Mamma hjärta Alfons

Tänk att det skulle vara så himla roligt att ha en Alfons! Nu har det värsta av första-tiden-chocken lagt sig. Han har börjat bli en individ som jag älskar och har starka band till och inte ett anonymt knyte som bara skriker och äter och behöver massor av skötsel. Det är några veckor sedan det värsta insomningskaoset med nattningsritualer på flera timmar. Jag är inte lika osäker längre och även om jag fortfarande i princip inte vet nånting alls så märker jag att jag har lärt mig honom i alla fall lite grann. Jag kan till exempel se och höra när han börjar bli trött även om han för en oinsatt kanske ser ut att vara en klarvaken och alert bebis.

När pappan var här häromdagen åkte jag iväg på ett ärende. När jag kom tillbaks hörde jag tröttljuden. Pappan gick runt och lekte och sjöng med honom och jag frågade lite försynt om inte A var trött. Fick till svar att nä, han ville inte sova. Jag insisterade på att testa och la A på sängen med napp och filt och han somnade bums. Supertrött bebis. Sånt hade ju inte jag heller fattat för en månad sen.

Allting med Alfons har blivit lättare, men svårt att säga om det är han eller jag som har ändrat sig. Eller klimatet. Att vi kan komma UT nu gör att jag mår tusen gånger bättre. Vi går långa långpromenader och igår drack vi kaffe vid solvägg och jag uteammade för första gången. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle ha varit om han hade fötts i till exempel november och jag hade haft mer än dubbelt så lång tid framför mig i husarrest isolerad inomhus på grund av iskyla och snömassor. Jag skulle garanterat ha behövt söka vård på grund av sviktande mental hälsa.

Men nu är det så superfantastiskt att ha en jättetjock leende bebis och vara ledig när våren kommer så jag vill inte byta det mot nåt. Jag vill ha en till! Nu genast. Det där med förlossningen, kan det ha gjort SÅ himla ont egentligen? Jag blir sentimental när A växer ur pyttekläderna och förflyttar mig raskt från mitt varande i NUET till att tycka att han redan är två meter lång och har fyrtiofem i skor.

Och jag börjar ana att det kommer bli himla fint och roligt på vägen dit.

Gullemops!

Day 12 – a song from a band you hate

Igen blir det lite mer generellt och diffust än ett specifikt band. Även om The Ark skulle ligga bra till. Ingen blev mer lättad än jag när det stod klart att The Ark skulle gå skilda vägar. No more utgången glamrock, det känns lite lättare att leva igen.

Och så måste jag säga Salem Al Fakir också. Gud så dåligt.

Men så är det det här med band eller artister där snubbar sjunger i falsett. Sjukt irriterande. Som denna.



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Flummigt

Jag är så trött på det här bröstmjölksflummet. Alfons har fått ögoninflammation och jag ringde nyss bvc för kloka råd. Gissa tipset. Just det.

Jag gör det inte. Jag geggar inte bröstmjölk på mitt barns alla åkommor. Det känns verkligen så retro, fast inte i den bra bemärkelsen. Jag blir så irriterad på att det ska vara så himla basic när det handlar om moråbarnkonceptet. Som lustgasen. Och som rådet jag hittade på nätet när jag hade mjölkstockning: "Linda kålblad runt bröstet". Och det var inte på ett forum, utan på en rådgivningssajt. Finns det någon åkomma som män har där dom uppmanas att linda kålblad runt den aktuella kroppsdelen??

Det här med att kleta bröstmjölk på allt känns för mig som att få rådet att smeta in ett sår med saliv. Vem gör så??

Nu går jag och kokar koksalt.

Biet överröstat och funktionsodugligt

Idag var vi på träningsläger för barn vars mödrar behöver komma i form. Alfons trodde det var han som hade fått uppgiften som lägerledare och hojtade för fullt större delen av träningspasset. Just hans moder fick därför en betydligt mindre dos träning än de flesta andra mödrarna.

Vad gör folk med sina barn för att dom antingen ska sova som klubbade alternativt ligga och gagga gulligt på en filt som värsta reklambebisarna???

Den äkta träningsledaren pratade lite med mig och Alfons innan passet. Jag uttryckte väl vissa farhågor angående barnets uppförande. Hennes tips: "Jag brukar alltid ha med mig min sambo så får han ha hand om bebisen så kan jag koncentrera mig på träningen". Inte så användbart kanske. Men okej, även om man nu hade haft en sambo, hur stor är sannolikheten att denne kan följa med en på träning klockan 10:30 en tisdagmorgon?

Och biet svek när jag som bäst behövde det. Det kan ha varit ljudvolymen i salen som dränkte det hypnotiska surrets sändningsfrekvens.

Till råga på allt hade jag råkat glömma den enda nappen som fungerar hemma. Det var ju helt och hållet mitt eget fel. Jag och barnet ska prata lite och utvärdera dagens händelser och så gör vi ett nytt försök nästa vecka.

Alfons vill gärna få bort dom där valkarna nu inför strandsäsongen.

Day 11 – a song from your favorite band

Ooh, det här var en så nästan övermäktigt svår kategori så att jag blev tvungen att skjuta upp det en dag. Jag brukar göra så med jobbiga projekt. fast oftast mer än en dag.

Men band vet jag inte. Det är väl mer artist. Kanske blandat med band. Det får nog faktiskt bli flera stycken.

I nästan tio år var jag närmast besatt av Madonna. Hon var en stor hjältinna för mig och påverkade mig i allt jag gjorde. I beslut jag fattade, kläder jag hade på mig, vad jag sa, gjorde och åt, i allt var hon närvarande. Jag är fortfarande mycket fascinerad av henne som person men har inte alls följt henne de senaste tio-femton åren. Så man kan inte kalla henne favorit i mitt liv just nu men hon förtjänar ändå att nämnas i sammanhanget tycker jag.



Den första favoriten jag kommer att tänka på är Alanis Morissette. Min andliga syster. Jag vill äta hennes hjärna. Hon är så extremt fantastisk! Så himla smart, rolig, musikalisk, talangfull, intelligent, intellektuell, snygg och kool. Hade jag skrivit den låtsamling som hon åstadkommit skulle jag dö lycklig. Vilka epos! Hon skulle lätt få bli min bästis. Vi är nästan lika gamla och fick dessutom varsin son med en månads mellanrum.



En annan idol är Annika Norlin. Skulle gärna tugga i mig även hennes hjärna. Vilken smartskalle! Och vilka skitbra låtar hon gör! Hon är lika briljant i Hello Saferide som hon är som Säkert!. Det måste vara fantastiskt att vara så där BRA. Kanske världens bästa person, tillsammans med Alanis.



Och så ett band då. Kent. Talar till både hjärta och hjärna. Sätter stämning. Underbart.



Det finns hundra favoriter till. Om det här hade varit en musikblogg kunde ni fått veta allihop!

Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Det där biet igen

Igår var vi på affärn. Som alltid var jag lite nervös innan vi ska på offentlig lokal. Jag vill inte få projektet avbrutet, hjärnan stressförlamad och kläderna nedsvettade av att A tar ton i en folksamling och blir otröstlig.

Men jag hade inte behövt oroa mig. Nu har vi ju biet!

Jodå, biet underhöll A genom hela stormarknaden.

All eventuell produktplacering i bilden är helt oavsiktlig. Det finns alltså andra äpplesorter än Royal Gala att köpa i affärerna.

