Det handlar om Grekland. Mitt andra hemland. Inte av blodsband men av svunnen kärlek och kanske nåt avlägset tidigare liv som gör att landet bor i mig. Jag bodde där till och från i fyra år, på en ö.
Åkte dit för att volontärjobba med havssköldpaddor ett par månader. Lycklig tid. Äventyret, omgivningen, människor, ön... Mötte grek och återvände. Mötte senare även min hund som var valp då och som sedermera fick följa med till Sverige.
Jag älskar det grekiska språket. Det är nåt som går loss i mig av grekiska. Världens tveklöst vackraste språk. Jag kunde det ganska bra när jag bodde där, mycket sitter kvar men jag har numera svårt att snabbt hitta rätt ord och rätt grammatisk lösning.
Grekland är inte bara charterdisco och bouzouki. Grekland är också Pix Lax. Eller var, för Pix Lax som grupp finns inte längre. Landets hittills största band, genren får väl kallas folkrock. Fantastiska låtar. Textmässiga epos. Inga slitna kärleksklichéer utan rena rama poesin. Önskar jag kunde förmedla orden...
Jag har haft förmånen att se dom live. En höst när turisterna åkt hem kom dom till ön. Det var en stor upplevelse att gå på konserten på stadens amfiteater. Känns koolt att jag upplevt dessa grekiska legender livs levande.
Detta är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar