torsdag 29 december 2011

Tvåbeningen

På två ben i morfars kök under julhelgen

Epokslut

Nu är snart det här året slut. Idag har jag sagt upp min lägenhet samt kastat en låda bröstmjölkskuber som jag hittade längst in i frysen. Båda skedde med en känsla av sorg och melankoli.

Jag får återkomma till framtida flytt, orkar inte nu. Det har att göra med det där jobbiga att det inte alltid ska vara så här att göra. Börja jobba, börja dagis. Bröstmjölken var en nära-livet upplevelse att hitta. Tänk att vi har varit där, jag och Alfons. Tänk att han har varit nyfödd och att det var jag som födde honom. Tänk att min kropp kan producera sånt som ett spädbarn kan överleva och växa på. Tänk att min kropp kunde producera ett spädbarn. Mirakel är det.

tisdag 27 december 2011

Lugna dagar

Vi har haft ett par lugna dagar här i gamla föräldrahemmet. Hela släkten har varit samlade, det vill säga jag, Alfons, min mamma, min pappa och min bror. Ibland är det skönt att vi inte är fler, ibland är det bara för satans tråkigt.

På juldagskvällen blev det till slut julklappsutdelning även hos oss, med en nyhemkommen och nyopererad moder som faktiskt var i förvånansvärt bra skick. Hon hade med sig ett stort sömnbehov hem men var överraskande rörlig fysiskt. Men vad är det med di gamle? Varför ska dom klara sig själva till förbannelse? På julaftonens morgon hade mamma legat ensam hemma i sin lägenhet och haft så ont i magen att hon faktiskt trodde hon skulle dö. Plus feber. Ringde hon efter ambulans? Nej. Ringde hon ens sjukvårdsupplysningen? Nej. Hon ringde till min pappa så han fick komma och hämta henne för att åka till gamla gemensamma hemmet för julfirande. Där åt hon lite katrinplommonpure och tog ett glas Samarin. För det är ju bra mot ont i magen. Sen fick hon gå och lägga sig. Hon var ju själv övertygad om att det var äggstockscancer hon hade, jodå, den diagnosen hade hon ställt själv. Och det gör dom ju ändå inget åt akut, det visste hon bestämt.

Först på kvällen fick jag henne att ringa sjukvårdsupplysningen. Så klart tyckte dom hon skulle åka till akuten bums. Och resten är historia.

Alfons har iallafall varit på gott humör dessa juldagar. Han gillar ju när det är flera hemma. Alltid finns det någon som ägnar sig åt honom, då tystnar gnällspiken i honom och jag har ett NÖJT barn! Går gör han bättre och bättre för varje dag även om det fortfarande är krypa som gäller om han ska ta sig fram längre sträckor och snabbt. Idag började han även bestiga trappan till övervåningen. Han har också ett imponerande passivt ordförråd, som en liten svamp suger han åt sig och det är inte klokt vad han snappar upp av vad som sägs i en mening. Asså, jag kan inte barntermerna men på hundspråk kan han apportera namngivna föremål och komma och lämna. Han är nu besatt av att peka ut öga näsa mun på alla i sin omgivning inklusive hunden och detta gör han med väldigt ovarsam hand. Han gillar också att ge bort saker och tycker till min stora lycka mycket om att ge bort pussar. Han fattar det här med att inte trilla ur sängar och soffor och vänder sig med stor finess om när han kommer till kanten och låter försiktigt benen glida över kanten så han landar med fötterna först. Det vi inte har börjat med är att han får äta själv. Varje dag skjuter jag upp det för att jag aldrig tycker jag har orken till det där merarbetet. Städa golv, möbler och tapeter samt barn och kläder efter varje måltid känns inte som det jag önskar mig mest just nu. Men nån gång måste jag ju... Han äter ju i viss mån själv; lite frukt, smörgåsbitar och smörgåsrån, men jag märker att han helst blir matad även med frukt och smörgås. Vi bör nog börja snart innan han blir för evigt passiv vid matintag och måste ha personlig assistent resten av livet.

Ja just det, julklapparna. Alfons fick mest så klart. Och böcker. BARA böcker. Med undantag av ett pussel och en låda klossar. Det var himla bra för han gillar verkligen böcker jättemycket och önskade sig det. Men också himla bra att han blir ettåring snart för då ska han önska sig mer handgripliga saker så som docka och dockvagn och åkbil och leksaksspis.

Jag då? Av dom som känner mina behov bäst fick jag ett dygn på spa! Lyckan i en julklapp. Få sova ostört! Och så fick jag en lyxig ansiktsbehandling att nyttja när andan faller på! Som jag har att se fram emot!

Jag är förstås mycket tacksam.

söndag 25 december 2011

Julaftonen som kom av sig

God fortsättning och god jul! Vår julafton kom liksom av sig på mitten när min mamma fick åka till akuten med jätteont i magen och feber. Julklapparna ligger fortfarande kvar oöppnade under granen.

Det blev blindtarmsoperation på julnatten och nu ska hon snart få komma hem, så kanske kanske blir det paketöppning ikväll istället. Om mamma orkar.

News flash: Alfons går! Dagen före julafton slog han till, som den väldresserade lilla apa han är. Och nu är det ingen tvekan om saken. Visserligen går han som han varit på glöggkalas, men han tar iallafall sig fram tvåbent.

tisdag 20 december 2011

Friden och röran

Ni vet mitt barn, Alfons, han somnade utan större omak klockan 21:00 idag. 21! Han som på sista tiden dragit iväg och haft läggdags vid 22-22:30 och nu efter feberdagarna hamnade vi på hysteriska 23:30. Det var inte roligt alls, jag höll faktiskt på att förlora förståndet.

Men nu ska det tydligen sovas klockan 21 och nöjdast av alla är jag. Jag har just haft två timmar unik egentid (nåja, så nära egentid man nu kommer när man samtidigt är i husarrest) och kollat lite teve, bloggat lite och bloggsurfat en del.

För att toppa det hela tog mina föräldrar med sig hunden hem på jullov när dom var här igår Så jag har inte heller behövt gråtona håret just idag genom att klä på oss vinterkläder och asa vagnen ner för trapporna tre gånger om dagen. Nästan fridfullt. Med undantag för att jag var tvungen att handla på köpcentret idag igen och för att att-göra listan är konstant eftersom jag skriver dit nya fix på den i samma takt som jag stryker gamla.

Dessutom är hemmet en krigszon bestående av det vanliga leksaker-och-böcker-på-golvet kaoset ackompanjerat av pysselrester från under stress egenpysslade julkort, rester av julklappsinslagning samt inte minst jättemegaprojektet rensa-ut-för-små-barnkläder-ur-garderoben. Alfons mormor har försett honom med abnorma mängder kläder. Vardagsrummet är täckt från golv till tak av ett klädhav. Betänk då att bebiskläder är förhållandevis små till sin natur och föga skrymmande. Det är inte vanliga kassar jag rensar i utan stora svarta sopsäckar. Betänk även att detta inte på något vis är första utrensningen utan gäller endast kläder i stl 74 och några in i det sista förhoppningsfulla 68:or. På vinden är det redan proppat av sopsäckar med tidigare utrensat.

Själv betänker jag att jag faktiskt är husmor nu och verkligen borde hålla fanan högt och samtidigt som jag limmar, rimmar, lackar, shoppar, snyter och byker även borde stoppa lite korv, skålla lite grisar, fresta Jansson samt göra lyckade kulprov. Av guds nåd och försyn är jag lyckligtvis ännu ett barn i somligas ögon och har därför ynnesten att på julaftonen få sätta mig vid dukat julbord utan att ha lyft minsta finger för att se till att det blev jul i år också. Heja barndomen, den bär man med sig länge, på gott och ont.

För ordningens skull vill jag också påpeka att inga landlevande djur har fått sätta livet till för mitt julbord. Det kändes bara mer husmoderligt att referera till korvstoppning. Visste ni att det är inne? Att stoppa korv alltså. Det är superintressant. Det handlar om att tidskrävande aktiviteter har blivit status i vårt stressade snabbmatssamhälle.

Nu har jag kommit igång. Nu ska jag sluta. Jag kan hålla på hur länge som helst.

Sov gott!

Det här med att gå

Sedan några dagar tillbaks släpper Alfons då och då taget om möblerna han har som transportstöd och gåspringer tre-fyra steg utan att hålla i sig fram emot en annan möbel som han har tagit sikte på. Skulle det inte stå nån möbel där efter att han tramsat sig fram sina tre-fyra steg så skulle han trilla framstupa. Jag har överhuvudtaget inte tänkt tanken att "han har börjat gå". Men igår var mamma här och blev alldeles exalterad över att han ju tar "sina första steg". Vi skickade honom mellan oss och visst, han tar ju ett par tre steg på egen hand men sen faller han rakt fram. Han går dock relativt obehindrat med stöd och håller i mig med bara en hand.

Men är det där hans första steg?? Räknas det verkligen? Jag har nog tänkt mig att hans första steg ska vara lite mer kontrollerade och stadiga och ske typ mitt på golvet. Och gå tänker jag mig att han kan när han förflyttar sig på två ben till exempel fem meter mellan kök och vardagsrum och att han inte trillar handlöst omkring överallt. Jag föreställer mig nog att när man kan gå så har man sån kroppskontroll att man själv bestämmer när man ska börja och sluta gå och att man till exempel väljer när man ska sätta sig ner. Inte att man slutar gå för att man välter.

När kan man egentligen gå?? Hur ser någons första steg ut?

Den här tiden

Tiden när hösten blir allt mörkare och går mot jul och årsslut gillar jag faktiskt litegrann fast jag egentligen är en sommarmänniska. Det är det här gemensamma målet jag gillar, pysslet, stöket, förberedelserna, att alla har sitt fokus på en och samma sak. Det är mysigt.

Det är nog därför jag är en total sucker för Musikhjälpen i P3 också och knarkade det nästan dygnet runt förra veckan när det sändes. Och förra året. Och förrförra. Musikhjälpenveckan är årets mysigaste vecka. Det här engagemanget, uppslutningen kring ett och samma mål, åh vad det är trivsamt.

I år är jag extra nöjd eftersom det inte är någon snö. Vit jul kan ge julstämning men det kan i min värld även en grön jul. Min mamma är från Skåne och jag tillbringade i stort sett alla jul- och nyårshelger i min barndom där. Ofta, men inte alltid, saknades snö. Julaftonspromenaden såväl som nyårsnattspromenaden togs ofta i dimma och duggregn överglittrande gräsmattor, regnvåt asfalt och med doften av den fuktiga myllan i näsan. Så en sån här grön jul som vi i år har där jag bor känns för mig nästan lite mer julig än den vita.

Den här tiden kräver också sina hyacinter. Hemma hos mormor och morfar luktade det alltid hyacint och köttbullar på julen. Inga köttbullar har jag trillat men här hos oss ska det åtminstone få lukta hyacint tänkte jag. Jag har redan förbrukat tre stycken under december och behövde nya. På stora mataffären reade dom ut hundratals hyacinter för fem kronor stycket. Jag skulle just börja bunkra när jag upptäckte att varenda hyacintkruka var märkt med en liten lapp med texten "extra svag doft". Vad handlar det om? Har dom avlat fram luktfria hyacinter? Men är det inte just för doften man har hyacinter?? Dom är visserligen småtrevliga men inte storslaget vackra, så man vill ju att dom ska dofta JUL! För satan. Det blev inga hyacinter för fem kronor för min del. Hade det varit med extra stark doft hade jag köpt tio.

Om gud och Alfons vill kanske jag även hinner svänga ihop lite julgodis. Vi får se.

torsdag 15 december 2011

Bristen på sällskap

Förra veckan var två fina vänner till mig här på besök i ett dygn. Vi har pluggat tillsammans och jag har bott ihop med en av dom i nästan ett år av studietiden.

Det känns så där självklart att umgås. Avslappnat och opretentiöst. Samtalsämnena kan växla från stort och allmängiltigt till privat, det flyter bara på.

När dom åkte fick jag sorg. För att jag går kvar här i mörka skogen medan dom åker hem till sina fina havslandskap. Och för att jag kände hur otroligt ensamt det blev. Och hur otroligt ensamma vi är största delen av tiden. Bara korta stunder om dagem som jag träffar någon annan vuxen och kan prata med den. Annars är vi ju själva jämt!

Det kom bara över mig hur påfrestande och konstigt det faktiskt är.

tisdag 13 december 2011

Juletid

Det är ju för tråkigt det här eviga temat med ensam förälder och föräldraledighetsekonomin. Det är ju ett spänningsmoment i vardagen som det är och nu inför stundande storhelger blir det faktiskt rent olidligt spännande.

Undrar om släkten fortfarande kan bli lite glada om jag ritar några fina teckningar och slår in? Utan ram it is.

Den kravfyllda hemmiljön

Det utövas en viss press från den yngre generationen att jag ska vara den som jagar runt runt vardagsrumsbordet. Jagandet förväntas också innehålla inslag av smygande och skrämmande.

Och jag som är så trött så trött!

måndag 12 december 2011

I rörelse

Jag ska bli en bloggare på språng. Upp med mobilen och släng iväg ett inlägg bara. Det måste göras i stunden för min hjärna kan inte hålla kvar någon tanke en längre tid. Jag kommer några gånger per dag på skrivvärda grejer. Tänker: det där lägger jag in ikväll. Kvällen kommer men kvar finns inget av skrivvärde.

Tack gud då för smartmobiler. Min smarte funkar så bra så jag har utvecklat ett hat mot min dator. Maken till stenåldersmanick. Att någon nånsin har godkänt produktion av något så långsamt och omständigt verkar helt obegripligt.

Ny teknik, nya möjligheter. En fotvärmarapp så vore den fulländad. Gud vad kallt det är i min säng.

lördag 10 december 2011

Post sjukorna

Han blev så sjuk och jag sov mindre igen, då kommer allt av sig. När man har feber och inte orkar äta blir man hungrig och ledsen på natten. Det blev flera vakna timmar per natt då jag petade i honom smörgåsbitar som var det enda han accepterade som sjukling. Sen blev det diarre och jätteröd smärtande rumpa som vi har jobbat med några dagar. Nu är bajset vackert blåbärssvart men har åtminstone återfått hyfsad form och frekvens. Matintaget och nätterna har också återgått till mer acceptabla former.

Kort sagt, nu är vi på banan igen. En vämjelig kväll i feberhuset trodde jag att jag hade fått vinterkräksjukan men det visade sig vara falskt alarm. Det är lätt att prata om kräksjukor och tycka att det är ganska avlägset, men när det där illamåendet, kallsvetten och behovet av en toalett plötsligt kommer över en inser man raskt hur bedrövligt det faktiskt ÄR att ha en sån där sjuka, i verkligaste verkligheten.

Mardrömmen är att i det där eländet behöva ta hand om någon annan. Och om den där lilla skulle få kräk och bli liten hjälplös trasa. Men nu har jag tänkt tanken och då händer det inte. Det är i första hand elände man inte hunnit tänka igenom och förbereda sig på som inträffar. För så lyder lagen.

torsdag 1 december 2011

Tredagarsfeber?

Oj oj vad sjuk han blev apongen. Han är alldeles mosig. Febern håller sig stadigt runt 40, med Alvedon och allt. Inatt sov han ända till 4 då han blev orolig och kräktes ner mammas säng. Väldigt synd var det om honom då. Han liksom grät och ulkade samtidigt, det märktes att han var rädd och inte riktigt fattade vad som hände. Plutt! Lakansbyte och pyjamasbyte och sen sov vi vidare ända till 8.

Han åt en portion gröt till frukost men har inte velat äta något sen dess. Vatten dricker han gärna. Är detta månntro tredagarsfebern? Jag tycker så himla synd om honom men är inte överdrivet orolig. Fast om han slutar äta nu så blir jag nojig.

Han sover och sover. Är lugn som aldrig annars. Han vill bara sitta stilla i knät och somnar lite hur som helst. Inget är således som det brukar. Min pappa har ryckt ut och åkt en timme för att komma hit och assistera. Tack för det. ALLA lakan och handdukar är i tvätten, jag behöver alltså en akut vistelse i tvättstugan plus att jag måste handla mat och apoteksgrejer och rasta hunden.

I tider av lakansbrist fick jag inatt ta till ett blommigt påslakan och använda som underlakan. Varför finns inte mönstrade underlakan? Det är så fint! Och mysigt att sova på! I Grekland finns det men jag har aldrig sett det i det här landet. Nån gång kanske Fröken M goes inredningsblogg och lägger ut texten om detta ytterligare.

Prepare. Nu tvättstuga.

onsdag 30 november 2011

Boktipset my ass

Jaha, jag vet ju att man inte ska hålla på så där. Som i förra inlägget och säga att nåt är bra och mys och funkar och såna grejer. För oj vad snabbt det går över då.

Inatt var han vaken i tre timmar, mellan två och fem. Yey. Gnällde och ojade sig, ömsom varm ömsom kall. Kved i skov som när han hade magont som liten. Jag klappade och pysslade, gav vatten och Alvedon och lagade till och med välling i min desperation. Han har aldrig någonsin druckit välling och vägrade det lika stenhårt den här natten som han gjort alla andra gånger jag försökt.

Till slut somnade vi om framåt morgonkvisten. Petade i honom frukostgröt som han spydde upp i en maffig blaffa över sig själv, bordet och golvet. Sen dess har han varit en ganska hängig liten påse och termometern visar 39 grader.

Så ingen dejt på öppna förskolan för oss idag. Ja, jag fattar att det kanske ändå är bra rutin med nattningsbok men är det inte typiskt att bara för att man säger att natten blir suverän av bokläsning så blir den worse than ever? Jo typiskt!

Hoppas nu att dagen ska vara snällare mot Alfons än natten..

tisdag 29 november 2011

Boktipset

Bästa nya nattningsrutinen: läsa böcker.

Istället för att ta barnet direkt från lek och tandborstning och få jobba en lång stund med vaggning och sjungning och rumpklappning så lägger vi oss i min säng och läser. Ikväll sov han efter en och en halv bok. Det var inte meningen. Tanken är att läsa som nedvarvning och att han sen ska få somna i egen säng. Efter gårdagskvällens två böcker räckte det med en halv sång för att han skulle slockna.

Han är tokig i böcker och jag är mycket nöjd med det. Jag har läst för honom dagligen sen han var fyra månader. Han, den tokige rastlöse kan sitta stilla i knät en evighet när man läser för honom. Han följer koncentrerat med i bok efter bok och pekar och låter och lever sig in när det är extra spännande. Och när han leker själv tar han gärna en bok och sitter och bläddrar i. Häromdagen hörde jag hur han satt och lät underligt fräsande och kollade vad han gjorde. Då satt han med en sån där öppna-luckan bok med djur i och öppnade luckan med lejonet gång på gång och lät så klart som ett lejon varje gång det kom fram!

Jag är så fascinerad och förvånad och totalt förtjust över vad han kan lära sig. Sånt här har ju aldrig min hund fattat, jag tänker mig liksom att dom två ska ha ungefär samma förmågor. Men icket. Han överträffar henne dagligen med sin slughet, även om hon fortfarande är många gånger klokare och förståndigare än honom. Men hans förmåga till inlärning verkar ju oändlig. Så är vi ju också en art som i princip inte har några medfödda förmågor utan måste lära oss allt av vår omgivning. Till skillnad från hundar och andra djur som föds med massor av inbyggda kunskaper.

Varför har jag då inte börjat natta honom med böcker förrän nu kan man ju undra? Jag vet inte, jag tror jag har tänkt att han har varit för liten och att han inte skulle kunna sköta sig och ligga still utan börja hoppa i sängen. Men han är så klart lugn som en ängel. Och det verkar som boknattning gör att han sover lugnare genom natten. Hittills mindre gnäll.

Yey böcker!

måndag 28 november 2011

Genuscoachen

Häromdagen på öppna förskolan kom mamman från det här inlägget fram till mig. "Det är du som har fått mig att börja klä min son i färger" sa hon. Jag vet ju vem hon är men mindes inte exakt konversationen från den gången så jag bad henne påminna. "Jo jag tyckte ju det var konstigt att Alfons hade rosa napp och så sa du att din son får ha alla färger, inte bara svart, blått och brunt. Då gick jag hem och tänkte att ja man kanske faktiskt kan ha färger på en kille, men inte ALLA färger väl! Sen tänkte jag lite till och kom på att det kan man ju visst ha. Min son ska få ha ALLA färger!" Hennes son var för dagen klädd i tjusiga regnbågsrandiga byxor med rosa som dominerande färg. Hon hade också köpt leopardtights, rosa nappar och kommit på att även knubbiga pojkben är supergulliga i leggings och därför beställt ett gäng sådana.

Lycka, stolthet! Jag blev så stolt över henne och så himla glad för att jag fått någon att tänka till, reflektera och agera i ett ämne som jag tycker är så viktigt och intressant som genus och könsroller. En av livets stora drivkrafter måste vara den att kunna göra skillnad, i positiv bemärkelse. Det behöver inte vara med fanfarer och avtryck i historieskrivningen, men att få ynnesten att tillföra något till en annan människas liv, berika det med nya tankar, glädje och bra grejer, vilken kick.

Och varje son i rosa är potentiella ringar på vattnet. Låt oss befria barnen från våra föreställningar om hur dom ska vara, vad dom ska gilla och låt dom utvecklas till hela fullständiga mänskliga varelser utan att stympas och hämmas av våra idéer om vilka egenskaper som bör finnas hos ena könet men inte hos det andra.

fredag 25 november 2011

Natt

Jag vet inte varför jag har fått så svårt att sova på sista tiden. Det var så lätt ett tag, efter den där hypervakna sömnlöshetsperioden när A skrek ofta ofta natten lång. Det var så skönt att hitta tillbaks till den där dåsiga sömnigheten och få flyta in i den. Flera veckor somnade jag bra och skönt på kvällen.

Nu är den borta igen. Är klarvaken och klockan är efter två. Har inte somnat än och om sisådär fyra timmar börjar A vakna på riktigt. Så någon bra fredag blir det inte.

Det känns som en oro, något som jagar. Jag vet inte vad det är, eller så är det allt. Många frågor och tankar på hur det är och inte är och hur det ska bli. Jag börjar se slutet på vår bubbla nånstans där borta vid horisonten och det känns skrämmande. För jag vet inte vart vi ska sen, vet inte vart vi hamnar. Jag har inget jobb att gå tillbaks till och kanske måste vi flytta med allt vad det innebär.

Och på natten blir allt så melankoliskt och vemodigt och stort. Medan man själv bara blir mindre. Desperationen lurar och förnuftet ger vika. I nattens stiltje med inget som distraherar får tankarna full frihet att vindla iväg ostört. Ofta hittar dom dörrar att peta upp som dom aldrig hinner fram till dagtid för då motas dom effektivt bort av den motvilliga och flyktbenägna tankeinnehaverskan.

Jag har längtat efter min terapeut ikväll. Nu är det ett år sen jag var där. Jag fick sluta av ekonomiska skäl innan Alfons föddes. Sen rullade allt igång och jag har knappt hunnit tänka sen dess.

Kanske är det därför jag inte sover. Det finns massor av ouppklarade tankar som kräver sin rätt. Dom försöker tvinga till sig uppmärksamhet på det här grymma och utstuderade sättet.

Ge upp jag behöver få sova nu.

torsdag 24 november 2011

Bra dag

Vilken bra dag vi har haft! Kanske jag har morgonens oxytocindos att tacka för det. Eller också inte. Vi har inte gjort nåt särkilt, bara haft en humörtopp. Jag har inte varit så trött idag så jag har orkat busa mycket. Och A har skrattat nästan hela dagen och varit på ett strålande humör. Gud vad roligt vi har haft. Så fantastiskt att man kan få ha det så här när det känts som att det bara varit gnäll och gnäll så himla länge.

