På barnmässan igår var det mycket hög ljudvolym, mycket dyra kläder och mycket Ann Söderlund. Jag är häpen över hur mycket gratisgrejer som lassades i mina händer vart jag gick och stod. Massor med krämer, oljor och schampon. Blöjor och till och med kläder. Alfons sov i sele och var ganska nöjd med det, men ska vi åter vistas i dylika miljöer ska jag förse honom med hörselkåpor. Jamen sänk volymen på scenuppträdandena när lokalen är full av spädbarn?!
I en av gratiskassarna fanns ett sånt där litet bi från Lamaze, sånt som kan hänga och dingla där man tycker det passar sig. Jag har alltid tyckt att dom där grejerna var så himla fula och grälla och jobbiga och inte velat befatta mig med dom. Alfons tyckte att det där biet var det finaste han sett där det hängde i bilstolen. Han glodde på det och pratade med det hela vägen hem till min pappa, en timmes bilresa bort. I vanliga fall somnar han efter tio meter i bilen men nu hade han ögon stora som tefat av ren kärlek till det fula biet.
Jag känner mig nu beredd att kapitulera och öppna dörren till mitt hem på vid gavel för fula smaklösa hängleksaker. För mitt hjärta smälter när han är så där förtjust och gullig.
Jag utmanade alltså en grej jag var anti, i det här fallet barnmässan, och fick ett annat anti nedbrutet på köpet. Det är bra för mig, jag behöver faktiskt slappna av lite mer och inte vara så fientlig.
Så hädanefter: hej hej vulgogrejer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar