söndag 31 oktober 2010
Vecka 27
Magen i vecka 27, veckan då det vände, från att ha varit lätt att vara gravid till att det blev tungt att vara gravid. Bilden är så suddig så jag tyckte inte jag behövde ytterligare oidentifiering av mina anletsdrag.
Verkligheten vs Fröken Märkvärdig 1-0
Nyss hemkommen efter att ha spenderat tid med pappan till bebis. Vi har inte setts på en månad. Och i enlighet med att tiden tenderar att släta över, läka sår och invagga oss i glömska så hade jag ju glömt bort exakt HUR energikrävande vårt umgänge är. Jag hade nästan längtat lite efter honom. Inom 12 timmar hade verkligheten kommit ikapp och våra världar hade hunnit kollidera ett antal gånger och jag längtade bara efter att åka därifrån. Jag börjar fundera på om jag verkligen VILL att han ska umgås med bebis och vara en influens i dens liv. Jag vill INTE att han ska förmedla sin livsinställning och sina värderingar och sina attityder! Rädd för det.
Det är svårt det där. Vill inte stå i vägen för umgänge pappa-barn och från vissa håll får man rådet att verkligen se till att involvera pappan, om inte annat så för möjlighet till avlastning etc. Å andra sidan så vet jag inte hur jag ska hantera att lämna över till pappan som jag inte litar på, varken vad gäller konkret ansvarstagande eller syn på barnuppfostran. Att det är lätt att vara efterklok behöver ingen tala om för mig, inte heller att det hade varit lättare att ha valt en rättare far till mitt barn, allt det där förstår jag själv. Nu är läget som det är och det är trixet med den befintliga situationen som behöver lösas. Men hur???
Vill tacka för kommentarer på inlägg! Det blir jag mycket glad för och det är alltid lika roligt och välkommet! Och det gläder när man kan finna varandra i ungefär samma situation och finna att man icke är så ensam som man stundom kan känna sig...
När jag kom hem hade frysen pajat också. Frysen vs Fröken Märkvärdig 1-0. Allt hade tinat. Det var vatten på golvet. Och jag som hade bunkrat med matlådor och grejer inför stundande fattigare tider! :( Så, nu ska jag tillbringa resten av dagen med att tillaga det som räddas kan och hoppas att bebis har god aptit de kommande dagarna...
Det är svårt det där. Vill inte stå i vägen för umgänge pappa-barn och från vissa håll får man rådet att verkligen se till att involvera pappan, om inte annat så för möjlighet till avlastning etc. Å andra sidan så vet jag inte hur jag ska hantera att lämna över till pappan som jag inte litar på, varken vad gäller konkret ansvarstagande eller syn på barnuppfostran. Att det är lätt att vara efterklok behöver ingen tala om för mig, inte heller att det hade varit lättare att ha valt en rättare far till mitt barn, allt det där förstår jag själv. Nu är läget som det är och det är trixet med den befintliga situationen som behöver lösas. Men hur???
Vill tacka för kommentarer på inlägg! Det blir jag mycket glad för och det är alltid lika roligt och välkommet! Och det gläder när man kan finna varandra i ungefär samma situation och finna att man icke är så ensam som man stundom kan känna sig...
När jag kom hem hade frysen pajat också. Frysen vs Fröken Märkvärdig 1-0. Allt hade tinat. Det var vatten på golvet. Och jag som hade bunkrat med matlådor och grejer inför stundande fattigare tider! :( Så, nu ska jag tillbringa resten av dagen med att tillaga det som räddas kan och hoppas att bebis har god aptit de kommande dagarna...
torsdag 28 oktober 2010
En tjockis klagan
Jag befinner mig i en kroppskris. Jag är så trött på det nu, att vara tjock och otymplig och att ha en mage som krånglar och att alltid vara täppt i näsan och att inte kunna sova på mage som är den bekvämaste sovställningen. Lyxproblem egentligen, för jag har faktiskt knappt känt mig otymplig alls förrän den här veckan. Men nu har det ju slagit till ordentligt. Det känns som jag ska kvävas när jag sitter ner. Och så kan jag bli yr när jag ligger på rygg. Och jag får panik när jag sitter på toaletten för då liksom vilar magen på låren och det känns fruktansvärt obehagligt. Är det så här överviktiga har det, fast jämt??
Jag måste frusta högt när jag ska sätta mig i bilen och jämrar mig och stönar när jag ska resa mig från soffan. Nu ska jag städa bilen för det var det enda jag inte hann igår och vi får väl se hur det går när jag ska krypa runt och skura och dammsuga dubbelvikt i det där lilla utrymmet. Tur att huset är i avsaknad av grannar, ingen kan höra mig skrika. Nog fan är det lättare att bli pappa. Men kanske inte lika karaktärsutvecklande. Nu är det bara 13 veckor kvar... Gode gud.
Och känslorna utanpå kroppen sen. Rena terapin för ett kontrollfreak som jag. Inte lika lätt att visa upp en samlad fasad. Jag gråter av musik, böcker, främmande människors dödsannonser, när jag tänker på att min hund ska dö en dag, you name it. Och inte minst när jag tar mig tid att tycka SYND om mig själv :)
Jag undrar också om jag har blivit laktosintolerant på kuppen. Tycker mig se samband mellan tallriken med yoghurt till frukost och förmiddagar på toaletten. Jämfört med dagar som idag då jag avstod från yoghurten i studiesyfte och kanske därför kunnat göra annat den här förmiddagen. Det som däremot fungerar bra är godis i alla former, samt apelsiner, clementiner, satsumas... :) Vad gör man om man är gravid när det inte är citrusfruktsäsong??
Jag måste frusta högt när jag ska sätta mig i bilen och jämrar mig och stönar när jag ska resa mig från soffan. Nu ska jag städa bilen för det var det enda jag inte hann igår och vi får väl se hur det går när jag ska krypa runt och skura och dammsuga dubbelvikt i det där lilla utrymmet. Tur att huset är i avsaknad av grannar, ingen kan höra mig skrika. Nog fan är det lättare att bli pappa. Men kanske inte lika karaktärsutvecklande. Nu är det bara 13 veckor kvar... Gode gud.
Och känslorna utanpå kroppen sen. Rena terapin för ett kontrollfreak som jag. Inte lika lätt att visa upp en samlad fasad. Jag gråter av musik, böcker, främmande människors dödsannonser, när jag tänker på att min hund ska dö en dag, you name it. Och inte minst när jag tar mig tid att tycka SYND om mig själv :)
Jag undrar också om jag har blivit laktosintolerant på kuppen. Tycker mig se samband mellan tallriken med yoghurt till frukost och förmiddagar på toaletten. Jämfört med dagar som idag då jag avstod från yoghurten i studiesyfte och kanske därför kunnat göra annat den här förmiddagen. Det som däremot fungerar bra är godis i alla former, samt apelsiner, clementiner, satsumas... :) Vad gör man om man är gravid när det inte är citrusfruktsäsong??
onsdag 27 oktober 2010
Barnuppfostran, ambitioner och soffmodet
Idag är en riktigt kulen höstdag med mörkgrå himmel. Har massa fix att ta tag i som huspassare idag. Passar ju förutom pappas hus även mammas lägenhet och ska åka och sköta även den och dess inneboende krukväxter idag. Förutom det borde jag städa huset och även bilen. Vi får se vad resultatet av dessa ambitioner blir, det visar sig innan läggdags ialla fall.
Det var fint att träffa min gudson och hans familj igår. Hans mamma är min gamla vän från högstadiet och hon är så himla vettig. Ofta när jag hälsar på folk med barn så går jag utmattad och trött därifrån med en känsla av att inte ha lyckats nå fram eller ha etablerat någon slags kontakt överhuvudtaget. Ofta dominerar barnen umgänget så att det blir omöjligt för de vuxna att överhuvudtaget föra en normal konversation. Barn kan faktiskt åtminstone efter en viss ålder få börja lära sig att visa hänsyn, att prata en i taget och att man inte kan avbryta när andra pratar. Jag och min väninna kunde prata, barnen pysslade med sitt och vi pratade och lekte med dom mellan varven. Mycket trevligt. Ofta är det som att barn får skrika och överrösta all andra helt ohämmat och ingen säger till dom?! Jag tycker det är ofattbart.
Min väninna lugnade mig rätt rejält vad gäller mina nojor över barnuppfostran och min rädsla för att misslyckas med att vara förälder så nu känns det som att det praktiskt taget inte kan gå fel :) Jag presentade barnen med varsin uppsättning självlysande vampyrtänder, finfina, skulle vilja ha egna, samt ett memoryspel som vi spelade och jag vann :) Annars brukar barnhjärnor vara himla finurliga på just memory, tror dom har bra fokus i den åldern och är inte fulla av sidospår och distraktionsmoment som en äldre och mer förfallen variant.
Det pågår nån slags variant av gravidmodeblogg hos Bulan & Jag så jag tänkte kontra med att visa hur jag tolkar just soffmodet. När man har fått peta av sig jeansen eller tajtsen och svälla ut i sin fulla prakt efter en dag som gravid kan man till exempel se ut så här:
Det var fint att träffa min gudson och hans familj igår. Hans mamma är min gamla vän från högstadiet och hon är så himla vettig. Ofta när jag hälsar på folk med barn så går jag utmattad och trött därifrån med en känsla av att inte ha lyckats nå fram eller ha etablerat någon slags kontakt överhuvudtaget. Ofta dominerar barnen umgänget så att det blir omöjligt för de vuxna att överhuvudtaget föra en normal konversation. Barn kan faktiskt åtminstone efter en viss ålder få börja lära sig att visa hänsyn, att prata en i taget och att man inte kan avbryta när andra pratar. Jag och min väninna kunde prata, barnen pysslade med sitt och vi pratade och lekte med dom mellan varven. Mycket trevligt. Ofta är det som att barn får skrika och överrösta all andra helt ohämmat och ingen säger till dom?! Jag tycker det är ofattbart.
Min väninna lugnade mig rätt rejält vad gäller mina nojor över barnuppfostran och min rädsla för att misslyckas med att vara förälder så nu känns det som att det praktiskt taget inte kan gå fel :) Jag presentade barnen med varsin uppsättning självlysande vampyrtänder, finfina, skulle vilja ha egna, samt ett memoryspel som vi spelade och jag vann :) Annars brukar barnhjärnor vara himla finurliga på just memory, tror dom har bra fokus i den åldern och är inte fulla av sidospår och distraktionsmoment som en äldre och mer förfallen variant.
Det pågår nån slags variant av gravidmodeblogg hos Bulan & Jag så jag tänkte kontra med att visa hur jag tolkar just soffmodet. När man har fått peta av sig jeansen eller tajtsen och svälla ut i sin fulla prakt efter en dag som gravid kan man till exempel se ut så här:
Linne, mysbyxor och uppknäppt hoodie som INTE sitter åt! :) (samt en glimt av det nyvunna bystmåttet, upp två storlekar i ett nafs)
tisdag 26 oktober 2010
Fröken märkvärdig
...ska man vara korrekt så är det ju uppföljaren till boktipset i föregående inlägg som jag lånat bloggtiteln av. Har man inte läst dessa båda storverk tidigare så rekommenderas de verkligen!
Vilket nojigt vrak! Inte utan att man känner igen sig :)
Idag ska jag åka och hälsa på min gudson. Vi ses ungefär en gång om året trots inte så långt avstånd och jämt svär jag att jag ska bli bättre. (är det kanske så det är att vara frånvarande pappa??) Nu har han tydligen börjat skolan! "Herregud, har han fått mustasch också?" frågade jag hans mor tillika min väninna. Vi får väl se.
måndag 25 oktober 2010
Blå
Ibland kan det bara komma en fet overklighetskänsla över mig. Det gjorde det nu ikväll, när jag stod i duschen. Händer det här? Är det verkligen JAG som ska få ett BARN?? Är det verkligen MIN kropp som har antagit dessa hiskliga proportioner och ska jag verkligen bli någons MAMMA för resten av livet? Och INGET är så som jag tänkte mig att det skulle vara i den alltid VÄLDIGT avlägsna framtid som jag föreställde mig då jag eventuellt skulle börja tänka på att vilja ha ett barn. Det skulle ju vara tillsammans med någon, en själsfrände, en underbar man som jag skulle ha ett underbart förhållande med. Vi skulle vara säkra på vår sak och vara inneslutna i en tjock kokong av kärlek och ömsesidig förståelse och framtidstro.
Och det här förhållandet i sin tur fanns också alltid i en framtid som låg långt bort utom räckhåll. Utom en gång, i mitt förra förhållande, med honom jag hade bestämt mig för, han som skulle få min framtid. Som jag VILLE lämna allt annat med och för och som jag valde och VILLE gå in i allt det där stora med. Sen blev det trassel. Och jag önskar ännu att det hade fungerat, han har ett bo i mitt hjärta och att säga att jag bearbetat färdigt den relationen är en lögn. Han är inte pappan till mitt barn men jag önskar ofta att han vore det.
Det är så lätt att göra sig föreställningar om saker och de hindrar så ofta livet i dess framfart. Det blir så mycket jobbigare att möta verkligheten och ta den för vad den är när man har förutfattade meningar om hur det egentligen borde gå till. Man måste ideligen möblera om i sin föreställningsvärld och förhålla sig till saker igen och igen. Eller så blir man blind och ser inte för man kan inte se förbi sina egna förväntningar.
Som det här med ensam mamma. Det är ett epitet som jag aldrig trodde att jag skulle behöva förlika mig med. Något jag aldrig trodde att jag skulle bli, något som hände andra, mindre nogräknade personer. En situation jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle hamna i. När jag sa det här till min storebror sa han: "Men du har kanske aldrig kunnat se dig själv som en som lever med samma person för resten av livet heller?" Och det är ju helt sant.
Något som alltid skrämt mig är den där förutsägbara trygga kontinuiteten. Jag har aldrig längtat efter ett huslån och en villa att renovera och släktmiddagar och att smälta in i den där mallen av tillhörighet och vanlighet. Jag är rädd för stagnation, jag tilltalas av dynamik. Dock med lagom inslag av trygghet. Så med utgångspunkt från det borde väl egentligen ensam mamma rollen inte förvåna mig så mycket. Men i många år var jag säker på att jag inte ville ha barn. Alls.
Jag vill så klart ha bebisen i magen! För jag har själv valt att behålla den trots att pappan var emot och trots allt annat. Jag vet att det måste finnas lycka och samhörighet för oss någonstans och jag kommer älska bebis så mycket så den blir trött. I kväll är jag lite ledsen och vilsen....
Och det här förhållandet i sin tur fanns också alltid i en framtid som låg långt bort utom räckhåll. Utom en gång, i mitt förra förhållande, med honom jag hade bestämt mig för, han som skulle få min framtid. Som jag VILLE lämna allt annat med och för och som jag valde och VILLE gå in i allt det där stora med. Sen blev det trassel. Och jag önskar ännu att det hade fungerat, han har ett bo i mitt hjärta och att säga att jag bearbetat färdigt den relationen är en lögn. Han är inte pappan till mitt barn men jag önskar ofta att han vore det.
Det är så lätt att göra sig föreställningar om saker och de hindrar så ofta livet i dess framfart. Det blir så mycket jobbigare att möta verkligheten och ta den för vad den är när man har förutfattade meningar om hur det egentligen borde gå till. Man måste ideligen möblera om i sin föreställningsvärld och förhålla sig till saker igen och igen. Eller så blir man blind och ser inte för man kan inte se förbi sina egna förväntningar.
Som det här med ensam mamma. Det är ett epitet som jag aldrig trodde att jag skulle behöva förlika mig med. Något jag aldrig trodde att jag skulle bli, något som hände andra, mindre nogräknade personer. En situation jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle hamna i. När jag sa det här till min storebror sa han: "Men du har kanske aldrig kunnat se dig själv som en som lever med samma person för resten av livet heller?" Och det är ju helt sant.
Något som alltid skrämt mig är den där förutsägbara trygga kontinuiteten. Jag har aldrig längtat efter ett huslån och en villa att renovera och släktmiddagar och att smälta in i den där mallen av tillhörighet och vanlighet. Jag är rädd för stagnation, jag tilltalas av dynamik. Dock med lagom inslag av trygghet. Så med utgångspunkt från det borde väl egentligen ensam mamma rollen inte förvåna mig så mycket. Men i många år var jag säker på att jag inte ville ha barn. Alls.
Jag vill så klart ha bebisen i magen! För jag har själv valt att behålla den trots att pappan var emot och trots allt annat. Jag vet att det måste finnas lycka och samhörighet för oss någonstans och jag kommer älska bebis så mycket så den blir trött. I kväll är jag lite ledsen och vilsen....
Dagens boktips: Den fina boken av vilken jag stulit mitt bloggalias. "Fröken Livrädd & Kärleken" av Joanna Rubin Dranger.
Inte så produktiv dag
Jag känner mig tung och oföretagsam. Har administrerat lite dataledes, det är en sån otrolig apparat att styra med bara för att man plötsligt råkar ha inget jobb. Måste kollas, fixas, mailas, grubblas, letas, skickas och så vidare! Om jag har tur så har jag fattat mina a-kassetabeller fel och får typ 3000:- mer i månaden än jag hade ställt in mig på. Det hade ju varit ett mycket välkommet missförstånd. Och att ha ett jobb hade känts som rena avkopplingen...
Har även bokat tid med budgetrådgivare på kommunens budgetrådgivning i nästa vecka! Åh vad jag gillar att göra grejer nu så det känns om om jag styr upp saker och ting! Inget får strula, nu ska det minsann redas ut och grejas till punkt och pricka. Ingvor heter hon jag ska träffa, det låter förtroendeingivande tycker jag. Jag vill att hon ska se till så jag går plus varje månad och ge mig en solsemester på slutet som dom i Lyxfällan. Go Ingvor!
Kallt ute och jag sköt upp långa hundpromenaden till middagsdags men solen sprutade ju ner från himlen och det var riktigt VARMT när den gassade mitt på dan. Blev svettigt med mössa, vantar, storjacka och den lille kaminen i magen och när jag kom hem satte jag mig ute i solen igen med en flarra mineralvatten och en bok. Det kan vara bra med höstsol!
Jag funderar också på hur mycket bebis behöver sin pappa. Eftersom han är just den han är. Trasig och lite ansvarslös och omdömeslös och med inte så lika värderingar som bebisens mamma.... Så klart behöver bebis flera trygga vuxna människor, och det finns att tillgå, men jag vet inte om han är en av dom. Så svåra tankar. På ett sätt vill jag att dom ska få ett starkt band, att bebis vet att pappa älskar den. På ett annat sätt är pappa oberäknelig och det hela kan bli en komplicerad relation som kanske ger mer oro än trygghet. Vet inte om jag ska pusha in pappa eller pusha ut honom alldeles...
Vore så sorgligt att behöva säga till ett barn som frågar efter sin pappa att "pappa ville inte ha med dig att göra". Samtidigt känns till exempel tanken på att han skulle ha ensamt ansvar för bebis utan mig inte förtroendeingivande. Vill inte lämna bort bebis till honom. Umgänge helt klart, om det blir så att han vill, men delad vårdnad vet jag inte.
På onsdag är det visning på mormor och morfars hus i Skåne där jag tillbringat alla barndomssomrar men som nu ska säljas. Det är mycket sorgligt. Men det har också varit sorgligt att komma dit och se hur det har förfallit mer och mer för varje år när det har stått alldeles tomt merparten av året. Uppbrott är alltid hårda, men ofta kan de leda en vidare till något annat, framåt där man inte hade kunnat hamna om man inte hade gått igenom det svåra.
Har även bokat tid med budgetrådgivare på kommunens budgetrådgivning i nästa vecka! Åh vad jag gillar att göra grejer nu så det känns om om jag styr upp saker och ting! Inget får strula, nu ska det minsann redas ut och grejas till punkt och pricka. Ingvor heter hon jag ska träffa, det låter förtroendeingivande tycker jag. Jag vill att hon ska se till så jag går plus varje månad och ge mig en solsemester på slutet som dom i Lyxfällan. Go Ingvor!
Kallt ute och jag sköt upp långa hundpromenaden till middagsdags men solen sprutade ju ner från himlen och det var riktigt VARMT när den gassade mitt på dan. Blev svettigt med mössa, vantar, storjacka och den lille kaminen i magen och när jag kom hem satte jag mig ute i solen igen med en flarra mineralvatten och en bok. Det kan vara bra med höstsol!
Jag funderar också på hur mycket bebis behöver sin pappa. Eftersom han är just den han är. Trasig och lite ansvarslös och omdömeslös och med inte så lika värderingar som bebisens mamma.... Så klart behöver bebis flera trygga vuxna människor, och det finns att tillgå, men jag vet inte om han är en av dom. Så svåra tankar. På ett sätt vill jag att dom ska få ett starkt band, att bebis vet att pappa älskar den. På ett annat sätt är pappa oberäknelig och det hela kan bli en komplicerad relation som kanske ger mer oro än trygghet. Vet inte om jag ska pusha in pappa eller pusha ut honom alldeles...
Vore så sorgligt att behöva säga till ett barn som frågar efter sin pappa att "pappa ville inte ha med dig att göra". Samtidigt känns till exempel tanken på att han skulle ha ensamt ansvar för bebis utan mig inte förtroendeingivande. Vill inte lämna bort bebis till honom. Umgänge helt klart, om det blir så att han vill, men delad vårdnad vet jag inte.
På onsdag är det visning på mormor och morfars hus i Skåne där jag tillbringat alla barndomssomrar men som nu ska säljas. Det är mycket sorgligt. Men det har också varit sorgligt att komma dit och se hur det har förfallit mer och mer för varje år när det har stått alldeles tomt merparten av året. Uppbrott är alltid hårda, men ofta kan de leda en vidare till något annat, framåt där man inte hade kunnat hamna om man inte hade gått igenom det svåra.
Äpplen i mormor och morfars trädgård i oktober
söndag 24 oktober 2010
Kick ass kiddo
Vad gör den nu??? Den är galen och liksom skumpar runt därinne fast jag ligger helt stilla. Är det den omtalade hickan månntro?? Dunsduns. Men mycket bra att den kör ett pass, den har varit rätt stillsam hela eftermiddagen, så att jag blev fundersam ett tag faktiskt. Jag har hittat en finfin ensam mamma blogg som jag ligger och läser. Måste gå igenom alla inlägg ända sen början så det tar tid men jag blir euforisk av igenkänning och av sympati! Alla funderingar som är så söta och tankar om egen galenskap och dålig ekonomi och längtan och jävlar anamma. Jag tycker om! You go girl! Om fler vill läsa finns den här...
Jag känner mig också mer fylld av nujävlaranda än nånsin tidigare. Det måste gå nu, inget får stoppa mig. Inte ekonomin som i nuläget inte ens försörjer mig själv. Inga dåliga attityder från omgivningen, inte mina egna farhågor och tveksamheter. jag får lösa det, ett steg i taget och det kommer gå bra, jag vet det.
Fann en bild på första bebiskläderna jag handlade. Det var tidigt, i juni, och inte långt efter att jag hade gjort det positiva graviditetstestet. Inget syntes på mig och jag hade inte varit på inskrivning på mvc och jag kände att jag var tvungen att GÖRA något för att det hela skulle bli mer verkligt. Så då blev det en body och ett par finfina byxor att känna på och titta på. Det var konstigt att handla det minns jag. Och kassörskan frågade vem det var till, för hon är min kompis svägerska och jag var tvungen att säga till HENNE först av alla att det var till MIN bebis! Jag skämdes som för att köpa bindor själv första gången när man är 12 år eller köpa kondomer eller nåt. Kände mig löjlig som handlade barnkläder och trodde att JAG skulle bli mamma. I nuläget känns det mer legitimt att strosa runt på barnavdelningen. (Som för övrigt för det mesta är sjukt könssterotypiserad, men det får jag väl återkomma till senare.)
Nu gör jag té och känner lite på karate kid därinne.
Jag känner mig också mer fylld av nujävlaranda än nånsin tidigare. Det måste gå nu, inget får stoppa mig. Inte ekonomin som i nuläget inte ens försörjer mig själv. Inga dåliga attityder från omgivningen, inte mina egna farhågor och tveksamheter. jag får lösa det, ett steg i taget och det kommer gå bra, jag vet det.
Fann en bild på första bebiskläderna jag handlade. Det var tidigt, i juni, och inte långt efter att jag hade gjort det positiva graviditetstestet. Inget syntes på mig och jag hade inte varit på inskrivning på mvc och jag kände att jag var tvungen att GÖRA något för att det hela skulle bli mer verkligt. Så då blev det en body och ett par finfina byxor att känna på och titta på. Det var konstigt att handla det minns jag. Och kassörskan frågade vem det var till, för hon är min kompis svägerska och jag var tvungen att säga till HENNE först av alla att det var till MIN bebis! Jag skämdes som för att köpa bindor själv första gången när man är 12 år eller köpa kondomer eller nåt. Kände mig löjlig som handlade barnkläder och trodde att JAG skulle bli mamma. I nuläget känns det mer legitimt att strosa runt på barnavdelningen. (Som för övrigt för det mesta är sjukt könssterotypiserad, men det får jag väl återkomma till senare.)
Nu gör jag té och känner lite på karate kid därinne.
Första outfiten
Mördare
Jag är så arg på katten! Råkade se att han pysslade med nåt misstänkt ute bland buskagen. Och det var det ju så klart. Han hade ett projekt för sig som gick ut på att långsamt tortera en liten mus till döds. Den kunde ännu röra sig framåt men släpade bakbenen efter sig. Jag sa flera fula ord till honom (till katten alltså). Det är verkligen inte första gången jag av humana skäl tvingas ingripa i hans mordmetoder, och jag fick vänligen gå och hämta redskap för avlivning (av musen alltså, men borde kanske ha varit katten egentligen). Hemskt!
Det blir indragen veckopeng den här veckan..
Nu tror jag för övrigt att jag börjar känna mig så där riktigt gravid. Jag har ju vecka 27 runt hörnet och därmed slutet av den gyllene andra trimestern. Hittills har det känns helt okej, trots tio kilo plus, men nu börjar det kännas TUNGT. Det är konstigt att inte se sina fötter och magen slår i överallt där man trodde att man skulle kunna ta sig förbi utan problem. Som när man går med stor ryggsäck och glömmer bort det och välter en porslinsaffär... Har också blivit jobbigare med andningen, blir helt andfådd bara av att sitta och prata med någon. Blev helt flåsig häromkvällen när min vän E var på besök och vi satt och pratade i soffan :) Det känns ihoptryckt och svårandat när jag sitter eller ligger, helt okej när jag står och går. Var ute på skogspromenad med hunden idag och det var kallt men mycket skönt att kunna andas ordentligt, dra ner luft i lungorna med stora andetag. Njöt av det.
Känner mig lite ensam här i huset på landet, ska trotsa mörkrädslan nu och påbörja kvällen med lite kvällsmat och tv-häng och sen bok i sängen...
Det blir indragen veckopeng den här veckan..
Känner mig lite ensam här i huset på landet, ska trotsa mörkrädslan nu och påbörja kvällen med lite kvällsmat och tv-häng och sen bok i sängen...
Kanske insnöad snart
Har förflyttat mig några mil till mitt barndomshem ute på landet. Här ska jag vara några dagar och passa huset och katten för pappa som bor här annars ska åka bort. Har redan ställt in mig på noja och mörkrädsla. Inga grannar, bara mörker. Fast det är ju just då det är ofarligt! Men jag är ju rädd för ALLT, inte bara mördare utan även spöken och hemska ljud och sånt :) Men egentligen vill jag ju bo på landet, då är det ju bra om jag skärper till mig och faktiskt klarar av det på ett vuxet och avslappnat sätt. Vi får se hur det går!
Hunden och marsvinen har fått följa med också så här ska vi härska ett tag och försöka njuta lite av lugnet och kanske åstadkomma något också, både i livsadministrationsväg och kanske lite hus- och trädgårdsarbete också. Morgonen bjuder dock på ett riktigt risigt väder. Alldeles grått är det ute, nästan alla fina löv har lämnat träden och det faller en konstig blöt massa från himlen som jag tror skulle definieras som snöblandat regn. Det FINNS faktiskt dåligt väder! När jag bodde i Grekland så uppskattade jag ALLA dagar då solen strålade över världen och fick den att glittra. Jag tröttnar inte på sol.
Inatt drömde jag att jag fick trillingar. Tre bäbisar. Två mörkhåriga och en superblond. Det var fint, men lite splittrad ångest över att inte kunna ge allt till en av dom. Men jag tror att mitt undermedvetna håller på att skola in mig mentalt, förbereder mig för rollen. Eller idylliserar den kanske. För i drömmen var det mest mysigt och alla tre sov som änglar. När jag vaknade längtade jag efter bäbis. Det är mysigt och känns som sällskap på kvällarna när jag känner rörelserna i magen, känns inte lika ensamt. Vi är ju faktiskt två som ligger där under täcket (ja egentligen tre om man räknar med hunden).
Igår kväll fick jag ett konstigt sms från pappan: "När är det sån där mamma-pappa kurs?". Efter att vi inte pratat på veckor och han bryr sig FÖGA om mig, magen eller nånting annat och jag dessutom inte är välkommen att besöka honom i hans hem. Det ger mig sån otrolig stress och tar så mycket energi att ha den kontakten. Först kommer det massa skit och sen får man tårta liksom. Jag får ont i magen för jag vet aldrig var jag har honom och när jag någon gång har trott att det kommer bli bättre, att han har fattat nåt och vill vara en vuxen ansvarstagande människa så visar det sig att han bara har hört av sig för att kolla mig, för att han skulle vilja ha sex eller för att jag ska hjälpa HONOM med något. Det där sms:et handlar INTE om att han plötsligt vill bli en engagerad pappa.
Tror jag gör en kopp té till och hoppas att inte hunden behöver gå ut på hela dan...
Hunden och marsvinen har fått följa med också så här ska vi härska ett tag och försöka njuta lite av lugnet och kanske åstadkomma något också, både i livsadministrationsväg och kanske lite hus- och trädgårdsarbete också. Morgonen bjuder dock på ett riktigt risigt väder. Alldeles grått är det ute, nästan alla fina löv har lämnat träden och det faller en konstig blöt massa från himlen som jag tror skulle definieras som snöblandat regn. Det FINNS faktiskt dåligt väder! När jag bodde i Grekland så uppskattade jag ALLA dagar då solen strålade över världen och fick den att glittra. Jag tröttnar inte på sol.
Inatt drömde jag att jag fick trillingar. Tre bäbisar. Två mörkhåriga och en superblond. Det var fint, men lite splittrad ångest över att inte kunna ge allt till en av dom. Men jag tror att mitt undermedvetna håller på att skola in mig mentalt, förbereder mig för rollen. Eller idylliserar den kanske. För i drömmen var det mest mysigt och alla tre sov som änglar. När jag vaknade längtade jag efter bäbis. Det är mysigt och känns som sällskap på kvällarna när jag känner rörelserna i magen, känns inte lika ensamt. Vi är ju faktiskt två som ligger där under täcket (ja egentligen tre om man räknar med hunden).
Igår kväll fick jag ett konstigt sms från pappan: "När är det sån där mamma-pappa kurs?". Efter att vi inte pratat på veckor och han bryr sig FÖGA om mig, magen eller nånting annat och jag dessutom inte är välkommen att besöka honom i hans hem. Det ger mig sån otrolig stress och tar så mycket energi att ha den kontakten. Först kommer det massa skit och sen får man tårta liksom. Jag får ont i magen för jag vet aldrig var jag har honom och när jag någon gång har trott att det kommer bli bättre, att han har fattat nåt och vill vara en vuxen ansvarstagande människa så visar det sig att han bara har hört av sig för att kolla mig, för att han skulle vilja ha sex eller för att jag ska hjälpa HONOM med något. Det där sms:et handlar INTE om att han plötsligt vill bli en engagerad pappa.
