onsdag 27 april 2011

Gnäll

Oj vad dagarna har gått. Jag har inte tid. Jag behöver fler dagar i veckan och fler timmar på dygnet. Jag hinner inte göra det jag behöver hemma och jag hinner inte träffa såna jag vill träffa. Och jag är så vansinnigt trött.

Overklighetskänsla. Det känns som om jag inte går på marken utan på stora luftkuddar och alla ljud studsar mot den stora glaskupa av trötthet som jag lever i.

Jag blev himla nedslagen idag på föräldragruppen. Dom andra som är sambosar verkar ha landat i någon slags harmonisk föräldraroll och tycker allt går bättre och bättre. Alla såg himla fräscha och nöjda ut faktiskt. Jag har efter två och en halv månaders adrenalinrush landat i en fantastisk utmattning och uppgivenhet. Jag är så trött så jag nästan dör. Jag tycker det går sämre och sämre. Och barnet är gnälligt och missnöjt större delan av dagen och är övertygad om att det är morgon klockan 04:00. Då måste vi upp och aktivera oss. Blä.

A har drabbats av munåkomman med det härliga namnet torsk (why??) och en svårbotad ögoninflammation som suttit i sen innan påsk. Så idag hämtade vi barnmedicin på apoteket till den nätta summan av sexhundra spänn.

Humöret är således på topp.

(detkommerbättredagardetkommerbättredagardetkommerbättredagar)

lördag 23 april 2011

Ja lite jobbigt dårå

Ja okej. Ibland känns det verkligen övermäktigt att vara ensam förälder åt sitt barn. Ibland känns det som det skulle underlättat att vara tre. Eller fyra.
Han har blivit enormt krävande. Dagarna går inte att lura iväg mellan mat, sömn och skötbordet längre. Det ska hända grejer hela tiden annars blir han missnöjd och det blir han inte på nåt diskret sätt.

Han vill stå, flyga, sitta men inget är roligt mer än ungefär trettio sekunder i taget. Han kan också tänka sig att bäras. Faktiskt skulle han nog kunna tänka sig att bli buren hela dagen. Bli buren omkring och titta på olika saker, gärna utomhus. Sex kilo blir himla tungt på ett par minuter. Han vill ju numera också fram till saker, greppa dom, men kan inte. Den frustrationen. Idag satt han med i knät vid påskbordet och la dom små nävarna rakt i min tallrik. Framsteg är glädjande men jag börjar ana att detta kan få konsekvenser.

Han är också enormt stark. När man håller honom kan han plötsligt skjuta ifrån med fötterna och kröka ryggen bakåt så jag nästan tappar honom. Jag är helt slut.

I viss mån tror jag att denna trötthet jag känner kan bero på att jag inte är hemma hos mig själv. Jag är och påskar mig i barndomshemmet med far, mor och bror i huset. Jag är inte stålsatt. Jag har sänkt garden, släppt det tappra visiret lite grann. Då blir det som bara är lite jobbigt annars plötsligt till nåt jättejobbigt och äter sig in under mitt skinn.

Jag har tydligen lämnat min superhjältemantel hemma. Och det är så glest mellan telefonkiosker att byta om i här i skogen.

Dröm

Det har förekommit lite om drömmar de senaste dagarna på olika bloggar jag läser. I natt hade jag en dröm som återkommit till mig under hela livet. Åtminstone under många år. Min mamma drömmer den också, kanske alla gör det?

Jag är i ett hus. Mycket ofta mitt barndomshem men i natt var det ett annat, för mig okänt hus. Det kommer någon/några på vägen utanför. Dom som kommer innebär fara. Jag måste skynda mig att låsa alla dörrar. Det är alltid många dörrar och låset krånglar. Det är bråttom bråttom men hur jag än vrider på låskolven så går inte dörren i lås. Den stressen.

Ibland hinner någon fram och tar i handtaget medan jag försöker låsa. Ibland lyckas jag precis låsa en dörr framför näsan på faran och måste rusa genom huset för att låsa nästa som fortfarande står öppen.

Det har också förekommit att faran utanför huset har utgjorts av en björn och en annan gång ett lejon. Men oftast är det människor.

Vad betyder det här? Drömmer alla den här drömmen?

Sjukt stressande.

fredag 22 april 2011

Utveckling

Det här är dagarna då Alfons på riktigt har upptäckt sina händer och att man faktiskt kan använda dom till mer än att bara slaska runt i munnen med. Han har ju sugit på dom ett tag. Men igår sorterade han slutligen ut tummen så nu suger han på den. Och i samma veva kan man nu se att han faktiskt mycket vingligt och trevande försöker sträcka sig och nå saker med händerna. Han misslyckas ofta men han är otroligt gullig när man ser att han vill. Han verkar också ha fattat lite grejen med att man kan hålla i saker. Hålla dom och känna på dom med munnen.

Jag tycker det är fantastiskt! Hopp om framtida roligheter för både Alfons och mamma infann sig genast!

Tumsugning som ett proffs

 Å hålla i grejer som värsta Einstein kan han!

Saker som är svåra i all sin enkelhet

Det är himla svårt att låta bli att äta godis när det står framme. Jag har sedan i onsdags när vi kom hit livnärt mig nästan enbart på godis. Utan att lägga minsta manke till för att jobba av det. Men Alfons mat måste ha tagit smaken av karamell vid det här laget.

Det är också väldigt svårt att gå och lägga sig tidigt. Det är som en spärr som gör att det faktiskt är nästan helt omöjligt. Och om jag går och lägger mig tidigare än vanligt och är trött så sitter spärren ändå i och gör att jag i alla fall inte somnar förrän efter 23. Men så igår bestämde jag mig. Resolut stegade jag i säng redan klockan 19:30 och somnade bums. Jag var själv förvånad när jag vaknade klockan 24 och det var alldeles mörkt och tyst i huset. Sen vaknade A vid 5, övertalades till omsomning till 6:30. Men efter den där omsomningen är jag alltid sjukt mycket tröttare.

Det var en sak till jag tänkte på också men den har jag glömt. Jag tackar amningshjärnan, min ständige följeslagare för det.

torsdag 21 april 2011

Day 22 – a song that you listen to when you’re sad

Jag körde helt fast på den här kategorin. Jag har inte kommit på nåt på flera dagar så nu hittar jag på nåt. Jag vet inte nån speciell musik som jag brukar lyssna på när jag är ledsen. Jag är nog sällan ledsen till musik.

Så istället blir det en fin saga som gör mig rörd vareviga gång jag läser den eller hör den. Det är min favoritbok med Alfons Åberg "Odjuret och Alfons". Det är så hemskt sorgligt med både Alfons och Lillkillen. Att Lillkillen vill vara med dom stora men bara får vara bollkalle. Och att han sen får en smäll av Alfons som säger att han har slarvat bort fotbollen. Efter det vågar inte Lillkillen gå ut på flera dagar och Alfons tror att han har dödat Lillkillen! Och det ligger ett samvetsmonster och morrar under Alfons säng... Och så bara dör jag av snyft när Lillkillen till slut råkar på Alfons i affären och försöker ge honom allt sitt lördagsgodis för att inte bli slagen igen.

Oh, det är en så hård kamp att vara barn, man har så mycket oro och bekymmer! Det minns jag när jag läser den här sagan. Och som alltid när det är Lillkillar i farten går mina tankar till bästa Fröken Sverige...



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar

onsdag 20 april 2011

Den förlorade sonen

Jag vet inte vad det är som gör att jag hela tiden har känslan av att jag är på väg att förlora Alfons. Jag räknar liksom ner utan att jag tänker på det. På något vis har jag fått för mig att han kommer flytta hemifrån när föräldraledigheten är slut och jag ska börja jobba igen. Jag har hela tiden känslan av att vår tid är knapp.

Jag har nog inte fattat att vi troligtvis kommer ses i stort sett varje dag i minst arton år framåt. Och förmodligen och förhoppningsvis mycket ofta även därefter.

Greppa det den som kan.

Slappna av lite

Min vän E uttryckte häromdagen sin förvåning över hur skönt det är att inte gå och träna. Hon har varit i det närmaste fanatisk vad gäller träning och en sån som kunnat tacka nej till trevliga grejer för att "jag måste träna". Nu är hon i vecka 31 med den grövsta sortens foglossning och kan endast stapplande ta sig framåt, knappt ligga ner och bara med nöd och näppe sitta på en stol. Jag vet inte hur det känns för jag hade inga lösa fogar, jag kan bara försöka föreställa mig.

Jag känner däremot väl igen känslan av att det där kravet släpper. Och hur skönt det är. Som hon sa: "Världen går faktiskt inte under bara för att jag inte tränar flera gånger i veckan". Hon hade liksom trott det förut, att den skulle göra det.

Precis som jag har trott att världen ska implodera och falla samman i atomer om det inte är kliniskt rent hemma hos mig och allt är undanplockat och står på sin plats i en närmast fascistoid ordning. Jag har inte kunnat gå och lägga mig, inte sätta mig och se på teve, inte slå mig ner framför datorn eller på minsta vis slappna av innan allt är fixat och färdigt.

Nu är det med mina tidigare mått mätt obeboeligt hemma hos mig. Dammsuger gör jag visserligen hyfsat ofta men annan städning går det veckovis emellan. Handfatet är täckt av damm och toaletten städas sporadiskt. Skurat golv och dammtorkat kan jag inte minnas när jag gjorde senast. Och bäst av allt; jag har nästan helt släppt Plocket. Det ligger kläder högt och lågt, mina och Alfons. Jag har påbörjade projekt av Traderaförsäljningar, snickerier och halvuppackade väskor här och där. Det ligger nappar, leksaker och barnkläder på möblerna och ibland på golvet. Och jag tycker det känns lite mysigt. Mys bestående av mitt tidigare så strängt hållna psyke som äntligen får slappna av lite samt min lättnad över sänkta krav och sänkt stressnivå.

Att barnahavande skulle vara rena terapin hade jag inte trott. Tack Alfons!

God påsk!

Nu drar jag och Alfons på oss gummistövlarna och åker till det röda huset på landet där vi ska gå och sprätta i vårsolen hela påsken och påska oss riktigt ordentligt.

tisdag 19 april 2011

Solmössor och sömn

Idag härskar molnen över himlen så solmössorna som införskaffades under gårdagen får vänligen vänta lite till på sin tur. I den ena ser han ut som en potatisbonde och i den andra som en glasstrut. Det finns ju ett projekt som heter Kvinna till kvinna och mössorna är nog från motsvarande projekt som heter Barn till barn, det senare i H&M:s regi.


Jag dödade inte bvc-sköterskan igår som jag hade fruktat. Men oj vad ledset barnet blev när han blev stixad i benen! Förtvivlan och smärta. Efteråt fick han amma sig lycklig och så verkade han nöjd igen. Han somnade på hemvägen i vagnen och fortsatte att sova i timmar efteråt. Igår kväll blev han orolig och ångade av värme. Jag tryckte i honom Alvedon och så fick han somna i min famn fast han annars brukar somna själv i sängen.

Sömn ja. I två och en halv månad var jag pigg som en lärka. Kan man gå på post-förlossning adrenalin så länge? Jag är inte pigg längre. Barnet sover jättebra på nätterna, han vaknar kanske en gång och vill amma. Men natten tar för honom slut vid 4:30 snåret. Då ska han upp, åtminstone en stund. Jag brukar sätta honom i babysittern i köket och så sitter han där medan jag diskar gårdagens disk eller bara sitter och glor på honom och säger att barn inte ska vara uppe så här tidigt. Efter nån timme tycker han vi kan lägga oss igen. Nästa gång vi vaknar, vid 7-7:30 är jag tio gånger så trött och kan i princip inte hålla ögonen öppna. Barnet lyssnar då inte på några böner eller mutor och mamman vinglar ut i badrummet för blöjbyte. Milde tid.

Jag som alltid har brukat läsa så mycket i sängen. Jag hinner inte ens lyfta upp boken innan jag har somnat. För att hinna läsa ut "Växa och upptäcka världen" sätter jag mitt hopp till påsken då vi ska skämmas bort av mina föräldrar. Jag tipsade bvc-damen om att det här med utvecklingssprång vore en himla bra grej att nämna på föräldrautbildningen. Jag tror det skulle rädda många bebisar från Shaken Baby Syndrome och få bebisarnas föräldrar att misströsta betydligt mindre.

