För ett år sen

Det här klockslaget för exakt ett år sen var jag nyinskriven på förlossningen. Hela dagen hade jag gått på Ikea med min för dagen besökande väninna Anna. Värkarna hade börjat redan på natten, i form av molande mensvärk. På  morgonen kom värkarna regelbundet med tio minuters mellanrum. Värre än mensvärk, men jag hade ändå läget under kontroll. Anna hade kommit och vi åkte till Ikea som planerat, jag tänkte att det skulle funka.

Vad jag inte hade tagit med i beräkningen var att hon är utsocknes, en sån som inte har Ikea på sin hemort. Jag hade glömt att utsocknes tillbringar TIMMAR på Ikea. Det blev lite jobbigt. Jag tror vi var på Ikea i kanske fyra timmar. Under tiden på Ikea blev det fem minuter mellan värkarna. Jag fick stanna vid möbler och andas mig igenom. En reservplan var att föda barnet på sängavdelningen, döpa det till Ingvar och hävda att det var den enda rättmätige arvtagaren till Ikeaimperiet. Nu hade Alfons inte den goda smaken att visa sig där och då så planen gick om intet.

Anna var eld och lågor, hon tyckte att hon hade tajmat dagen helt rätt och såg fram emot att spontant få följa med mig till förlossningen. Hon ringde och varskodde man och barn och det kändes så himla bra att ha henne med sig och att veta att hon skulle stanna och vara med. Hon skulle visa sig vara en gudagåva och mitt enda sanna stöd under förlossningen. Hemma hos mig på kvällen kom värkarna med tre minuters mellanrum. Anna insisterade på att jag skulle ringa förlossningen och be om en bedömning. Vid det här laget hade jag fått rampfeber de luxe och ville inte ringa utan bara sköt upp det hela tiden. Jag ville inte att det som hände skulle vara på riktigt och att jag faktiskt skulle vara tvungen att gå igenom en förlossning. Jag var ju livrädd. Jag ville bara gå och lägga mig och att allt skulle vara som vanligt!

Jag tror jag till slut ringde vid åttatiden på kvällen och dom tyckte vi skulle komma in efter skiftbytet vid halvtio. Fortfarande intalade jag mig att jag nog bara skulle in för en koll och sen få åka hem igen. Jag frågade Anna om hon tyckte jag skulle ta med väskan. Väskan, den som stått packad i över en månad. Hon tittade på mig som om jag just sagt nåt roligt och sa: "Men du fattar väl att du inte kommer komma tillbaks va?".

Väl där blev jag inlagd efter undersökning och ctg-kurva. Jag minns att jag bara skakade i hela kroppen och hackade tänder hela tiden. Jag var bara öppen 1,5 cm men hade starka och regelbundna värkar så jag blev erbjuden att sova över där och få smärtlindring. Anna fick också stanna. Jag fick sprutor och tabletter och supp, fullmatad med andra ord. Blev lite slö men sov inte ett dugg. Jag kände varje värk, trots smärtlindringen.  Det blev alltså andra natten i rad utan sömn, natten innan hade molande mensvärk hållit mig vaken större delen av natten.

Fortsättning följer... :)

Kan ju avslöja redan nu att imorgon fyller Alfons sitt första år. Bästa apongen!

Magen klockan 19:30 den 18 januari, ett par timmar innan inskrivning

Den vardagliga kampen

Det dominerande på sista tiden har varit den förbannade utmattningen. Orkeslösheten. Frustrationen i att under ett års tid i princip aldrig ha släppt ansvaret för Alfons. Att aldrig få egentid och kunna fylla på energi nånstans. Inte ha ork till någonting. Minsta vardagsbestyr känns ogenomförbart. Och så den satans huvudvärken på det. I en veckas tid nu har jag haft huvudvärk varje dag, dygnet runt. Det har pendlat mellan migrän och vanlig spänningshuvudvärk. Det har knockat mig fullständigt.

Och ju tröttare jag blir och ju mindre jag orkar desto större blir den inre stressen över att jag inte är tillräckligt duktig mamma och inte är en tillräckligt bra och stimulerande förälder till Alfons. Och med stressen bara eskalerar huvudvärken och utmattningen. Det är som att vara ombord på ett skenande tåg.

Jag har just läst inlägg hos både Fiffi och Mamma Vilja som beskriver en ganska tung vardag och som jag väl känner igen mig i. Det är ju för jävligt att vi ska behöva vara så här slitna, men det är väldigt skönt att det är fler som berättar om det. Att få nån slags bekräftelse på att jag nog faktiskt inte bara är lat eller en talanglös förälder, utan att det nog faktiskt är helt i sin ordning att vara helt slut efter ett år (i deras fall ett år och några månader) som ensamstående förälder i princip helt utan egentid.

Tack bästa ni för att ni delar med er!

Måndag

Den här boken alltså, det är hans bästa just nu. "Bäbis dansar" av Ann Forslind. Jag måste ha läst den för honom med väldig inlevelse för att bäbisen i boken dansar har han verkligen tagit till sig. Alfons dansar så fort han ser boken. Sitter han blir det sittdans, står han är det stågung som gäller. Dans till bok alltså, ny grej.

Måndagar är tråkigaste dagen. Öppnis är stängt, det innebär en utmaning i form av att hitta på alternativt tidsfördriv som kan hålla barnet vid gott mod. Efter en seg förmiddag knallade vi in till stan vid sovdags. Jag fick lite fritid i form av att gå och lyssna på ännu ett nedladdat avsnitt av P3 Dokumentär som jag knarkar nuförtiden. Köpte ett hiskligt dyrt födelsedagskort till min gudson och gick sen vidare till biblioteket.

Barnavdelningen är ett lite torftigt alternativ till Öppnis men Alfons gillar det ändå. Han gillar böcker väldigt mycket. Och en gullig treåring lekte med Alfons och tyckte om honom. Åh vad det är gulligt när större barn pysslar om mindre fast dom själva också är jättesmå! (obs, inte gulligt när storasyskon tvingas ta hand om småsyskon dagar i sträck på anna wahlgrenvis)

Jag har ont i huvudet VARJE dag numera. Om jag inte vaknar med det så kommer det garanterat en liten bit in på dagen. Väldigt handikappande. Jag blir extremt påverkad av att ha ont i huvudet. Orkar ingenting, vill bara vara tråkig och ligga och vila..

Fri tid

Jag märker att jag sitter blickstilla i soffan, som förstenad. Jag går inte och fyller på vattenflaskan fast den är tom och jag är törstig. För jag är överhuvudtaget inte van vid att det går att förflytta sig ur rummet utan att någon börjar skrika och det blir ett himla liv. Betingning, sitter i kroppen.

Läser massor av bloggar som jag aldrig hinner läsa annars. Underbart.

Utan barnet

Jag sitter i soffan och äter smörgås och ser på teve. Som en vanlig människa. Jag är ensam hemma. Alfons är hos sin pappa och ska sova där inatt. Det känns så konstigt så jag blir alldeles skakig och yr. Allt jag kan göra nu! Fixa allt allt allt jag aldrig kan annars, jag får nästan svindel när jag tänker på att jag ju vill röja på vinden, städa ur garderober, skura köksgolvet, städa badrummet, plocka undan på balkongen, sortera Alfons kläder, laga mat och ungefär tusen andra saker. Allt kan jag göra helt ostört. Och samtidigt vill jag lika mycket bara ligga stilla i en hög på soffan och se på teve och äta glass resten av kvällen.

Känner mig nog också lite skärrad av en överdos lägenhetsvisningar. Jag är efter uppsägning skyldig att visa den för kommande hyresgäster. Idag hade jag mitt sjätte besök, varav tre bara idag. Man blir snabbt lite utbränd och psykiskt tärd av att ha främmande människor klampandes i sitt hem och ofint inspekterandes det som ska tjänstgöra som ens trygga borg. Var inte det här dom sista så ringer jag värden på måndag och säger att nån annan får sköta detta för nu räcker det. Min integritet har nu fått sig törnar så det räcker för ett tag känner jag.

Nu ska jag försöka att inte stressa. Släppa måsten, fast avverkandet av en hög måsten onekligen skulle bidra till viss sinnesfrid. Och så undrar jag ju så klart hur ungen har det! Den stressen! Att släppa ifrån sig ansvaret. Jag vet så klart att han inte är i fara eller under något hot utan väl omhändertagen. Men det där att bara jag vet exakt hur han vill ha sin gröt. Eller hur han brukar vilja hålla filten när vi läser godnattsaga. Eller att han brukar vara lite törstig när han vaknar på morgonen.

Åh den kärleken! Man kan bli tokig för mindre. Jag hoppas åtminstone natten bjuder på riktigt fet och god sömn.