Tror jag gör en kopp té till och hoppas att inte hunden behöver gå ut på hela dan...
fredag 22 oktober 2010
Gulaschsoppa
Det är ju hemskt vad mat inte gör sig på bild. Om det inte är stajlad i nån mattidning vill säga. Men såna där bilder av mat som brukar finnas på pizzerior och på sunkiga turistställen utomlands ser ju för det mesta ut som om maten redan är processad och har kommit ut på andra sidan människokroppen. Jag har lagat gulaschsoppa för första gången i livet, enligt recept från Ica. Dock med modifieringen quornfärs och grönsaksbuljong istället för köttvarianterna. Denna ska ätas under kvällen av mig själv och min kompis E som jag jobbade med förut. Hon och hunden kommer på besök om en stund. När UMGICKS jag med nån sist? Minns inte, har haft mycket projekt den här veckan, men inte nåt direkt umgänge. Här är iaf maten... Må den smaka godare än den ser ut.
I dag har jag varit på "intervju" för förhoppningsvis inhoppsjobb och kanske även framtida tillsvidarejobb på djursjukhuset i la stada där jag bor. Det gick bra tror jag. Men gud vad jobbigt det är med NYTT, att vara NY och inte kunna rutiner och allt går långsamt och man fattar inte och vet inte var nånting är och innan man fattar HUR allt är organiserat. Innan dess är det jobbigt. Sen är det ju alltid BRA med nytt så klart. Nä inte alltid, men ofta. Man måste få lite input och tänka nytt för att utvecklas. Även om det är gött när man går på rutin och uppbådar ett flow i det man gör, det är en annan slags stimulans.
Annars inget större. Mår bättre idag än igår. Magen känns JÄTTESTOR och bäbis har saker för sig titt som tätt. Jag vill åka på semester till ett varmt ställe!!! Var frusen blötsnö på bilen i morse och halkigt på vägar och gångbanor. Sux. Vinter är inte min favoritföreteelse.
torsdag 21 oktober 2010
Snart läggdags
Fortfarande huvudvärk. Har stått i en ångande dusch en lång stund för att förhoppningsvis lösa upp lite spänningar i nacke och axlar. Som sagt, ingen gullig pappa som är här och masserar, då får man ta till andra knep. Kändes lite bättre, men jag behöver en lång natts sömn i en bekväm och avslappnad sovställning!
I morse när jag var ute och gick med min hund försökte jag tänka lite på hur det skulle bli sen, hur jag kommer bli och må och tänka kring att ha ett BARN och kom på att jag inte har en aning, det är ett helt outforskat område. Jag har aldrig haft någon nära relation till ett litet barn, har inte haft något syskon eller släkting som fått barn, inte levt nära ett småbarn förut, så jag känner inte alls mig själv i den rollen, vet inget om vem jag är i den situationen. Jag vet hur jag fungerar som vän, som flickvän, som dotter och som djurägare, men hur blir jag som MAMMA?? Det är skrämmande detta ansvar som vilar över rollen, jag har ju ändå hunnit tänka en hel del kring föräldraskap och barn och vet ju hur jag tänker i teorin och hur jag vill vara en bra förälder, så ska man bara lyckas omsätta det i praktiken också. Stora grejer!
Jag tog ju blodprov hos läkaren förut idag. Jag är jätterädd för att ta blodprover. Trots att jag själv jobbar bland annat med blodprovstagningar men på djur. Men när det är jag själv som ska stickas blir det stor ångest. Nu några timmar senare undrar jag inte om det kommer att bli ännu värre att ta bort plåstret. Det sitter som fastsytt! Jag försökte lösa upp limmet i duschen förut, men utan resultat. Så nu förbereder jag mig för det stora rycket...
I morse när jag var ute och gick med min hund försökte jag tänka lite på hur det skulle bli sen, hur jag kommer bli och må och tänka kring att ha ett BARN och kom på att jag inte har en aning, det är ett helt outforskat område. Jag har aldrig haft någon nära relation till ett litet barn, har inte haft något syskon eller släkting som fått barn, inte levt nära ett småbarn förut, så jag känner inte alls mig själv i den rollen, vet inget om vem jag är i den situationen. Jag vet hur jag fungerar som vän, som flickvän, som dotter och som djurägare, men hur blir jag som MAMMA?? Det är skrämmande detta ansvar som vilar över rollen, jag har ju ändå hunnit tänka en hel del kring föräldraskap och barn och vet ju hur jag tänker i teorin och hur jag vill vara en bra förälder, så ska man bara lyckas omsätta det i praktiken också. Stora grejer!
Jag tog ju blodprov hos läkaren förut idag. Jag är jätterädd för att ta blodprover. Trots att jag själv jobbar bland annat med blodprovstagningar men på djur. Men när det är jag själv som ska stickas blir det stor ångest. Nu några timmar senare undrar jag inte om det kommer att bli ännu värre att ta bort plåstret. Det sitter som fastsytt! Jag försökte lösa upp limmet i duschen förut, men utan resultat. Så nu förbereder jag mig för det stora rycket...
Mumin
När ingen gullig pappa finns till hands för att fota magens framfart får man vackert dokumentera den själv efter bästa förmåga. Taget den här veckan som är nummer 26. Bara 14 veckor kvar :) Väger 66 kilo på mina 157 centimetrar. Det är surrealistiskt.
.JPG)
.JPG)
Dålig dag
Vilken skitdag det har varit så här långt. Nu har den några timmar på sig att ta sig samman och visa sig från en bättre sida men jag betvivlar att så kommer bli fallet. Vaknade vid 5.30 i morse med djävulsk huvudvärk, att vakna med huvudvärk brukar leda till att den biter sig kvar hela dagen. Min mage hade också pajat under natten, kanske sen mitt kakbak igår, och jag fick tillbringa förmiddagen på toaletten.
Magen har annars varit mycket oberäknelig under graviditeten. Började med diarré konstant de första 12 veckorna, därefter total förstoppning fram till vecka 21 ungefär och sen dess diarré igen. Kan inte riktigt relatera det till nåt jag äter, men måste man välja mellan två ting från helvetet så tar jag diarré alla dagar.
Morgonen inleddes också med ett sms-gräl med pappan till barnet, sånt är ju alltid lika konstruktivt. Kan BARA leda till MER ilska och missförstånd och oförstånd. Han tar just nu VÄLDIGT mycket energi när jag mest av allt skulle behöva någon som GER energi. Därför har vi haft minimal kontakt på sistone.
Det snöar i allafall inte! Har förstått via Facebook att det annars har gjort det på flera håll i landet. Jag fruktar vintern då jag INTE vill ha en meter snö när jag ska ramla runt med barnvagn, hund och mig själv. Blir det lika kallt som förra vintern så går det väl inte ens att gå ut med ett spädbarn, då vet jag inte hur jag gör med älsklingsvoffsans promenader. Det löser sig. Det måste det ju göra.
Annars har jag varit hos min terapeut som jag fick göra slut med idag på grund av min nyvunna katastrofekonomi. Det är tråkigt, hoppas jag kan återuppta det när föräldrapenningen kommer igång, då har jag kanske NÅGOT mer att röra mig med. Men det är en STOR utgift. Alla borde gå i terapi, särskilt dom som inte tror att dom behöver det. Dom brukar verkligen ha issues.
Därefter till läkaren på MVC för koll av blodtryck och nytt hb. Var ditskickad av barnmorskan för extra koll eftersom jag ofta blir yr på förmiddagarna och även efter måltider. Äter blodtrycksmedicin under graviditeten och medicinerar även annars mot högt blodtryck sen några år tillbaks. Hon tyckte väl att jag skulle vila när jag kände att jag behövde det och fortsätta medicinera som vanligt. På så vis är det ju tur att jag inte har ett jobb, hade aldrig funkat att lägga sig och vila en timme under arbetstid.
Nu har jag varit ute med Buppy the dog och ätit wok med quorn och kokosmjölk och har minst lika ont i huvet som i morse. Bara att ta en tidig kväll och hoppas att det går över genom att SOVA.
Magen har annars varit mycket oberäknelig under graviditeten. Började med diarré konstant de första 12 veckorna, därefter total förstoppning fram till vecka 21 ungefär och sen dess diarré igen. Kan inte riktigt relatera det till nåt jag äter, men måste man välja mellan två ting från helvetet så tar jag diarré alla dagar.
