När hon kände av sin första värk var hon redan öppen 8 cm. Hennes kropp hade liksom öppnat sig allt det där av sig själv, utan att hon ens hade märkt nåt!
När jag hade andats mig igenom regelbundna värkar i 12 timmar var jag öppen 1 cm. Efter ytterligare 18 timmars helvete var jag öppen 10. Nästan. Förstå att jag nästan blev bitter på kuppen!
Apropå allt det här ska jag ju skriva om förlossningen nån gång. Jag har berättat om det för så många nu så det börjar kännas som en berättelse, inte nåt jag verkligen har varit med om. På så sätt kan man ju säga att det känns lite bättre. Men jag ska ta tag i att begära ut min förlossningsjournal också. Enligt min MVC-sköterska var det en normal förlossning. Sett ur deras perspektiv alltså. Trots att dom stod med sugklockan i högsta hugg. För mig var det det mest onormala jag någonsin har gjort.
Alltså, hur groteskt stor magen var, det hade jag glömt.
hohoho det var en redig kalaskula! Fatta vad A hade det gott där inne!
SvaraRaderaOch visst är det konstigt att det kan vara så olika. Jag, precis som du, kände mig nästan traumatiserad ett bra tag efteråt, även om jag nu kan se att min förlossning var högst normal. Trots klocka.
Och att det bara känns som en berättelse nu, som något du inte själv varit med om, så kände jag när jag såg lite på det där nya förlossningsprogrammet på tv. Att det aldrig hänt. Så himla absurt.
Men jag kan prata om det i evigheter :)