Jag skulle väl egentligen inte säga att den här visan gör mig ledsen. Men det finns ingen kategori som heter "A song that makes you cry". Där hade den här passat. För jag brister och går sönder, VARJE gång. Jag överdriver inte. Jag har försökt sjunga den för Alfons, men det GÅR bara inte.
Det är det där med den där kärva fadern som retas med sin dotter. Säger att visst, hon är rar, men kolla vilken märkvärdig näsa, vilken tjock mage, vilka konstiga öron, hon blev ju inte som hon skulle. En far som inte riktigt kan med att visa sin stora kärlek och ömhet för sin dotter utan döljer den bakom retsamheter. Men så brister fasaden där i sista versen.... Aj daj.
Det där med den där kärve fadern och den instängda ömheten. Shit alltså. Min bror känner likadant för den här visan. Undrar om det är nåt med vår barndom vi borde ta upp i terapi...
Det här är en del av musikutmaningen 30 dagar 30 låtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar