Ensamhelg

I fredags åkte faktiskt Alfons till sin pappa. Jag vågade inte tro det förrän det verkligen hände. Första helgen på över ett år. Jag har varit där tillsammans med honom och han har ju träffat sin pappa regelbundet så jag kände mig säker på att han inte skulle vara otrygg med att åka dit.

Men så klart, när han skulle bli hämtad blev det ändå jobbigt. Alfons har samtidigt som han de senaste dagarna tuffat till sig på vissa plan (vågar gå långt bort från mig på öppna förskolan till exempel) blivit extremt fobisk mot att omhändertas av andra än mig. I onsdags grät han när pappa höll honom och blev lugn först när jag tog honom. Jag trodde då att det var för att jag och pappan just haft ett mindre meningsutbyte, men sen blev det samma dagen efter när mormor kom. Mormor! Som han älskar så. Och i fredags när han skulle bli hämtad ville han absolut inte vara hos pappa. Vi löste det med att pappa fick stanna en stund och leka lite och mata middagen och sen gick det bättre.

Men den hemska känslan av att skiljas från ett oroligt barn, den lär man ju få uppleva igen. Hej dagisinskolning som lurar runt hörnet! När dom väl kom i väg så verkar helgen ha avlöpt på bästa sätt. Enligt rapporter har A varit nöjd och busat och lekt mycket. Till och med sovit bra! Vad är det för sätt? Han har fortsatt vara rädd för främmande människor men då har han haft pappa som sin trygga punkt.

Lyxsaker jag gjort under helgen: kollat på På spåret på JÄTTEHÖG volym i fredags bara för att jag kunde. Annars brukar jag få ha volymen av och slå på texttvtextningen för att inte störa A som sover. Röjt ur två garderober (och själsfriden som följer på det..) Sorterat grejer och SLÄNGT (lyckoruset man får när man slänger överstiger vida berusningen man får av själva konsumtionen. Slängningen är oftast ångestfri, när man väl fattat beslutet att kasta). Haft finbesök. Tränat. Lagat mat åt mig själv. Gått promenader med hunden som nästan flyttat till min pappa men som jag rövade hit under denna lediga helg för jag SAKNAR henne. Vet ni hur mycket bättre man mår som människa när man är ute och går tre-fyra promenader om dagen? Jag kan säga att jag rekommenderar det. Med eller utan hund.

Mindre lyxig sak: att någon av mina grannar bestämde sig för att gå loss med hammare och spik runtomkring i hela sin lägenhet mellan kl 7 och 8 på söndagsmorgonen. Vem gör så?? Det gjorde mig åtminstone mer motiverad att flytta.

Ja just det. Nu är han hemma. Som jag väntade framåt eftermiddagen. Gick till fönstret om och om igen och tittade. Sen kom han! Och jag såg att han också kände samma när vi såg varandra. Han log och glittrade och pekade sen på lampan som han brukar göra när det är lite mycket för honom. Och sen har jag nosat på honom och pussat honom ideligen och kommit på mig själv med att betrakta honom som om han varit den förlorade sonen i ett decennium allra minst. Så fint kan det vara att ha den där ongen.

Det är himla nyttigt att få sakna honom lite lite.