Utan barnet

Jag sitter i soffan och äter smörgås och ser på teve. Som en vanlig människa. Jag är ensam hemma. Alfons är hos sin pappa och ska sova där inatt. Det känns så konstigt så jag blir alldeles skakig och yr. Allt jag kan göra nu! Fixa allt allt allt jag aldrig kan annars, jag får nästan svindel när jag tänker på att jag ju vill röja på vinden, städa ur garderober, skura köksgolvet, städa badrummet, plocka undan på balkongen, sortera Alfons kläder, laga mat och ungefär tusen andra saker. Allt kan jag göra helt ostört. Och samtidigt vill jag lika mycket bara ligga stilla i en hög på soffan och se på teve och äta glass resten av kvällen.

Känner mig nog också lite skärrad av en överdos lägenhetsvisningar. Jag är efter uppsägning skyldig att visa den för kommande hyresgäster. Idag hade jag mitt sjätte besök, varav tre bara idag. Man blir snabbt lite utbränd och psykiskt tärd av att ha främmande människor klampandes i sitt hem och ofint inspekterandes det som ska tjänstgöra som ens trygga borg. Var inte det här dom sista så ringer jag värden på måndag och säger att nån annan får sköta detta för nu räcker det. Min integritet har nu fått sig törnar så det räcker för ett tag känner jag.

Nu ska jag försöka att inte stressa. Släppa måsten, fast avverkandet av en hög måsten onekligen skulle bidra till viss sinnesfrid. Och så undrar jag ju så klart hur ungen har det! Den stressen! Att släppa ifrån sig ansvaret. Jag vet så klart att han inte är i fara eller under något hot utan väl omhändertagen. Men det där att bara jag vet exakt hur han vill ha sin gröt. Eller hur han brukar vilja hålla filten när vi läser godnattsaga. Eller att han brukar vara lite törstig när han vaknar på morgonen.

Åh den kärleken! Man kan bli tokig för mindre. Jag hoppas åtminstone natten bjuder på riktigt fet och god sömn.