Förra veckan var två fina vänner till mig här på besök i ett dygn. Vi har pluggat tillsammans och jag har bott ihop med en av dom i nästan ett år av studietiden.
Det känns så där självklart att umgås. Avslappnat och opretentiöst. Samtalsämnena kan växla från stort och allmängiltigt till privat, det flyter bara på.
När dom åkte fick jag sorg. För att jag går kvar här i mörka skogen medan dom åker hem till sina fina havslandskap. Och för att jag kände hur otroligt ensamt det blev. Och hur otroligt ensamma vi är största delen av tiden. Bara korta stunder om dagem som jag träffar någon annan vuxen och kan prata med den. Annars är vi ju själva jämt!
Det kom bara över mig hur påfrestande och konstigt det faktiskt är.
Tyvärr känner jag igen mig. Livet har blivit mer ensamt sen jag fick barn. Innan dess hade man en relation och all tid i världen att umgås med sina vänner, man arbetade och med det träffade massor med folk. Sen satt man ensam i sin lägenhet med barnet. Verkligen stor kontrast. Men snart kommer er vardag se annorlunda ut oxå. Kram från PPD
SvaraRaderaåh det här hade jag kunnat skriva. Jag har känt mig otroligt ensam den senaste månaden. Jag försöker komma iväg varje dag och träffa andra, men det är inte tillräckligt. Jag saknar att bo med vuxna. Jag har alltid i stort sett bott tillsammans med vuxna i olika komboskap. Visst, jag älskar att det är ordning och reda, och att jag får bestämma allt, men jag saknar det där vardagspratet. Får hitta någon annan singelmamma i närheten och bilda kollektiv...
SvaraRaderaOch jag kan kopiera kommentaren av Yevonde.
SvaraRaderaTrodde att julmys skulle göra december trevligt men det har varit några deprimerade och ensamma veckor. Bästa boten är ju att ta initiativ och ringa nån, ordna en träff, men man ORKAR inte och blir mer ensam. Ond cirkel!
/singelmamma med 9 månaders
Bejb, du har ett erbjudande i min blogg. ;)
SvaraRaderaTack för kommentarer alla. Det låter så himla nedslående att det verkar vara mycket ensamhet för er också och att det kan vänta mycket ensamhet framöver.
SvaraRaderaJag har vanligtvis inga problem med att vara ensam men att vara ensam vuxen med ett litet barn är nåt helt annat än att vara ensam med sig själv. Det är liksom ännu ensammare på nåt vis.
Kram på er!
Vilja: Jag har kommenterat ditt inlägg, höres! :)