Jag känner mig så oinspirerad och orkeslös. När man inte vill skylla det på nåt hos sig själv är det ju bra att man kan skylla på något annat, till exempel på den aldrig sinande vintern.
Det finns blogguppslag och tankar att ta tag i men jag orkar inte ta tag och har också väldigt svårt att finna tiden. Jag älskar barnet mer och mer men är också lite orolig. Man vet ju ingenting när man aldrig har sett ett spädbarn på nära håll förut, och har således inget att jämföra med, men jag får för mig att han är ovanligt missnöjd och orolig. Jag vet att han har ont i magen tidvis, han kränger och krampar och vrålar. Men även när han inte visar tecken på magsymtom verkar han generellt vara olycklig och gnällig. Han har nästan inga stunder då han är vaken och är nöjd, så som jag tänker mig att andra bebisar kanske är. När han inte sover eller äter så skriker han som regel. Det går att bryta, genom att han får suga på lillfingret. Napp accepteras icke. Det ska vara ett finger. Gå runt och kolla på grejer, prata med mamma, sjunga sånger etc funkar i cirka en minut, sen är det trumpna minen och sirenen igen. Jo, ligga på skötbordet och kolla på mjukdjuren är för det mesta okej, det kan han vara nöjd med en stund. Men annars verkar han generellt vara väldigt frustrerad. Det ska hända saker tror jag. Bil, varuhus, folksamlingar typ. När vi är ute på promenad vaknar han i samma sekund som vagnen stannar.
Vagnen är för övrigt en annan källa till oinspiration. Den nya billighetsvagnen jag köpte har efter sju veckors sparsam användning börjat falla sönder i sina beståndsdelar. För ett par veckor sedan lossade spärren till det vändbara handtaget när jag var på väg uppför trappan till porten med följden att vagnen välte framåt och A nästan katapultkastades ut på stentrappan. Jag kallsvettas och översköljs av ångestvågor när jag skriver det. Och i helgen när jag under 20 minuters klurande försökte fatta hur man fällde ihop vagneländet trillade en mutter av. När jag försökte hitta var den hade suttit upptäckte jag att motsvarande mutter redan saknades på andra sidan, den hade fallit av under någon promenad. Vi talar om hyfsat väsentliga muttrar, som håller samman hela chassit... Så tills jag hittat en ny barnvagn känner jag mig ännu mer låst och instängd än vad jag redan har gjort hela den här djävulska vintern.
Jag har också hunnit tänka att det finns minst lika många fördelar med att vara ensamförälder som det finns nackdelar. När man känner sig som ett vrak, är frustrerad, förbannad, uppgiven, irriterad och lika missnöjd som sitt skrikande barn behöver man i alla fall bara tänka på att ta sig själv och barnet genom det hela. Att man får den där lilla egentiden till att bara sunka i soffan om man behöver. Man måste i alla fall inte rädda, vårda och bevara ett förhållande OCKSÅ.
Det där med vagnen låter illa - tycker du ska gå dit du handlade den och påvisa vilka brister den har.
SvaraRaderaVad gäller lilla gubben så tror jag han är helt nöjd att vara med just dig. Min 1a sov nästan hela tiden, och då blev jag orolig för det. 2an gjorde som Alfons - tvärvaknade om vagnen stod still, och var allmänt lite missnöjd.
Lilla lusen fick liksom bara hänga med, och det verkar inte ha påverkat henne negativt. Hade henne i bärsele en hel del, och hon liksom bara hängde där och sov.
Du ska se att det löser sig med A snart oxå!!!
Åh, vad jag känner igen mina första månader med Mini. Det är asjobbigt att ha det så. Men jag kan trösta dig med att det går över och då kommer du plötsligt att ha en alldeles ljuvlig liten människa.
SvaraRaderaMini är extremt tålig idag och jag har en teori om att det beror på att han hade det så jobbigt med magen de där tre månaderna att allt annat är bagateller i jämförelse.
Vagnen tycker jag absolut att du ska gå tillbaka med! Så där kan ni inte ha det. Hade ni bott i Malmö hade jag kunnat hjälpa dig med det.
Nåväl, kontentan av det jag skulle skriva är; Håll ut det blir snart mycket mycket bättre!
Kram
Tack för pepp ni båda! Det låter lovande att det kan ge med sig. Jag har ju varit och läst på forum igen...som är så himla dåligt att göra. Där var det såna med 7 månader gamla barn som skrev att de var likadana fortfarande. Alltid missnöjda och de hade sen länge lagt ner planer på föräldragrupp och annat. De kunde inte umgås med folk för deras barn skrek ständigt. Mardröm.
SvaraRaderaJag önskar jag bodde i Malmö! :) Eller åtminstone i Skåne, mitt favoritlandskap.
Hoppas hoppas att Alfons får bli ett harmoniskt barn med en lika harmonisk mamma inom en överskådlig framtid.. Ska försöka stå ut till 3 månader och se vad som händer då :)
Men du! Bambi hade en tvåveckorsperiod när han aldrig var vaken och nöjd. Han ville bara skrika eller äta. Har för mig att Alfons är två veckor yngre än Bambi. Nu är han helt annorlunda, han pratar en massa och gillar att sitta i sin nya babysitter och slå på babygymet. Man måste ändra sysselsättning efter en kvart men då kan han vara glad en kvart till.
SvaraRaderaSMBC: Vi ställer in siktet på om två veckor och hoppas solen då har äntrat både våren och Alfons psyke...
SvaraRaderaDet är oerhört stärkande att fler känner igen sig och att det finns ljus på andra sidan otröstlighet och missnöje.
Glad bebis nästa! Mys med Bambiprat hemma hos dig kan jag tro :)