalnar; gräset, gruset, träden och blommorna...

Hur det är med barnet? Han ligger ute på annons. Det måste vara fas nu. Eller snarare ofas skulle jag vilja säga. Jag dör av stress när han är såhär. Det är ett himla gnällande, hela dagen. Inget är bra, inget ska han göra själv. Han äter inte! Han brukar amma kanske varannan timme när han är vaken, idag har han ammat tre gånger på hela dagen, och det var bara halvdana amningar. Jag försöker, för jag tror ju att han i någon mån skriker för att han är hungrig, han har ju inte ätit nåt. Men han blir bara galen och skriker och kastar sig bakåt och slår mig ifrån sig. Stressen jag känner då... Och han sover som en kratta. Svårsövd, han som bara är att lägga ifrån sig annars. Det måste väl vara fas? En sen 19-veckors?

Men idag, plötsligt sitter han utan stöd. Helt utan stöd, mitt på parketten! Bara så. Det kanske var den kunskapen som skulle fasas fram under stor vånda och smärta.

Så visst gör det ont när knoppar brister.

Lyckan

När vi busar och han gapskrattar. Då stannar tiden och en avgrund av lycka öppnar sig under fötterna och där rutschar jag ner med rasande fart och tar ett dopp i ett bubbelbad bestående av jordens alla färger och allt solsken i hela världen och sen upp igen. Så fint är det.

En bra sak med att vara två hemma måste vara att det bara vore att ropa så den andre kommer springande med kameran för filmning av denna magi. Det är ju så att det där stora och glittriga blir ännu större dom stunder det är mer än jag som upplever Alfons finheter. Och det tråkiga med att vara bara en blir ännu tråkigare när jag är ensam om att se och höra det där underbara.

Men min tacksamhet över hans existens är oändlig. Ännu mer så nu när jag just kollat dokumentären "Den sköra tråden" på SVT Play. Den är inspelad på Neonatalcentrum i Lund och borde egentligen inte ses av en som fortfarande har hormonnivåer höga som skyskrapor. Och en i övrigt mycket sentimental läggning. Den handlar om pyttesmå bebisar, inte mer än halvfärdiga, som kämpar för att överleva i den bebisovänliga miljön utanför livmodern. Vissa lyckas, andra inte.

Och att Alfons finns, i det perspektivet. Jag kan inte lukta mig mätt på honom, vill inte lägga ner honom i sängen, kramar honom hårt och pussar så han vaknar fast han just skulle somna.

Älskade barn.

Bäste Alfons

Curlade föräldrar

I min kommun är det tydligen gratis att åka stadsbussarna om man har med sig ett barn i barnvagn. Barnet bör vara 0-6 år. Gratis alltså! Min förvåning över detta har ännu inte lagt sig.

Varför är det gratis? Man tar mest plats och väsnas mest. Rimligtvis borde man behöva betala MER än dom andra passagerarna. Men nej, inget alls. Jag upphör aldrig att förvånas över hur curlad man är av samhället för att man har barn. Gratis bussåkande alltså. Och så får man ett bidrag av staten på tusen spänn varje månad utan att ens behöva be om det.

När jag har varit student och arbetslös har ingenting varit gratis. Då får man kämpa sig gråtfärdig för att få en enda krona av samhället. Och även om jag är fattig nu så var jag ännu fattigare då.

Det här med barnbidraget är faktiskt orimligt. Massor av föräldrar sätter in hela barnbidraget på ett sparkonto till barnet. Är man verkligen i behov av ett barnbidrag då? Behovsprövning av barnbidraget vore synnerligen önskvärt. Jag har ingen lust att skattesponsra massa richos som tjänar mer på en månad än vad jag gör på ett halvår.

Men åter till bussåkandet. Det öppnar ju helt nya möjligheter. Jag har aldrig sett bussen som ett alternativ utan alltid tagit bilen om det regnat när jag ska nånstans. För jag har tänkt att bussen ändå blir dyrare. Jag har ofta promenerat in till stan och sen hem igen, en rejäl promenad. Nu kan jag ju gå precis vart som helst utan att ens behöva tänka på att jag ska behöva orka hela vägen hem också. Bara att gå och gå tills jag blir trött och sen ta bussen hem.

