Force majeure

Så här värdelöst blev det att köra vagn i det blöta och äckliga snöfall som ofredade min gata i stan under en stor del av dagen.

Hade jag inte ideligen sparkat loss den klibbiga snön hade A varit i höjd med trädtopparna nu och jag hade ilsken och rastlös gått runt nedanför och väntat på tö.

Fyndat

Jag har fyndat idag igen. Det finns få saker som gör mig nöjdare. Jag kan gå runt och vara belåten i dagar och veckor efteråt. Jag är egentligen varken snål eller sparsam men det finns nån göttig adrenalinrusch i att knipa saker billigt. En tillfredsställande känsla av att ha lurat den säljande parten. Något som är en välkommen variation till den oftast dominerande känslan av att själv vara lurad när man lämnar en affär med fulla påsar och tom plånbok.

Kanske 2012 ska bli ett fyndår. Bättre fyndår än hundår. Januari inleddes med att jag fyndade skor till A nåt rent infernaliskt billigt. Ingen i min omgivning har sluppit höra om mina skofynd. Sen apfyndade jag en tripptrappstol och ett badkarsskötbord på Blocket. Sen en extra bilstol att ha i mammas bil. Idag fyndade jag också grejer helt oplanerat. Jag brukar mest handla begagnat men A behövde pyjamasar NU, så vi knatade till barnklädesaffärerna i morse. Hittade barnjeans på rea, ett par fint knallgula regnbyxor som han kommer behöva på dagis samt en vårmössa till halva priset. Och det bästa är när jag får räkna ut vad det egentligen skulle ha kostat till fullpris och jämföra det med vad jag verkligen betalade. Då måste jag nästan ringa nån och säga det.

Triumf.

(och ja jag vet att det alltid är andra, till exempel bangladeshier, litauer eller kineser som får betala det verkliga priset för att vi kan köpa så billiga kläder. samt miljön. och svenska arbetstillfällen. jag VET. no moralkakor needed.)

Våren vs vintern 1-0

Här hänger vi och eliminerar vagnens andrahandsvärde genom en rejäl blekning av suffletten. För solen värmer och smälter så jag bara måste sitta på den här bänken medan ongen sover middag! Att det blåser lite snålt kan jag nästan förtränga till förmån för ljuset! Ljuset!

Stängningsdags

Förra måndagen trotsade jag min bassängskräck och tog med Alfons till badhuset. Jag trodde väl han skulle vara skeptisk i vanlig ordning men han blev helt såld på det här med simbassänger. Så idag knatade vi dit igen. Han uppförde sig faktiskt ännu bättre än förra gången. Senast var det panik när jag skulle försöka duscha innan bassängen och han skulle stå och vänta. Hade jag tänkt. Idag stod han inte heller och väntade men istället för att skrika och kasta sig på golvet så knallade han helt sonika iväg.

Och medan jag klädde på mig efter badet så tog han som sin livsuppgift att stänga dörrarna på alla dom tusen oranga skåpen i omklädningsrummet. För att minimera antalet utslängda föremål ur skåp hemmavid har jag börjat lovebomba stängning av saker. As opposed to öppning. Att stänga skåp och dörrar är helt hysteriskt roligt och bra har jag tutat i Alfons och hej vad formbara dom är dom små liven.

Nu stängs det vill jag lova.

Ensamhelg

I fredags åkte faktiskt Alfons till sin pappa. Jag vågade inte tro det förrän det verkligen hände. Första helgen på över ett år. Jag har varit där tillsammans med honom och han har ju träffat sin pappa regelbundet så jag kände mig säker på att han inte skulle vara otrygg med att åka dit.

Men så klart, när han skulle bli hämtad blev det ändå jobbigt. Alfons har samtidigt som han de senaste dagarna tuffat till sig på vissa plan (vågar gå långt bort från mig på öppna förskolan till exempel) blivit extremt fobisk mot att omhändertas av andra än mig. I onsdags grät han när pappa höll honom och blev lugn först när jag tog honom. Jag trodde då att det var för att jag och pappan just haft ett mindre meningsutbyte, men sen blev det samma dagen efter när mormor kom. Mormor! Som han älskar så. Och i fredags när han skulle bli hämtad ville han absolut inte vara hos pappa. Vi löste det med att pappa fick stanna en stund och leka lite och mata middagen och sen gick det bättre.

