För ett år sen

Det här klockslaget för exakt ett år sen var jag nyinskriven på förlossningen. Hela dagen hade jag gått på Ikea med min för dagen besökande väninna Anna. Värkarna hade börjat redan på natten, i form av molande mensvärk. På  morgonen kom värkarna regelbundet med tio minuters mellanrum. Värre än mensvärk, men jag hade ändå läget under kontroll. Anna hade kommit och vi åkte till Ikea som planerat, jag tänkte att det skulle funka.

Vad jag inte hade tagit med i beräkningen var att hon är utsocknes, en sån som inte har Ikea på sin hemort. Jag hade glömt att utsocknes tillbringar TIMMAR på Ikea. Det blev lite jobbigt. Jag tror vi var på Ikea i kanske fyra timmar. Under tiden på Ikea blev det fem minuter mellan värkarna. Jag fick stanna vid möbler och andas mig igenom. En reservplan var att föda barnet på sängavdelningen, döpa det till Ingvar och hävda att det var den enda rättmätige arvtagaren till Ikeaimperiet. Nu hade Alfons inte den goda smaken att visa sig där och då så planen gick om intet.

Anna var eld och lågor, hon tyckte att hon hade tajmat dagen helt rätt och såg fram emot att spontant få följa med mig till förlossningen. Hon ringde och varskodde man och barn och det kändes så himla bra att ha henne med sig och att veta att hon skulle stanna och vara med. Hon skulle visa sig vara en gudagåva och mitt enda sanna stöd under förlossningen. Hemma hos mig på kvällen kom värkarna med tre minuters mellanrum. Anna insisterade på att jag skulle ringa förlossningen och be om en bedömning. Vid det här laget hade jag fått rampfeber de luxe och ville inte ringa utan bara sköt upp det hela tiden. Jag ville inte att det som hände skulle vara på riktigt och att jag faktiskt skulle vara tvungen att gå igenom en förlossning. Jag var ju livrädd. Jag ville bara gå och lägga mig och att allt skulle vara som vanligt!

Jag tror jag till slut ringde vid åttatiden på kvällen och dom tyckte vi skulle komma in efter skiftbytet vid halvtio. Fortfarande intalade jag mig att jag nog bara skulle in för en koll och sen få åka hem igen. Jag frågade Anna om hon tyckte jag skulle ta med väskan. Väskan, den som stått packad i över en månad. Hon tittade på mig som om jag just sagt nåt roligt och sa: "Men du fattar väl att du inte kommer komma tillbaks va?".

Väl där blev jag inlagd efter undersökning och ctg-kurva. Jag minns att jag bara skakade i hela kroppen och hackade tänder hela tiden. Jag var bara öppen 1,5 cm men hade starka och regelbundna värkar så jag blev erbjuden att sova över där och få smärtlindring. Anna fick också stanna. Jag fick sprutor och tabletter och supp, fullmatad med andra ord. Blev lite slö men sov inte ett dugg. Jag kände varje värk, trots smärtlindringen.  Det blev alltså andra natten i rad utan sömn, natten innan hade molande mensvärk hållit mig vaken större delen av natten.

Fortsättning följer... :)

Kan ju avslöja redan nu att imorgon fyller Alfons sitt första år. Bästa apongen!

Magen klockan 19:30 den 18 januari, ett par timmar innan inskrivning