Idag fyller bästaste Alfons 3 månader! Som jag väntat på denna dag! Jag minns att många har sagt att vid den här åldern blir ALLT lättare. Och jag minns hur föga trösterikt det var att höra när han var 5 veckor och galen och jag var trött och ledsen och fattade ingenting. Men nu ÄR det ju lättare. Och roligare.

På besiktningen igår var han 61 cm lång och vägde 5960 gram. Huvudomfånget var 40,6 cm och får gärna öka lite för solmössorna glappar en smula.

måndag 18 april 2011

Bloggtorka

Jag känner mig oinspirerad. Inget att skriva om. Det är inte så att jag är särskilt deppig eller nåt, jag är nog ganska glad. Jag har bara inte tänkt ut nåt klurigt på sistone som jag måste häva ur mig. Tillvaron ÄR mest och det är ju gott nog. Riktigt bra är det när man tänker efter.

Jag och A har inlett dagen med besök på köpcenter. A satt i sele. Det kan jag ju faktiskt fundera lite om. Han vill sitta framåt i selen nu. Han verkar trivas med det och hänger där och kollar på allt i godan ro. Men, det är ju det här med barn som åker framåt i barnvagn. Inte bra. Stress på barnet, höjd puls och dålig sömn. Det fattar jag och är helt med på. Barn ska åka bakåt i vagnen och ha kontakt med den trygga föräldern. Men framåt i sele då? Då är ju barnet också exponerat mot världen och alla intryck och har ingen att stämma av med. Eller uppväger det att man har kroppskontakt med barnet? Att det hör förälderns röst nära, känner hjärtslag, andetag och kroppsvärme? Jag hoppas det.

Helgens fina solsken i kombination med framåtvänt åkande i sele resulterade i insikten att solmössa till barnet bör inhandlas. Därav köpcenterbesöket. Det blev en praktisk keps som jag hade tänkt mig i sobert vitt. Sen vara jag TVUNGEN att gå loss på en solhatt i rosa med jordgubbar på. Åh, han såg ut som en liten glass i den!

I eftermiddag är det dags för A:s första vaccination. Jag är riktigt nervös. Dels för själva besöket och dels för hur sjuk han kommer bli efteråt. Och personalen på bvc borde även dom känna viss nervositet inför den rasande furie dom kommer möta när dom gör illa mitt barn...

lördag 16 april 2011

Om en vän och en låtsaskompis

En mycket god vän till mig är och IVF:ar sig just precis nu. Jag håller hoppets fana högt för henne och mannen och skickar tankar och styrka till det psykologiska gränsland mellan hopp och förtvivlan där jag vet att hon svävar.

Dessa livsavgörande påfrestningar. Slit och sen lycka eller misär. Inga lagom känslor, bara extremer.

Det ger nya perspektiv att tänka på nu när jag just har blivit förälder själv. Inte bara en celldelning utan kanske en Alfons. Tänk om Alfons hade varit ett kanske. Eller ett inte.

Du milde vad jag älskar det där barnet.

Jag sa till min vän att ja gärna tar en hoper celler om det är flera som har delat sig :) En Hemlig Mållgan till Alfons att leka med, det vill vi ha.

Nu var jag tvungen att kolla SCB:s namnstatistik om det finns nån som verkligen HETER Mållgan.

"Det finns 6 män som har förnamnet Mållgan. Av dessa har 3 namnet Mållgan som tilltalsnamn."

Lägg av! :)

Day 20 – a song that you listen to when you’re angry

Det låter kanske som en gladlåt. Men icke. Texten handlar om någon som har gett Manu ett "dåligt liv". Den är jättebra att vara galet ilsken till.

Fånig video dock.



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

fredag 15 april 2011

Ett stort språng för mänskligheten

Jag vet faktiskt inte var jag hade befunnit mig i mitt föräldraskap om jag inte av en ren slump hade hittat info om utvecklingssprången och språngfaserna bland annan info på nätet. Utan detta fynd hade jag förmodligen gått i ån alternativt ringt soc och anmält mig själv som olämplig förälder. Hade han betett sig så här två-steg-fram-och-tre-tillbaks som han gör nu med allt vad det innebär och jag inte hade känt till sprången hade jag förmodligen blivit vansinnig. I alla fall hade jag blivit otroligt ledsen, nedslagen, trött, misströstat och känt mig totalt värdelös.

Nu känner jag mig stabilare än nånsin mitt i hans värsta tolvveckorssprångande. Peppad. För jag fattar varför han beter sig som han gör och förstår att det finns en ände på det. Och istället för att krisa ihop själv kan jag gå in i rollen som stadig stöttepelare för honom, för det är ju faktiskt han som har det jobbigast i språnget om man tänker efter. Det blir faktiskt en jättebra rollfördelning när jag tänker mig som den som ska guida honom genom och framåt och han får vara det där lilla pyret som bara är förlorad i sin egen förvirring och skriker av ren vilsenhet.

Men, varför har ingen sagt nåt? Om sprången. Varför ingår inte sprången i allmänbildningen? Jag har pratat med många och dom flesta känner inte till utvecklingssprången. Hur överlevde dom första året? Hur överlevde deras barn första året? Och varför sa ingen på föräldrautbildningen nåt??

Det braiga med A:s språng är att när han väl somnar nån gång framåt nattkröken är han så förfärligt trött och söndersprångad så han sover som en liten träl natten lång.


En ulv i fårakläder

torsdag 14 april 2011

Day 19 – a song from your favorite album

Bästa albumet ever är ju lätt Heather Novas "Glow Star". Vilket epos. Man kan inte plocka ut en enskild låt, man ska lyssna på hela samtidigt. Det innehåller allt och är en fantastiskt skön ljudbild som fint ackompanjerar sommar, höst, vinter och vår.

Heather Nova borde sannerligen få mer uppmärksamhet, cred, pengar och radiospelningar. Genial.

Det gick inte att bädda in nån video så här finns länk till den eminenta Mothertongue.

Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

onsdag 13 april 2011

Perspektiv

En titt i bloggmailens inbox som jag tyvärr varit dålig på att kolla senaste veckan. Ett mycket välkommet mail men med ett skrämmande innehåll.

Mina tankar går ikväll extra mycket till bästa Fröken Sverige. Du är inte bortglömd.