Eller åka till en ändhållplats där jag aldrig har varit och sen gå tillbaks till stan. Så får det bli, nöjesåkande med buss kommer bli den här sommarens stora äventyr!

Vi premiäråkte idag. A gillade.

Som man ropar får man svar

Jag älskar att fråga bloggen. Bloggen svarar så himla bra. Ni är så himla bra! Tack alla som har engagerat sig och delat med sig av era erfarenheter kring stolgående.

Den enade meningen tycks ändå vara att jag ska testa. Jag testar gärna! Jag ska nu ta fram ljus och lykta och be att få låna. Alternativt åka stol i affären om barnet möjligtvis är på humör just den stunden.

Min nästa farhåga kring gåstolen är det här med möblemanget. Jag är ju lite petig och har ju som bekant fått bedriva egenterapi med mitt nitiska ordningssinne sen Alfons kom. Det ÄR okej att inte alla saker står i givakt och jorden fortsätter snurra fastän det ligger fula barnprylar i grälla färger överallt.

Men mattorna. Måste dom bort? Utan mattor, inget mys. Jag gillar mattor mycket mycket. Kalla golv gillar jag inte lika mycket.

Sen utrymmesbristen och så hur ful den är den där plasttingesten... Det blir svårt. Men jag kommer nog över det också, bearbeta och ut på andra sidan som en mer avslappnad människa omgiven av inre frid och yttre fula plastpryttlar.

Återkommer med eventuell stolrapportering.

Gåstol?

Dagens tips från bvc-damen var att jag ska skaffa en gåstol. Till mitt krävande barn som inte vill nånting mer än att hoppaspringagåklättragungasparkavolta men dör av frustration varje dag för att han inte kan utföra nåt av tidigare nämnda verb.

Jag har tänkt att jag är emot gåstol. För att jag själv hypotesat ut att det verkar vara en fuskig genväg till stående och gående och att barnet då inte successivt tränar upp nödvändig muskulatur och balansförmåga och därmed lär sig gå senare än vad det skulle gjort annars. Och så har jag också läst nåt liknande.

Ska jag skaffa en gåstol?

Barnets utveckling

Kolla vad han kan mitt jättestora barn. Sitta i soffan med bara lite nonchalant häng på armbågen som stöd. Och dessutom kräkas samtidigt. Inte illa!

Nu är vi nyss hemkomna efter att han varit och blivit besiktigad och vaccinerad. 4 månader och 26 dagar idag, 7050 gram och 65,5 cm. Han har varit en gnällspik ända sen i morse och när vaccinet börjar kicka in anar jag att det kan bli några snäpp värre. Just nu är han hos John Blund men framåt kvällen kan det nog bli jag som får säga hej hej till Alvedonsupparna...

Tankspriddheten

Man kan säga mycket om mina grannar. Men dom stjäl i alla fall inte bilar. Dom kanske stjäl bärselar, spelar på tok för hög musik, röker på balkongen och låter bli att hälsa i trappuppgången fast man går förbi så nära att man nästan nuddar vid varandra, men dom stjäl inte bilar.

Tankspriddheten, logistiken, saker som ska med och ut hem igen och finnas på rätt plats när man behöver dom, sånt gör mig vansinnig just nu. Allt jag måste hålla reda på men misslyckas med. Och tankspriddheten bara tilltar ju längre tid som förflyter utan att jag får sova ordentligt. Nycklar panikletar jag nästan dagligen. Så sjukt energikrävande.

Förra lördagen, då när jag skulle åka med det där tåget, då hittade jag inte bilnycklarna. Dom var mer försvunna än någonsin förut och min panik pyste ut genom öronen för den här gången hade jag ju en tågtid att passa. Jag letade över-jävla-allt, vände ut och in på allt, gormade och svor att jag skulle be att få en god man utsedd åt mig och att jag skulle ringa socialen och be dom omhänderta mitt barn för jag kunde minsann inte hålla ordning ens på en nyckel, än mindre mig själv och ett barn.