Men den hemska känslan av att skiljas från ett oroligt barn, den lär man ju få uppleva igen. Hej dagisinskolning som lurar runt hörnet! När dom väl kom i väg så verkar helgen ha avlöpt på bästa sätt. Enligt rapporter har A varit nöjd och busat och lekt mycket. Till och med sovit bra! Vad är det för sätt? Han har fortsatt vara rädd för främmande människor men då har han haft pappa som sin trygga punkt.

Lyxsaker jag gjort under helgen: kollat på På spåret på JÄTTEHÖG volym i fredags bara för att jag kunde. Annars brukar jag få ha volymen av och slå på texttvtextningen för att inte störa A som sover. Röjt ur två garderober (och själsfriden som följer på det..) Sorterat grejer och SLÄNGT (lyckoruset man får när man slänger överstiger vida berusningen man får av själva konsumtionen. Slängningen är oftast ångestfri, när man väl fattat beslutet att kasta). Haft finbesök. Tränat. Lagat mat åt mig själv. Gått promenader med hunden som nästan flyttat till min pappa men som jag rövade hit under denna lediga helg för jag SAKNAR henne. Vet ni hur mycket bättre man mår som människa när man är ute och går tre-fyra promenader om dagen? Jag kan säga att jag rekommenderar det. Med eller utan hund.

Mindre lyxig sak: att någon av mina grannar bestämde sig för att gå loss med hammare och spik runtomkring i hela sin lägenhet mellan kl 7 och 8 på söndagsmorgonen. Vem gör så?? Det gjorde mig åtminstone mer motiverad att flytta.

Ja just det. Nu är han hemma. Som jag väntade framåt eftermiddagen. Gick till fönstret om och om igen och tittade. Sen kom han! Och jag såg att han också kände samma när vi såg varandra. Han log och glittrade och pekade sen på lampan som han brukar göra när det är lite mycket för honom. Och sen har jag nosat på honom och pussat honom ideligen och kommit på mig själv med att betrakta honom som om han varit den förlorade sonen i ett decennium allra minst. Så fint kan det vara att ha den där ongen.

Det är himla nyttigt att få sakna honom lite lite.

Fröken Sverige var är du???

Till frukostteet läste jag det här fruktansvärda på DN:s förstasida. Mina tankar snurrar nu hos Fröken Sverige och barnen. Fröken, om du fortfarande tittar in här ibland vore det underbart med ett livstecken från dig!
frokenmarkvardig@live.se

Vem släppte ut den jäveln??? Bevisligen har man ett väldigt dåligt skydd som drabbad av våld i nära relationer, det framgick också tydligt i Fröken Sveriges numera nedlagda blogg. Förövaren verkar ha större rättigheter än offren.

Jag tänker på barnen som säkert fått gå igenom alldeles för mycket redan. Och så klart andra anhöriga. Det ska inte få gå så här långt. Sånt här ska inte få hända.

Kicken

Igår var en bra dag. Jag hade fruktat den för att den var så fullspäckad och tidspressad. Vi hade planer både på för- och eftermiddag, det skulle krävas sociala prestationer, tider skulle passas och barnet skulle dessemellan hinna tillgodogöra sig lämplig mängd mat och sömn.

I min brutenhet kändes det som ett hopplöst projekt. Hur skulle jag orka jag som just nu är så till den milda grad utan ork? Men igår kväll, efter genomförda uppdrag, var jag till min förvåning glad och lätt till sinnes samt full av energi.

Jag börjar tro att det är monotonin som har stor del i min nedstämdhet. Den vardagliga ensamheten, bristen på sociala kontakter och social och intellektuell stimulans fungerar väldigt dåligt för mig. Efter en fullspäckad dag med utflykter och möten mådde jag bättre än på länge.

Jag börjar tänka att det här med att börja jobba igen kanske inte kommer vara av ondo utan av godo. Att den kommande nya vardagen med nya rutiner och nya utmaningar kan vara en stress som kanske inte bara tar utan också ger energi.

Lekland

Två gånger i mitt liv har jag varit på lekland varav den ena idag. Båda gångerna har jag gått dit motvilligt laddad med en fet känsla av förakt för denna typ av kommersiell och extremt konstruerad verksamhet för barn.

Första gången lekte jag mest av alla. Åh vad roligt det var! Idag ville jag leka mest av alla igen och klättra och hoppa överallt men eftersom Alfons var med blev det bara babyhörnan, bollhavet och ett par åk i rutschkanan.

Lekland alltså, jag var nog inte tillräckligt mycket på det som liten.

Om flytten och framtiden

Det här med flytten då. Vi ska flytta till min hemort. Jag har fått jobb i en grannkommun ett par mil därifrån. Det känns för jävligt. Inte jobbet så mycket som att "flytta hem igen". Att flytta dit känns som ett gigantiskt misslyckande. Jag tillbringade åratal med att desperat längta bort och förakta alla som aldrig skulle ta sig därifrån. Så fort det överhuvudtaget var möjligt flyttade jag. Långt bort.

Jag hade en jobbig högstadietid på orten som fortfarande ger mig posttraumatisk stress varje gång jag åker tillbaks. Jag blir på helspänn och får migrän, blir supernojig och allmänt illa till mods.

Man kan något förenklat likna min hemort med invånare vid den där trångsynta byn i Änglagård. Och jag var typ Helena Bergström. Fast inte cool och snygg och vuxen utan 13 och 15 och tonårig. Supersårbar och bekräftelsesökande utan att få bekräftelse på att nåt jag ville och var var okej. Normen var att man skulle tycka att höjden av livsföring var att få åka med i nån raggarbil runt torget. Hade man andra ambitioner blev man genast utsedd till paria. Man får inte göra sig märkvärdig.

Som jag hatar den stan.

Nu råkar det förhålla sig så att mina föräldrar bor där. När jag ska börja jobba kommer jag behöva deras hjälp med avlastning och dagishämtning. För att inte Alfons ska behöva vara på dagis evighetslånga dagar och för att jag förhoppningsvis ska kunna ha något slags liv.

Ett jobb med deltidsarbete dagtid gick inte att få i den något större staden där vi bor nu. Dessutom kommer jag få ett par tusen mer i lön än vad jag kan få här. Lönen känns verkligen extremt betydelsefull nu när jag för första gången i mitt liv ska jobba deltid, 75% till att börja med. Alla kronor är således viktiga och bra kronor.

Men det måste bli bra. Och det är inte för evigt. På plussidan är större lägenhet på bottenplan (inga trappor!!), närheten till pensionerade morföräldrar och att börja jobba deltid till en helt okej lön (för att vara min bransch). Och så hoppas jag att det kommer vara bra för min mentala hälsa att det inte finns så mycket att distrahera sig med. Det är långt till köpcenter och stadsliv. Jag hoppas finna nåt slags lugn och närvaro och hänga mycket i naturen istället.

I början av mars händer det.

Sömn

Ah, sömnforskaren på Morgonpasset i P3 nyss alltså. Massor av föräldrar som hade hört av sig med sömnfrågor om sin egna avbrutna sömn. Forskaren sa att det inte var nån större fara med dom utan dom han kunde oroa sig för var isåfall ensamstående föräldrar som inte har någon avlastning.

Ja. Vad sjuk man blir av ovilan och ickesömnen. Inte trött, det hade varit en bagatell. Utan oförmögen i hjärnan. Oförmögen till känslor, tankar, slutsatser och minne. Och apatin och orkeslösheten, bristen på entusiasm.

Det skrämmer mig att jag snart ska börja jobba.