Borta bra, hemma bra

När jag kommer tillbaka till mitt hem efter att ha varit några dagar hos mina föräldrar genomgår jag nästan alltid en kort skräckfas. Jag antar att det är den känslan som jag aldrig känner annars men som de flesta tycker att jag BORDE känna som ensamstående förälder. Efter att ha blivit ompysslad och matad och haft avlastning med A i flera dagar kan jag känna det där. Den vacklande, tveksamma och skrämmande insikten att "Hjälp, nu är jag helt själv med A, hur ska det gå? Det här kommer jag ju aldrig att klara."

Känslan sitter i ungefär tio sekunder. Sedan skakar jag av mig den och den rinner bort längs gatan och så kånkar jag upp all min packning till lägenheten och sen är allting precis som vanligt. Jag tänker aldrig på att det skulle vara något konstigt med att jag bor själv med A. Det har ju aldrig varit på något annat sätt. Och jag tänker aldrig på att problem som uppstår i vardagen skulle vara problem just för att vi inte är två. Måste A bäras för att han har ont i magen så är problemet att A har ont i magen, inte att vi inte är två som bär.

Jag tycker så klart att jag har mycket att stå i och det är ett pusslande och ett kånkande och ett stressande ganska ofta, men tanken att "åh, om vi ändå hade varit två nu" slår mig faktiskt ALDRIG. Jo, möjligtvis i fina stunder. Att förtjusas över det där fina som är A. Men det har ju varit så här från början, jag vet inget annat. Jag fattar att om man varit van vid ett delat föräldraskap blir det så klart konstigt att plötsligt göra det själv.

Meningen med det här inlägget är inte att på något sätt framställa mig som en heroisk übermensch. Det är bara en reflektion kring att jag i tio sekunder ett par gånger i månaden faktiskt förstår vad det är andra tror att jag kanske känner hela tiden. Men det var mycket jobbigare att vara ensam gravid än att vara ensam förälder. Det kanske kan vara en tröst för blivande singelmammor där ute...

Alfons triumferar

Efter att jag gått och ojat mig över att barnet inte kan nånting, inte kontrollera rörelser och inte gripa tag i saker och hålla i dom, så visade Alfons idag var skåpet egentligen står.

I sömnen, i bilstolen. Då plötsligt. Nappen som nyss satt i munnen höll han nu i handen i ett perfekt tumme-pekfingergrepp.

In my face.

I can do the pincettgreppet in my sleep mummy.

...eller Fas kanske?

Jag tycker det börjar bli lite misstänkt med allt det här magonda som jag trodde att vi lite hade lämnat bakom oss. Det gapas och gals en hel del även utan det där typiska magkrampandet i kroppen. Jag börjar misstänka Fas. Mycket riktigt ska han ju vid närmare efterforskning befinna sig mitt i 12-veckorsutvecklingskrisen.

bilden snodd från familjeliv.se


I så fall är jag lite gladare. Då blir jag motiverad att peppa och pussa honom igenom detta förskräckliga, istället för att bara bli beklämd av att se honom lida.

Jag har reserverat den slutsålda "Växa och upptäcka världen" på biblioteket och hoppas det snart är min tur att få ha den. Det kostar fem spänn att reservera böcker nuförtiden, det är nåt nytt. Undrar om det är för att mailportot har blivit så dyrt. Jag hoppas bara jag kommer ha tid att läsa den när jag väl lägger vantarna på den. Hoppas jag hinner få den tills i påsk, det vore perfekt.

Jag älskar att säga det där; "i påsk". Påsken är helt klart BÄSTA högtiden! Löftesrik, vårig, fina färger, solväggsmysig och godisäggsspäckad. Bara bra grejer alltså. Förutom synd om hönorna. Glöm för guds skull inte att köpa ekoägg från utehöns om ni nu prompt måste äta ägg.

Fas alltså, det är bra ändå.

Dagens i-landsproblem

Under graviditeten ägnade jag inte tiden efter förlossningen en tanke. Jag hade fullt upp med att vara gravid. Jag märkte ju att jag var tjock som en tunna och var tvungen att införskaffa gravidkläder för att kunna klä på mig nåt. Sen antog jag väl bara att det skulle gå över och att jag skulle ha mina vanliga kläder när bebis var ute.

Men så klart förträngde jag helt amningen. För DÅ var jag nästan mer rädd för att amma än för själva förlossningen. Nu är inte amningen något problem överhuvudtaget, förutom när det gäller vad man ska ha på sig. Amning kräver, åtminstone i vår kultur och vårt klimat, kläder som går att amma i utan att klä av sig naken.

Vanliga tröjor, nej. Skjortor/blusar/tunikor med knappar, ja. Hoodies med dragkedja, ja. Alla mina tusen vanliga linnen, nej.  Jag kan också nämna att de plagg i min garderob som kvalificerar in på listan genom att ha de önskvärda detaljerna, genast diskvalificerar sig genom att allihop vara minst en storlek för små över amningsbysten.

Genast krympte utbudet i min garderob avsevärt. Andelen amningsbara kläder är nämligen försvinnande liten. Och nu är det vår och man ska gå ute utan jacka och vistas i publika sammanhang och vad ska jag ha på mig?

Jag hoppas vårmodet innehåller inslag av säck och aska för det är vad jag nu ikläder mig.

tisdag 12 april 2011

Retrodag

Idag infann sig lite retrofeeling. Det myckna regnandet gjorde att vi inte tog oss ut på promenad och känslan av instängdhet från i vintras kom tillbaks. I morse åkte vi och hämtade nya barnvagnen men ingen invigningstur alltså. Jag är så sugen på att få komma ut och rulla den! Vill också ha snygga koola vårskor så jag gör den rättvisa.

A:s magdemoner från i vintras har också återvänt. Dom kom smygande någon gång igår och idag har dom tagit honom i besittning alldeles. Han har knappt fått ro på hela dagen utan skriker, gnäller, gnyr, jämrar sig, krampar ihop sin lilla kropp och spänner sedan ut sig bakåt som en sprättbåge. Vill inte amma, bara skrika. Stackars stackars.

Nu verkar han äntligen ha somnat ordentligt, jag var nyss och kollade och plockade upp nappen som hade trillat ur. Det är ett bra tecken på djupsömn. Nappen luktade lite disktrasa, så som det brukar lukta i hans mun. En detalj endast en mor kan älska :)

Hoppas retroepoken är över mycket snart...

Jag saknar honom när han sover.

Day 18 – a song that you wish you heard on the radio

Överhuvudtaget önskar jag att radion spelade mer musik av annan nationalitet/etnicitet än svensk och engelsk/amerikansk. Jag är fascinerad av språk och tycker jättemycket om att höra låtar sjungna på andra språk än de två som helt dominerar svensk radio. Och jag tycker således också att eurovisonsschlagerfestivalen helt har förlorat sin funktion som smältdegel och sin tjusning som en exotisk fläkt från fjärran länder, nu när i stort sett alla bidragen är stöpta i samma form och framförs på engelska.

Jag älskade det serbiska bidraget som vann för några år sedan. Och här är en annan storfavorit, dock mycket fjärran från schlagersammanhang. Älska Manu Chao.



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

måndag 11 april 2011

Göllepoäng

Nåt som är riktigt riktigt gulligt är att två läsare hittat hit genom att söka på Fröken Märkvärdig och Alfons. Aj daj.

Alfons, folk googlar på dig.

Prestationer

Nu tycker jag det går lite långsamt med barnets utveckling. Eller egentligen inte alls, allt verkar fortskrida helt normalt, det är bara jag som börjar känna mig otålig. Nu när det är sol, vår och värme så VILL jag plötsligt så mycket. Och så klart vill jag att A ska hänga med.

Jag vill att han ska vara så där söt och sitta på en filt i skuggan under ett träd och plocka med sina leksaker och gagga gulligt. Jag vill kunna bära honom i bärselen vänd utåt så han får titta på våren. Om nu inte det är lika olämpligt som att köra barnet framåtvänt i barnvagnen? Jag vill att han åtminstone ska kunna hålla i sina grejer med sina händer. Men han kan fortfarande ingenting förutom att vara extremely kjut.

Jamen att det ska hetsas så! Resultat resultat och snabbt ska det gå. Nu är jag ju där själv, kollar utvecklingsveckor, granskar och oroar mig ofrånkomligen lite. Inte för att jag tävlar med någon, tävling är det mest avtändande jag vet. Mest är jag otålig. Jag vill så gärna se honom utvecklas! Det kommer bli så himla roligt och fint att se honom kunna sitta, hålla sina saker, få tänder, äta med sked och allt det där. Jag vill att det ska hända NU samtidigt som jag vill att han ska vara plutten för evigt.

Och samtidigt som han ingenting kan så börjar han ställa allt högre krav på att aktiveras. Han orkar vara vaken längre stunder och han är intresserad av omvärlden. Men hur roar man nån som inget kan mer än att spana? Han får gärna spana på mig när jag pysslar och apar mig och gurglar och grimaserar åt honom och det gör han. Och så skrattar han och så skrattar jag så vi hisnar båda två och jag trillar ner i den där kärleksavgrunden där det känns som man bara faller och faller nerför världens högsta stup. Det är nånting inom mig som öppnas när han skrattar så där, som en kanal rakt in i hjärtat.

En ny sak har han faktiskt lärt sig, han kan äta på sina händer. Han gnager och gnager och sitter allt som oftast med hela knytnäven instucken i munnen. Det betyder ju att han åtminstone har lärt sig att föra händerna till munnen. Och så har han börjat bli mycket skicklig på att dregla så jag har fått falla till föga och handla en sån där scarf som jag inte gillar. Men okej, hellre fulscarf än våta kalla kläder på barnet.

Förra veckan promenerade vi in till muséet och jag hängde en stund på en bänk i solen utanför innan jag betalade dyrt för en kopp varmvatten och en tépåse i museicafét. Utanför muséet stod också ett mindre sällskap med ett yttepyttebarn som knallade omkring i mockasiner och var skitsöt. Pyttebarnet visade sig tillhöra en ensam mamma (det vimlar av oss!) förstod jag eftersom jag tjuvlyssnade nyfiket på konversationen. Det framgick också att pyttebarnet var endast tio månader och hade gått sen det var åtta månader och tre veckor. Jag blev mäkta imponerad. Det måste vara nåt slags världsrekord.

Det där elitbarnet var inte bra för mig tror jag. Det var där nånstans det började. Jag började studera A ur en annan synvinkel, lite som om han var Stefan Holm och jag Stefan Holms pappa ungefär. Lömskt och lite kritiskt började jag kolla vad han egentligen kan och gör och jämföra med vad han borde kunna och göra.

Så himla onödigt. Är det nånting man borde ta till sig av den här tiden och som man inte borde kunna undgå att lära sig som spädbarnsförälder är att saker tar tid. Tålamod är en dygd, tider är omöjliga att passa och planer går i stöpet dagligen. Och det är både bra och skönt att låta saker ta tid. I synnerhet är det nyttigt för mig som heter Rastlös Och Otålig i mellannamn.

Tids nog blir det nog skynda och stress i livet igen. Men jag ska försöka hålla det ifrån oss så länge jag förmår och faktiskt försöka finna det fina i detta långsamma kaos.

Day 17 – a song that you hear often on the radio

Easy peasy, en bit av kaka. Enkel kategori. Jag hör den och hör den igen. Varje dag, många gånger.



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

söndag 10 april 2011

Pretty in pink

Vi har varit och hälsat på vattenkoppsfamiljen idag, dom vars koppor är på utdöende och enligt moderns utsago garanterat smittfria. Alfons ville inte vara det enda barnet utan röda prickar och iförde sig således för dagen lämplig klädsel. Kan även fungera bra vid besök hos mässlingsfamiljer.


Jag kan tänka mig att vissa gamla bekanta redan här ser en chans till kärleksfulla sarkasmer över min förmåga att kasta stenar i glashus när det gäller att förse olika attribut med barnnamn, med tanke på vad barnet på bilden har i munnen. Jag har ju tidigare ondgjort mig över detta fenomen till exempel här. Och också krupit till korset här.

Det bör därför poängteras att anledningen till detta är att de enda runda nappar som tillverkas nuförtiden verkar finnas hos babynapp.se och de går inte att beställa UTAN namn. Det är säkert. Och barnet vägrar äta annat än runda nappar.

Det tragiska med nappbeställningen var att man var tvungen att beställa nappar i ett set med "flickfärger" eller med "pojkfärger". Jag blev naturligtvis vrång och beställde "flickfärger" till pojkbarnet. Vad är det med folk? Saknar dom helt upplysning, stil och charm?