När jag hade letat överallt inne, i trappuppgången samt nere vid postfacken började jag leta ute. Då såg jag den, knippan med bilnycklar. Den låg på biltaket, hängde lite ner över kanten, fullt synlig för alla som går på trottoaren eller åker förbi på gatan. Lycklig fångade jag in den och försökte kalkylera när nyckeln egentligen hamnade där. Kom fram till att det var på torsdagen jag senast använde bilen. Alltså två dagar tidigare. I två dygn har nyckelknippan legat och skräpat där på biltaket. Och min bil stod kvar!

Så, hatlappen i porten angående bärselestölden borde rimligtvis ersättas av en tacklapp till alla i kvarteret för att dom låtit bli att tjuva min bil. Dom kanske trodde att det var ett trix av mig. Att jag hade lagt nycklarna på taket och sen satt som en krypskytt och vaktade uppe i lägenheten för att se vem som närmade sig?

Jag blir så stressad av den här tankspriddheten. Varje dag innehåller moment som påminner om sviterna efter en rejäl fylla. Jag kommer helt enkelt inte ihåg vad som har hänt, vad jag har gjort eller var jag har lagt saker och ting. En gammal klasskompis som jobbar med förståndshandikappade tipsade om att ha en korg innanför dörren med nycklar, plånbok, allt sånt livsnödvändigt. Det har dom på det boendet där hon jobbar. Saken är den att jag har en sån korg, men nycklarna finns aldrig i den!

Tills dess att jag får mer ordning på mig själv, när jag slutar amma, när jag får sova några hela nätter, när Alfons börjar skolan eller när det nu blir, är jag i alla fall väldigt tacksam för att mina grannar tydligen inte stjäl bilar...

Kass uppdatering

Åh vad jag inte gillar när jag inte bloggat på några dagar. Jag hinner tänka så mycket så det går liksom aldrig att blogga ikapp. Jag brukar göra små stödord i mobilen för att minnas vad jag har tänkt. Sen när det blir tid att blogga känns den där tanken inte aktuell längre och det känns bara krystat att skriva om det där jag tänkte. Därför är det bästa att blogga vareviga dag.

Nåt jag inte skrivit om på länge är pappaumgänget. Jag skjuter upp det gång på gång för det känns så komplext och jobbigt. Men nån gång måste det bli av.

Bara inte just nu.

Det gick ju sådär

Igår då stora dagen, för första gången borta från barnet flera timmar. Åkte iväg ifrån nymatat barn med noga instruerad mormor vid halvett ungefär. På väg in till stan var det kaos. Stora studentutspringardagen, det hade jag helt glömt bort. Trafikköer och mycket upptaget på parkeringsplatserna. Till slut fann jag en mitt framför stans centralaste gymnasieskola :) Kanske var det ingen som ens hade vågat hoppas på att det skulle finnas en plats där.

Kryssade mellan gratulanter, ballonger, blomsterkvastar och skyltar på min väg mot salongen. Och började grina så klart. När slutar man vara så här rörd över allt som har med ens barn att göra? Jag tänkte så klart tanken att jag en dag skulle stå där med en skylt som det står Alfons på och vänta på det finaste barnet. Åh nu börjar jag igen... För det går ju över nån gång det här lipandet, eller hur? Inte har mina föräldrar gråtit över min fantastiskhet hela min barndom? Faktiskt inte en enda gång vad jag kan påminna mig. När övergår barnen från att vara himlens kronjuveler och uppta hjärtats alla rum till att bli mer vanliga personer som är lite besvärliga och som man är lite irriterad på?

