Vi har haft ett par lugna dagar här i gamla föräldrahemmet. Hela släkten har varit samlade, det vill säga jag, Alfons, min mamma, min pappa och min bror. Ibland är det skönt att vi inte är fler, ibland är det bara för satans tråkigt.
På juldagskvällen blev det till slut julklappsutdelning även hos oss, med en nyhemkommen och nyopererad moder som faktiskt var i förvånansvärt bra skick. Hon hade med sig ett stort sömnbehov hem men var överraskande rörlig fysiskt. Men vad är det med di gamle? Varför ska dom klara sig själva till förbannelse? På julaftonens morgon hade mamma legat ensam hemma i sin lägenhet och haft så ont i magen att hon faktiskt trodde hon skulle dö. Plus feber. Ringde hon efter ambulans? Nej. Ringde hon ens sjukvårdsupplysningen? Nej. Hon ringde till min pappa så han fick komma och hämta henne för att åka till gamla gemensamma hemmet för julfirande. Där åt hon lite katrinplommonpure och tog ett glas Samarin. För det är ju bra mot ont i magen. Sen fick hon gå och lägga sig. Hon var ju själv övertygad om att det var äggstockscancer hon hade, jodå, den diagnosen hade hon ställt själv. Och det gör dom ju ändå inget åt akut, det visste hon bestämt.
Först på kvällen fick jag henne att ringa sjukvårdsupplysningen. Så klart tyckte dom hon skulle åka till akuten bums. Och resten är historia.
Alfons har iallafall varit på gott humör dessa juldagar. Han gillar ju när det är flera hemma. Alltid finns det någon som ägnar sig åt honom, då tystnar gnällspiken i honom och jag har ett NÖJT barn! Går gör han bättre och bättre för varje dag även om det fortfarande är krypa som gäller om han ska ta sig fram längre sträckor och snabbt. Idag började han även bestiga trappan till övervåningen. Han har också ett imponerande passivt ordförråd, som en liten svamp suger han åt sig och det är inte klokt vad han snappar upp av vad som sägs i en mening. Asså, jag kan inte barntermerna men på hundspråk kan han apportera namngivna föremål och komma och lämna. Han är nu besatt av att peka ut öga näsa mun på alla i sin omgivning inklusive hunden och detta gör han med väldigt ovarsam hand. Han gillar också att ge bort saker och tycker till min stora lycka mycket om att ge bort pussar. Han fattar det här med att inte trilla ur sängar och soffor och vänder sig med stor finess om när han kommer till kanten och låter försiktigt benen glida över kanten så han landar med fötterna först. Det vi inte har börjat med är att han får äta själv. Varje dag skjuter jag upp det för att jag aldrig tycker jag har orken till det där merarbetet. Städa golv, möbler och tapeter samt barn och kläder efter varje måltid känns inte som det jag önskar mig mest just nu. Men nån gång måste jag ju... Han äter ju i viss mån själv; lite frukt, smörgåsbitar och smörgåsrån, men jag märker att han helst blir matad även med frukt och smörgås. Vi bör nog börja snart innan han blir för evigt passiv vid matintag och måste ha personlig assistent resten av livet.
Ja just det, julklapparna. Alfons fick mest så klart. Och böcker. BARA böcker. Med undantag av ett pussel och en låda klossar. Det var himla bra för han gillar verkligen böcker jättemycket och önskade sig det. Men också himla bra att han blir ettåring snart för då ska han önska sig mer handgripliga saker så som docka och dockvagn och åkbil och leksaksspis.
Jag då? Av dom som känner mina behov bäst fick jag ett dygn på spa! Lyckan i en julklapp. Få sova ostört! Och så fick jag en lyxig ansiktsbehandling att nyttja när andan faller på! Som jag har att se fram emot!
Jag är förstås mycket tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar