Den vardagliga kampen

Det dominerande på sista tiden har varit den förbannade utmattningen. Orkeslösheten. Frustrationen i att under ett års tid i princip aldrig ha släppt ansvaret för Alfons. Att aldrig få egentid och kunna fylla på energi nånstans. Inte ha ork till någonting. Minsta vardagsbestyr känns ogenomförbart. Och så den satans huvudvärken på det. I en veckas tid nu har jag haft huvudvärk varje dag, dygnet runt. Det har pendlat mellan migrän och vanlig spänningshuvudvärk. Det har knockat mig fullständigt.

Och ju tröttare jag blir och ju mindre jag orkar desto större blir den inre stressen över att jag inte är tillräckligt duktig mamma och inte är en tillräckligt bra och stimulerande förälder till Alfons. Och med stressen bara eskalerar huvudvärken och utmattningen. Det är som att vara ombord på ett skenande tåg.

Jag har just läst inlägg hos både Fiffi och Mamma Vilja som beskriver en ganska tung vardag och som jag väl känner igen mig i. Det är ju för jävligt att vi ska behöva vara så här slitna, men det är väldigt skönt att det är fler som berättar om det. Att få nån slags bekräftelse på att jag nog faktiskt inte bara är lat eller en talanglös förälder, utan att det nog faktiskt är helt i sin ordning att vara helt slut efter ett år (i deras fall ett år och några månader) som ensamstående förälder i princip helt utan egentid.

Tack bästa ni för att ni delar med er!