Kom fram till salongen och påbörjade min långbehandling. Jag försökte chilla men var på spänn för det drog i navelsträngen nästan hela tiden. Både jag och frisörskan försökte övertyga mig om att han har det bra, han är med sin mormor, han har mat och är nöjd och belåten. I schamponeringen fanns stolar med inbyggd massage. Spejsat. Min frisörska har börjat på nytt ställe och så var det minsann inte på förra plejset. Tjusigt värre på det nya. Jag försökte slappa och njuta av egen tid men ville mest att hon skulle skynda sig. Efter två och en halv timma var det klart.

Kvart i fyra var jag hemma igen med andan i halsen efter att ha kryssat bland studentflaken på väg från stan. Då hade han inte ätit!!! Han hade vägrat ta flaskan! Mitt barn hade varit hungrigt! Hemska hemska tider, han hade varit ledsen och trilsk men log nu glatt när han återsåg sin moder. Navelsträngsryckningarna hade alltså inte varit inbillning. Han slök mig lystet när jag med skor å allt slängde mig på sängen för att mata den hungrande.

Maj gadd. Nu ska det övas minutiöst med flaskan. Med alla framtida barnpassare. Och då kommer jag ringa hem varje halvtimme och fråga hur det går. Helt bortom mina principer. Jag skulle ju vara en kool mama. Men herregud, han hade hungrat, det smärtar i hjärtat.

Tell me

Varför döper man sitt barn om man själv inte är troende?

Vet ni om att ni tvångsinskriver ett ovetande barn som inte själv kan ta ställning in i en av världsreligionerna som orsakat krig och massmord sen tusentals år tillbaks?

Why?

Läs den inte

När jag var hemma i mitt föräldrahem senast låg Ulla-Carin Lindquists bok "Ro utan åror" på teverumsbordet. Jag har länge tänkt läsa den men inte hunnit med så jag började bläddra lite. Det blev en bläddring ungefär som när man sitter framför teven och ser den otäckaste skräckfilmen. Man måste hålla båda händerna framför ögonen och bara kika lite mellan fingrarna annars går det bara inte. Jag var tvungen att bläddra många sidor i taget och bara läsa sporadiskt här och där för jag stod bara inte ut.

Innan jag fick Alfons har jag ALDRIG nånsin tänkt på att jag faktiskt en dag ska dö. Jag har ju alltid varit den yngsta, enligt mitt eget sätt att se på saken. Nu har jag börjat inse att Alfons är den yngsta och jag tillhör en generation som kommer försvinna och hans kommer bli kvar. Det är en fasansfull tanke som jag nästan inte kan hantera. Inte så mycket i relation till mig själv som i relation till Alfons.

I "Ro utan åror" blev det plågsamt tydligt, det där som jag våndas mest över; att kanske vara tvungen att lämna sitt barn. Att försvinna från det, att inte kunna finnas för sitt barn när det behöver hjälp, tröst, stöd, bli sedd, hörd, uppmuntrad, kramad och allt det där som jag bara tänker att jag MÅSTE få ge till Alfons.  En annan aspekt på det hela är ju den att missa alltihop. Att jag inte skulle få se mitt barn växa upp. Det vore hemskt. Men inte lika hemskt som att tänka att mitt barn inte skulle ha mig vid sin sida genom livet.

Ulla-Carin Lindquist hade fyra barn. Hon fick den djävulska neurologiska sjukdomen ALS lagom till sin 50-årsdag. Så får det inte vara.

Jag ser världen lite annorlunda sen jag fick Alfons. Jag har blivit medveten om min egen förgänglighet och upplever tingen omkring mig lite som om den här dagen vore min sista. Jag kan njuta ofantligt av en ljummen vind eller ett åskväder. Solen som ger dansande lövskuggor på en fladdrande gardin en sommarmorgon kan göra mig fullständigt lycklig. Jag känner dofter tydligare. Jag uppskattar vardagen lite mer.

Gud vad jag skulle ha velat skjuta den flummiga pretentiösa person som skrev det här frireligiösa dravlet för bara några månader sen! Men jag kan inte hjälpa det, livet har liksom blivit lite större och lite läskigare.

Den som redan lider av dödsångest skulle jag nog i alla fall avråda från att läsa ovanstående bok.

Dagen H som i hår

Jag står och plockar av mig hår i stora tussar, drivor av hår, innan det är dags att gå till frissan. Barnen sover.

Jag skäms för att stackars frisörskan ska behöva hantera mitt håravfall. Men hon har ju faktiskt valt det själv. Det är för mig obegripligt hur man kan välja att jobba med något så äckligt som hår. Jag skulle hellre jobba som tandläkare.

Om skatteåterbäringen har kommit? Nix pix.

Värmen har skördat ytterligare offer

Ro hit med återbäringen nu

I morgon ska jag för första gången vara ifrån Alfons så länge så det kan bli aktuellt med flaskmatning. Jag ska iväg och fixa håret. Äntligen. Jag klippte och slingade mig senast den 18 oktober förra året. Det syns. Och man undrar ju lite hur mycket slöseri med stålars den här åtgärden egentligen är eftersom det verkar som jag ändå ska tappa allt mitt hår.

Min mamma ska passa Alfons. I frysen finns mjölk. Han har övat flaskmatning med sin pappa och efter många om och men accepterat att äta ur plastbehållare. Med mig som flaskmaterska var det helt kört. Hoppas nu det funkar med hans mormor.

Nu är det bara det lilla kruxet att dom där återbäringspengarna jag skulle få frisera mig för och som skulle dimpa ner på kontot den 8:e ännu icke har infunnit sig. Enligt min sida på Skatteverket betalades dom ut den 4:e. Enligt allmän info på Skatteverkets sida så kan pengarna komma in senast nu på fredag. Det är den 10:e. Var är mina pengar mellan den 4:e och den 10:e? Det undrar jag. Lever dom livet in i det sista på en charter till Ibiza innan de brutalt ska förbrukas av mig? Smyger dom runt banken varv på varv och hoppar in på kontot i allra sista minuten bara för att jävlas? Fröjdar dom sig på casino i Las Vegas?

För inte sitter dom på mitt konto det vet jag säkert.

Ny bloggare

Ny i bloggosfären. Björn som är ensam pappa till tre småttingar under 6 år. Heja dig! Läs och peppa!

Inte bara Murphy som får bestämma jämt

Åh, vilken lycka att det här regnet med medföljande superduperåska började PRECIS när vi kom in genom lägenhetsdörren efter hyfsat lång morgonpromenad med hunden i rep och barnet i sele.

Stackars barnet i selen om åskregnet hade kommit bara en liten stund innan. Inget paraply hade den optimistiska modern heller medfört. Nu kunde den jättemaffiga åskan istället avnjutas på balkongplats med ett litet spöke till hund som en skugga i hasorna. Inte har hon varit rädd för åskan förut. Men den här var faktiskt nåt utöver det vanliga, vilka smällar! Jag njuter för fullt.

Åska är mitt bästa väder näst efter högsommarvärme.

Synd att inte åsksmällarna fick vara med på bild

Om avlastningen

Nej, jag tycker inte den får godkänt. Åtminstone inte från min familj. Jag vet i och för sig inte vad man ska begära och jag känner mig också för ögonblicket hyfsat grinig, labil, gråtmild och lite vek.

Men då när jag hade åkt dit med tåget för att fira långhelg och strapatsat mig ordentligt, då skulle dom plötsligt åka bort på bilutflykt en hel dag. Visst erbjöd dom mig en plats i bilen, men SÅ roligt tycker inte Alfons det är att sitta fastsurrad i bilstolen. Sover han inte blir han snabbt lätt hysterisk. Jag tyckte ändå att jag hade fraktat mig dit för att dom skulle få träffa sitt barnbarn. (ochförattjagskullefåvilamiglitekanske)

Jag tyckte det var otacksamt och osnällt att åka bort och lämna mig ensam igen med barn och huspassning, så jag fick gråta en liten stump. Stor klump i halsen som skulle ut. Vara ensam med Alfons är lättare hemma hos mig själv där jag har grejer jag behöver och det är lättare att ta sig ut på promenad och lättare att hitta på saker. Jag är så ilsken också. Jag tror jag börjar bli MYCKET trött och det yttrar sig lite hur som helst verkar det som. Lite okontrollerat och oberäkneligt känsloliv till exempel. Jag fick genast en plan att ringa efter skjuts och mycket barnsligt bara DRA så att huset skulle vara tomt när dom kom hem, då skulle dom minsann få sitt straff.

Sen kom en vän till mig på besök och jag lugnade mig lite.

Men avlastningen när jag är hos mamma och pappa och hälsar på består i att dom har honom några minuter medan han är mysig, sen när han börjar trilska sig får jag honom genast tillbaks. Jag skulle vilja vara utan honom några timmar så jag också kunde vara ute i trädgården och fixa ostört eller åka på långpromenad med hunden eller nåt. Jag blir nästan ännu mer bunden av att vara i stora huset än hemma i lägenheten. Somnar han i sovrummet så är jag fast på övervåningen för går jag ner så hör jag inte om han vaknar. Så då får jag sitta där och passa.

Det är ju inte det att jag vill bli av med honom, inte för nåt i världen. Jag skulle bara vara en mycket bättre och roligare mor om jag inte vore så himla TRÖTT.

Artigt småleende mot sin trötta tråkiga mor

Jag är inte död

Jag har bara varit på långhelg. Och åkte till landet utan dator. Den fick nämligen inte plats när jag skulle få med mig allt när jag för en gångs skull skulle ta tåget istället för bilen. Jag har nämligen svarat på en enkät som regionaltrafiken skickade hem i brevlådan (enkäter gillas ju som bekant skarpt :) och vann gratis resor i hela regionen i två veckor.

Spara pengar är livsnödvändigt och spara miljön är ännu nödvändigare så nu tänkte jag ta tillfället i akt att äntligen pallra mig iväg med kollektivtrafik. Alfons första tågresa, vilket äventyr tänkte jag. Jag har inte åkt tåg på säkert sju år. Okej, kanske fem. Men jag mindes knappt hur det var. Nu minns jag!

Och jag förstår också varför jag inte åkt kollektivt på så länge. Fin solig sommardag, tåg har ju inte ac som min bil visade det sig och när jag steg in i vagnen gick det knappt att andas. Det var nog åtminstone tjugosju grader där inne, kanske tretti. De sex milen som skulle tillryggaläggas på femtio minuter enligt tabellen tog en timme och fyrtiofem minuter. Jag har överseende med signalfel och terrordåd och tycker i vanliga fall att det åks på tok för lite med kollektivtrafik. Men i sån värme och när det där jobbiga skrikande barnet i vagnen dessutom är MITT då är det inte roligt längre.

Jodå, jag tar bilen nästa gång. Gratis är gott, men inte SÅ gott.

Alfons goes Allan igen

Alfons har efter sina nästan två veckor som gladbarn nu blivit sitt onda alter ego Allan igen. Det var kul så länge det varade! En förhoppning är att det är lök som spökar i hans mage. Jag fick för mig att jag skulle utesluta lök ur maten och det var i samband med det som han blev glad.

Häromdagen blev det wok, med lök. Kanske är det faktsikt löken ändå. Oj vad det tär, gnager och skaver i min själ att höra honom otrivas, våndas och beklaga sig HELA tiden. han kniper ihop ögonen och ansiktet, stönar, stånkar, gnäller och blir i det närmaste okontaktbar. Vill inte äta vill inte sova vill inget alls. Jag blir så enormt frustrerad så jag vill krypa ur skinnet. Inget är roligt för honom och inget är roligt för mig.

Lök eller fas, något är det.

Dagens boktips

Till alla som någon gång funderat kring köttätande. Eller kanske ännu mer till alla som aldrig gjort det.

Jonathan Safran Foer "Äta djur".