Nu kan det på sätt och vis vara ganska bra för mig att han har dom där napparna, oavsett färg, eftersom jag tidigare under min stresstopp som nybliven mor hade en tendens att glömma hans namn. Jag brukade säga både Alexander och Anton innan jag kom på att han hette Alfons. Vilket jag inte har någon rimlig förklaring till eftersom inget av dessa namn har varit aktuella på namntoppen inför hans ankomst.

Hur som helst är han en sötpaj i rosa.

Day 16 – a song that you used to love but now hate

Konstig kategori. Jag har kört fast lite på den här och tänkt och tänkt. Det hade varit avsevärt lättare med tvärtom. Det finns massor av exempel på sånt jag ogillat för att senare bli helt omvänd. Till exempel Kent.

Det enda jag kom på var till slut en låt som jag absolut inte hatar, jag tycker snarare den är mycket bra, men jag tycker nog den har blivit lite tråkig. Jag har den på en blandcd i bilen och varje gång det är dens tur att bli spelad hoppar jag över den. Inte min definition av att hata men det var det bästa jag kunde komma på.

Joakim Thåström kan heller aldrig hatas, bara älskas.



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

fredag 8 april 2011

Rekommenderas

Det finns en relativt ny bloggerska som just nu går igenom sin graviditet ensam. Hon skriver himla bra tycker jag. Läs, peppa och heja på Lille livet och jag

Chuk

Att min opretentiösa minisemester skulle utveckla sig till ren misär hade jag inte räknat med. Den gångna nattens schema har sett ut ungefär så här: amma, spy, bajsa, spy, amma, bajsa, spy, spy, amma, spy och så spy igen idag mitt på dan när jag faktiskt trodde allt var över.

Det har alltså hänt, det mest fruktade, att bli sjuk som ensam förälder. Turligt nog var jag redan på plats i mina egna föräldrars vård när sjukan bröt ut. Dom har kunnat sköta A en hel del idag när jag har legat och ojat mig. Tacksamhet och tusen rosor till dom.

Jag har levt i fasa och oro för att A skulle drabbas av samma men han har sovit som klubbad hela natten mellan amningarna. Han har ännu inte visat några tecken på sjukdom. Men det slog mig att han bajsade väldigt mycket igår. Kanske 5-6 gånger mot vanliga 1-2 gånger. Möjligtvis var det hans lilla beskärda del av magsjukan, är det så är jag evigt tacksam. Men det är fasansfullt att behöva ta hand om nån som måste vårdas när man själv är sjuk. Rekommenderas icke. Det känns också som ett galet regelbrott att krypa ner i sängen bredvid en pytteliten bebis när man är nyspydd och full av smitta. Men ammas ska det ju.

Nu ska man inte ropa heja innan man hoppat över några bäckar men det känns som sjukan är på utdöende. Förhoppningsvis var det vinterkräkets snälla lillasyster vårkräket som slog sina klor i mig. Tolv timmar magsjuka räcker gott och väl.

Nu ska jag bara vila för att snart snart komma åter.

torsdag 7 april 2011

Liten opretentiös vårsemester

Jag åkte till landet igår kväll och det kändes som jag fick semester. All snö är borta och det är ljust och rent och öppet och vårhimligt. Man kan gå vart man behagar utan att begränsas av en meter snö och det är fortfarande ljust klockan halvåtta på kvällen. Lämnade barnet till morfar och tog en skogspromenad med hunden igår när vi kom fram. Ingen jacka behövdes och jag kunde fylla lungorna med ljummen luft.

Man kan ju tjata sig trött om vädret och vintern och den evighetslånga kölden men du milde vad det faktiskt gör mot ens psyke. Jag har inte känt behov av skärmar den senaste veckan, knappt slagit på teven och inte känt samma dragning till datorn. Istället sugs mina blickar mot fönstren och UTE.

Här ska vi vara några dagar och städa bilen och åka och hälsa på och promenera och få besök av bror och försöka sova mycket och få avlastning med bärandet och byta till sommardäck.

Så otroligt bra med äntligen vår!

Det är FINT med glittrande vatten FAST det bara är en liten bäck och en sketen vårflod :)

onsdag 6 april 2011

Sojakorv tack

Jag gick förbi en superläskig busshållplatsreklam. Inte så lyckad rekrytering av Värmlands chark. Den karln skulle man inte vilja råka på i en mörk gränd en sen kväll. Inte i dagsljus heller för den delen. Och den där kötthögen han håller i liknar ett skräckexempel på föda stajlat av Anna Skipper. Är det veganrörelsen som ligger bakom? Hade jag inte redan varit vego hade det här varit allt jag behövde för att bli övertygad.

Hur tänkte dom här?

Mr Hyde 

Korv någon?

tisdag 5 april 2011

Denna dagen ett liv

Eller åtminstone återigen fjutt i det urladdade bilbatteriet så vi tog oss till mammagympan där A bara spolierade kanske en fjärdedel av exercisen jämfört med kanske hälften förra veckan. Han verkar motsätta sig partiet där situps förekommer. Kanske önskar han ha kvar det mjuka på mammas mage att ligga bekvämt på.

Pratade lite med gymnastikfröken igen. Inte för att jag är en sån som gärna kallpratar okända utan för att jag är en sån som kommer så satans tidigt till grejer så en lång stund var det bara hon och jag i den stora salen. Konstigt att sitta tysta då. Hon har femmånaders bebis, en hund och en sprillans ny hundvalp. Och leder gympapass. Hon har också för avsikt att aktivera sig och tävla med den nya hunden. Jag blev matt. Antingen har hon nån hyperaktiv diagnos eller så är jag väldigt väldigt gammal. Men hon har ju också en sambo, som brukar vara med och sköta bebisen när hon gympar. Måste man bli så där hajpo när man har sambo så är jag hellre utan.

Sen dagens invägning. Turligt nog var det Alfons tur även den här veckan. Jag ska ta tag i min tur nån gång snart. Kanske nästa vecka om jag varit rask på promenaderna och flink på smoothiesarna. Afflåns vägde idag 5760 kilo och var 60 meter lång. Och en 40 centimeters huvudknopp på det. Och jag som fick för mig att jag inte hade mjölk nog häromdan. Brösten kändes helt tomma. Bvc-sköterskan trodde icke att så var fallet.