Pippilotta Viktualia Rullgardina

En av alla mysgrejer med att ha ett barn har jag tänkt är det där att dom somnar lite hur som helst och var som helst. A har varit lite dålig på det. Man kan väl säga att han har haft ett ganska oavslappnat förhållande till sömn under sitt första år.

Nu har jag börjat testa ny metod om han tramsar när han är trött. Inte vagga, vyssa, klappa, buffa och sömnstressa. Jag sitter bara bredvid sängen och sjunger lite vaggvisor medan han grejar med sin aktivitetsbräda, nån pryl, pratar med Beata eller tittar i en bok. Till slut orkar han inte mer utan trillar bara ihop. Då äntligen somnar han så där oorganiserat och fint! Fötterna på huvudkudden, jajamen!

Sweet bliss

Jag har nu fått för mig att det kanske är järnbrist som är orsaken till min känsla av outsinlig utmattning. Jag har köpt vitaminer. Och vid närmare efterforskning visar det sig att kopiösa mängder järn innehåller bland annat mörk choklad.

Tackar.

Det vankas bättring

Det tar sig. Idag har det varit riktigt bra. Jag tror jag har varit sjuk men inte riktigt fattat det utan blivit rädd och frustrerad. Jag är inte van att vara sjuk, jag är en sån som ALDRIG är sjuk och jag känner inte min kropp och dess reaktioner som sjukling. Det senaste halvåret har jag varit förkyld och risig fler gånger än under hela mitt liv. Obs, överdrift så klart! Men ni fattar grejen. Att öppna förskolans virus biter hål på det tappraste immunförsvar. Det konstiga med den här omgången är att Alfons inte varit dålig alls. Annars brukar vi synka. Jag kan inte tänka mig att hans nykläckta immunförsvar täcker upp för nåt som inte ens mitt står pall för. Kanske fick jag helt enkelt en femdagars migrän som knockade mig. Då när jag var i staden som gud glömde och kollade på lägenhet.

Nu sover han! Idag somnade han åtta! Han har den senaste veckan börjat lägga in endast ett sov per dag lite då och då och jag gillar det mycket! Jag gillar det för att han sover längre då han sover dagsov, det är bara en läggning istället för två, han somnar lite tidigare på kvällen och han är riktigt trött när det är dags att sova. Ikväll hade jag som vanligt bunkrat upp med 3-4 godnattsageböcker, han somnade sött på kudden bredvid mig halvvägs in i första boken. Mys.

Till saken kan höra att mormor har varit här i dag och lekt med honom HELA tiden. Och så var vi på Ikea. Jag fattar inte hur hon orkar leka så där intensivt och hur hon kommer på grejer att göra hela tiden. Men dom älskar det båda. Alfons är helnöjd och ibland skrattar dom båda två så som nästan kiknar. Underbart.

Häxan Surtant

Gud vad jag är arg nuförtiden. Ikväll kommer det en unge och ska kolla på lägenheten också. MIN lägenhet. Jag vill ju inte flytta!

Men hur är man uppfostrad när man bokar en lägenhetsvisning via sms och använder "sms-talspråk" och fullt med smileysar till en person som man aldrig träffat och inte vet ett dugg om? Lite hyfs och formaliteter vore önskvärt tack!

Åh vad jag blir ilsken och territoriell. Det här året börjar verkligen inte bra.

Ja jag vet, det kan bara bli bättre och blablabla...

Orkeslöst

Undrar hur stor skada ett barn kan ta av att ha världens tråkigaste mamma som inte orkar nånting annat än att ligga på soffan för fjärde dagen i rad? Jag hoppas verkligen att det har med nån fysisk åkomma att göra så jag inte inleder året med att bryta ihop psykiskt.

Jag fryser, är SÅ TRÖTT, migrän, ont i hela kroppen, känns som mjöksyra i alla muskler, orkar knappt bära A nerför trapporna, får hjärtklappning vid minsta ansträngning och så vidare. Och till detta har jag en snuvig näsa så jag hoppas att allt det andra hänger ihop med det så att det här går över nån gång, för nu börjar det kännas pestigt på riktigt. Och allt som är lite jobbigt annars blir ju hysteriskt olidligt nu. Ongagnäll till exempel. Och vem blir gnälligast i världen när inte mamma orkar...

Hur orkar ni andra tappra?? Jag vet att jag nog är lite sjuk o försvagad nu, men jag känner ju också att jag blir snart TOKIG av att alltid alltid vara tillsammans med A och alltid alltid ansvara för honom varje sekund. Att aldrig nånsin vara borta från honom, få sakna och komma tillbaks. Jag behöver fylla på energi nånstans.