Jag vet inte vad som är hönan och ägget. Är det jag som lyfter hans humör eller han som lyfter mitt? Hur som helst så funkar det. Positiva energier fortplantas. Hoppas nu att det inte bara var ett tillfälligt lyft utan att det kommer fler och fler såna här dagar då det känns som vi möts och är i synk, kommunicerar och har roligt tillsammans. Jag gillade idag mycket mycket.

Dessutom gick bilen genom besiktningen utan anmärkning. Toyota rockar.


Den här säsongen kräver sin pepparkakekostym

Spray

Om man tar fel på nässprayen och oxytocinsprayen i badrumsskåpet, undrar vad som händer då. Har jag en ovanligt behaglig dag framför mig eller kommer jag vara tvungen att börja amma igen?

tisdag 22 november 2011

Verkligen bara för att

Nån var visst för trött för att delta i babyrytmiken idag. Och det var inte jag. Så vi visade ut oss själva och här sitter jag i trappan och fryser igen eftersom den ovillige sång- och dansmannen precis som väntat tuppade av i vagnen på hemväg. Nästa ställe vi ska bo på får med fördel vara ett utan trappor. Och så får jag väl bearbeta min markplansfobi där och då. Jag skulle leva ett hemmaliv på helspänn om jag bodde på markplan. Att någon kan stå utanför fönstret och se mig utan att jag vet om det - stort minus.

Eftersom rytmen saknades idag gick vi istället och handlade glögg och möglig ost och bröd och pepparkakor till kvällens gäst. När glöggen står framme i affären måste det väl vara okej att börja missbruka den? Jultillbehör så som julfika, juleljus och julesånger är faktiskt ett måste för att hålla humöret uppe när det är så himla fult ute som det är nu. Jag har ett kluvet förhållande till julesnön. Jag gillar den inte men i år vill jag att Alfons ska få prova sin nya pulka. Så bring it on då, en lagom dos.

Nu har jag slut på svammel och fryser dessutom om fingrarna. Så over and out från trapphuset på min gata i stan.

söndag 20 november 2011

Hej igen utvecklingssprång!

Igår firades tiomånadersdagen på det här humöret.

Det första året i människans liv verkar vara så oerhört jobbigt. Som tio smärtande tonår inklämda på tolv månader. Han har det så besvärligt. Så mycket ilska, frustration och missnöje och så få möjligheter att kommunicera.

När jag ser hur mycket Alfons har att tampas med är jag desto gladare att vara den av oss som har det bakom sig.


fredag 18 november 2011

Hej!

Jag kom av mig. Igen. Tydligen är kontinuitet och ihärdighet inte min grej. Har det visat sig igen och igen. Den där tretti-dagar listan från i somras vill jag inte ens tänka på. Jag tror jag kom till dag fyra. Så dåligt.

Men nu då, det blir så himla dåligt samvete och ursäkter när man inte har skrivit på länge. Ursäkta att jag inte hört av mig och blabla. Jag vill ju skriva. Jag mår bra när jag gör det. Bloggen är en rolig drivkraft, en inspiration. En ventil och en glädjekälla. Så nu känns det pretto. Nu måste jag skriva nåt bra och klyftigt och berätta om ALLT som hänt sen sist. Nähä, det måste jag ju inte. Bara därför ska jag skriva om totalt opretentiösa saker. Bara.

Min son har somnat en timme tidigare än han brukar och det är fredag. Så nu är det jag och datorn och fredagsfinalen i Idol och en skål godis som jag redan har tryckt i mig. Idag har barnet bajsat sju gånger och är alldeles eldröd i rumpan. Kan det vara en magsjuka eller kan det vara mormors hemlagade fiskgryta som gått hårt åt det gastrointestinala?

Annat som hänt: A har för första gången stått utan att hålla i sig. Magic moment! Det var i onsdags på öppna förskolan. Jag satt på golvet och han gick runt mig som han brukar. När han var bakom min rygg kände jag hur han släppte taget och jag väntade på den där lilla dunsen som alltid brukar höras när han landar på rumpan. Men det hördes ingen duns, så jag vände mig om och där stod han! Svajade lite, men såg så nöjd ut! Kanske fem-tio sekunder, sen kom rumpdunsen. Ett par gånger till briljerade han, men sedan dess har han inte gjort om det här hemma.

Säsongsbetonat nytt är att höstmörkret känns ljusare och mysigare när man har ett barn. Kylan känns så mycket roligare för jag vill mussla in honom i gosiga vinteroveraller och ulliga mössor och snön kan gärna få komma för jag har köpt en pulka som han ska få åka i. Jag ser så mycket fram emot att han ska bli tillräckligt stor för julpyssel. Klipp och klister och paljetter och pepparkaksbak. Snögubbebyggen och snöbollskrig. Och jag är vanligtvis den som hatar mörkret och kylan och helst skulle vilja gå i ide från oktober till maj.

Triviala tråkigheter är att jag har så himla fula höst- och vinterskor och vill sjukt gärna ha nya som jag inte har råd med.

Betänk vidden av mina problem. Men vi sa opretentiöst.

Hejhej nu är jag tillbaks.

söndag 6 november 2011

Åtta timmars sömn

Jag har just vaknat efter att ha sovit åtta timmar i sträck. Jag trodde jag bara hade vaknat till och det var mitt i natten men ute var det redan ljust. Så fantastiskt. Orsak? Alfons är inte hemma! Igår körde jag honom till hans pappa där han har sovit och jag ska hämta honom senare idag.

Igår kväll saknade jag honom galet. Jag kände mig chockartat omtumlad och såg nästan lite flimrigt, så konstigt var det att vara hemma utan honom. Jag försökte sluta tramsa och bara njuta av egentiden istället. Det är så mycket jag vill hinna göra! Både hemma och på annat håll. Jag trodde det skulle bli svårt att sova också men det blev det så klart INTE. Jag behöver ju storsova efter månader av ansamlad minus på sömnkontot.

Jag betade av lite fix som jag inte kan göra när han är hemma. Äntligen fick jag sortera in bilder från när han föddes i album. Idag ska jag fortsätta. Kanske springa springtur också. Sen blir det FINT FINT att få hem honom och sen kommer min mamma för imorgon ska jag hoppa in på jobbet en dag. Jag jobbade i fredags också och det är så himla kul. Jag är i vanliga fall ingen som älskar att jobba, jag älskar min fritid betydligt mer. Men nu blir jag tokigt peppad av miljöbytet, stimulans, variation, tänka och fixa. Som ett barn på julafton och födelsedagen samtidigt!

torsdag 3 november 2011

Things that make you go mmmm and oh no

Saker jag verkligen gillar: att äta ett stort lass med uppskuren frukt till kvällsmat, att min son har varit jättemysig och rolig och INTE GNÄLLIG ikväll och har härjat och lekt massor själv och badat och varit extra gulligt specialfin!, att han slukade en portion puread paj som jag har lagat alldeles själv, att jag smidigt som attan lyckades boka om bilprovningstiden och nu förhoppningsvis istället får egentida mig hos frisörskan den dagen, att min hund sov så djupt när det var dags för kvällskissningen att hon inte hörde att jag stod bredvid och ropade.

Saker jag verkligen inte gillar: att barn dör, att man tydligen kan dö när man leker på dagis och att man tydligen ALDRIG ALDRIG kommer kunna sluta oroa sig.

Alfons, jag dör om du dör, hör du det?

onsdag 2 november 2011

Barnet och maten

Precis som jag trodde jag var en sån som skulle amma riktigt länge trodde jag också att jag skulle vara en rejäl person som bjöd mitt barn på hemlagat när det skulle vankas fast föda. Så blev det nu inte. Jag har istället lagt ner en halv förmögenhet på barnmatsburkar det senaste halvåret. För att jag inte har haft tid eller ork över till matlagning. Nu tänkte jag att det skulle bli ändring på det. Som ett led i kampanjen gör-positiva-och-kreativa-saker-FAST-du-är-skittrött.

Jag har nu lagat färs och quornfärspaj, lax i ugn och spättafiléer i ugn. Enligt recept från bvc. Han hatar min mat. Han får kväljningar och nästan spyr. Så himla tråkigt!!! Matlagning är i vanliga fall ett område där jag redan har extremt dåligt självförtroende och att min son vill kräkas av min mat gör inte det hela bättre. Och så tycker jag så klart synd om honom. Och lite om mig själv. Och jag är ju så himla peppad på att få göra god och nyttig barnmat av bra grejer istället för burkmat som står ätklar i två år utan att bli påverkad det minsta.

Det här med konsistensen är ett krux och jag har försökt jobba lite på det. Det är lätt att det blir stabbigt. Jag har testat att mosa och att köra till puré i mixer. Purén är han snäppet mer förlåtande mot, men det är ingen direkt förtjusning han uppvisar. Milt överseende ogillande. Och efter tre skedar kan han inte längre upprätthålla den artiga fasaden utan då knips det resolut igen och han öppnar inte näbben nåt mer den måltiden.

Jag tänkte att Jonna skulle styra upp det här åt mig. Jag har förstått att denna kloka kvinna även besitter vissa kunskaper inom området barm och mat. Så, feed me some tips! :)

tisdag 1 november 2011

That wonderful time of the year

Den är här nu, denna spännande mörkertid, högsäsong för mitt fritidsintresse fönstertittning. Kalla det stalking om ni föredrar det.

Man väntar helt enkelt in mörkrets inbrott, tar med sig barn och djur under förevändning att det ska rastas eller att frisk luft är så himla nyttig och så beger man sig till närmsta villakvarter. Där spanas och gluttas det, myses och förfasas. Det är helt enkelt fantastiskt trevligt att knalla runt och se hur folk har det hemma. Och mysigt pyssligt som att leka med dockskåp ungefär. Ibland är jag lite avundsjuk men oftast är jag glad att jag står utanför. Och ofta blir jag också lite konstigt vemodig.

Seså, pynta nu, för snart kommer jag och kollar!


Om ett försök till egentid

Förra veckan skulle jag få komma bort. Pappan skulle komma och ha Alfons en kväll. Till slut blev det av, på tredje försöket. Han hade ställt in två gånger innan och det känns himla tungt, det där att ha ställt in sig på att man ska få lite avlastning och sen blir det inget. En snyting. Nu såg jag fram emot det så otroligt mycket och var verkligen superpeppad.

Planen var att åka och träna, sen gå i affärer och sen gå och sätta mig nånstans och läsa en bok och inte komma hem förrän Alfons hade somnat. Såna saker som jag inte kan göra annars. Han brukar somna vid 21-21:30 nuförtiden. Pappan kom senare än avtalat, precis så jag hann åka stressad till träningen. Jag fick äntligen träna ett pass och åkte sen för att hinna gå i affärer en timme innan stängningsdags. Klockan 20 ringde pappan. Han sa att jag kunde komma hem nu för Alfons sov. Jag undrade varför han har lagt honom så tidigt, han sa att han hade verkat trött. Jag sa att jag inte hade tänkt komma hem än utan hade tänkt gå och sätta mig nånstans och äta nåt och läsa en timme och åka hem sen. "Jaha, ska jag sitta själv här hemma hos dig då medan Alfons sover, det är ju väldigt kul. Du kan väl komma hem så jag kan åka" Jag blev helt tokig. Hur kan man vara så otroligt egoistisk? Jag sitter hemma varje kväll och passar Alfons när han sover. En normal människa hade kanske sagt: "Var du borta så länge du behöver och gör något som du mår bra av"

Jag blev galen och åkte hem. Kvällen var förstörd ändå. Jag var så upprörd så jag skakade. Men jag hann i alla fall köpa en vinterjacka. Femhundra spänn rabatt var det också.

Innan klockan tio vaknade Alfons tre gånger. Så kan det gå när man lägger sig innan sin sovtid.

Om egentiden, den obefintliga

Ni ensamma föräldrar, det här med egentid, hur gör ni? Jag känner att jag snart går under om jag inte får vara för mig själv, en stund, nån gång ibland. Jag känner mig desperat och kvävd och som en riktigt dålig människa och mamma om jag inte får hämta energi nånstans snart snart snart.

Det har gått ganska bra, jag har kunnat leva utan egentiden jättelänge. Ända tills nu, för ett par veckor sedan, när Alfons äntrade den här galna mammighetsfasen. Jag var inte förberedd på den. Efter två månader utan nattsömn hade vi behövt en period med lite flyt. Extraenergin finns inte och tålamodet är ganska illa medfaret. Han är himla mammig, klängig, grinig, labil, har hemska humörsvängningar och har blivit alldeles osjälvständig. Gör jag någonting annat än att ha mitt fulla fokus på honom blir det storgråt med tårar och alltihop. Helst tycker han att han ska bäras. Hela tiden. Jag kan inte försvinna utom synhåll minsta nanosekund för då sätter han igång. Jag kan förstå att han är i en livskris och jag kan hantera det till en viss gräns, men det är väldigt väldigt tröttsamt och till slut blir jag arg och irriterad på honom. För ingen tar över så jag kan gå undan den minsta stund, vi sitter ihop jämt jämt jämt.

De enklaste projekt som att vattna blommorna, laga mat till mig, laga gröt till honom, klä på mig, gå på toaletten, städa blir helt ogenomförbara. Diska går absolut inte, han står och försöker klättra upp längs mina ben och bara gråter. Aj daj. Leker jag med honom på heltid så går det bra, då är han oftast hur glad som helst, men jag orkar inte HELA tiden och jag måste ju göra lite annat också.

Mitt humör är ungefär lika labilt som Alfons. Att ha något så lyxigt som en stående egentid i veckan skulle göra all skillnad. Bara vetskapen om att ha en paus att se fram emot skulle göra att jag skulle klara allt annat så himla mycket bättre.

söndag 30 oktober 2011

Nya tider

Jaha, nu är det plötsligt mörkt på eftermiddagspromenaden. Nytt tänk angående promenadbara vägar.

Idag hade jag glömt napp. Hittade till slut en sån där anatomisk nutida napp i vagnen, en sån som han vägrat ända från början. Han har bara velat ha runda nappar, såna som inte säljs längre. Vi har ett lager av ärvda runda nappar som jag kokar och använder gång på gång samt några importerade. Men så, lika plötsligt som mörkret kom, satt han där med den anatomiska nappen i ansiktet.

Hoppas han kan tänka sig att göra om det.


En ny epok har inletts del 3

Jag har printat ut dagsiansökningsblanketter. Jag menar så klart förskoleansökningsblanketter. Majj gadd.

Det var inte jag som sa det först men tiden går tydligen himla fort. Och varför får jag så ont i magen av dom där blanketterna?

Slutet på en epok

Jag tror jag har slutat amma. Helt. Jag vet inte riktigt hur det gick till för det var inget aktivt beslut och jag trodde verkligen jag skulle vara en sån som skulle amma länge länge.

Men han ville inte längre. Det började med att han inte ville amma alls dagtid, men lite på kvällen när han skulle sova och så lite när han var orolig på natten. Kanske en månad ammade han bara kvällstid, och då kändes det inte som han gjorde det som en måltid utan bara som en mysig ritual inför natten. Men för ungefär en vecka sedan började han vägra också kvällsamningen. Han bara puffade bort mig och snodde runt. Så nu har vi inte ammat alls på fem dagar. Jag antar att man har slutat amma då.

Det känns lite konstigt. Att  tänka att han aldrig mer ska amma. Lite tomt men också skönt. Mer skönt än tomt. Och det är skönt att det liksom bara hände och att han valde det själv.

Han blir större nu och jag gillar det. Om jag ska få något mer barn kan jag gärna ta ett som är 6 månader direkt. Det där första halvåret var för vår del mest tungt. Alfons gillade verkligen inte att vara sådär liten och hjälplös och det lät han mig veta med besked.

Nu undrar jag lite praktiskt; vad händer med mjölkproduktionen nu? Vad händer med kvarvarande mjölk? Kommer den stå och surna?

torsdag 27 oktober 2011

Om att känna sig rik

Att kunna presenta sina föräldrar med teaterbiljetter som tack för att dom passat mitt barn i en och en halv månad så jag kunde jobba. Då när jag var så utsliten så jag nästan upphörde att existera. Det känns lyxigt. Jag fick lön nu, ungefär dubbelt så mycket som jag hade förväntat mig. Fast jag var så klart värd ännu mer! Nu hade jag i och för sig kanske lagt förväntningarna orimligt lågt, men det är lite så jag jobbar. Inga förväntningar, ingen besvikelse. Desto större glädje när förväntningarna överträffas istället för att grusas.

Om jag hade mer pengar, låt oss säga att jag hade en ekonomi där jag överhuvudtaget inte behövde tänka på pengar. Om dom bara fanns där. Oj vad jag skulle presenta. Vad rik man känner sig när man kan köpa presenter, eller som i det här fallet, upplevelser, att ge bort till andra.

Nu har jag till och med råd med nya vinterdäck till bilen. Och kanske att klippa mig också.

Rikedom är också att ha en göllig onge i sin ägo

Frustrationen

Frustrerad. Huvudet sprängs nästan. Arg men måste vara behärskad. Handlar såklart om barn nummer två i mitt liv; Alfons pappa. Jag har verkligen gjort allt från dag ett för att smidigt försöka peta in pappan i Alfons liv. Lirkat och stundom också skällt ut, för att det hela tiden känts som att han är där på nåder, att han hellre skulle gå åt andra hållet. Och han tycker nog jättemycket om Alfons och är glad för honom, det tror jag. Men vi tycker om Alfons på väldigt olika sätt.

För mig handlar allt om vad som är bäst för Alfons. För honom handlar allt om vad som är bäst för honom själv. Senaste galenskapen: "Jag får så dåligt samvete när jag träffar Alfons för att jag inte ser honom mer och det är så jobbigt så det är kanske bättre att jag inte träffar honom alls." Man blir matt.

Eller hur han hela tiden vägrat att sätta upp dagar för umgänge, för han vill kunna träffa sin son när han vill, det skulle kännas konstigt att ha besökstider som en fånge har han tyckt. Och, fine, jag har anpassat mig till det, med allt omak det inneburit för mig att knappt kunna planera något utan prioriterat att Alfons ska kunna bygga en relation till sin pappa. Men nu, nu har pappan fått nytt jobb, obekväma arbetstider, väldigt jobbigt för honom. Nu är det hans jobb som är nummer ett. Kanske nån gång när han har tid, kanske när han är ledig varannan helg. Jag försöker förklara att det funkar inte för ett så litet barn att träffa sin andra förälder så sällan. Och just nu behöver också JAG avlastning av den andra föräldern, jag måste få komma hemifrån och göra NÅGONTING för mig själv, någon gång en stund utan Alfons. Men det kan han nu inte lova, han vet inte när han är ledig nästa gång, men då kanske. Jag blir helt galen och får nästan panik av ilskan och frustrationen som bubblar upp i halsen. Vill slåss.

Hur kan man svika sitt barn? Hur kan man inte göra allt för att få träffa honom så ofta som det bara går? Herregud, om det var jag som inte bodde med Alfons skulle jag bli tokig. Jag skulle ringa varje dag, komma förbi så ofta jag kunde, kräva dagliga bildbevis och vilja veta allt. Men vi är tydligen olika.

Och den där ynkligheten: "Jag är trött av nya jobbet, det tar så mycket energi så jag vet inte om jag orkar ha honom så mycket nu" Ja, jag vet! För jag var ny på ett jobb för en månad sedan som jag var tvungen att sköta samtidigt som jag hade hand om Alfons under hans mest störda sömnperiod, då när han skrek varje halvtimme natten igenom. Det var en vandring i dödsskuggans dal, så jag vet.

Shit vad jag är arg. På hur någon kan vara så fruktansvärt omogen och inte sätta sitt barns behov före allt.

tisdag 25 oktober 2011

Lite mer om sovet och tiden

Men guud när jag nu orkar blogga så hinns det inte. Mycket synd.
Flytet fortsätter. Han vaknar nu en till två gånger per natt. Plötsligt känns det som om jag inte har ett enda problem i hela världen. För det finns inga problem som inte går att hantera, BARA man får sova! Och det får jag ju nu.

Vi har blivit med hund igen, hon som mestadels bott hos min pappa sedan Alfons föddes. Nu har hon fått flytta hem. Det är ett led i att nu ska det minsann in positiva grejer, kosta vad det kosta vill. Inte gå ner sig mer, inte leva i undantagstillstånd och misär. Jag vill bo med min hund, hon är också min familj sen tio år tillbaks. Så nu har vi tre regelbundna promenader per dag med hund och vagn. Skönt. Lite meckigt så klart, men inget oöverstigligt. Det som fått stryka på foten alldeles är min egentid. Den som jag haft dom stunder på dagen då ongen sover. Hans sovtider sammanfaller nu så himla bra med hundpromenaderna så han sover i vagnen när vi är ute och går.

Första sovet har han inne. En halvtimme. Då hinner jag duscha. Sen inget mer. Han har också börjat gå och lägga sig halvtio på kvällen istället för åtta som förut. Han orkar väl vara uppe längre när han sover bättre på natten kan jag tro. Men jag orkar inget mer när han väl har somnat, då är det sovdags för mig också. Idag undantag, jag måste få greja lite, äta godis.

Jag saknar mycket att läsa bok när jag ska sova! Det har fått bli slut på sånt nu sen A kom och vi delar sovrum. Jag törs icke ha lampa tänd av rädsla för att han ska sluta sova. Köpte en superspottig spotlampa men den spottar ändå ljus över hela rummet så den får förbli släckt.

Ligger numera och spelar Wordfeud i väntan på att den rätta dåsigheten ska infinna sig. Det funkar, men är inte lika trevligt. Däremot är det trevligare att tappa en lättviktstelefon i ansiktet än en tegelsten. Då när John Blund kommer med superdåset ni vet. Jag överväger ljudböcker men har inte kommit längre än så.

Nu dags att kliva in i mörkret...

söndag 23 oktober 2011

En ny epok har inletts del 2

Det har växt ut huggtänder på ongen. Jättelänge kom inga tänder alls trots att jag under många månader försökt skylla hans dåliga humör på just tandsprickning. Men sen, under hans nionde levnadsmånad kom plötsligt tre stycken inom loppet av tjugo dagar. Blanka köttiga gomrader är nu alltså utbytta mot värsta Pernilla Andersson smilet. Jag tycker faktiskt han var lite gölligare utan tänder! Men jag antar att jag måste vänja mig..

Så nu har det till kvällsrutinerna även lagts tandborstning. Väldigt mysigt tänkte jag, sitta på knät och bli tandborstad framför badrumsspegeln så där som jag själv minns från när jag var liten. Men icke. Jag försöker verkligen mysa runt tandborstningen men han bara kniper! Inte på minsta glänt vill han öppna näbben. Hur får man dom att vilja borsta? Jag kan tänka mig att det har att göra med den inhumana tandkrämen för nollåringar som jag trots att jag letat i olika affärer bara hittat i smaken spearmint!? Jordgubbssmaken står att den är endast från två år. Jag har nu skippat tandkrämen ett tag men den lilla munnen förblir stängd.

Tips please! Hur får man en bebis som gapar glatt?

Om han kommer stämma mig för nåt på bloggen när han blir stor så tror jag att det kan bli den här bilden

Så mycket bättre!

Just idag är det himla bra. Vi sover mycket bättre på nätterna nu och tänk att det gör HELA skillnaden! Plus att jag igår fick lite kvalitativt fikaumgänge med en annan vuxen medan Alfons mycket skötsamt tog en lång sovstund i vagnen. Jag fick även duscha ifred medan min vän och fd kollega läste en hög böcker för Alfons. Det gav en kick som sitter i även idag. Det har varit ROLIGT att vara förälder några dagar nu. För att jag har orkat mer. Dagarna har inte bara känts sammanbitna och tunga hängandes i en skör tråd utan jag har känt mig som om jag legat på  plus energimässigt och faktiskt orkat busa med mitt barn och tyckt det har varit roligt på riktigt, inte bara en nödvändig plikt av en totalt sömnbrusten, utmattad och obusig mamma.

