Friden och röran

Ni vet mitt barn, Alfons, han somnade utan större omak klockan 21:00 idag. 21! Han som på sista tiden dragit iväg och haft läggdags vid 22-22:30 och nu efter feberdagarna hamnade vi på hysteriska 23:30. Det var inte roligt alls, jag höll faktiskt på att förlora förståndet.

Men nu ska det tydligen sovas klockan 21 och nöjdast av alla är jag. Jag har just haft två timmar unik egentid (nåja, så nära egentid man nu kommer när man samtidigt är i husarrest) och kollat lite teve, bloggat lite och bloggsurfat en del.

För att toppa det hela tog mina föräldrar med sig hunden hem på jullov när dom var här igår Så jag har inte heller behövt gråtona håret just idag genom att klä på oss vinterkläder och asa vagnen ner för trapporna tre gånger om dagen. Nästan fridfullt. Med undantag för att jag var tvungen att handla på köpcentret idag igen och för att att-göra listan är konstant eftersom jag skriver dit nya fix på den i samma takt som jag stryker gamla.

Dessutom är hemmet en krigszon bestående av det vanliga leksaker-och-böcker-på-golvet kaoset ackompanjerat av pysselrester från under stress egenpysslade julkort, rester av julklappsinslagning samt inte minst jättemegaprojektet rensa-ut-för-små-barnkläder-ur-garderoben. Alfons mormor har försett honom med abnorma mängder kläder. Vardagsrummet är täckt från golv till tak av ett klädhav. Betänk då att bebiskläder är förhållandevis små till sin natur och föga skrymmande. Det är inte vanliga kassar jag rensar i utan stora svarta sopsäckar. Betänk även att detta inte på något vis är första utrensningen utan gäller endast kläder i stl 74 och några in i det sista förhoppningsfulla 68:or. På vinden är det redan proppat av sopsäckar med tidigare utrensat.

Själv betänker jag att jag faktiskt är husmor nu och verkligen borde hålla fanan högt och samtidigt som jag limmar, rimmar, lackar, shoppar, snyter och byker även borde stoppa lite korv, skålla lite grisar, fresta Jansson samt göra lyckade kulprov. Av guds nåd och försyn är jag lyckligtvis ännu ett barn i somligas ögon och har därför ynnesten att på julaftonen få sätta mig vid dukat julbord utan att ha lyft minsta finger för att se till att det blev jul i år också. Heja barndomen, den bär man med sig länge, på gott och ont.

För ordningens skull vill jag också påpeka att inga landlevande djur har fått sätta livet till för mitt julbord. Det kändes bara mer husmoderligt att referera till korvstoppning. Visste ni att det är inne? Att stoppa korv alltså. Det är superintressant. Det handlar om att tidskrävande aktiviteter har blivit status i vårt stressade snabbmatssamhälle.

Nu har jag kommit igång. Nu ska jag sluta. Jag kan hålla på hur länge som helst.

Sov gott!