Mamma hjärta Alfons

Tänk att det skulle vara så himla roligt att ha en Alfons! Nu har det värsta av första-tiden-chocken lagt sig. Han har börjat bli en individ som jag älskar och har starka band till och inte ett anonymt knyte som bara skriker och äter och behöver massor av skötsel. Det är några veckor sedan det värsta insomningskaoset med nattningsritualer på flera timmar. Jag är inte lika osäker längre och även om jag fortfarande i princip inte vet nånting alls så märker jag att jag har lärt mig honom i alla fall lite grann. Jag kan till exempel se och höra när han börjar bli trött även om han för en oinsatt kanske ser ut att vara en klarvaken och alert bebis.

När pappan var här häromdagen åkte jag iväg på ett ärende. När jag kom tillbaks hörde jag tröttljuden. Pappan gick runt och lekte och sjöng med honom och jag frågade lite försynt om inte A var trött. Fick till svar att nä, han ville inte sova. Jag insisterade på att testa och la A på sängen med napp och filt och han somnade bums. Supertrött bebis. Sånt hade ju inte jag heller fattat för en månad sen.

Allting med Alfons har blivit lättare, men svårt att säga om det är han eller jag som har ändrat sig. Eller klimatet. Att vi kan komma UT nu gör att jag mår tusen gånger bättre. Vi går långa långpromenader och igår drack vi kaffe vid solvägg och jag uteammade för första gången. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle ha varit om han hade fötts i till exempel november och jag hade haft mer än dubbelt så lång tid framför mig i husarrest isolerad inomhus på grund av iskyla och snömassor. Jag skulle garanterat ha behövt söka vård på grund av sviktande mental hälsa.

Men nu är det så superfantastiskt att ha en jättetjock leende bebis och vara ledig när våren kommer så jag vill inte byta det mot nåt. Jag vill ha en till! Nu genast. Det där med förlossningen, kan det ha gjort SÅ himla ont egentligen? Jag blir sentimental när A växer ur pyttekläderna och förflyttar mig raskt från mitt varande i NUET till att tycka att han redan är två meter lång och har fyrtiofem i skor.

Och jag börjar ana att det kommer bli himla fint och roligt på vägen dit.

Gullemops!