Och då är vi ändå maximalt förkylda båda två. Snoret rinner. Tänk vad överpeppad jag skulle varit om jag inte hade haft ett litet virus som ändå lägger lite band på mig. Nästan outhärdlig.

torsdag 20 oktober 2011

Oh sajber!

Jag kanske är sist i världen med att upptäcka det här men det ska tydligen gå att blogga från telefonen. Den smarta.

Sitter på post i trappuppgången, utanför i vagnen sover A. Han somnar så himla bra ute på promenad nuförtiden så sen har jag då rakt inte hjärta att väcka.

Men det blir hemskt kallt om rumpan.

Aggro

Igår fick jag en anonym kommentar som jag borde låtit passera, men som gjorde mig så sjukt irriterad. Jag gav förbannelsen en natt att lägga sig för att se om den skulle försvinna, men det gjorde den inte. Det här är helt enkelt fel tidpunkt att jävlas med Fröken Märkvärdig. Mitt tålamod med energitjuvar och surskallar som vill ösa sin skit på mig är lika med noll.

"Varför har du skaffat barn?" Kort och gott. Jag må vara paranoid men något säger mig att detta anonyma kryp inte vänligt undrar hur det kommer sig att jag har ett barn utan har för avsikt att insinuera att det gnälls för jävla mycket här i bloggen. För det första kan jag tala om att det gnäll som framförs i bloggen är en försköning av verkligheten. Verkligheten är sju resor jobbigare. För det andra är det här MIN blogg och MIN ventil och här gnäller jag precis hur mycket jag vill. Det som behöver ventileras är oftast den besvärligare delen av livet. Den lättare delen flyter liksom bara på. Den finns det inte lika stort behov av att skriva om. För det tredje är nätet översållat av bajsnödiga bloggar där folk desperat kvittrar om sina underbara partners, sina bara gulliga barn, sina mysiga fikaträffar med kompisar kryddat med inredningsbilder på deras UNIKA shabby chic hem och närbilder på dom allra pyssligaste hemmapysslade julpysslen. Vill man läsa en sån blogg så kan man läsa nån annanstans. Det här är inte en sån blogg och kommer aldrig att bli. För det fjärde hatar jag uttrycket "att skaffa barn". Man kan skaffa ett hus, en bil, ett jobb och möjligtvis också ett husdjur. Men folk som tycker att man också skaffar barn tycker jag inte borde ha några.

Barn är extremt olika. Jag känner nu ganska många barn under ett år. Av dom är det inte något som liknar mitt. Vår senaste bekantskap, en tremånadersbebis, är inget annat än nöjd. Sover och skrattar. Hon har skrikit en gång på tre månader. Går att ha med överallt, åker i vagnen och babyskyddet utan att knorra. Hon och hennes mamma sover till halvtio varje morgon och modern aldrig känt sig så utvilad förut. Jag känner flera andra barn som är ungefär likadana. Det känns nästan som ett hån. Mitt barn var knappt tyst överhuvudtaget under sina första fyra månader. Under sin vakna tid var han kanske tyst totalt en timme per dag. Resten av tiden bestod av verbala missnöjesyttringar av skiftande styrka. Våra morgnar har alltid börjat runt 04:00 efter tämligen aktiva nätter. Mitt barns karaktär har bestått, uttrycken har dock ändrats något allt eftersom han har utvecklats. Men om det skulle räcka med en halv vuxen för att hantera en glad och lugn bebis så kräver ett barn som mitt uppskattningsvis fyra vuxna i skifttjänstgöring för att hålla honom vid gott mod och för att själva orka med. Det säger sig självt att jag är mer sliten än till exempel vår nya mammavän. Mitt barn har dessutom varit missnöjt i nio månader nu. Har man haft ett nöjt och mindre krävande barn så fattar jag att man tycker att jag gnäller. Saknar man dessutom empatisk förmåga och är ute efter att fördöma någon vars situation man inte har en aning om hur den ser ut så kan man vänligen bara hålla käften och helst börja läsa någon annan blogg.

Anonyma kommentarer kommer fortsättningsvis inte besvaras, det här var ett undantag. Du anonyma, jag hoppas du vet att Timbuktus låt "Resten av ditt liv" är riktad till dig...

"Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs"

tisdag 18 oktober 2011

Det spökar i köket


Det här spöket har just lagt ner sina rasslande kedjor för dagen, en och en halv timme efter läggdags. Han brukar aldrig vara svår att natta men idag gick det bara inte. Jag fick ge upp och låta honom komma upp och spöka en stund till. Sen fick han buffas till sömns, inte heller det helt vanligt. Jag vet inte om det är för att jag har börjat dricka lite kaffe igen dom senaste dagarna. Jag blir manisk i ett dygn av en enda droppe koffein, i synnerhet nu i sköra sömnlöshetstider. Kanske är han lika. Eller så är det dagens intryck från öppna förskolan som har snurrat i hans lilla skalle.

Vi har haft några bra dagar! Jag kan inte nog uttrycka min glädje och lättnad över detta. Fast inatt var det lite sämre igen så idag har jag återigen varit lite under isen. Det finns INGA marginaler att hämta kraft från längre. En bra natt leder till en god dag. En bara pyttelite sämre natt leder till en helt kraschad dag. Idag hörde jag mina egna andetag igen. Det har blivit definitionen på mitt mående. Hör man inte när man själv andas då mår man bra, då är det lätt.

Men nu då, det här med mammigheten som har kommit dom senaste dagarna. Gud så jobbigt. Ytterligare en ytterlighet som det faktiskt inte finns energi till. Jag gör det ändå. Men helt plötsligt fick jag ett hysteriskt behov av att vara ensam. Sen han kom till världen har jag haft någon form av egentid borta från honom kanske tolv timmar totalt. Då räknar jag förra helgens möhippa med efterföljande övernattning samt ett par gånger när jag har varit och tränat. De timmar jag har jobbat räknar jag inte. Det kan omöjligt kvala in som egentid eftersom man då ska ha total fokus på sin arbetsgivare istället för sitt barn. Den enda skillnaden är att när man jobbar får man vara ensam på toaletten samt vissa dagar även äta sin lunch förhållandevis ostört.

Han har nu hamnat i ett tillstånd där han kan göra absolut ingenting själv. Jag får inte ha min uppmärksamhet riktad mot något annat än honom för då gråter han. Han gråter nästan hela tiden. Om jag försöker diska står han och försöker klättra uppför mina ben och stortjuter. Bara att bli buren är bra. Och allt är läskigt. Dammsugaren är bara en i raden av livsfarliga fenomen i omgivningen. Jag måste nog bli lite strängare med det här med avlastningen. När jag har avlastning måste jag försvinna helt bort, långt iväg, inte vara kvar och fortsätta ha kollen och vara avlastning åt avlastningen. Jag känner in i märgen hur viktigt det är och hur mycket jag behöver det NU.

Jag har blivit besatt av idén att få gå på en sjukt lång biofilm, HELT SJÄLV. Slippa prata med nån, bara sitta där och käka godis och gå helt upp i en annan värld. Hoppas snart!

söndag 16 oktober 2011

Dammsugarfobi

Mitt barn har drabbats av dammsugarfobi. Jag hade mycket präktigt bestämt mig för att dammsuga inför morgondagens blind date. Man vill ju inte att nån ska tro att man lever ensam med småbarn och inte klarar av att också ha det prydligt och välstädat hemma...

Men vad långsamt det gick. Inte ens en kvadratmeter i taget hann jag, barnet grät i högan sky med tårar och allt så fort dammsugaren började susa och rassla. Tålmodigt stängde jag av, pratade lugnande och pedagogiskt, han fick bekanta sig med dammsugaren i lugn och ro och sedan drog jag igång den genom att successivt öka suget med ett sånt där vridreglage. Inget hjälpte.

Till slut blev jag irriterad. Jag måste ju dammsuga nån gång i livet! Så jag satte honom i selen och så hängde han där och skrek för full hals medan jag dammsög färdigt. Samtidigt hoppade hunden runt benen och pekade frenetiskt mot ytterdörren och sa att det minsann var hög tid att gå ut. I denna svettiga kakafoni kände jag mig som en karikatyr, en seriefigur.

Jag kände mig som Ensamma mamman i Cecilia Torudds serie. Sådär ilsken och frenetisk och kaotisk.


Det mystiska i alltihop är att jag inte för mitt liv kan komma på hur det har gått till när jag har dammsugit tidigare. Var har barnet varit då? Jag måste ju rimligtvis ha dammsugit nån gång under hans första 8 månader i livet, men den här sirapshjärnan kan inte på något vis frammana det scenariot. Jag vet bestämt att jag aldrig har kryssat runt honom och han har varit på golvet. Nån enstaka gång vet jag att han har åkt i selen, men det känns inte som nåt vi gjorde regelbundet. Och jag tror inte jag har vågat dammsuga när han har legat och sovit, av rädsla för att väcka.

Hjärnan, i synnerhet den här, är sannerligen ett outforskat område...

onsdag 12 oktober 2011

Jag säger det inte högt för då försvinner det

Men idag har jag mått så där bra igen. Så där som jag tror normala människor gör. Inatt vaknade han bara två gånger. Kanske tre, jag minns inte. Men jag har sovit. Helt okej, typ 6 timmar, två nätter i rad nu och innan dess också några nätter som varit klart bättre än tidigare.

Kan man få må så här nu?? Snälla snälla jag önskar mig inget annat.

Blind date

Idag ringde bvcdamen. Hon lät alldeles nervös och försynt och sa att hon hade en fråga till mig. Jag tänkte att oh no hon vill att jag typ ska hålla föredrag om livet som ensam mamma på ett bvcseminarium eller nåt. Det gör jag inte. Men hon hade annat ärende.

Det hon ville var att tussa ihop mig med en annan ensam mamma som går hos henne. Hon ringde alltså för att fråga om det skulle vara okej för mig. Hon tyckte vi var ganska lika och trodde vi skulle passa bra ihop. Jag förstår att hennes nervositet kom sig av att hon kanske nånstans undrade om hon bröt mot nån tystnadsplikt eller la sig i för mycket eller gjorde intrång i någons privatliv. Men jag har ju önskar mig en ensam mamma grupp ända sedan graviditeten!

Ensamma gravida har ju små möjligheter att alls hitta varandra medan mvc vet precis vilka vi är och har alla möjligheter att erbjuda grupper och mötesplatser. Så klart jag ville gå på blind date. Ensam mamma söker. Nästa vecka ska vi ses och fika hemma hos mig. Jag vet inget om henne mer än vad hon heter och att hon har en dotter som är yngre än Alfons. Hur mycket yngre vet jag inte.

Bra gjort av min bvckvinna! Hon sa också att hon skulle framföra idén om grupper för ensamma gravida till mvcmorskorna, hoppas dom grejar.

En ny epok har inletts

Lekparksepoken. Jag har tydligen ett barn som kan gunga. Och gillar det, åtminstone litegrann. Jag hade ingen aning om att man skulle gunga förrän bvcdamen sa igår "ja sen går ni ju förstås ut och promenerar och då kan ni ju gå till nån lekpark och gunga nu innan det blir för kallt". Gunga? Tanken att sätta honom i en gunga hade överhuvudtaget inte slagit mig men jag ville så klart testa med en gång.

Jodå, nu är man tydligen en sån som hänger i lekparker. Inte med sig själv utan med sitt eget barn. Herregud vad stora vi har blivit, både han och jag.

tisdag 11 oktober 2011

Denna dagen, ett bra liv

I morse vaknade jag med känslan av att jag mådde bra. Fast det var aptidigt. Det är alltid mycket tidigt, bara aningens mer eller mindre.

Det skall inte uttalas, för då försvinner det, men han har sovit lite bättre på nätterna i sisådär tre-fyra dagar nu. Bättre innebär att han har skrikit och väckt mig kanske bara fem-sex gånger istället för trettifem som har varit den vanliga standarden.

Idag har vi varit på bvc och snackat och vägt och mätt. Bvcdamen säger att jag är utsliten och behöver avlastning och sömn. Och att jag inte ska stressa över Alfons välbefinnande. Jag stressar nämligen lite över Alfons välbefinnande. Det är himla lätt att känna sig otillräcklig när man har ett barn som kräver så mycket som han gör. Man kan vränga sig ut och in och baklänges och han är ändå inte tillräckligt stimulerad tycker han. Och nu när jag har varit så himla trött har jag knappt orkat öppna munnen för att prata med honom. Skuld och dåligt samvete.

Bvc sa att jag inte är hans förskollärare utan hans förälder och att jag inte behöver leka/prata/underhålla honom hela tiden. Han får sköta sig själv och även vara missnöjd med det, det är tydligen helt okej. Tjoho, jag ska få diska och laga mat igen! Bvc sa att kreativitet föds ur tristess. Det var en bra sak för mig att höra. Nu tänker jag inte viga mitt liv åt att se till att vi har det skittråkigt. Men jag ska försöka aktivera oss massor utanför hemmet; öppna förskolan, träffa vänner med barn, gå många promenader etc. Jag måste inte göra allt själv, för jag kommer ändå aldrig kunna trötta ut honom.

Jag tänker mycket på det onormala i det här att sitta ensamma i en lokal hela dagarna, en vuxen och ett barn. Så som ju är utgångsläget i en föräldraledigs vardag. Det känns så in i märgen fel. Så är det inte meningen att det ska vara. Det är en samhällelig felkonstruktion, det känner jag med alla mina sinnen. För att alla ska må bra så bör det vara flera barn och flera vuxna. Resultat: stimulerade vuxna och barn och naturligt avlastade vuxna. Det är faktiskt orättvist och tungt för både barn och vuxen att barnets välbefinnande ska vara beroende av en enda förälders nycker och dagsform. Jag blir superprovocerad av såna som tycker att det bästa som finns för ett barn är att vara hemma med en förälder. Helst tills ungen börjar skolan. Vem skulle det vara bra för?

måndag 10 oktober 2011

Högljutt

Fifan vilka dagar det har varit. Sorry men klagolåten måste tyvärr fortsätta lite till. Nu räcker det tydligen inte med nätterna utan de senaste två dagarna har han gnällt och gråtit HELA TIDEN. Han gnäller konstant, bara för att avbryta det med att plötsligt börja storgråta, till synes utan anledning, när han sitter stilla på golvet. Gråta så där som han brukar göra när han slår sig. Herregud så enerverande. Ingenting är bra och han får utbrott för minsta lilla. Mellan klagolätena testar han sina röstresurser och gastar för full hals så högt han kan. Helst i trappuppgången och i köket där det ekar lite mer. Bara för att det är roligt.

Tänder skulle kunna vara en giltig ursäkt, annars finns ingen pardon. Han har tärt ganska mycket på sin mors tålamod och kärlekskonto de senaste dagarna. Nu är han lagd med förhoppning om en god natt följd av en ny dag och ett nytt barn! Ja, jag har tryckt i honom en Alvedon också, kanske fulknep och i förebyggande syfte, men nu är läge för desperata åtgärder.

Han utvecklas i alla fall varje dag och det är så fantastiskt att se. Jag tycker han växer inför min åsyn. Det här plocket, stå vid leksakskorgen och fiska upp alla sakerna, det är roligt. Och mycket rart när han försiktigt böjer på knäna för att nå grejerna längst ner och samtidigt kämpar för att hålla balansen.

Koncentration

söndag 9 oktober 2011

Hej igen!

Nu ska det tas tag i saker. Oavsett fysiskt och mentalt skick. Om jag inte tvingar mig att göra något bara för att det är roligt så finns det ju ingenting som är roligt kvar i livet. För det är tungt! Och det har varit för jävla tungt! Men bloggen är rolig, bloggen ger energi. Bloggen måste återupprätta sin heder.

Det är nätterna som har tagit kål på mig, golvat mig fullständigt, gjort mig helt frånkopplad. Bristen på sömn dessa nätter har gjort mig SJUK. Det har inte gått att göra något annat än det mest basala och knappt det. Han har ju aldrig varit lätt, inte från första stund, men i slutet av juli började det bli riktigt riktigt dåligt och sedan dess har det bara eskalerat. Och lyckades så klart sammanfalla med att jag skulle hoppa på det där jobbvicket...

Fy fan vad hemskt det har varit. Man brukar ju bli sliten av att vara ny på ett jobb i vanliga fall, under helt normala omständigheter. Och nu detta. Inte sova, inte nånsin och sen prestera. Det tillståndet har jag aldrig befunnit mig i förut. Det är ett land nära dödsriket. Den där tyngden av att vara så trött att man ser prickar, vinglar när man står och går och varje andetag är en kraftansträngning. Att bli medveten om sin egen andning, att höra den i sina ljudöverkänsliga sömnlösa öron samtidigt som man ska försöka yttra ord, meningar, prata med folk, lyfta sitt barn och känna att det nästan inte är möjligt att göra nåt så svårt och tungt som att andas och att prata. Att räkna sekunderna tills dagen tar slut och man ska få gå och lägga sig bara för att känna PANIKEN när skriken börjar och inse att nej, jag kommer inte sova, inte inatt heller. Eller frustrationen när det faktiskt är tyst nån timme och jag ändå ligger spritt språngande vaken, alert som en soldat på vakt, redo för nästa attack. Att inte kunna förmå sig att vila ens när man har chansen.

Under de sex veckorna jag har jobbat nu har vi beroende på jobbets placering bott hos mina föräldrar. Och stressen i det då. Milda tider. Jag brukar bli lite mentalt svag av att umgås med dom bara några timmar, och nu sex veckor. Får återkomma med mer djupgående freudiansk analys vid lämligt tillfälle. Men så nu då, nu är vi äntligen hemma igen! Lycka är att ha ett eget hem. Och nu vill jag ha en nystart. Vill blogga, träna, umgås, få fina rutiner och ha en mysig höst med Alfons och få sova och orka vara en bra mamma.

Någon natt i veckan har jag haft avlastning. Hans mormor eller morfar och hans pappa har haft honom vissa nätter. Då har jag sovit. Inte tio timmar men sex eller sju. Inte tillräckligt, men det är den avlastningen som har gjort att jag fortfarande lever. Utan den lilla återhämtningen hade jag säkerligen skrivits in på anstalt för flera veckor sedan.

Alfons mår bra!! Åh han är så FIN! Han har nyss fått två tänder, framtänderna i överkäken är det som har börjat ploppa ut och gör honom lite kaninlik. Han kryper med blixtens hastighet, han reser sig med stöd och går längs möbler, håller sig med bara en hand. Ett stalltips är att han knallar själv innan jul. Han kräver fortfarande mycket underhållning men är jämförelsevis mycket mer nöjd nu än han nånsin varit förut. Han har ju drömt om det här, att få klättra runt överallt, ända sen han först såg dagsljus.

Nu sängen. Man ska inte ta ut sig så här på första comebackinlägget.

Jag har saknat er alla!!! Tack ni som tittat till oss och efterfrågat oss, det har betytt mycket! Jag har inte hunnit läsa en enda blogg heller, knappt haft datorn igång sen i somras, men nu vill jag försöka börja komma ifatt.

torsdag 1 september 2011

Klagosång igen

Det går inte så bra för mig just nu. Den där tiden som jag tyckte jag inte hade när jag hängde vid datorn till elva när A hade gått och lagt sig, var tog jag den ifrån?? Då tyckte jag ändå att jag var sliten och att han inte sov så himla bra på nätterna. Men nu i efterhand framstår det som rena himmelriket. Nu finns den tiden inte på kartan. Det är inte ens teoretiskt möjligt. Jag jagar sömn som en svältande jagar mat. Som dagen för en hungrande går ut på att jaga mat går min ut på att jaga sovminuter. Jag längtar efter kvällen då jag ska få vila men fruktar den samtidigt för jag vet att den oftast innebär allt annat än det. Stressen över att gå och lägga sig, fulltsändigt skakad och urblåst och veta att den riktiga tortyren snart ska inledas. Att det inte går att sova.

I natt hade mamma honom och jag sov ute i gästhuset. Skönt! Jag slocknade och sov en drömlös och alldeles svart åttatimmarsnatt som en klubbad. Inte tillräckligt men väldigt välbehövligt!! Tack mamma!! "Han sover ju väldigt oroligt" sa hon (jo, jag vet!!!) "Han vaknar ju ungefär var tjugonde minut och skriker och vill ha nappen" (ja, jag vet!!!) Hon hade sovit ungefär en timme totalt inatt. Hon var ju också så spänd inför sin uppgift. Jag har nog snittat på kanske tre per natt de senaste veckorna, senaste månaderna, vad vet jag, allt bara flyter ihop. Mardröm.

Och samtidigt som det här pågår vara ny på ett jobb, duktiga tjejen, mycket eget ansvar, den enda där med min kompetens. Där jag kanske kan få fortsätta jobba efter föräldraledighet. Och samtidigt vara så trött att jag inte kan stå rakt upp utan att vingla. Helvete. Härom natten var jag redo för kollaps och bara låg och grät. Min hjärna kändes som den skulle implodera av trötthet. Och han bara fortsatte skrika var tjugonde minut... På morgonen tog pappa honom en stund så jag fick sova ett par timmar. Det gjorde att jag åtminstone överlevde den dagen.

Själva Alfons? Han mår bra. Han är soligare och roligare än någonsin på dagarna. Jag tror inte han vet om att han skriker på natten. Han gör det liksom inte i vaket tillstånd.

Surra nappen runt huvudet på ungen. Är det någon desperat förälder som provat det?

fredag 26 augusti 2011

Irritationsnivån

när man som 35-åring med litet barn av logistiska, jobbmässiga och barnvaktsmässiga skäl tvingas bo hos sina föräldrar.

Hög. Mycket hög.

Tre dagar har gått och under dom få timmar jag inte har varit på jobb har vi lyckats reta ihjäl oss på varandra. Lars Norén skulle få inspiration till dramaskrivande som kunde försörja honom för livet om han bara hyrde in sig ett litet slag.

Oj vad vi trampar på varandra och oj vad mycket obearbetade och outtalade konflikter som pyser upp som bubblor från en sumpig sjöbotten när tre halvstörda vuxna som aldrig har pratat med varandra gemensamt ska passa ett litet barn.

Dysfunktionell familj är bara förnamnet. Min egen gamla alltså. Min och Alfons lilla familj ska verkligen hålla sig för god för att sjunka till sådana bottennivåer. Men vuxna människor ska faktiskt inte bo tillsammans. I synnerhet inte om man är släkt med varandra. Nu räknar jag dagarna tills mitt vikariat är över och jag och Alfons kan flytta HEM!

söndag 21 augusti 2011

Comeback

Vi lever.

Vi har krisat ner oss i landet sömnlöshet. Först Alfons och som en följd därav även jag, stenhårt, som en mer hängiven medmissbrukare än själva missbrukaren. Herregud. Jag befinner mig fortfarande på nån slags botten.

Jag har äntrat survival mode. Nu är det ren överlevnad som gäller. Jag har varit tvungen att gå och lägga mig när Alfons har lagt sig, sju på kvällen. För att åtminstone ge mig själv chansen till någon slags sömn. Bloggen har fått prioriteras bort. Jag har faktiskt nästan glömt bort den också. Tunnelseende i hjärnan. Och i allt det här har jag ju börjat jobba så smått. Hurra. Och nu mer jobba. Imorgon går jag på mitt sexveckorsvik. Tre dagar i veckan, but still. Nytt ställe, nya regler, nya rutiner. Så mycket mer krävande än det gamla invanda som jag hoppat in på under juli-augusti.