Amningshjärnans hemlighet

Det här som föraktfullt kallas amningshjärna, jag har kommit på vad det är.

Den här tillvaron man lever i som nybliven förälder det är ju inget mindre än NUET. Det där omtalade tillståndet som alla tjatar om hela tiden att man ska sträva efter att befinna sig i. Det är ju SÅ HÄR det är!

Att vara totalt fokuserad på något, i det här fallet en annan varelses alla behov och vara fullständigt uppslukad av och lyhörd för varje förändring, varje ljud, varje rörelse från den lilla varelsen. Att inte ha längre framförhållning än till nästa bajsblöja. Att vara så helt närvarande HÄR och NU att man inte minns vad man gjorde igår och knappt ens vad man gjorde för två timmar sen. Att komma ihåg sina planer för morgondagen är omöjligt om man inte skriver upp det på en lapp. Afasin gör sig ständigt påmind. I nuet försiggår viktigare processer än att komma ihåg en massa ord.

Det är bara det att det här med att leva i NUET tydligen inte är så himla idealiskt. Man ser ju hur det blir. Det är svårt att fungera. I alla fall i ett samhälle där INGENTING handlar om NU utan allt handlar om framtiden, det där bortom det som är här. Vårt samhälle går nästan bara ut på att göra planer för vad som ska hända SEN. Hela tiden framåt framåt.

Jag har aldrig tidigare lyckats leva i nuet. Inte förrän nu. Det är rätt gött faktiskt. Och jag tror det är väldigt bra för ens personliga utveckling. Men det är absolut inte kompatibelt med den omvärld vi har skapat åt oss. Det hålls kurser, seminarier, kick-offer och artiklar om att leva i nuet, men jag kan garantera att ingen företagare önskar sig anställda med amningshjärna.

Om alla lyckades med den gamla klyschan att leva i nuet skulle det innebära slutet för vårt samhälle i dess nuvarande form, take it from me.

Påpeka eller uthärda

Någon av mina grannar, det kan vara någon av dom på sidorna eller den under, har en väckarklocka som står och ringer två timmar per dag. Nu efter sommartidsomställningen är det mellan 8 och 9 på morgonen och 20 och 21 på kvällen. Det är en sån där gammal analog väckarklocka där man sätter alarmtiden lite diffust med en liten pinne. En sån väckarklocka som låter pipipipip-pipipipip. När jag hade en sån brukade jag alltid vakna av det där klickande ljudet precis när timvisaren sammanfaller med den där alarmpinnen och hann ofta stänga av klockan innan den ens han börja låta pipipipip-pipipipip. Lättväckt är mitt mellannamn.

Nu däremot, får jag sannerligen min beskärda del av pipipipip-pipipipip. Jag vet inte om grannen med klockan är död, bortrest eller döv. Man kan ju tycka att personen i fråga borde vara hemma NÅGON gång mellan 8 och 9 eller 20 och 21 NÅGON dag så att den själv blev varse väckarklockstatusen. Men så verkar icke vara fallet.

Jag tycker att det här med väckarklockan bör åtgärdas. Min första tanke var att påpeka det genom en vänlig men bestämd lapp i båda de berörda trappuppgångarna. Typ "Någons väckarklocka ringer mellan 8 och 9 varje morgon, vänligen tryck ner knappen alternativt ta ur batteriet". Jag insåg dock snabbt att risken att någon skriver en näsvis kommentar av typen "Någons unge börjar gapa klockan 04:37 varje morgon, vänligen tryck in nappen alternativt förflytta er ur byggnaden" är påfallande hög.

När det gäller ljud har jag många stenar i glashus att kasta och vill inte dra uppmärksamhet till mig i just den frågan. Min mentala hälsa får väl ses som en petitess i sammanhanget.

Och så tänker jag att det där batteriet måste ju faktiskt ta slut nån gång.

Hypokondri del 2

Idag är jag lite orolig för barnet. Så klart är jag också extra vaksam efter de smittohärdar av olika slag som vi har träffat i helgen. Han har sovit så mycket idag och känns varm. Tempmätaren visar 37,3 så den förklarar inte värmen.

Han bara somnar lite här och där som han inte brukar göra. Han somnade i min säng uppallad mot en kudde, fast meningen var att han bara skulle sitta där och kolla på när jag fixade. Sen somnade han på min axel på två sekunder och bara hängde där. Och sen somnade han på en sekund i babysittern fast jag trodde det var dags för lite vakentid. Han brukar inte somna SÅ lätt alldeles på egen hand.

Eller så har det att göra med att han alldeles i dagarna går ur en sån där åskmolnsfas och in i en solskensfas på utvecklingsschemat? Har han måhända ägnat sig åt utveckling de senaste två veckorna och lurat mig att tro att DET var hans personlighet? När han i själva verket kanske är en sån som sover mycket och gärna och helt duktigt också kan somna själv lite här och var?

Så här ser han ut just nu. Efter sin senaste ensekundsinsomning i babysittern.

Day 10 – a song that makes you fall asleep

Jag kan egentligen inte sova till musik alls. Det bör vara tyst när jag ska komma till ro. För sisådär knappt tio år sen jobbade jag somrar och extra på Stena Lines Tysklandsfärja som går mellan Göteborg och Kiel.

Man jobbade i pass på 6 eller 8 dagar och gick då i princip aldrig av båten. Det var lite Big Brotherkänsla fast inte under lika lång tid. Det var i alla fall stressigt och slitigt och för att klara det var man tvungen att sova under de timmar man var ledig dagtid. Och sova på dagen är något som jag fortfarande har väldigt svårt för. Jag var alltså jättejättetrött hela tiden och när jag väl skulle försöka sova gungade sängen och det dånade från maskinrummet. Inte rogivande.

Det som till slut gav mig lite vila var Sade och hennes musik. Den där softa nattklubbsjazzen och saxofonen  i hörlurarna skickade rogivande bilder av varm karibisk natt genom mitt huvud och jag kunde slockna några timmar.



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Day 09 – a song that you can dance to

Jag kan dansa till allt. Nästan. Den här har jag på en egenkomponerad blandcd som jag brukar spela i bilen så den här låten kan jag till och med sittdansa till. Under färd om det kniper. Man måste spela den högt högt så att man gör basen rättvisa.



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Hypokondrisk

Igår hade Alfons besök av en monsterbebis. En sån som är sju månader och också förhållandevis hjälplös och bebisartad men i jämförelse med A så groteskt STOR. Jag var rädd att den skulle äta upp honom.

Efter att dom hade vänslats på filten en bra stund upptäckte monsterbebisens mamma att ´hoppsan, monsterbebisen har visst vattenkoppor´. Great. Jag började genast fundera över träslag i Alfons kista. Nästan i alla fall. Förfärligt kändes det.

Så idag, morgonen efter gårdagens bilfärd till min pappa. Vid sjutiden imorse när Alfons gnällde som bäst kom pappa ynkandes och sa att hunden hade kräkts på mattan men han orkade minsann inte ta upp det för han mådde verkligen inte bra. Min far är en vän och mild man men egna fysiska svagheter har han mycket långt till att erkänna. Sekunden senare hör jag hur han går loss på toalettstolen...

Tio minuter senare satt jag, Alfons och hunden i bilen på flykt hemåt. Jag blev galen och livrädd. Magsjuka är något man inte FÅR drabbas av som ensamstående moder. Så nu sitter jag här och har lite ont i magen, ont i kroppen och fryser. Och spanar efter röda prickar på mitt barn.