Jag lärde mig också att barn under tre år inte bör använda solkräm av någon sort. Det som rekommenderas är istället skugga och kläder. Det var bra att veta. Jag promenerar nämligen ibland med en föräldraledig pappa, min väninnas man, som i egenskap av mer erfaren förälder sätter konstiga griller i huvudet på mig. Häromdan fick han mig att känna mig som jag med berått mod höll på att ta livet av Alfons då jag inte hade smörjt honom i ansiktet under vagnpromenaden i vårsolen. Han har också tidigare påpekat att Alfons kanske hade för lite kläder på sig i vinteråkpåsen häromveckan när det var tolv plus ute. Hans barn satt i en helt igenbommad vagn med termooverall, termotossor, vantar och termomössa. Och fleecefilt och en sån där överdragspåse som man sätter på vagnen ovanpå det. Jag ångestsvettades lite när jag såg det. Men sa så klart inget om det utan gick istället och kände det som om jag höll på att avliva A genom långsam infrysning. Ungen pös av värme som en kamin när jag plockade upp honom.

Och så har vi varit och beställt barnvagn. Å vad det är roligt att handla dyra saker! Beställa och lägga order och vänta spänt. Nu blir det en sån här, jag hoppas A blir nöjd med det. Fast han ska få med okrossbara hjul och så ska vi låna ligglift av en vän (vattenkoppsbarnet!) och därmed spara en slant. Liften är i lila, kombinationen kommer med största sannolikhet bli trendskapande i vår.

Nu återstår det tråkiga att packa en Traderaförsäljning i form av en kaffeservis i porslin. Och tyst ska det ske eftersom A sover. Inte tänka, inte vänta bara göra.

Hoppas med detta redogörande av dagens händelser vinna riktigt riktigt många bloggläsare! ;)

Nåt som gnager

Det finns ett inlägg som nog måste skrivas. Fast jag inte vill. Vill hellre glömma och inte veta. Men det är nåt som gnager och skaver och har börjat äta på min hjärna. Jag trodde jag var klar, att det var färdigt och oproblematiskt, bortsorterat och bekymmersfritt. Men nu har demonerna återvänt och gör mig sömnlös och fundersam och översköljer mig med ångestvågor när jag minst anar det.

Sen jag fick Alfons har jag fått smaka på den bottenlösa kärleken. Framförallt på senaste tiden när jag har börjat knyta an till honom mer och mer. Det har blivit väldigt smärtsamt att tänka på att jag tidigare i livet gjort abort. Då, när det hände var det i sig ett trauma men inget jag behövde bearbeta länge efteråt. Det var där och då inget lätt val men det enda tänkbara.

När jag blev gravid med Alfons var det också något som bidrog till beslutet. Jag hade bestämt mig för att aldrig mer ta bort ett barn. Och nu när jag ser, hör och känner Alfons och hur mycket jag älskar honom känner jag mig förtvivlad och har svårt att förlåta mig själv. Vad var det där andra för barn? Vem skulle det ha varit? Klart jag skulle ha fixat det! Hur kunde jag? Jag skulle inte ha...

Och så stor sorg.

Day 15 – a song that describes you

Det är jag som är hon i Winnerbäcks låtar. Fröken Svår alltså.

Om ni undrade.

(fannstyvärringenvettigarevideotilldenhärlåten)



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

måndag 4 april 2011

Nedsatt arbetsförmåga

Jag ska söka fondmedel hos kommunen för att bli lite stadigare i kassan och kanske ha råd att köpa en barnvagn. På kommunens webbsida finns den något diffusa informationen att fondmedel delas ut två gånger årligen "runt jul" och "på vårkanten". Jag mailade kontaktpersonen som fanns angiven på sidan och undrade när detta godtyckliga "på vårkanten" egentligen ägde rum? Jag fick till svar att sista ansökningsdag var IDAG.

Jag skrev då tillbaks att det skulle underlätta om det fanns ordentliga datum för sista ansökningsdag istället för dessa vaga begrepp. Kontaktpersonen svarade då att jo, det kunde jag ju ha rätt i, men det är ju olika datum varje år.

Hahahaha :D Fast jag visste inte om jag skulle gråta istället eller bara trilla av pinn.

Är det så att jag betalar lön i form av skatt till en person som sitter på kommunen och tror att webben består av ristade stentavlor? Går inte att sudda och göra om? Till saken hör att människan mailade MED STORA BOKSTÄVER och med punkter och skiljetecken på märkliga ställen.

De annonserar sista ansökningsdatumen i dagstidningen istället. Jag svarade återigen att jo, dagstidningen i all ära, men är man i en situation där man är i behov av att söka fondmedel så är det nog ganska troligt att man har prioriterat bort en prenumeration på en dagstidning. (Är inte för övrigt den tryckta dagspressen tämligen utrotningshotad? Vem prenumererar anyway?) Tipsade om att information om datumen på deras webbsida skulle vara gratis och tillgänglig för många under en lång period.

Har inte fått svar på detta. Kontaktpersonen har nog fått något att fundera på idag. Ändra datum på webbsidan två gånger per år?! Nymodigheter!

Hur som helst så åker min önskelista till kommunen på brevlådan idag. Alfons önskar sig barnvagn, jag önskar mig ett besök hos frisörskan.

söndag 3 april 2011

Day 14 – a song that no one would expect you to love

Den här hade jag i åtanke redan för första kategorin; min favoritlåt. Den är helt fantastisk. Inte så himla udda alls egentligen men kanske lite rockigare rock än vad jag vanligtvis brukar rocka till.

Men det är nåt speciellt med Foo Fighters, jag gillar dom mycket. Och den här låten är fullständigt magisk.

Njut också gärna av den akustiska bonusversionen.





Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Morgonbetraktelser

Jag trodde det var en stor lastbil som körde förbi utanför men den passerade aldrig så jag tittade ut. Det var ingen lastbil, det var REGNET. Det var så länge sen det regnade så jag kunde inte tolka ljudet. Det var ett stort regn. En välkommen snöbekämpare och nu ett ljuvligt trivsamt smatter mot balkongtaket.

Denna långa regniga morgon som trots den tidiga tiden redan pågått i tre-fyra timmar för vår del. Med lite pauser för omsomningar som jag enträget övertalat mitt sällskap till. Och så har jag betraktat honom. Ingående. I livet och på kort. Jag har försökt föreställa mig hur kan kommer se ut som vuxen, eller åtminstone som ett lite större barn, bakom allt det där bebisaktiga.