Han har haft några fruktansvärda veckor med missnöje dygnet runt. Skrik hela tiden. På natten har han när det har varit som värst vaknat varje halvtimme. Ibland var tjugonde minut. Vi fick åka på krissamtal på bvc som väl ledde till nån slags bättring. Några dagar. Men inget bestående. Han har tagit sig återfall som varit värre än originalet. Så man vet aldrig. Jag skulle behöva sova två månader i sträck men ligger vaken sömnlös på kvällen, så stressad för att jag vet att han snart kommer vakna så jag kan inte somna. Och nu då, en till stress, att väckarklockan snart ringer och jag ska till jobbet. Majj gadd.

Jag skulle kunna prata om den i en evighet. Sömnen och bristen på den och vad det gör med en människa. Vilken ocean av misär. Hjärnan krackelerar, minnet sviker, tankarna skenar och jag känner mig nära det där stadiet där det bara inte går längre. Irritationsnivån är skyhög och min stubin är knappt millimeterlång. Jag får utbrott av minsta lilla.

Detta är alltihop på minuslistan. Det finns så klart också en pluslista. Det är att jag faktiskt fått jättepeppenergier av att jobba och det har varit superroligt att komma hemifrån och göra något ANNAT. Få koncentrera mig i en värld där jag kan saker och som erbjuder utmaningar av annat slag än ett hemmaliv med Alfons gör. Kombinationen har varit så himla lyckad. Roligt på jobbet, roligt hemma. Tänk att kunna försörja sig på jobb 2-3 dagar i veckan...

Min onge har också gått från bebis till BARN, fyllt sju månader och har exploderat utvecklingsmässigt. Jo, jag förstår att sömnvajsingen säkert har med det här att göra. I kombination med första separationsångestfasen så har det säkert också varit kaos och misär i Alfons inre. Men det är bättre nu. Han är nöjdare, åtminstone dagtid. Han tar sig fram som en stridsvagn. Han kryper, klättrar, sätter sig, försöker ställa sig och är otroligt motoriskt avancerad. Det är så roligt. Och så mycket lättare. Fast nu kan också vad som helst hända. Koppla av går inte. Men han är helt fantastisk, man kan se hur han kommer på nya grejer varje dag. Underbart.

Det här var en första delrapport, mer info följer. Nu är klockan halvåtta, jag måste faktiskt gå och lägga mig. I morgon första dan på nya jobbet.

Ser ni John Blund så skicka honom åt mitt håll...

lördag 6 augusti 2011

Dom oretuscherade ringarna

Igår gjorde jag ändå några av dom där ärendena som var nödvändiga. Till exempel att ta foton för att göra ett nytt körkort. Mitt gamla har varit olagligt i en hel månad nu och för att Transportstyrelsen ska slippa lägga resurser på att jaga mig längre gjorde jag nu slag i saken och stegade in på en fotoaffär.

Det regnade och blåste och jag hade nästan missat bussen till stan och sprungit med mig själv och vagnen så jag hade tappat hårspännen och allt när jag kom fram. Svettigt. Ni kan ju tänka er att förutsättningarna för att bli snygg på kort just denna dagen var kanske ännu sämre än annars. Högblank i ansiktet och håret på ända. Jag ville bara få det gjort, knäppa bild och ut igen till det väntande barnet. Sen skulle det ta en stund innan korten var klara.

När jag kom tillbaks och skulle hämta det färdiga resultatet sa fotomannen: "Vi får se om dom godkänner bilden när det är så här mörkt runt ögonen. Kanske kommer dom skicka tillbaks den, men då får du bara komma hit igen."

Jaha. Tydligen var jag inte bara svettig och rufsig, utan mina mörka ringar runt ögonen var alltså stötande på gränsen till censureringsbara. Jag undrar vad Transportstyrelsen tänker göra åt mina ringar om dom inte är nöjda utan tycker att ringar runt ögon får man inte ha på deras bilder.

Det jag hoppas mycket på är att Transportstyrelsen kommer skicka hit nån som tar hand om barnet nattetid medan jag får lägga mig i ett ensligt beläget ljudisolerat rum där jag får sova oavbrutet tills ringarna bleknat och dött.

Dag 6 - Tema grönt

Grönt är det tema jag satsat på i mitt och Alfons sovrum. Det är på intet sätt grönt i överkant, så jag vet inte hur framträdande tematanken egentligen är för en oinvigd betraktare.

Men spjälskyddet och gardinerna ger en vink om en viss färgenighet. Ja just det, mattan också, den är grön. Så där fint grön som jag alltid gillat, faktiskt innan det blev trendytrendy för ett par år sen. Först fick man leta ihjäl sig efter att hitta grejer i den där fina gröna färgen, sen var det plötsligt fingrönt överallt så man blev alldeles trött på kuppen.

Häromdagen möblerade jag om också. Jag blev himla nöjd faktiskt. Det var bvc som tipsade om att det faktiskt var mycket enklare att få barnet att inte trilla ur sängen på natten om sängen var placerad med ena sidan mot en vägg. Och det kan dom ju ha rätt i. Så nu har jag mysplatsen i hörnet medan Alfons tronar majestätiskt mitt i rummet. En aktivitetsbräda har han fått också. Han fattar inte vad man ska göra med ens hälften av grejerna, men jag ligger ju i alla fall steget före och utmanar hans förmågor. Allt för att främja hans framtida utveckling. Snart dags för Rubiks kub kanske.

fredag 5 augusti 2011

Dag 5 - En gammal bild


Vårvintern 1977. Jag är nog ungefär 10 månader. Stolen finns kvar och Alfons sitter i den nu. En av muggarna finns också kvar och när Alfons är stor nog ska jag försöka arrangera ett liknande foto. Med den lilla justeringen att det då är mitt i november och kanske klimatet är lite väl strängt för att hänga i trädgårdsmöblerna.

Det nya barnet i den gamla stolen

Det kunde lika gärna varit du


Nu snor jag ett initiativ jag såg hos Amanda Schulman, denna blogg jag inte kan sluta kolla in på. Som en veckotidning hos hårfrisörskan fast lite vettigare är den.

Men denna bild. Nu har jag skänkt pengar. Nu kunde jag inte värja mig längre fast jag försökt förtränga bilderna på tv-nyheterna och tänka på nåt annat än detta hemska hemska. Idag skulle jag åka in till stan, gå på biblioteket och fixa lite ärenden och inköp. Nu känns allt helt meningslöst och mina tårar kan inte sluta rinna. Tänk om det hade varit Alfons på bilden. Det ÄR ju någons Alfons på bilden. Tänk att höra sitt barn gråta av hunger och inte ha NÅGOT att ge det att äta. Att vara tvungen att se det plågas och till slut se ut så här. Det går inte att föreställa sig och det får inte vara så!

Så, skicka nu ett sms och skänk minst 50 spänn peng till valfri organisation. Det är inte svårare än att avstå från en fika eller en Mama-tidning eller kvällens fredagsgodis. Bara gör det.

Röda Korset:
Sms:a AKUT TORKA till 72900 och skänk 100 kronor

Unicef:
Sms:a LIV till 72900 och skänk 100 kronor

Plan Sverige:
Sms:a KATASTROF till 72910 så bidrar du med 50kr

Svenska Kyrkan
Sms:a ordet HUNGER till 72950 så bidrar du med 50kr

Man kan givetvis också skänka större summor genom att gå in på respektive organisations hemsida.

tisdag 2 augusti 2011

Dag 4 - Min hobby

Ha, om jag ändå hade haft en hobby så skulle jag inte ha ett enda problem tror jag. För att ha en hobby krävs att man orkar hålla på med samma sak under en hyfsat lång tidsperiod utan att bli uttråkad. Det har jag aldrig lyckats med.

Fast jag dansade faktiskt riktigt många år, mellan att jag var 11 och 20 år. Det är ju fortfarande jätteroligt men jag gör det inte i organiserad form. Tyvärr. Och så känns det ju som om man genast är för gammal för såna där hippa å koola danskurser om man en gång fyllt 25. Men det är kanske bara nåt jag har fått för mig.

Men så grekiskan då. Den har jag ju faktiskt lärt mig. Fast det var ju för att jag var så illa tvungen när jag bodde där. Men också för att jag älskar språk och har lätt för att lära mig det. Och grekiska är faktiskt världens vackraste språk. Jag har även gått kurser här hemma i Sverige. Men det är det språk jag kan bäst förutom svenska och engelska. Av skolans franska och spanska kan jag faktiskt knappt komma ihåg en enda glosa.

Som den vackraste musik

Dans och språk, det gillar jag alltså. Och så nu då, tomaterna. Ni skulle inte tro mig om jag säger hur stora mina tomatplantor är. Två meter höga är snarare en underdrift. Och det är minsann många tomater på också. Men tomathobbyn tänker jag lägga ner tills nästa år, jag har faktiskt redan varit på väg att avliva dom några gånger. Det är ju som att ha husdjur. Man kan ju inte åka nånstans! Dom dricker två liter vatten om dagen och försmäktar utan.

Om man redan är ensamstående förälder så har man ett mycket göttigare liv UTAN att man har ett gäng tomater som också är i beroendeställning för sin överlevnads skull. Tro mig.

Hur dom ska ha tid att hinna bli röda är en gåta

måndag 25 juli 2011

Det glamourösa och glassiga parlivet

Alltså, såna som är par och har barn. Vad bra det verkar. Jag hade besök av en sån mamma idag. Hon den nyblivna. Det verkar ju så himla LÄTT allting! Man kan ta sig lite egentid flera gånger om dan och gå ut med hunden. Man kan gå och lägga sig och sova när man är trött. Man kan i större utsträckning göra ungefär samma saker som man gjorde förut.

Hur bra som helst.

Och jag har tänkt på det här. Det MÅSTE vara så att man är en bättre förälder när man är i par. Jag menar inte att såna som är i parförhållanden per automatik är bra föräldrar, jag tror säkert att till exempel jag är en bättre förälder än många av dom som lever i par. Jag menar bara att man har större POTENTIAL att vara en bra förälder när man är två. Man är faktiskt inte lika jävla trött och sliten. Man kan säkert vara trött och sliten, men inte LIKA trött och sliten. Inte lika JÄVLA trött och sliten.

Och som inte lika sliten har man onekligen mer kraft och energi till övers att kunna vara en hyvens alert och närvarande förälder full av ork och lek och glada tillrop.

Det här är inte en klagan, bara ett konstaterande.

Okej, säg EN dålig sak med att vara par med barn?

Många tysta och en otyst

Alltså, det här med organiserade tysta minuter. Inte min grej. Jag fattar inte. Jag tycker mest det brukar kännas pinsamt när det ska till och så är jag livrädd för att börja skratta. Inte för att något är på minsta sätt roligt utan bara för att man inte får.

Jag tycker det snarare känns lite respektlöst. Jaha nu har vi tråkigt här en stund sen har vi gjort vårt och kan gå vidare med våra liv. Jag ska säga er att jag har sedan i fredags haft otroligt många tysta minuter för offren på ön, i häpen skräck för den fasansfulla ondskan i det som den här personen har gjort. Jag tänker på det nästan hela dagen lång. Jag är där, i den där skräcken på ön. Som i många mardrömmar jag haft. Jagad och det finns ingenstans att ta vägen. Jag gömmer mig, men vet att han snart kommer hitta mig ändå. Det finns ingen räddning.

Och jag är så otroligt rädd för den här personen och det han står för. Det är nog min allra största rädsla, att världen, eller platsen jag bor på, ska övertas av någon slags fascistisk makt. Sen i fredags ligger jag vaken på kvällarna och tänker på det här, jag kollar dörren hela tiden. Och idag på bilden där han satt i bilen på väg till häktningsförhandlingen så såg han ut som Hannibal Lector. Helt iskall. Avstängd. Så himla otäck. Ingen ånger, inga känslor.

Och ni kan ju själva föreställa er hur Alfons valde att respektera den tysta minuten idag klockan 12.

Inte alls.

Min version av egentid

Barnets sovtid. På med kläder skor och placera barnet i vagnen. Koppla lurarna i telefonen. Leta leta, inte finna. Jag skulle promenera och lyssna på ett nedladdat sommarprogram, men något måste ha gått fel i överföringen för jag kunde inte hitta det på telefonen. Min telefon är inte smart och inte online och flera år gammal.