I början av förra året köpte jag ett klippkort på min träningslokal, har haft årskort förut men insåg att det nog inte skulle hinnas med att riktigt få valuta för den investeringen. Men elva klipp som det är på kortet tyckte jag ändå var lite futtigt och grämde mig lite över att det nog skulle bli dyrare ändå att köpa flera klippkort. Så här ett år senare kan det konstateras att jag fortfarande har kvar samma kort och att det är fem eller sex klipp kvar på kortet. Så gick det med det. Jag som brukade träna två-tre gånger i veckan och mådde himla bra av det.

Nu är tack och lov helgerna slut. Min tillflykt öppna förskolan har varit stängd sen innan jul men öppnar äntligen imorgon. Min andra fasta punkt biblioteket har varit stängt en vecka för nån reparation eller nåt, öppnar åter idag.

Vi ska dit. Om jag orkar.

Blä

Riktigt dålig dag. Huvudvärk, mensvärk, gnällig unge med feber, arg över strul med pappans Alfonsumgänge och min totala brist på fritid. Det är så mycket värre att ha ställt in sig på någon form av avlastning och sen inte få den, än att tappert bara harva på. Knepet är att aldrig släppa garden.

Fast den stora bakomliggande stressen bottnar nog i att det stundar förändring. Med flytt och jobb och dagis. Allt fix som måste fixas i samband med det känns helt oöverstigligt. Och stressen när måstena börjar hopas i huvudet och rent fysiskt runt omkring mig. Hur ska jag lyckas med allt? När jag under en normal dag inte ens kan lyckas gå ut med soporna till återvinningen, laga en enkel måltid, duscha, dammsuga eller ens gå på toaletten för att en pytteliten människa springer efter mig och gallskriker så fort jag har mitt fokus på något annat än honom? Hur ska jag lyckas packa och flytta ett helt bohag? Och städningen sen... Hej pulshöjning!

Som grädde på moset vill jag varken flytt, jobb eller dagis. Det är en flytt som verkligen verkligen bär mig emot. Jag vill inte dit vi måste. Inget känns roligt i samband med det. Bara tungt och deprimerande. Det är bara av nöd, absolut inte av lust. Jag orkar inte förklara mer i detalj just nu, jag lär återkomma till det..

Det kommer nog bättre dagar, det gör det.

Nusse

Dom där lockarna som uppstod i hans nacke efter badet förut.

To die for.

Hej då Anna Wahlgren!

Den obehagliga känslan i magen var alltså INTE inbillning. Stort ograttis till er som svalt AW-kulten och ännu större ograttis till era barn. Hoppas detta blir slutet för spridandet av den kvinnans galenskaper....

Kommentar

Tydligen bildades det någon slags sekt efter mitt förra inlägg :)

Hallå ni nyblivna sektmedlemmar :) Innan det blir för polariserat här så vill jag bara inflika att jag ofta blir kategorisk och okritiskt kärleksbombande när jag kommit på något som är bra. Precis som jag blir ilsken och svartvit när jag tycker nåt är dåligt. Och så överdriver jag dessa känslouttryck för att sådan är min jargong och humor.

Jag har i princip inget EMOT att ongar sover i sin egen säng så klart! :) Det är ju superduper om dom är nöjda och tillfreds med det. Jag är bara emot att man TILL VARJE PRIS ska ha sitt barn sovande i egen säng när det helt uppenbart längtar efter närhet.

Jag har haft ett par fantastiska nätter nu runt jul och nyår när jag lyft över Alfons till min säng redan första gången han vaknar. Efter det har vi båda sovit helt hysteriskt bra och nöjt och störningsfritt och oavbrutet i cirka 6 timmar. För mig är detta världsrekord och jag känner mig nyfödd rakt in i samsovningsparadiset.

Nu är det slut med att stå böjd över As säng mitt i natta.

Samsov

Bra med att samsova: jag sover och barnet sover. Dåligt med att samsova: att man inte får lika många poäng i tävlingen få-ditt-barn-att-bli-en-självständig-och-oberoende-individ-helst-inom-en-timme-efter-förlossningen.

Det är lätt att få för sig att i ett lyckat barnahavande sover barnet hela nätter i egen säng i eget rum. Om man läser och lyssnar på dom som av nån anledning har behov av att skrika allra högst i frågan.

Om man slutar med det och istället lyssnar på sig själv och sitt barn så är samsov en av dom stora världsreligionerna och den enda sanna vägen att vandra.