Hoppas immunförsvaret fattar att det är dags att agera. Nu.

Alfons vs Vattenkoppsmonstret. Utgång ännu oviss.

No no no's anymore

På barnmässan igår var det mycket hög ljudvolym, mycket dyra kläder och mycket Ann Söderlund. Jag är häpen över hur mycket gratisgrejer som lassades i mina händer vart jag gick och stod. Massor med krämer, oljor och schampon. Blöjor och till och med kläder. Alfons sov i sele och var ganska nöjd med det, men ska vi åter vistas i dylika miljöer ska jag förse honom med hörselkåpor. Jamen sänk volymen på scenuppträdandena när lokalen är full av spädbarn?!

I en av gratiskassarna fanns ett sånt där litet bi från Lamaze, sånt som kan hänga och dingla där man tycker det passar sig. Jag har alltid tyckt att dom där grejerna var så himla fula och grälla och jobbiga och inte velat befatta mig med dom. Alfons tyckte att det där biet var det finaste han sett där det hängde i bilstolen. Han glodde på det och pratade med det hela vägen hem till min pappa, en timmes bilresa bort. I vanliga fall somnar han efter tio meter i bilen men nu hade han ögon stora som tefat av ren kärlek till det fula biet.

Jag känner mig nu beredd att kapitulera och öppna dörren till mitt hem på vid gavel för fula smaklösa hängleksaker. För mitt hjärta smälter när han är så där förtjust och gullig.

Jag utmanade alltså en grej jag var anti, i det här fallet barnmässan, och fick ett annat anti nedbrutet på köpet. Det är bra för mig, jag behöver faktiskt slappna av lite mer och inte vara så fientlig.

Så hädanefter: hej hej vulgogrejer!

Sånt jag aldrig skulle göra som förälder del tvåtusenförtiåtta

Jag hackar och bänder lite i mitt motstånd, utmanar mina fördomar och åker nu på barnmässa.

Hej kommers!

Fröken Sverige

Någon saknas i bloggosfären. En stark, begåvad, rolig och intelligent person har tvingats gå under jorden med sina två barn. Hennes fantastiska, omtumlande, gripande och skakande blogg är nu raderad.

Denna lilla familj tvingas gömma sig, begränsa sig och nästan sluta leva och andas, för att rättssystemet erbjuder större fri- och rättigheter åt en sinnessjuk psykopat än skydd åt den kvinna och de barn han terroriserar och förföljer.

Jag tänker mycket på Fröken Sverige och undrar hur det går för henne, 7-åringen och Lillkillen. Fröken, du är saknad, om du läser här får du gärna höra av dig, och har du möjlighet att någon gång starta ny blogg så vill jag gärna följa med.

frokenmarkvardig@live.se

Day 08 – a song that you know all the words to

Det här är en svår kategori. Inte för att jag inte kan några låttexter, utan för att jag kan ALLA låttexter. Jag är som en jukebox. Det är en liten störning jag har. Ett helt onödigt och oanvändbart idiot savant syndrom. För det är inte så att jag med samma lätthet lär mig andra texter. Jag har inte fotografiskt minne och jag har aldrig haft nytta av låttextstörningen i till exempel skol- och pluggsammanhang.

Jag är väldigt textbaserad. I en tidning läser jag bildtexten innan jag tittar på bilden. Kollar jag typ en skolkatalog läser jag namnen innan jag tittar på skolkortet. Jag kanske inte tittar på kortet alls.

Okej, här kommer en låt i alla fall. Tänk er mig, da home girl, gå loss på dessa rhymes...





Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Day 07 – a song that reminds you of a certain event

Vad är ett event jag varit med om och vilken låt spelades då? Jag har haft lite huvudbry. Jag har ju inte gift mig och inte vunnit sm-guld. Först tänkte jag på skolavslutningen och "Den blomstertid nu kommer". Den psalmen gör att hela min barndom passerar revy. Men det eventet har ju upprepats så mycket så det är ju snarare tradition i likhet med julen än ett event. Hur översätter man event? Jag tycker det är tragiskt med alla engelska ord som ersätter svenska så man glömmer bort att det ens finns ett ord som passar.

Sen kom jag att tänka på en sång som spelades i en fin men sorglig stund. Min moster gick bort för snart fem år sen. Oväntat och plötsligt och alldeles för tidigt. Hon var nästan min enda släkting, vår släkt är mycket liten. Hon var min mammas enda syster och min pappa har inga syskon alls. Det var sommar då och strax efter var jag ute på promenad. Jag gick och var lite vemodig och tänkte på min moster. Då fick jag plötsligt en visa i huvudet, från ingenstans. Högt och tydligt ljöd den. Jag vet alldeles säkert att det var från henne. Tove Jansson var en av hennes favoriter.

Strax efteråt berättade jag för min mosters familj, hennes man och dotter, om visan jag fått i huvudet och som jag tycker är så mycket HON. Hennes man började gråta och tyckte den var helt perfekt. På begravningen framfördes den som solosång.

Jag saknar dig moster Kerstin!




Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar

Lättnad

Pappan häromdagen: "Vi skiter i tingsrätten". Det syntes att det smärtade honom att säga det. Jag vet att han bryr sig mycket om Alfons, han har börjat göra det. Han har gått från att inte vilja ha honom och att säga att ett barn förstör hans liv till att nu säga att Alfons är det bästa som har hänt honom. Han har hakat upp sig på det här med vårdnaden och gjort det synonymt med att vara eller inte vara en del av Alfons liv.

Han insåg nog att han inte kunde vinna. Och jag har kanske psykat honom med fulknep som jag skäms lite över så här i efterhand. Spelat på hans svagheter. Känns elakt, men det var överlevnadsinstinkten och mina urmoderliga beskyddarkrafter som slog till och tog över.

Jag blev så lättad så jag grät. Faran över för den här gången. Nu gäller det att han ska se att umgänge med Alfons och delaktighet i hans liv inte har att göra med vem som står som vårdnadshavare. Det är så mycket lättare att andas och tänka nu när huvet inte längre är fullt av en bomb som är på väg att smälla. Åtminstone inte hela tiden.

Ur annan synvinkel del 2

Jag har nu sovit på kärnfamiljshyllningen. Och står fast vid den. Men kanske allt inte är så himla bra i kärnfamiljer som jag fick för mig igår när jag visualiserade ett strävsamt par, idogt och kärleksfullt kämpande sida vid sida. Ojämlikheten inom kärnfamiljer är ju enorm. Kvinnor arbetar mer än män.

Det finns ju också forskning som visar att gifta kvinnors ohälsa ökar medan gifta män har en bättre hälsa än ogifta män. Att leva tillsammans med en man utgör alltså en direkt hälsofara för kvinnor.

Så, en speciell eloge till alla kvinnor som lever med en man. Och en sån där stödgala som jag tidigare pushat för, för ensamföräldrar, kanske också vore nåt för att belysa gifta kvinnors situation.

Det vore roligt med stormen kring den galan..

Ur annan synvinkel

Min mamma säger ofta att jag är så duktig som bor själv med Alfons och att hon är så imponerad. Det är fint att höra och väldigt snällt av henne.

Jag för min del är så SJUKT imponerad av alla som lyckas ha småbarn tillsammans med nån utan att irritera ihjäl sig på den andra människan. Som har småbarnet OCH ett fungerande förhållande. Sånt kräver förutom allt som småbarnet kräver även förmåga att samarbeta. Och kompromissa. Och deala med allt sitt underjordiska och alla sina inre känslostormar som svallar när det kommer spädis. Allt detta SAMTIDIGT.

Respekt till kärnfamiljer där ute.

Om tider

04:37 och däromkring är klockslaget då Alfons inre väckarklocka har börjat ringa på sista tiden. Tidigare var det mer åt 06:44 hållet. Jag måste säga att har en stark preferens för det senare. Skulle jag få önska mig valfri alarminställning skulle det vara sisådär 09:17. Undrar om det är våren och ljuset som spelar spratt i den lilla kroppens mat- och sovklocka?

Annars är det ju häpnadsväckande hur lite sömn man faktiskt går runt på. Och avbruten är den också. Tre timmar i stöten. Ibland två. Nån gång har väl rekord slagits med närmare fem. Då fick jag tänka en lång lång stund för att försöka dra mig till minnes ett nattligt blöjbyte eller var det möjligtvis en amning jag hade förträngt? Men icket, barnet hade verkligen sovit fem timmar i sträck.

Idag strålar solen och föräldragruppen börjar. Hurra för lite vuxensamvaro! Om än i gruppterapiform, vilket jag annars skulle fetrata, men nu går det så bra så bra. Jag väntar nu på att A ska sluta jämra sig och somna in ordentligt så att jag kan gå och duscha mig till ett mer presentabelt skick. Det känns lite som man borde ta på sig festkläder evenemanget till ära, men det kanske är att ta i. Mötet är på eftermiddagen, mellan 13 och 15. Annars brukar såna typer av sammankomster ofta vara på förmiddagar. Man undrar ju om det var så först men dom fick lägga om för att ingen tog sig dit. Våra förmiddagar är oftast väldigt ostrukturerade. Man vet aldrig om A tänker vara pigg eller sovtrött och när och om jag i så fall kan duscha. Om jag har planerat en promenad under dagen kan det vara så att vi kommer iväg på den först runt 14-tiden.

Duschen jag nu ska ägna mig åt trodde jag att jag skulle kunna ta redan för en timme sen men då hade A andra planer. Så sen dess har jag gått runt lite halvklädd och är nu lite halvfrusen. Nu ska jag göra ett nytt försök.

Day 06 – a song that reminds you of somewhere

Det handlar om Grekland. Mitt andra hemland. Inte av blodsband men av svunnen kärlek och kanske nåt avlägset tidigare liv som gör att landet bor i mig. Jag bodde där till och från i fyra år, på en ö.

Åkte dit för att volontärjobba med havssköldpaddor ett par månader. Lycklig tid. Äventyret, omgivningen, människor, ön... Mötte grek och återvände. Mötte senare även min hund som var valp då och som sedermera fick följa med till Sverige.

Jag älskar det grekiska språket. Det är nåt som går loss i mig av grekiska. Världens tveklöst vackraste språk. Jag kunde det ganska bra när jag bodde där, mycket sitter kvar men jag har numera svårt att snabbt hitta rätt ord och rätt grammatisk lösning.

Grekland är inte bara charterdisco och bouzouki. Grekland är också Pix Lax. Eller var, för Pix Lax som grupp finns inte längre. Landets hittills största band, genren får väl kallas folkrock. Fantastiska låtar. Textmässiga epos. Inga slitna kärleksklichéer utan rena rama poesin. Önskar jag kunde förmedla orden...

Jag har haft förmånen att se dom live. En höst när turisterna åkt hem kom dom till ön. Det var en stor upplevelse att gå på konserten på stadens amfiteater. Känns koolt att jag upplevt dessa grekiska legender livs levande.





Detta är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Könsförvirring anno 2011 del 2

Väntrummet på bvc. Slår mig ner bredvid annan mor med barn. Alfons sover i bilstolen. Andra modern tittar på A, säger: "Sover han? Eller...sover hon? Jag menar....sover han? Eeeeh...vad är det, är det en han eller en hon?"

Anledning till könsförvirring: Alfons var för dagen helt klädd i blått MEN hade en rosa napp. Så starkt är alltså det att det rosa signalerar "hon". Och det mörkblå "han". Så att den yttepyttelilla detaljen som den rosa nappen utgjorde på det i övrigt blåa barnet gjorde att osäkerhet uppstod.

Könskodningen råder. Det är en strikt regim som alla verkar hålla sig inom ramarna för. Det är inte ens så att bvc-barnen är blandat klädda i orange, lila, grönt eller gult eller andra glada färger utan det är antingen blått eller rosa. Jag vägrar begränsa mitt nio veckor gamla barn genom att bara ge honom tillgång till hälften av världen och hälften av färgerna i den. Eller inte ens hälften, de "färger" han förväntas hålla till godo med är ju mörkblått, brunt, grått och svart.

Och sedan hälften av känslorna, hälften av frisyrerna, inte ens hälften av smyckena och hälften av intressena...

Hade han varit flicka hade han också fått nöja sig med hälften av lönen.

Finn ett fel

Mycket att stå i

Det finns så himla mycket att hinna med och jag hinner kanske en åttondel av det. Känns som tio uppsatser jag skjutit upp att skriva, att komma försent till jobbet eller att ha missat den viktiga föreläsningen som alla andra nu har anteckningar till. I jämförbar stressnivå.

Det är både sånt jag skulle vilja göra och sånt jag borde göra som inte hinns med. Jag måste städa hemmet, tvätta kläder, sköta mina vänrelationer, sköta mina familjerelationer, besöka, bli besökt, sköta Alfons, söka fondmedel innan ansökningstiden går ut, svara på annonser, lägga ut egna annonser och administrera dessa, träna, promenera och insupa våren (och för helvete NJUTA av den), sköta bloggen, åka till bvc, gå på föräldragrupp, svara på mail, röja hemma, skriva inköpslista och handla, stimulera mig genom att komma ut på olika lokaler så som biblioteket, gå igenom tusen digitalfoton och skicka på framkallning, se till att jag har mat att äta, surfa bloggar och annat bra, tänka på framtiden, njuta av nuet.... och tusen andra saker!

De flesta dagar slutar med att det mesta på listan står kvar oavverkat. Och för varje dag tillkommer fler och fler saker. Jag klarar nog inte så här mycket frihet och till synes disponibel tid. Jag har sagt det förut när jag var arbetslös; att ha ett jobb att gå till är något av det mest avkopplande som finns. Man vet att man måste vara där och göra det man ska, man hinner/orkar inte ens drifta iväg i några storslagna idéer om vad man egentligen skulle ha kunnat använda dagen till. Men vet man ju av erfarenhet att förvärvsarbete också kan vara oerhört destruktivt och leda till långvarig tankedöd.

Nu är det ett överflöd och ett gytter av tankar, intentioner och önskemål som alla ska processas och bearbetas och genomföras av en sliten amningshjärna. Det går ju så där. Därav detta blogginlägg.

Day 05 – a song that reminds you of someone

Om han den där som skulle ha blivit far till alla mina barn men som det trasslade till sig med.


Det här är en del av utmaningen 30 dagar 30 låtar.

Day 04 – a song that makes you sad

Jag skulle väl egentligen inte säga att den här visan gör mig ledsen. Men det finns ingen kategori som heter "A song that makes you cry". Där hade den här passat. För jag brister och går sönder, VARJE gång. Jag överdriver inte. Jag har försökt sjunga den för Alfons, men det GÅR bara inte.

Det är det där med den där kärva fadern som retas med sin dotter. Säger att visst, hon är rar, men kolla vilken märkvärdig näsa, vilken tjock mage, vilka konstiga öron, hon blev ju inte som hon skulle. En far som inte riktigt kan med att visa sin stora kärlek och ömhet för sin dotter utan döljer den bakom retsamheter. Men så brister fasaden där i sista versen.... Aj daj.

Det där med den där kärve fadern och den instängda ömheten. Shit alltså. Min bror känner likadant för den här visan. Undrar om det är nåt med vår barndom vi borde ta upp i terapi...



Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Stilla bön

Gode gud, gör så att jag går och lägger mig nu.
Jag kommer bara ångra mig om jag är uppe ännu längre.
Det gör jag ju varje gång.

Vad är lite ansiktsmålning och lera mot det här?

Jag och barndomsvännen drog lite lumparhistorier i form av våra förlossningsberättelser. Jag har ju hört hennes förut men ville höra igen. Först nu kunde jag riktigt relatera till vad hon sa. Och det är ju helt magiskt att kroppen ska göra precis samma process men det kan gå till på så totalt olika sätt. Jag blev nästan arg när hon berättade om sin första förlossning, hur kunde det ha gått så lätt?!

När hon kände av sin första värk var hon redan öppen 8 cm. Hennes kropp hade liksom öppnat sig allt det där av sig själv, utan att hon ens hade märkt nåt!

När jag hade andats mig igenom regelbundna värkar i 12 timmar var jag öppen 1 cm. Efter ytterligare 18 timmars helvete var jag öppen 10. Nästan. Förstå att jag nästan blev bitter på kuppen!

Apropå allt det här ska jag ju skriva om förlossningen nån gång. Jag har berättat om det för så många nu så det börjar kännas som en berättelse, inte nåt jag verkligen har varit med om. På så sätt kan man ju säga att det känns lite bättre. Men jag ska ta tag i att begära ut min förlossningsjournal också. Enligt min MVC-sköterska var det en normal förlossning. Sett ur deras perspektiv alltså. Trots att dom stod med sugklockan i högsta hugg. För mig var det det mest onormala jag någonsin har gjort.

Alltså, hur groteskt stor magen var, det hade jag glömt.

Visst nappar det!

Igår var vi på besök hos min gudson. Och hans mor som är min barndomsvän. Vi ses inte så ofta så det måste uppdateras en himla massa när vi väl får till det. Det var första gången dom träffade Alfons. Han gjorde inte så bra reklam för sig själv och var inte söt en enda sekund. Förutom hans uppenbara söthet i form av sin fysiska litenhet så klart. Det var först ont i magen som sen övergick i övertrötthet för det fanns två småkillar i huset som gjorde det omöjligt för Alfons att komma till ro. Min vän försökte tålmodigt söva honom, hävdade att hon aldrig misslyckats med att söva en bebis. Hon gick bet med min.

Att det kan vara så olika. Hennes första, min gudson, sov tydligen konstant. Hon fick väcka honom var tredje timme för att han skulle äta nån gång. Hon hade skittråkigt hemma, inget att göra för han sov ju hela tiden. Jag minns hur hon for runt i bilen i början och hälsade på alla. Han var riktigt liten då, jag minns att när hon besäkte mig så hade han inte ens börjat fixera blicken. Nu när jag själv fick barn kom jag att tänka på det där. Hur hon hade fixat att aldrig vara hemma med barnet, alltid borta, alltid på besök. Men nu fattade jag att det var möjligt för att han alltid sov.

Apropå sömn kom vi också att tala om nappar. (Japp, nu är jag där. Där jag aldrig skulle hamna. Sitter och diskutera bebisattiraljer istället för att prata om livets väsentligheter... Jag har dock hört att detta är en fas. Således kommer det gå över.) Och hon gick och kokade en av gudsonens lillebrors nappar som Alfons fick på prov. Och han har knappt släppt den än. Vilken grej! Nappen vi har letat efter! Hon sa att ALLA tar den tydligen, superpoppis hos bebisar. Min mamma bara skrattade när hon såg den och sa att det är ju så napparna såg ut förr. Lite triumferande sa hon det. Hon har nog börjat få nog av mina dissningar av fyratimmarsregeln och annat otyg från barnahavande från förr i tiden.

Jag kan ge den här nappen istället för att sitta med lillfingret i hans mun, förstå friheten.

Napparnas napp

Day 03 – a song that makes you happy

Den här kan man gå loss till. Bekymmerslöst och somrigt. Snart förhoppningsvis!

Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.

Månadsdag

Hipp hurra för världens största Afflåns två månader idag! Han kan sedan ett par dagar vända sig från mage till sida, aldrig trodde jag väl att jag skulle bli så stolt över att se någon varelse utföra denna bravad. Jag har ju en gång även tränat hunden till sidoliggande och det tog nog bara tio minuter, inte två månader. Han skyndar långsamt den lille mannen.

Annat han kan är att sova nästan hela natten, fylla en blöja så det nästan rinner över kanten, le och gurgla, titta på roliga mjukdjur som rör sig och han är attans stark i nacken och behöver knappt stöd alls. Han gillar inte napp förutom i bilen och i vagnen. Han är sjukt söt när han låter "uuuuuuuh" med ett klingande pärlande litet specialljud när han är glad och uppspelt. Det verkar som han gillar när det rör på sig och hans bästa dagar på senaste tiden har varit dom då vi varit på språng, i bil och på besök. Han har haft två-tre bra dagar nu med inte så mycket missnöje, istället mycket leenden och sömn och då är det mycket lätt att glömma och förlåta veckorna av skrik och icke-sömn...

Ajminlöv!

Day 02 – your least favorite song

Det måste vara allt med Robert Broberg. Möjligtvis i konkurrens med allt med Eddie Medusa. Men Robert Broberg är nästan ännu äckligare. Det kryper i hela mig och jag vill gömma mig bakom en skämskudde när han uppför sina extremt fåniga alster. Dessutom har ju karln lyckats med konststycket att bli gubbsjuk redan i sin ungdom. Jag ogillar.



Det här är en del av utmaningen 30 dagar 30 låtar.

Fel färg på fel barn - könsförvirring anno 2011

Igår var jag och Alfons på barnvagnsaffär och spanade och drömde nytt. Barnvagnsförsäljerskan tittade på Alfons som satt och sov sött i babyskyddet och frågade "Är det till henne?". Alfons var för dagen iförd röd jacka och glassigt knallgröna byxor. Tydligen inga färger för en karl.

Jag undrar vad som kommer hända idag. Kommer han bli värvad till RFSL:s ungdomssektion tro?

Day 01 – your favorite song

Svåraste kategorin ever. Varje gång jag väljer att lyssna på en låt är ju det min favoritlåt, just där och då. Jag har ju egentligen tusen olika favoritlåtar som är favoriserade ur olika aspekter. Text, melodi, frasering, favvotrummor, sångröst eller vad som helst.

Men det här är nog den som har varit favorit längst och gjorde stort intryck när jag först hörde den i mina vemodiga tonår. Jag älskar upptempolåtar med stråk av vemod och melankoli.




Det här är en del av utmaningen 30 dagar 30 låtar.

