Min mamma säger ofta att jag är så duktig som bor själv med Alfons och att hon är så imponerad. Det är fint att höra och väldigt snällt av henne.
Jag för min del är så SJUKT imponerad av alla som lyckas ha småbarn tillsammans med nån utan att irritera ihjäl sig på den andra människan. Som har småbarnet OCH ett fungerande förhållande. Sånt kräver förutom allt som småbarnet kräver även förmåga att samarbeta. Och kompromissa. Och deala med allt sitt underjordiska och alla sina inre känslostormar som svallar när det kommer spädis. Allt detta SAMTIDIGT.
Respekt till kärnfamiljer där ute.
Håller med!
SvaraRaderaJag med. Samtidigt kan jag förakta den traditionella familjekonstellationen något enormt. Särskilt efter sammankomster med mammor som lever i en man kvinna-relation. Det pratas mycket om vad hon gör, vad han inte gör, hur svårt det är osv. Jag blir kräksfärdig...eller avundsjuk...Har inte riktigt klurat ut vilket det egentligen är.
SvaraRaderaKanske fördelarna och nackdelarna jämnas ut ändå.
Bulan: Ja, visst är det tragiskt med alla familjer där mannen verkar vara ett av barnen som kvinnan står för omsorgen om.
SvaraRaderaJag vet ju att det finns otaliga exempel på det. Jag glömde liksom bara bort dom och såg för en stund den där ideala, jämlika, sida vid sida och i nöd och mycket lust. Det är ju lätt att romantisera :)