Återstod då att ta till heders dom tvåhundra mp3:orna som ligger i telefonen och som jag aldrig bytt ut sen jag la dit dom. På med högsta volymen rätt in i öronen. Gud vad bra det var. I mitt huvud förflyttades jag med musikens hjälp ut på lokal, till ett röjigt dansgolv, jag blev värsta superpopstjärnan på en stor scen beundrad av jublande folkmassor och jag åkte på nostalgisk utlandsresa till mitt favoritland. Jag lyssnar alldeles för lite på musik nuförtiden! Vad skönt det var, en befriande inre resa och en riktigt händelserik egentid.

Jag tänker göra om det snart igen.



Ni anar inte hur otroligt snabbt man kan gå till den här fantastiska slagdängan från Eurovision 2006. Prova själva och se.

Den delade som är dubbel och det dubbla i det

Det har undrats lite om pappan i kommentarerna. Jag har nog undvikit ämnet för det känns så stridigt och otillrättalagt inombords. Men pappan finns i Alfons liv. Första månaden efter förlossningen hörde han inte av sig alls, sen kom allt tjafs med vårdnaden och familjerätten och faderskapstest. Min prioritering i allt det här har hela tiden varit att Alfons ska få lära känna sin pappa, oavsett allt. Och trots att det inte är mitt ansvar utan pappans, som ska finnas där för sitt barn, oavsett allt, så har ju jag lagt ner min själ för att underlätta för dom att bonda. Och så verkar det ha blivit.

Nu hänger Alfons med sin pappa i princip varje vecka, ofta flera gånger i veckan. Så ofta som ett så litet barn måste träffa någon för att minnas och upprätthålla någon slags kontinuitet i relationen. Det funkar fint mellan pappan och Alfons, det märks att näst efter mig är faktiskt hans pappa den han känner bäst. Det är ingen tvekan när dom ses utan Alfons känner omedelbart igen sin pappa och skiner upp.

Det är jag som bär allt ansvar, jag som har koll på alla kläder, rutiner, när och vilken mat som ska introduceras, ser till att allt Alfons behöver finns hemma, tider för läkarbesök och allt annat som rör Alfons. Så på det viset är jag helt ensam förälder. Men jag tvivlar inte på att pappan känner kärlek för Alfons och jag är inte orolig för att lämna honom ensam med honom och åka iväg på annat en stund. Och pappan är också den som jag helt utan dåligt samvete lämnar över en gnällig Alfons till och går och gör nåt annat, eller sätter i öronproppar och går och lägger mig. En grinig Alfons är ju lika mycket hans "problem".

Nu är min och pappans relation inte friktionsfri eller problemfri utan vi krockar titt som tätt. Ofta. Så ungefär lika mycket energi som jag vinner på att inte vara ensam ansvarig ett tag, lika mycket energi går åt till frustrationer i umgänget oss emellan. Det finns också en dubbelhet i det här, som rubriken antyder. För på vissa sätt har vi lättare att umgås nu, jag och pappan. Vi har Alfons gemensamt och kärleken till honom förenar och i umgänget med Alfons finns så mycket glädje. Och det är ju i princip bara pappan som också kan tycka att Alfons är precis lika fin och fantastisk och fulländad som jag tycker. Och det är också skönt att faktiskt få dela den där glädjen. Det är nog annars en av dom största förlusterna som ensamförälder, att man oftast inte har någon där att uppleva dom där fantastiska fina ögonblicken med.

För det är ju faktiskt sant att den delade glädjen växer och blir jättestor och enorm. Så stundtals kan vi ha riktigt trevligt, och så ska det ju också vara, så länge Alfons är med. För han ska inte behöva uppleva stridande föräldrar. Jag hoppas verkligen att jag lyckas med det, att han inte ska behöva känna stressen av att hans föräldrar är fiender. Det är supersvårt. För barn registrerar allt, vibbar, energier, tonfall, suckar, blickar. Dom är som hundar på det viset, fullständigt livsfarliga och omöjliga att lura i nåt som inte är sant. Och jag vill inte utsätta honom för stressen när han blir större att han ska ta på sig ansvar för sina föräldrars relation, försöka vara snäll, smidig, medla, inte vara till besvär. Jag vet att jag kan vara vuxen nog att uppföra mig, men jag tvivlar på att pappan kan det. Jag tror tyvärr att han är lite för omogen på det viset.

Jag är i alla fall väldigt glad att pappan finns i Alfons liv, trots att det också är slitsamt. Mitt hopp är också att han inte kommer ge upp Alfons i framtiden, oavsett vad som händer. Men jag är långt ifrån säker på den saken.

lördag 23 juli 2011

Tragik och glädje

Det blev så mycket död och våld. Jag känner mig alldeles skärrad och fullmatad och också nedbruten av händelserna i Norge. Så otroligt ledsamt och hemskt och tragiskt. Jag kan inte låta bli att kolla nyheterna hela tiden fast det bara får mig att känna mig alldeles orolig och otrygg. Vad skyddade vi är från såna här tragedier i vår närmiljö. På andra håll är det plötsliga och oprovocerade våldet vardag och jag kan inte ens föreställa mig den stress det måste innebära att leva under ständigt hot. (Fast nu när jag skrev det här kom jag att tänka på Fröken Sverige och att man faktiskt inte behöver leta särskilt långt bort för att finna människor som lever under hot och i ständig skräck) Jag fixar i tvättstugan ikväll (hej lördagkväll!) och jag kommer i alla fall aldrig mer gå en meter från mitt hem utan att låsa dörren.

Igår tillbringade jag förmiddagen på mitt gamla jobb. Jag ska hoppa in ett par dagar nu under semestern och eftersom det är nästan ett år sedan jag slutade där behövde jag putsa bort lite ringrost och förkovra mig i den tekniska upprustningen som skett sen sist. Vad roligt det var att jobba. Jag var helt peppad. Och vad konstigt det var att allt där var precis som förut, som att inget hade hänt. Det kändes nästan lite overkligt att Alfons finns. Hade jag drömt eller har jag verkligen ett barn där hemma? Det har varit så otroligt intensivt sedan han föddes, vi har knappt varit ifrån varandra en enda sekund och när jag kom ut ur den där bubblan och klev in i en annan värld kändes det som om jag hade drömt alltihop.

Alfons var hemma och blev passad av sin pappa. Det gick bra så klart, min oro till trots. Det är ju olika typer av mat som ska skjutsas in i barnet vid olika tidpunkter nuförtiden och jag litade inte riktigt på att hans pappa skulle ha full koll på det. Men han hade ätit hyfsat och till och med druckit ersättning, han hade fått prova att dricka ur pipmugg och gillat det! Nu hoppas jag av all min kraft att detta inte var en engångsföreteelse utan att han och pipmuggen kommer bli fina vänner hädanefter. Det är ju faktiskt Pingu på muggen, det måste han bara gilla.

Och det bästa, när jag kom hem. Alfons fick syn på mig och sken upp som en sol. Det verkligen bara lyste om honom. Han log och log och kunde inte sluta, han såg ut som om han just fått tusen presenter och världens bästa skatt! Vilken present till en supertrött och slutkörd mamma! Jag var tvungen att gråta en skvätt. Alltså, jag visste inte ens att han tyckte om mig! Jag har ju aldrig varit ifrån honom, så då har jag heller aldrig fått smaka på någon återseendets glädje. Men nu fick jag!

Älskade unge!

fredag 22 juli 2011

Inte gå, bara sitta stilla och amma

Läste ett inlägg hos När du inte orkar ringa en vän om den där smärtan i fötterna. Vad skönt att få veta att det inte är bara jag! Från att inte ha lidit av en enda kroppslig krämpa känner jag mig numera som nitti minst. Jag har trott att ålderdomen nu har gjort entré och att det var förlossningen som var den utlösande faktorn.

Jag har fått så sjukt ont i fötterna! Efter att ha suttit stilla en stund kan jag knappt gå, bara hjälpligt linka fram. Det är fotlederna, hälsenorna och benen inuti foten som gör jättejätteont! Även knäna är drabbade. Vilket hallelujah moment det var att läsa att jag inte är ensam och att det är hyfsat normala symtom efter en förlossning och att det faktiskt går över. Tre månader efter avslutad amning sägs det. Det är visst nåt med hormonerna.

Det finns alltså hopp. Jag undrar om det är då jag även kommer få tillbaks min rumpa.

Dag 3 En familjemedlem


Min bror och jag är ganska olika. Det är egentligen konstigt att man kan bli så olika fast man växer upp under så till synes lika omständigheter. Han är lite tungsint av sig. Det är inte jag. Jag kan vara lite melankolisk och ibland lite bitter, men jag är inte allvarlig av mig. Han är också rätt lättstött och kan vara långsint, vilket ofta inte är så lyckat i kombination med mig eftersom jag tycker att en ganska rå men hjärtlig ton i umgänget med andra människor är något av det roligaste som finns. Han uppskattar det oftast inte.

Sen är han väldigt kunnig på massor av saker som jag inte är. Han har också ett tålamod jag inte har och är ganska envis och karaktärsfast. Och så är han snäll och känslig. Han är otroligt bra på foto och även på fotoredigering och konstnärliga grejer som design och layout. Sen kan han både vara extremt osocial och enstörig av sig bara för att i nästa andetag vara tusen gånger mer social än vad jag nånsin kommer bli. Han kan till exempel uppskatta att slå sig i slang med främlingar och har inte problem med att till exempel ringa på i hus och gårdar som intresserar honom (hus och gårdar intresserar honom) och börja prata med dom som bor där om husets historia. Sånt skulle jag aldrig göra.

En gång stod vi lite närmare varandra än vad vi gör nu. Det var när jag var runt tjugo. Då bodde han i Göteborg och jag brukade åka och hälsa på och bo hos honom och vi var ute och festade och gick på spelningar. Sen slutade vi nästan prata med varandra. Jag tror det var i samband med att mina föräldrar skilde sig. Det blev så stort och känslomässigt för alla och i min familj har vi ALDRIG pratat om känslor utan var och en har gått undan på sitt håll i stället. Och eftersom det stora känslomässiga i stort sett skulle vara omöjligt att INTE prata om så tror jag vi helt enkelt lät bli att prata med varandra istället. Tragiskt men sant.

I början av sommaren 2009 var min bror med i en svår bilolycka. Bilen blev bara mos och han fick en allvarlig benfraktur och opererades i elva timmar. Sen var han sängliggande hela den sommaren. Nu är han i princip helt återställd, förutom att det benet är lite lite kortare än det andra och han får ont när han springer och anstränger sig för mycket. Det där benbrottet resulterade i ett nytt liv för min bror och att han nu är en av dom som säger sig vara tacksamma över att dom gått igenom något svårt och traumatiskt. Innan olyckan var han en soffpotatis. Han brukade sova bort helgerna. Lite lätt överviktig, åt all mat som gick snabbt att laga och gärna innehöll grädde. Efter jobbet kollade han på teve tills det var dags att gå och lägga sig. Han motionerade aldrig och hans dåvarande hem var oälskat och väldigt ostädat.

Inget kunde vara mer olikt det liv han nu lever. Nu äger han ingen teve. Han stiger upp nästan lika tidigt som Alfons, fast han har semester. Han har övergått till vad han själv kallar "medelhavskost" med mycket grönsaker, soppor, inget rött kött och han följer strikta matrutiner vareviga dag. Resultat: 25 kilo lättare i ett nafs. Han är aktiv på gränsen till manisk. Kreativ och initiativtagande. Han tränar på gym flera gånger i veckan. Hans hem är kliniskt rent och inrett i en genomtänkt, trivsamt snygg retrostil som skulle platsa i vilken inredningstidning som helst. Han säger själv att om han ruckar på något i den här ordningen så är han livrädd att falla tillbaks till den han var förut.

Jag beundrar hans målmedvetenhet och karaktärsfasthet. Jag ser hans driv. Och jag förstår att det kommer från en vilja att gripa tag i livet när man faktiskt fått en aning om hur nära döden vi befinner oss, hela tiden.