30 dagar 30 låtar

Hittade utmaningen 30 dagar, 30 låtar hos Bulan & Jag

Jaja jag ska försöka men jag lovar inget! Sak jag är bra på: påbörja projekt. Sak jag är dålig på: fullfölja och avsluta projekt. Sak som ger mig ångest: att behöva säga EN låt/sak/företeelse/person som är min ALLRA BÄSTA och på så sätt blir representativ. Näe, jag är alldeles för komplex och mångfasetterad för att kunna rymmas i ett enda koncept :)

Men okej, jag utmanar väl min ångest och min musiksmak dårå och hänger på.

day 01 – your favorite song
day 02 – your least favorite song
day 03 – a song that makes you happy
day 04 – a song that makes you sad
day 05 – a song that reminds you of someone
day 06 – a song that reminds you of somewhere
day 07 – a song that reminds you of a certain event
day 08 – a song that you know all the words to
day 09 – a song that you can dance to
day 10 – a song that makes you fall asleep
day 11 – a song from your favorite band
day 12 – a song from a band you hate
day 13 – a song that is a guilty pleasure
day 14 – a song that no one would expect you to love
day 15 – a song that describes you
day 16 – a song that you used to love but now hate
day 17 – a song that you hear often on the radio
day 18 – a song that you wish you heard on the radio
day 19 – a song from your favorite album
day 20 – a song that you listen to when you’re angry
day 21 – a song that you listen to when you’re happy
day 22 – a song that you listen to when you’re sad
day 23 – a song that you want to play at your wedding
day 24 – a song that you want to play at your funeral
day 25 – a song that makes you laugh
day 26 – a song that you can play on an instrument
day 27 – a song that you wish you could play
day 28 – a song that makes you feel guilty
day 29 – a song from your childhood
day 30 – your favorite song at this time last year

Muddens lov

Det var visst dags att sluta nu. För ett bra tag sen. Men jag har under den här tiden vi har haft gemensamt byggt upp en, vad det visar sig, nästan ohälsosam kärlek till den. Mudden.

Mammabyxor med MUDD, vilken grej. Så otroligt bekvämt och gör att byxorna sitter snyggt och inga valkar som hänger över kanten på jeansen. Jag använder dom fortfarande. Delvis på grund av att jag inte riktigt vuxit i mina gamla jeans än men också till stor del för att det är så sköööönt! Inte så sexigt men A älskar mig ändå säger han.

Och jag älskar mudden även på A:s byxor. Byxor utan mudd vill vi nästan inte alls ha längre. Mudd is da shit. Mudd is here to stay.

Mudd mudd but different.

Sol ute, svart i sinne

Familjerätten idag för påskrift av faderskapspapper. Och jag som trodde han hade släppt det där med vårdnaden. Och insett att han kan vara en del av Alfons liv ändå. Jag har varit hur smidig och samarbetsvillig som helst för att visa det de senaste veckorna. Men nej. Nu ska han gå till domstol, hej och hå. Jag är inte riktigt i skick att hantera sånt just nu. All min ryggrad rinner ur mig och jag känner mig helt handlingsförlamad. Det känns om jag ställs inför faktum att någon ska ta mitt barn ifrån mig och jag reagerar med att bli apatisk. Förlamad av fasa. Uppgiven. Och galet ledsen.

Men än så länge är det ju inte så. Jag bara fruktar det värsta. Jag är livrädd för att han ska få mer inflytande i Alfons liv än rent umgängesmässigt. Dels för Alfons skull, för att jag anser att hans pappa inte är en bra förebild och totalt saknar omdöme i viktiga grundläggande frågor. Dels för min egen skull. För att det blir alldeles svart när jag ser ett liv framför mig av de olösliga konflikter oss emellan som jag vet skulle uppstå. Och energin det tar. Frustrationen att hantera det som jag vet är hans otroligt icke-konstruktiva sätt att förhålla sig till oenighet.

Jag VET att jag troligtvis har möjlighet att få behålla ensam vårdnad, men han psykar ner mig så otroligt och jag är ett hormonspöke just nu som blöder och dör för mitt barn. Så jag har svårt att tro.

Den kortsiktigt tänkande människan

måste vara evolutionärt inte lika långt kommen som den långsiktigt tänkande människan. Kanske är det nästa steg på mänsklighetens utvecklingsskala. Homo sapiens longus. Eller nåt.

Det här med kärnkraften. Nu nya haverier i Japan. Samtidigt pågår i min egen hembygd sedan lång tid massiva protester mot planerna på uppförandet av ett antal vindkraftverk i området. Insändare i lokaltidningen flera gånger i veckan, protestmöten och flygblad. Det huvudsakliga argumentet mot vindkraftverken är att de förstör UTSIKTEN.

Alltså, vindkraftverk är förvisso höga byggnader, om än i mina ögon vackra och majestätiska, men de är också reversibla. De går att montera ner utan att lämna spår efter sig. Om man i framtiden skulle hitta någon mindre skrymmande energikälla.

Kärnkraftverk förstör inte bara utsikten. Konsekvenserna av atomklyvningen utgör ett hot mot allt liv på hela planeten. Inte bara nu utan för miljontals år framåt. Att för så lång tid garantera en säker förvaring av kärnavfall är omöjligt. Och just nu evakueras tusentals runt det havererade japanska kraftverket. Förutom de nu levande direkt drabbade människorna påverkas också andra djur och naturen för mycket lång tid framåt.

Att parallellt med den händelseutvecklingen argumentera mot vindkraft med så löjliga argument som att utsikten från min veranda blir förstörd är ju patetiskt.

Så. Lite politik kan också få plats i en mammablogg. Det är faktiskt Alfons värld att växa upp i. Och han vill inte ha kärnkraft.

Spioner?

Ibland funderar jag på om någon jag känner har hittat till bloggen på egen hand. Jag har bara gett adressen till en enda. Men tänk er själva att hitta en hyfsat personlig blogg av någon på till exempel jobbet som man kanske inte visste så mycket om. Jag skulle älska det. Jag skulle läsa varje dag och inte låtsas om nånting.

Det vore himla spännande.

Gnäll och oro

Jag känner mig så oinspirerad och orkeslös. När  man inte vill skylla det på nåt hos sig själv är det ju bra att man kan skylla på något annat, till exempel på den aldrig sinande vintern.

Det finns blogguppslag och tankar att ta tag i men jag orkar inte ta tag och har också väldigt svårt att finna tiden. Jag älskar barnet mer och mer men är också lite orolig. Man vet ju ingenting när man aldrig har sett ett spädbarn på nära håll förut, och har således inget att jämföra med, men jag får för mig att han är ovanligt missnöjd och orolig. Jag vet att han har ont i magen tidvis, han kränger och krampar och vrålar. Men även när han inte visar tecken på magsymtom verkar han generellt vara olycklig och gnällig. Han har nästan inga stunder då han är vaken och är nöjd, så som jag tänker mig att andra bebisar kanske är. När han inte sover eller äter så skriker han som regel. Det går att bryta, genom att han får suga på lillfingret. Napp accepteras icke. Det ska vara ett finger. Gå runt och kolla på grejer, prata med mamma, sjunga sånger etc funkar i cirka en minut, sen är det trumpna minen och sirenen igen. Jo, ligga på skötbordet och kolla på mjukdjuren är för det mesta okej, det kan han vara nöjd med en stund. Men annars verkar han generellt vara väldigt frustrerad. Det ska hända saker tror jag. Bil, varuhus, folksamlingar typ. När vi är ute på promenad vaknar han i samma sekund som vagnen stannar.

Vagnen är för övrigt en annan källa till oinspiration. Den nya billighetsvagnen jag köpte har efter sju veckors sparsam användning börjat falla sönder i sina beståndsdelar. För ett par veckor sedan lossade spärren till det vändbara handtaget när jag var på väg uppför trappan till porten med följden att vagnen välte framåt och A nästan katapultkastades ut på stentrappan. Jag kallsvettas och översköljs av ångestvågor när jag skriver det. Och i helgen när jag under 20 minuters klurande försökte fatta hur man fällde ihop vagneländet trillade en mutter av. När jag försökte hitta var den hade suttit upptäckte jag att motsvarande mutter redan saknades på andra sidan, den hade fallit av under någon promenad. Vi talar om hyfsat väsentliga muttrar, som håller samman hela chassit... Så tills jag hittat en ny barnvagn känner jag mig ännu mer låst och instängd än vad jag redan har gjort hela den här djävulska vintern.

Jag har också hunnit tänka att det finns minst lika många fördelar med att vara ensamförälder som det finns nackdelar. När man känner sig som ett vrak, är frustrerad, förbannad, uppgiven, irriterad och lika missnöjd som sitt skrikande barn behöver man i alla fall bara tänka på att ta sig själv och barnet genom det hela. Att man får den där lilla egentiden till att bara sunka i soffan om man behöver. Man måste i alla fall inte rädda, vårda och bevara ett förhållande OCKSÅ.

Kvalitet

Lite lättare än annars att stiga upp när det är lördagmorgon, himlen äro blå, barnet gav mig två timmar extra sovmorgon och sedan en serie smil av högsta klass. Mjau.

Mench?

Det är nåt med dom där orden. Lösenorden som man får se i snirklig skrift för att sedan apa efter och skriva rätt i en liten ruta för att ens bloggkommentarer ska bli godkända. Dom känns helt enkelt inte tillräckligt slumpmässiga. Så jag får för mig att dom ruvar på en mystisk hemlighet. Dolda budskap, chiffer, krypterade statshemligheter you name it. Jag har under en tid sparat på lösenorden till kommentarer jag lämnat. Naturligtvis inte för att jag är knäpp utan så klart bara för skojs skull (yeah right). Här följer listan so far:

Emate

Mench

Siscid

Symedpad

Slionint

Burainge

Nosses

Funsid

Plation

Genar

Eakni

Alguie

Remennar

Ingult

Versh

Plagoame

Hello, det här är inte slumpmässigt sammansatta bokstäver vi ser! Såna finns det också på vissa verifieringsverktyg, då ser lösenorden ut så här: YG63dK. Men det här är ju ORD. Nu undrar jag; på vilket språk? Är det alviska? Vad vill dom säga oss? Rop på hjälp från yttre rymden?

Erkänn, spännande.

//Hälsningar en mentalt understimulerad småbarnsmorsa.

Ingvar Blund

Asså, AJKIA, vicket plejs för en desperat moder med ett sovvägrande barn. I dagar har jag fruktat det besök på handelsimperiet som jag idag gjorde tillsammans med min mor. Jag har befarat stress, svett och en snabb flykt ut ur jättevaruhuset med ett galande barn som behövde sova, bytas på och äta, allt på samma gång. Ingen av dessa farhågor besannades. Istället fick barnet en av de mest rofyllda sovstunder han överhuvudtaget haft de senaste dagarna. Åka babyskydd i Ikeavagn, på plant och oisigt oskakigt underlag, mjuka svängar och dämpat sorl, det gillade Alfons. Han sov som prinsen själv. Vi tog till och med lite extra svängar för att förlänga den braiga upplevelsen för alla inblandade.

Senast jag var på Ikea var den 18 januari, dagen innan Alfons kom ut. Jag gick runt där i sällskap med min för dagen besökande väninna och mina värkar. Jag fick stanna och luta mig över bohag och inredningsdetaljer och andas andas. Vi spekulerade i att bebisen skulle födas i en säng på sängavdelningen, därmed gå till historien, få namnet Ingvar och bli en värdig arvtagare till hela Ikeaimperiet. Dessbättre och dessvärre blev så inte fallet. När vi efter sisådär tre-fyra timmar åkte därifrån var det tre minuter mellan värkarna. Och väninnan stannade kvar och åkte till förlossningen med mig. För en kontroll trodde jag, men det visade sig att jag fick stanna. Och det gjorde också väninnan och blev det mest fantastiska förlossningsstöd man kunde önska sig. Tack älskade hon och alla goda makter som medverkade till det. Hon hoppades redan när hon kom att hon skulle få vara med. Hon är en kvinna förföljd av tur, så det blev så klart som hon önskade. Till min stora lättnad och glädje.

Jag ska ta tag i att skriva om förlossningen nån gång. Det känns som ett trauma jag har lagt locket på, jag vet inte vad jag får fram om jag går dit och rotar. Jag har inte fått hem nån förlossningsjournal men har tänkt ringa och fråga efter den. Det skulle nog behövas som stöd för minnet. Nu kommer det mest lösryckta fragmentariska minnesbilder utan inbördes ordning.

Efter idag har jag även Ikea att ta till som alternativ sömnmetod. Och vilket ypperligt ställe för långpromenader regniga dagar!

Afflåns i Törnrosasömn på mattavdelningen.

To state the obvious

Idag ringde familjerätten och sa att pappan är pappa. Snacka om slöseri med myndigheters resurser. Och skattepengar. Det hade jag ju kunnat tala om alldeles själv.

Nästa vecka ska det skrivas på papper. Då är jag rädd för att det blir oro igen, när frågan om gemensam vårdnad kommer upp. Under den här tiden sedan faderskapstestet har det funkat bra med umgänget mellan Alfons och pappan. Han har träffat A flera gånger i veckan på eget initiativ. Vi har inte pratat om något konfliktrelaterat överhuvudtaget när han har varit här. Han har varit bra med A, engagerat sig och burit och pratat och sjungit och jag har inte känt mig orolig alls. Jag har till och med åkt och gjort ärenden och han har varit ensam med A. Det är jätteskönt för det är ju det jag har velat, att A ska få ha en bra relation till sin pappa. Oavsett hur pappan beter sig på andra plan och i andra frågor.

Med det jag vet om pappan och med tanke på hur han betett sig hittills kan det dock lika gärna bli så att han försvinner igen om en konflikt blir aktuell. Vi får se. Jag känner mig i alla fall förberedd.

Tillväxtfas grande

Det tog skitlång tid för mitt barn att växa i storlek 50. Flera veckor. När han hade kommit skaffade jag prematurkläder i storlek 44 och 48 för att inte allt bara skulle hänga på hans lilla kropp. Nu plötsligt, verkligen plötsligt, ser han inte helt borttappad ut i storlek 62. Hur gick DET så fort?? Han är ju fortfarande bara sju veckor.

Han har börjat gå på gym också. Och ha jeans. Måhända smyger han upp på nätterna och blandar proteindrinkar. Får nog kolla hans sparkonto snart om han haft några skumma utgifter på sistone...

På gymmet.

Råd tack

Jag har fått erbjudande om ett vikariat på sex veckor i september-oktober. Inte på heltid utan tre dagar i veckan. Det är på ett jobb som jag kan få jobba på efter föräldraledigheten. Därför vore det bra att kolla läget, se om jag faktiskt trivs och vill vara där. Och så vore det så klart bra att fila bort lite ringrostighet. Samt få lite mer pengar och spara lite på föräldradagarna.

Min mamma kan ha Alfons de dagarna jag skulle jobba. Han kommer vara lite drygt sju månader när det här ska hända. Nu är min stora fråga och farhåga: kan man lämna bort ett sjumånaders barn för att jobba 8-17 tre dagar i veckan under en begränsad tid? Jag har ju som framkommit i tidigare blogginlägg ingen som helst uppfattning om på vilken utvecklingsnivå man befinner sig så långt fram i tiden.

Alla upplysningar om sju månader gamla barns självständighet mottages tacksamt.

Förresten

Den där innevagnen var en himla bra sak att ha. Det gick lite överstyr ikväll också. Men när han till sist slocknade så var det i den. Det var ett tag sen och nu vet jag inte när han tänker vakna. Han blev lite småvaken för en stund sen men då var det bara att gå dit och rulla lite över mattkanten så blev det rofyllt i vagnen igen.Utmärkt.

Synd bara att den är rätt ful och otymplig och tar upp stor plats i mitt vardagsrum.

Dagens vill ha

Nu har jag fått för mig att det skulle vara så himla pittoreskt och bra att ha Alfons dinglande i en sån här ute på balkongen i vår och sommar. Tänk själv vilka fantastiska sovstunder man skulle ha under tak i friska luften. För att inte tala om myset som uppstår i naturvaggan när det regnar på balkongtaket Nej, jag får inte pröjs för att skriva det här. Jag tycker den är fin på riktigt.

Mys.

Idag fick vi feeling

I form av försmak av den vår som förhoppningsvis är i antågande inom kort. Den ligger ännu och lurpassar bakom meterhöga snödrivor men idag gjorde solen en berömvärd insats för att bana väg för den. Banad väg fick även vi på promenaden när barnvagnen för första gången i sitt liv fick åka på ASFALT. Åh himmelska betongbanor och rullgrus! Allt som är fritt från snö ser jag nu som vackert.

Mina fakeUggs som aldrig tidigare träffat på snö i smält form stod dock inte pall för denna klimatförändring. Jag kunde lika gärna lämnat dom hemma och gått ut i strumplästen. Hela promenaden kände jag smältvattnet skvalpa mellan tårna nere i Uggs-wannabeesen och när jag kom hem kunde jag vrida ur strumporna.

Afflåns fick dagen till ära skippa overallen och åkte åkpåse endast iförd en extra tröja men var ändå varm som en kamin vid hemkomst. Så ska det vara!

Rullar hårt i terrängen. We like!

Ofavorit i repris

Så blev det så där igen. Efter att i två dagar lagt ner min själ på att söva honom varannan timme och lyckats bra med det fick jag idag nästan whiplash skador av bakslaget. Så fort något blir annorlunda går det överstyr. En vän till mig har varit här idag. Vi åkte till storaffären och storhandlade åt mig, skönt att få hjälp med det. Med barn i bärsele kan man till exempel inte plocka upp saker ur frysdiskar. Eller plocka upp saker ur en kundvagn. Svårt då.

När han vaknade efter förmiddagssömnen skulle vi iväg. Då är det ju först amning, blöjbyte och påklädning. Vilket gör att nästan en timme går åt av hans ranson av vakentid. Sen bör han sova inom nästföljande timme. Något han inte får ro att göra när han ska lastas i och ur bil, ner i sele, in och runt i affär, sen ur sele och i och ur bil igen. När vi väl var hemma igen var det redan försent. Hans vakenhetsgrad hade lagt sig på höjder som var omöjliga att nå upp till och peta ner honom ifrån. Så. Sen var han alltså vaken från ungefär klockan 13 till nu 20:30. Det är inte normalt. Och han är helt desperat men KAN inte komma till ro. Jag gjorde allt, förutom att gå och lägga mig med honom och göra natt. Till slut, nu vid 20-tiden, gjorde jag även det och efter sisådär en halvtimme kunde jag försiktigt smyga mig ur sängen utan att han vaknade.

Det är fruktansvärt när det blir så. Jag får panik av att han inte kan komma till ro. Det är så vansinnigt stressande och det känns som jag torterar mitt eget barn.

Finfina vännen som var här hade med sig en barnvagn också! :) Ett extrabilligt extraexemplar som hon handlat i smyg på Blocket för att jag ska ha i lägenheten för att lättare kunna söva A. Alltså, omtanken som svämmar över en när man har ett barn, var har den varit annars när man behövt den i livet? Den är ytterst välbehövlig nu, men hade gärna fått komma lite mer jämnt doserad, för nu är den närmast överväldigande. Och igår var annan Finaste Vän här med ljudböcker som han lånat på biblioteket för att jag ska få nåt bra att stimulera öronen med när jag kånkar runt här i min lya. Jag blir rörd och tacksam och generad samtidigt.

Så imorgon stannar vi hemma. Lyssnar på ljudböcker och kör runt i vagnen inomhus. Inga utflykter, inga extravaganser som kan rubba Projekt Sömn. Kanske en liten flykt ut i det utlovade vårvädret. Om han lovar att SOVA i vagnen på promenaden..

Nån som vet??

VAR på Försäkringskassans Mina Sidor går man in för att ändra, förlänga och greja i sin begärda föräldrapenning??? Jag kan omöjligen hitta det. Jag hatar Försäkringskassan. Jag hatar deras webbsida. Jag ringde för att fråga. 25 minuters kö, köplats 468. Nej, jag har inte råd att ha mobilen uppkopplad i 25 minuter och mer och min son kommer garanterat vakna under väntetiden. Och chatten ligger nere på grund av överbelastning. Vad bra att regeringen ska spara så att 1000 tjänster på Försäkringskassan ska bort. Hej till kötid på en timme.

Äpplet faller inte långt från trädet

6 veckor och drillas av sin mor i nackstyrketräningsövningar som ett kinesiskt barn på elitgymnastläger. Trots detta verkar det tyvärr som han ärvt tendensen från föregående generation att hellre använda soffan för häng, slötittande och allmän slacking...

Barnvagnsmänniskor

Innan jag själv fick barn visste jag inget mer ointressant än människor jag såg gå med barnvagn. Människor som framförde barnvagn var för mig icke-människor. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att jag skulle kunna ha något gemensamt med dessa varelser vars idé om livets mening tydligen låg så långt från min egen. Att man kunde bli så himla tråkig och tragisk och Svensson så man hade valt att skaffa BARN och dessutom sedan gå omkring med det helt öppet, utan att skämmas, var för mig helt obegripligt. För dessa stackars människor var allt hopp om liv för länge sedan ute.

Nu vet jag inget mer intressant än människor med barnvagn. Jag vill stoppa varenda en jag möter och fråga ut dom grundligt om deras erfarenheter av barnahavande. Jag vill veta allt om deras barns mat- och sömnvanor och hur dom själva överlever i sitt föräldraskap. Jag undrar hur dom har lagt upp sin föräldraledighet och hur dom sköter tvättstugan och när deras barn log mot dom första gången.

Och så tänker jag att varenda kvinna med barnvagn jag möter skulle kunna vara en av alla er fantastiska bloggerskor. Barnvagnsmänniskor, ni bär på universums hemligheter, dela med er nu please.

Det ska bli underbart när föräldragruppen startar. Det trodde jag verkligen aldrig att jag skulle tycka.