Morgonen inleddes också med ett sms-gräl med pappan till barnet, sånt är ju alltid lika konstruktivt. Kan BARA leda till MER ilska och missförstånd och oförstånd. Han tar just nu VÄLDIGT mycket energi när jag mest av allt skulle behöva någon som GER energi. Därför har vi haft minimal kontakt på sistone.
Det snöar i allafall inte! Har förstått via Facebook att det annars har gjort det på flera håll i landet. Jag fruktar vintern då jag INTE vill ha en meter snö när jag ska ramla runt med barnvagn, hund och mig själv. Blir det lika kallt som förra vintern så går det väl inte ens att gå ut med ett spädbarn, då vet jag inte hur jag gör med älsklingsvoffsans promenader. Det löser sig. Det måste det ju göra.
Annars har jag varit hos min terapeut som jag fick göra slut med idag på grund av min nyvunna katastrofekonomi. Det är tråkigt, hoppas jag kan återuppta det när föräldrapenningen kommer igång, då har jag kanske NÅGOT mer att röra mig med. Men det är en STOR utgift. Alla borde gå i terapi, särskilt dom som inte tror att dom behöver det. Dom brukar verkligen ha issues.
Därefter till läkaren på MVC för koll av blodtryck och nytt hb. Var ditskickad av barnmorskan för extra koll eftersom jag ofta blir yr på förmiddagarna och även efter måltider. Äter blodtrycksmedicin under graviditeten och medicinerar även annars mot högt blodtryck sen några år tillbaks. Hon tyckte väl att jag skulle vila när jag kände att jag behövde det och fortsätta medicinera som vanligt. På så vis är det ju tur att jag inte har ett jobb, hade aldrig funkat att lägga sig och vila en timme under arbetstid.
Nu har jag varit ute med Buppy the dog och ätit wok med quorn och kokosmjölk och har minst lika ont i huvet som i morse. Bara att ta en tidig kväll och hoppas att det går över genom att SOVA.
onsdag 20 oktober 2010
20 oktober
Det är konstigt att dagarna ändå går fort och jag tycker att jag har det lite stressigt fast jag inte går till ett jobb längre. Men det är mycket att styra med och jag VILL också så mycket. Vill fixa och få saker gjorda och sätter upp mål varje dag. Skulle aldrig klara att ligga framför teven en hel dag, om jag inte var mycket sjuk.
Min hund börjar åtminstone bli rejält uttråkad tror jag. Hon har gått på dagis varje dag de senaste 2,5 åren och nu bara hemma med tråkiga mamma, inga hundkompisar, händer inte så mkt på dagarna. Vi promenixar så klart, idag har vi varit på cykeltur och jag gömmer mat så hon får leta och det tuggas ben och grejer. Men jag har ändå dåligt samvete för att hon inte är tillräckligt stimulerad. Vi är mycket tajta jag och hon, hon är 9 år och har varit med om det mesta tillsammans. Hon är en bästis och min förstfödda alltid.
Idag har jag haft tvättid, tänker varje gång på hur det kommer bli att passa tvättid och springa till tvättstuga som ligger i NÄSTA HUS och jag måste ta med mig en nyfödd och det är mitt i vintern och kallt som en snyting ute. Då tänker jag att det finns dom som har det värre! Som inte har el och rinnande vatten och måste tvätta i en flod långt bort och måste hämta dricksvatten i en brunn ännu längre bort. Så man ska inte klaga.
Har också dammsugit, packat grejer jag sålt på nätet, bakat en kanel- och kardemummakaka samt varit och tränat. Kakan var ett spontant utlopp för ett extremt sockersug så jag fick vänligt men bestämt slänga ihop något av det som fanns hemma, det blev mycket bra faktiskt! Jag har redan ätit halva. Och bebis har fått Grappo att dricka så den är väl nöjd nu :)
Tränar gör jag på Friskis & Svettis, det känns än så länge helt okej. Det jag går på som gravid är baspassen och corepassen. Inte svårt att orka men jag vill inte ta ut mig mer och känns bra att det är utan hopp. Kan så klart inte göra övningar där det ska liggas på mage utan får ta till alternativ istället. Det som känns är att jag har gått upp 10 kilo (från 56 till 66!) och det är stundom TUNGT att frakta runt den där extra vikten, särskilt i träningssammanhang. Mycket tyngre att göra armhävningar till exempel, orkar inte lika många.
Jag såg på vädret att det ska komma snö. Det är illa.
Min hund börjar åtminstone bli rejält uttråkad tror jag. Hon har gått på dagis varje dag de senaste 2,5 åren och nu bara hemma med tråkiga mamma, inga hundkompisar, händer inte så mkt på dagarna. Vi promenixar så klart, idag har vi varit på cykeltur och jag gömmer mat så hon får leta och det tuggas ben och grejer. Men jag har ändå dåligt samvete för att hon inte är tillräckligt stimulerad. Vi är mycket tajta jag och hon, hon är 9 år och har varit med om det mesta tillsammans. Hon är en bästis och min förstfödda alltid.
Idag har jag haft tvättid, tänker varje gång på hur det kommer bli att passa tvättid och springa till tvättstuga som ligger i NÄSTA HUS och jag måste ta med mig en nyfödd och det är mitt i vintern och kallt som en snyting ute. Då tänker jag att det finns dom som har det värre! Som inte har el och rinnande vatten och måste tvätta i en flod långt bort och måste hämta dricksvatten i en brunn ännu längre bort. Så man ska inte klaga.
Har också dammsugit, packat grejer jag sålt på nätet, bakat en kanel- och kardemummakaka samt varit och tränat. Kakan var ett spontant utlopp för ett extremt sockersug så jag fick vänligt men bestämt slänga ihop något av det som fanns hemma, det blev mycket bra faktiskt! Jag har redan ätit halva. Och bebis har fått Grappo att dricka så den är väl nöjd nu :)
Tränar gör jag på Friskis & Svettis, det känns än så länge helt okej. Det jag går på som gravid är baspassen och corepassen. Inte svårt att orka men jag vill inte ta ut mig mer och känns bra att det är utan hopp. Kan så klart inte göra övningar där det ska liggas på mage utan får ta till alternativ istället. Det som känns är att jag har gått upp 10 kilo (från 56 till 66!) och det är stundom TUNGT att frakta runt den där extra vikten, särskilt i träningssammanhang. Mycket tyngre att göra armhävningar till exempel, orkar inte lika många.
Jag såg på vädret att det ska komma snö. Det är illa.
tisdag 19 oktober 2010
Apelsiner, grape, clementiner, citrus....
...är yummie för bebis. Den tycker jättemycket om riktigt sura och beska grejer som jag aldrig har gillat förut, som läsken Grappo och Tonic Water. Köpte FANTASTISKA Satsumas häromdagen, jättesöta och kostade nästan ingenting så nu knarkar vi det dagligen. EN bra grej med hösten = bra citrusfrukter i affären :)
Hänger nu i soffan, fixar grejer på datorn, teven är på (multitaskar alltså) och hunden tuggar ben bredvid mig. Bebis rumlar runt i magen. Emellanåt syns en buff utanpå. Den är stor nu, magen alltså. Bebis är som mest aktiv sena kvällar, framåt 23-24 och tidiga mornar. Bådar inte gott för framtiden! Jag har inget att jämföra med, men den känns väldigt aktiv, jag känner av den mycket. Nu ska vi natta oss och försöka masa oss upp och fixa redan hyfsat tidigt imorgon bitti. Blir så otroligt trött i ryggen och i magen, precis under revbensbågen av att sitta eller halvligga i soffan, bättre att ligga eller stå raklång.
Hänger nu i soffan, fixar grejer på datorn, teven är på (multitaskar alltså) och hunden tuggar ben bredvid mig. Bebis rumlar runt i magen. Emellanåt syns en buff utanpå. Den är stor nu, magen alltså. Bebis är som mest aktiv sena kvällar, framåt 23-24 och tidiga mornar. Bådar inte gott för framtiden! Jag har inget att jämföra med, men den känns väldigt aktiv, jag känner av den mycket. Nu ska vi natta oss och försöka masa oss upp och fixa redan hyfsat tidigt imorgon bitti. Blir så otroligt trött i ryggen och i magen, precis under revbensbågen av att sitta eller halvligga i soffan, bättre att ligga eller stå raklång.
Arbetsförnedringen
Har varit inne i stan, hade möte med en handläggare på arbetsförmedlingen. Jag blev arbetslös 1 oktober efter att det föräldravikariat jag haft i ett år gick ut. Jag har haft ett annat jobb på gång sedan i våras, ett nyöppnat företag som drog igång 1 september och där jag var lovad en tjänst. I sista stund, i slutet av augusti drog sig arbetsgivaren plötsligt ur "av ekonomiska skäl" (=fått reda på att jag var gravid???).
Så då stod jag där. Hade inte sökt andra jobb eftersom det verkade så spiksäkert att jag skulle få jobb där och vi hade haft regelbunden kontakt kring detta under hela sommaren. Jag blev såklart bestört, besviken, arg och ledsen. Och nu när situationen är ett faktum känns det än värre. Jag har haft en helt problemfri graviditet, känner mig precis som vanligt och VILL jobba, gärna fram till ett par veckor innan förlossningen.
Nu, mer oro och bekymmer. Kan vakna med ångest mitt i natten för jag vet inte HUR jag ska klara mig ekonomiskt?? Min barnmorska tyckte det var bra för mig att vila lite, "nu när du är arbetslös har du ju en mindre stressig tillvaro". Fel! Att ha ett jobb, att veta att man har en trygg framtid, DET är att slippa stress. Att det rullar på och man vet att pengar rullar in som dom ska.
Min fantastiska a-kassa i Kommunal ger mig den generösa summan av 7800:- efter skatt att leva på per månad. Tack! Det räcker till hyra, avbetalningen på bilen och mitt studielån, sen är pengarna slut. Till mat finns 0:-, övriga räkningar 0:-, försäkringar 0:-, kläder 0:-. Ja, ni förstår själva...
Jag vet inte varför man ska skämmas och piskas för att man under en period behöver använda sig av arbetslöshetsförsäkringen? Det är ju en försäkring som andra man har, jag har själv betalat in avgift till den under många års tid. Varför ska den inte erbjuda en skälig levnadsnivå och varför ska man behöva känna att man gör något fel för att man behöver använda en försäkring man själv har betalat för?
Fick dessutom lära mig idag att en ny a-kasseperiod inleds med 7 dagars karens???? Hade jag ingen aning om. Jag vet att det är 45 dagars karens om man själv väljer att säga upp sig, det kan jag på sätt och vis förstå, men varför ska man straffas ytterligare för att en anställning upphör eller man ofrivilligt blir av med ett jobb?
Nu skulle jag kunna gå loss som politisk agitator en stund känner jag, men ska inte utveckla det vidare just nu. Jag antar att min politiska inriktning kommer ge sig till känna här och där i olika typer av inlägg, och jag skulle inte kalla den ens skiftande i lite lätt babyblått. Snarare färggrant sprakande i rött och grönt :)
Jag ska inte heller fördjupa mig i de bisarra handläggare jag har träffat på förmedlingen. Det är en väldigt Kafka-esque stämning hos AF. Som levande charader, som folk som jobbar för att täcka upp för att det saknas ett manus till den här gigantiska föreställningen. Alla som jobbar där måste ju vara medvetna om att de inte förmedlar några jobb. Istället verkar de ha förflyttat fokus för sina arbetsuppgifter åt annat håll. Flera av de jag träffat har verkat mest upptagna av att behärska själva datasystemet och inte minst att stava rätt och att formulera sig. Den jag träffade idag var jättesnäll men hade mer frågor om stavningen på det hon tänkte skriva än om mina tankar kring jobbmöjligheter och mina tidigare erfarenheter.
Sen fick jag i alla fall fika med en kompis och hennes 8 månaders dotter! Det var trevligt och jag drack varm choklad. Jag måste erkänna att barn aldrig har fascinerat mig nämnvärt, jag hoppas få ett annat perspektiv på detta när jag får ett eget. Sen säger ju nästan alla att de ofta har svårt för andras barn, men att man älskar såklart sina egna. Men det finns ju folk som verkligen TYCKER OM barn och ler mot allt smått de ser och faller i trans när de ser en barnvagn. Sån är inte jag. Det ska bli roligt att få ett barn och jag ser mycket fram emot det, men barn för övrigt har aldrig riktigt varit min grej.
Gnälligt blev det, men det blev en sån dag idag! Surregn ute och ekonomioro och arbetsförmedlingsbesök på det. Får återkomma.
Så då stod jag där. Hade inte sökt andra jobb eftersom det verkade så spiksäkert att jag skulle få jobb där och vi hade haft regelbunden kontakt kring detta under hela sommaren. Jag blev såklart bestört, besviken, arg och ledsen. Och nu när situationen är ett faktum känns det än värre. Jag har haft en helt problemfri graviditet, känner mig precis som vanligt och VILL jobba, gärna fram till ett par veckor innan förlossningen.
Nu, mer oro och bekymmer. Kan vakna med ångest mitt i natten för jag vet inte HUR jag ska klara mig ekonomiskt?? Min barnmorska tyckte det var bra för mig att vila lite, "nu när du är arbetslös har du ju en mindre stressig tillvaro". Fel! Att ha ett jobb, att veta att man har en trygg framtid, DET är att slippa stress. Att det rullar på och man vet att pengar rullar in som dom ska.
Min fantastiska a-kassa i Kommunal ger mig den generösa summan av 7800:- efter skatt att leva på per månad. Tack! Det räcker till hyra, avbetalningen på bilen och mitt studielån, sen är pengarna slut. Till mat finns 0:-, övriga räkningar 0:-, försäkringar 0:-, kläder 0:-. Ja, ni förstår själva...
Jag vet inte varför man ska skämmas och piskas för att man under en period behöver använda sig av arbetslöshetsförsäkringen? Det är ju en försäkring som andra man har, jag har själv betalat in avgift till den under många års tid. Varför ska den inte erbjuda en skälig levnadsnivå och varför ska man behöva känna att man gör något fel för att man behöver använda en försäkring man själv har betalat för?
Fick dessutom lära mig idag att en ny a-kasseperiod inleds med 7 dagars karens???? Hade jag ingen aning om. Jag vet att det är 45 dagars karens om man själv väljer att säga upp sig, det kan jag på sätt och vis förstå, men varför ska man straffas ytterligare för att en anställning upphör eller man ofrivilligt blir av med ett jobb?
Nu skulle jag kunna gå loss som politisk agitator en stund känner jag, men ska inte utveckla det vidare just nu. Jag antar att min politiska inriktning kommer ge sig till känna här och där i olika typer av inlägg, och jag skulle inte kalla den ens skiftande i lite lätt babyblått. Snarare färggrant sprakande i rött och grönt :)
Jag ska inte heller fördjupa mig i de bisarra handläggare jag har träffat på förmedlingen. Det är en väldigt Kafka-esque stämning hos AF. Som levande charader, som folk som jobbar för att täcka upp för att det saknas ett manus till den här gigantiska föreställningen. Alla som jobbar där måste ju vara medvetna om att de inte förmedlar några jobb. Istället verkar de ha förflyttat fokus för sina arbetsuppgifter åt annat håll. Flera av de jag träffat har verkat mest upptagna av att behärska själva datasystemet och inte minst att stava rätt och att formulera sig. Den jag träffade idag var jättesnäll men hade mer frågor om stavningen på det hon tänkte skriva än om mina tankar kring jobbmöjligheter och mina tidigare erfarenheter.
Sen fick jag i alla fall fika med en kompis och hennes 8 månaders dotter! Det var trevligt och jag drack varm choklad. Jag måste erkänna att barn aldrig har fascinerat mig nämnvärt, jag hoppas få ett annat perspektiv på detta när jag får ett eget. Sen säger ju nästan alla att de ofta har svårt för andras barn, men att man älskar såklart sina egna. Men det finns ju folk som verkligen TYCKER OM barn och ler mot allt smått de ser och faller i trans när de ser en barnvagn. Sån är inte jag. Det ska bli roligt att få ett barn och jag ser mycket fram emot det, men barn för övrigt har aldrig riktigt varit min grej.
Gnälligt blev det, men det blev en sån dag idag! Surregn ute och ekonomioro och arbetsförmedlingsbesök på det. Får återkomma.
.JPG)
Första utkasten från i somras...
När jag ändå håller på. Lägger in två små korta inlägg som jag skrev i somras som var tänkt att bli inledningen till den här bloggen:
2010-07-16
2010-07-16
Ensam mamma. Ensamstående mor. Single parent. Inte ett neutralt begrepp. Det låter stigmatiserande och för med sig en rad antaganden av olika slag. Men inger också en befriande känsla tycker jag. Att stå utanför den normativa mallen. Om man som jag är rädd för social kontroll och omgivningens förväntningar så kan detta att faktiskt skapa sin egen norm och välja en annan väg kännas som en lättnad.
Ensamstående förälder innebär ingen att frustrerat tvingas kompromissa med eller hamna i dispyt med över olika åsikter i ämnet barnuppfostran. Men också ingen att dela oron, bekymren, lyckan och kärleken till barnet med. Och det innebär säkert tusen miljarder andra saker också men det tänker jag upptäcka efter hand och hoppas orka skriva om här.
Jag är 13 veckor och 2 dagar gravid när detta skrivs. När det stod klart att jag kanske nog faktiskt blir ensam förälder till det här barnet tog det ett tag att smälta och ännu har jag nog bara påbörjat processen. Jag ska klara det men hur gör man, var en första tanke och jag började googla på ensamstående och gravid i ett försök att få ta del av andras erfarenheter. Det har stärkt mig att finna och läsa om andra som är och har varit i samma eller liknande situation och jag har fått en enorm respekt för dessa kvinnor.
Att börja blogga om föräldraskap kändes INTE som min grej, men jag tänker ändå göra ett försök, för att också jag förhoppningsvis ska kunna vara till hjälp för någon annan som är eller kommer hamna i min situation.
2010-09-11
I vecka 20 som det är nu kände jag första rörelserna från bebis. En han eller hon eller vad det nu blir. Först kändes det som gas i tarmarna, en luftbubbla på väg ut, men ingen luft behövde komma. Efter bara ett par dagar var det mycket tydligare och fullt box. Nu känns det ganska tydliga rörelser varje gång jag ligger stilla på rygg. Ganska obehagligt om jag får säga det! Lite läskigt att det är en levande varelse inuti min kropp som rör sig och vars förehavanden jag inte alls kan styra över. Och just känslan av dess rörelser är inte helt behagliga. Lite alien-feeling och ”nu sprängs jag” typ.
Man måste våga skriva skit
Så har jag skjutit upp det om och om igen, varje dag med nya ursäkter om VARFÖR jag inte kan börja bloggen just idag. Så är det alltid när jag ska skriva något, jag får skrivkramp bara vid tanken, trots att skrivandet, orden, språket är något jag egentligen älskar och håller högt. Just därför är det alltid förknippat med prestation. Jag får inte skriva dåligt, jag kan inte tillåta mig.
Ett av de mest befriande råden kring skrivkramp fick jag en gång från min vän dramatikern, som delade med sig av sina erfarenheter och hur han brukade tänka: "Man måste våga skriva skit". Det kan vara bra att tänka på. Det måste få bli dåligt, ur det kommer då och då också små guldkorn som man inte hade hittat annars.
Precis som i livet! Jösses :)
En ursäkt ett tag nu har varit att jag aldrig blir nöjd med designmallarna som finns att välja på i blogger. Jag kan inte skriva när det är fult heller. Men det håller inte, nu måste jag börja. Har inte så stor erfarenhet av bloggning, kan hantera ett tangentbord men är inte helt hemma i bloggens psykologi. Vet inte hur man blir hittad, hur man lägger upp sökord som leder andra till ens blogg etc.
En skräck är ju också att folk läser. En annan skräck är att folk inte läser. Till att börja med ska jag använda det här som en dagbok. Fast med modifikationen att andra faktiskt kan läsa. Jag blir inte hur privat som helst.
Det som gav upphov till tanken på en blogg var den livssituation jag plötsligt befann mig i, nämligen att vara gravid utan att först ha ingått i en kärnfamilj. Förhållandet till barnets far kändes osäkert och den helt nya insikten jag stod inför var att jag kanske skulle bli en sån där ensamstående mamma, en sån där jag svurit över att aldrig bli, en situation jag ALDRIG skulle sätta mig i så länge jag hade vettet i behåll.
Jag började girigt leta andras erfarenheter på nätet och hittade några bloggar som drivs av ensamstående mammor, mestadels väldigt unga. Jag är 34 och kanske i en lite annorlunda situation. Det hjälpte mig hur som helst att finna andra som skrev om sina liv, jag blev rörd och stärkt och peppad och kände att det är väl inte riktigt min grej att lägga ut mitt liv på nätet, men jag vill göra det för att hjälp andra i samma eller liknande situation.
Det här var i somras. Jag skrev det första utkastet till inlägg när jag var i vecka 14 tror jag, nu är jag i vecka 26. Jag har fått lära mig en hel del sedan i maj när graviditeten var ett faktum. Mycket har handlat om att ompröva sig själv. Och att släppa fördomar och fördömanden. Ensamma föräldrar, ensamma mammor, var det bara andra som blev och det var INGET jag som ansvarstagande intelligent människa skulle hamna i. Man man ska inte vara så snabb med att döma och ta avstånd, plötsligt gäller det mig eller någon man känner. Och saker hamnar i ett annat perspektiv.
Nu lägger jag in det här och ser om det funkar. Innan jag ångrar mig.
Ett av de mest befriande råden kring skrivkramp fick jag en gång från min vän dramatikern, som delade med sig av sina erfarenheter och hur han brukade tänka: "Man måste våga skriva skit". Det kan vara bra att tänka på. Det måste få bli dåligt, ur det kommer då och då också små guldkorn som man inte hade hittat annars.
Precis som i livet! Jösses :)
En ursäkt ett tag nu har varit att jag aldrig blir nöjd med designmallarna som finns att välja på i blogger. Jag kan inte skriva när det är fult heller. Men det håller inte, nu måste jag börja. Har inte så stor erfarenhet av bloggning, kan hantera ett tangentbord men är inte helt hemma i bloggens psykologi. Vet inte hur man blir hittad, hur man lägger upp sökord som leder andra till ens blogg etc.
En skräck är ju också att folk läser. En annan skräck är att folk inte läser. Till att börja med ska jag använda det här som en dagbok. Fast med modifikationen att andra faktiskt kan läsa. Jag blir inte hur privat som helst.
Det som gav upphov till tanken på en blogg var den livssituation jag plötsligt befann mig i, nämligen att vara gravid utan att först ha ingått i en kärnfamilj. Förhållandet till barnets far kändes osäkert och den helt nya insikten jag stod inför var att jag kanske skulle bli en sån där ensamstående mamma, en sån där jag svurit över att aldrig bli, en situation jag ALDRIG skulle sätta mig i så länge jag hade vettet i behåll.
Jag började girigt leta andras erfarenheter på nätet och hittade några bloggar som drivs av ensamstående mammor, mestadels väldigt unga. Jag är 34 och kanske i en lite annorlunda situation. Det hjälpte mig hur som helst att finna andra som skrev om sina liv, jag blev rörd och stärkt och peppad och kände att det är väl inte riktigt min grej att lägga ut mitt liv på nätet, men jag vill göra det för att hjälp andra i samma eller liknande situation.
Det här var i somras. Jag skrev det första utkastet till inlägg när jag var i vecka 14 tror jag, nu är jag i vecka 26. Jag har fått lära mig en hel del sedan i maj när graviditeten var ett faktum. Mycket har handlat om att ompröva sig själv. Och att släppa fördomar och fördömanden. Ensamma föräldrar, ensamma mammor, var det bara andra som blev och det var INGET jag som ansvarstagande intelligent människa skulle hamna i. Man man ska inte vara så snabb med att döma och ta avstånd, plötsligt gäller det mig eller någon man känner. Och saker hamnar i ett annat perspektiv.
Nu lägger jag in det här och ser om det funkar. Innan jag ångrar mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)