Hypokondrisk

Igår hade Alfons besök av en monsterbebis. En sån som är sju månader och också förhållandevis hjälplös och bebisartad men i jämförelse med A så groteskt STOR. Jag var rädd att den skulle äta upp honom.

Efter att dom hade vänslats på filten en bra stund upptäckte monsterbebisens mamma att ´hoppsan, monsterbebisen har visst vattenkoppor´. Great. Jag började genast fundera över träslag i Alfons kista. Nästan i alla fall. Förfärligt kändes det.

Så idag, morgonen efter gårdagens bilfärd till min pappa. Vid sjutiden imorse när Alfons gnällde som bäst kom pappa ynkandes och sa att hunden hade kräkts på mattan men han orkade minsann inte ta upp det för han mådde verkligen inte bra. Min far är en vän och mild man men egna fysiska svagheter har han mycket långt till att erkänna. Sekunden senare hör jag hur han går loss på toalettstolen...

Tio minuter senare satt jag, Alfons och hunden i bilen på flykt hemåt. Jag blev galen och livrädd. Magsjuka är något man inte FÅR drabbas av som ensamstående moder. Så nu sitter jag här och har lite ont i magen, ont i kroppen och fryser. Och spanar efter röda prickar på mitt barn.

Hoppas immunförsvaret fattar att det är dags att agera. Nu.

Alfons vs Vattenkoppsmonstret. Utgång ännu oviss.