Visst nappar det!

Igår var vi på besök hos min gudson. Och hans mor som är min barndomsvän. Vi ses inte så ofta så det måste uppdateras en himla massa när vi väl får till det. Det var första gången dom träffade Alfons. Han gjorde inte så bra reklam för sig själv och var inte söt en enda sekund. Förutom hans uppenbara söthet i form av sin fysiska litenhet så klart. Det var först ont i magen som sen övergick i övertrötthet för det fanns två småkillar i huset som gjorde det omöjligt för Alfons att komma till ro. Min vän försökte tålmodigt söva honom, hävdade att hon aldrig misslyckats med att söva en bebis. Hon gick bet med min.

Att det kan vara så olika. Hennes första, min gudson, sov tydligen konstant. Hon fick väcka honom var tredje timme för att han skulle äta nån gång. Hon hade skittråkigt hemma, inget att göra för han sov ju hela tiden. Jag minns hur hon for runt i bilen i början och hälsade på alla. Han var riktigt liten då, jag minns att när hon besäkte mig så hade han inte ens börjat fixera blicken. Nu när jag själv fick barn kom jag att tänka på det där. Hur hon hade fixat att aldrig vara hemma med barnet, alltid borta, alltid på besök. Men nu fattade jag att det var möjligt för att han alltid sov.

Apropå sömn kom vi också att tala om nappar. (Japp, nu är jag där. Där jag aldrig skulle hamna. Sitter och diskutera bebisattiraljer istället för att prata om livets väsentligheter... Jag har dock hört att detta är en fas. Således kommer det gå över.) Och hon gick och kokade en av gudsonens lillebrors nappar som Alfons fick på prov. Och han har knappt släppt den än. Vilken grej! Nappen vi har letat efter! Hon sa att ALLA tar den tydligen, superpoppis hos bebisar. Min mamma bara skrattade när hon såg den och sa att det är ju så napparna såg ut förr. Lite triumferande sa hon det. Hon har nog börjat få nog av mina dissningar av fyratimmarsregeln och annat otyg från barnahavande från förr i tiden.

Jag kan ge den här nappen istället för att sitta med lillfingret i hans mun, förstå friheten.

Napparnas napp