Första utkasten från i somras...

När jag ändå håller på. Lägger in två små korta inlägg som jag skrev i somras som var tänkt att bli inledningen till den här bloggen:

2010-07-16

Ensam mamma.  Ensamstående mor.  Single parent.  Inte ett neutralt begrepp. Det låter stigmatiserande och för med sig en rad antaganden av olika slag. Men inger också en befriande känsla tycker jag.  Att stå utanför den normativa mallen. Om man som jag är rädd för social kontroll och omgivningens förväntningar så kan detta att faktiskt skapa sin egen norm och välja en annan väg kännas som en lättnad.

Ensamstående förälder innebär ingen att frustrerat tvingas kompromissa med eller hamna i dispyt med över olika åsikter i ämnet barnuppfostran. Men också ingen att dela oron, bekymren, lyckan och kärleken till barnet med. Och det innebär säkert tusen miljarder andra saker också men det tänker jag upptäcka efter hand och hoppas orka skriva om här.

Jag är 13 veckor och 2 dagar gravid när detta skrivs. När det stod klart att jag kanske nog faktiskt blir ensam förälder till det här barnet tog det ett tag att smälta och ännu har jag nog bara påbörjat processen. Jag ska klara det men hur gör man, var en första tanke och jag började googla på ensamstående och gravid i ett försök att få ta del av andras erfarenheter. Det har stärkt mig att finna och läsa om andra som är och har varit i samma eller liknande situation och jag har fått en enorm respekt för dessa kvinnor.

Att börja blogga om föräldraskap kändes INTE  som min grej, men jag tänker ändå göra ett försök, för att också jag förhoppningsvis ska kunna vara till hjälp för någon annan som är eller kommer hamna i min situation.

2010-09-11

I vecka 20 som det är nu kände jag första rörelserna från bebis. En han eller hon eller vad det nu blir. Först kändes det som gas i tarmarna, en luftbubbla på väg ut, men ingen luft behövde komma. Efter bara ett par dagar var det mycket tydligare och fullt box. Nu känns det ganska tydliga rörelser varje gång jag ligger stilla på rygg. Ganska obehagligt om jag får säga det! Lite läskigt att det är en levande varelse inuti min kropp som rör sig och vars förehavanden jag inte alls kan styra över. Och just känslan av dess rörelser är inte helt behagliga. Lite alien-feeling och ”nu sprängs jag” typ.