Ni vet när man får se bild på nån man känner när den var liten, hur man då kan känna igen och se den där bebisen i den vuxne. Jag försöker se den vuxne i bebisen. Det är lite klurigt. Jag undrar vilka drag som tänker förändras och vilka som ska bestå.

Det är himla konstigt att alla, jag också, har gått igenom det här som han går igenom nu. Att jag också upplevt alltihop. Fångenskapen i en kropp som inte lyder. Frustrationen över att inte kunna påverka eller förändra det man är missnöjd med annat än genom att skrika. Att lära sig se och höra och försöka förstå vad det är man ser och  hör. Närheten, tryggheten och lugnet hos en vuxen kropp och förhoppningsvis kärleken som strömmar från densamma.

Jag har inga medvetna minnen av något av detta men jag har en stark känsla av att det är viktigt att det man inte minns ändå har varit bra. Att det fanns någon där som såg till alla ens behov och som var den trygga närheten. Det är så himla stort att jag ska vara hans någon.

lördag 2 april 2011

Och så gillar jag ju P1 också

Det slutar inte att förvåna mig att många bloggar som har väldigt många läsare har ett så tunt innehåll. Det handlar mycket om vad folk gör och har gjort idag. Vad man har haft på sig, vart man har åkt och vilka namngivna kompisar man har träffat. Vad man har handlat och vad ens barn har haft på sig. Varför är så många så intresserade av att läsa sånt?

Jag är oftast mest intresserad av att läsa vad folk tänker. Sånt de går igenom på ett inre plan och hur de förhåller sig till det.

Men jag kanske bara är gammal. Yta kanske är det nya djup och yttre kanske är det nya inre. Vad vet jag.

Smutsiga pengar

Jag blir så illa till mods av pengar. Allt blir så solkigt och smutsigt när det ska betalas för, när det ska krävas in, delas lika eller roffa åt sig, mätas och värderas. Det gör mig skamsen och generad. Det minsta i människan blir så tydligt. Det småaktiga och fula. Det jag inte vill ha i livet. Jag vill att det ska vara stort och generöst och kärleksfullt.

Och omtanke om A kan inte ersättas med pengar. Pengar kan inte och ska inte stänga eller öppna dörrar till att vara nära A. Det kan inte få handla om det. Man ska få vara glad i ett barn och det ska inte kosta något.

Men rent krasst. Det behövs pengar och jag har varit alldeles för snäll mot pappan. Raserat min egen ekonomi och tömt mitt sparkonto. Dels för att jag har velat vara självständig, jag  har inte velat vara skyldig pappan något, jag har velat skapa en tillvaro för mig och A av mina egna pengar. Och dels för att jag har varit för snäll för jag vet att pappan har så himla dålig ekonomi. Jag har tyckt synd om honom och inte velat belasta ytterligare.

Han har fortfarande inte betalat nåt för A. Men nu när vårdnadsfrågan var på tapeten och det var tal om domstol skickade jag in begäran om underhåll till Försäkringskassan. För jag kände att nu jävlar. Ska du ha halvt inflytande ska du också betala hälften. Och nu kommunicerade vi tydligen via högre instans. Och jag vill sköta det via Försäkringskassan, jag kan inte tänka mig någon värre roll än att nån ska komma och sticka till mig pengar i ett kuvert en gång i månaden. Eller att jag ska behöva agera gnatig indrivare och tjafsa med nån om att den faktiskt inte har betalat det och det. Hu.

Nu tycker i alla fall Försäkringskassan att han ska betala fyratusen retroaktivt och sen schablonbeloppet per månad i underhåll. Och enligt vad han säger har han inte rätt till utfyllnadsbidrag. Jag vet mycket väl att han inte har fyratusen och inte heller råd att betala dryga tusenlappen per månad. Och jag tycker synd om honom för det. Och pappan är ledsen och känner sig som en besvikelse för att han inte kan betala.

Och så blir jag förbannad samtidigt, för varför ska jag vara så mesig?? Det är väl synd om MIG också kanske? Ensamstående mödrar brukar ju leva under fattigdomsgränsen MED underhåll. Ska jag leva under fattigdomsgränsen och UTAN underhåll för att han är en ansvarslös person med uppfuckad ekonomi?

Nu vet jag inte om jag ska ringa Försäkringskassan och dra tillbaks min begäran och säga att vi löser det på egen hand. Och kanske försöka få till nån rimlig deal via samarbetssamtal på Familjerätten. Avtal man gör hos dom är också juridiskt bindande. Men jag kanske skulle få lägre underhåll än schablonbeloppet. Eller om jag ska låta Försäkringskassan driva det och låta pappan få ännu mer skulder hos Kronofogden?

Jag tycker det känns så sorgligt och fult att det i slutändan ska handla om såna här löjliga mänskliga påfund som pengar. När kärleken till A är en kosmisk kraft. Att det inte ska räcka med den känslan för att kunna ge honom allt världen har att erbjuda. Det gör mig depp och less och uppgiven och desillusionerad.

Jag vill inte att det ska handla om pengar och annat fult när det bara borde handla om kärlek.

fredag 1 april 2011

Day 13 – a song that is a guilty pleasure

Jag antar att den här dagens rubrik innebär att jag ska presentera en låt jag skäms över att jag gillar? Okej, here I go...

Dansbandsmusik är enligt mitt tycke en MED RÄTTA föraktad genre. Det är nog ingen slump att denna avart bland musikformer ofta uppskattas stort av barn och utvecklingsstörda. (Kom läsarstorm kom!)

Men så finns då det här undantaget, för det finns ju alltid undantag, små stenar som kastas i glashus, när det handlar om mina i övrigt fasta principer. Den är imbecill, javisst, men vad den svänger! :) Den ligger på min partyplaylist på Spotify och sätter lätt både fredagsstämningen och peppstämningen. Jag och Alfons brukar svänga svansen till den då och då här hemmavid.



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Same same but different

I samma port som tvättstugan bor en för dagen sprillans ny barnvagn. En likadan som A önskar sig.

Men rosa var inte så hett.

Himla bra gung dock. Jag provgungar den varje gång jag går förbi.