Frustrerad. Huvudet sprängs nästan. Arg men måste vara behärskad. Handlar såklart om barn nummer två i mitt liv; Alfons pappa. Jag har verkligen gjort allt från dag ett för att smidigt försöka peta in pappan i Alfons liv. Lirkat och stundom också skällt ut, för att det hela tiden känts som att han är där på nåder, att han hellre skulle gå åt andra hållet. Och han tycker nog jättemycket om Alfons och är glad för honom, det tror jag. Men vi tycker om Alfons på väldigt olika sätt.
För mig handlar allt om vad som är bäst för Alfons. För honom handlar allt om vad som är bäst för honom själv. Senaste galenskapen: "Jag får så dåligt samvete när jag träffar Alfons för att jag inte ser honom mer och det är så jobbigt så det är kanske bättre att jag inte träffar honom alls." Man blir matt.
Eller hur han hela tiden vägrat att sätta upp dagar för umgänge, för han vill kunna träffa sin son när han vill, det skulle kännas konstigt att ha besökstider som en fånge har han tyckt. Och, fine, jag har anpassat mig till det, med allt omak det inneburit för mig att knappt kunna planera något utan prioriterat att Alfons ska kunna bygga en relation till sin pappa. Men nu, nu har pappan fått nytt jobb, obekväma arbetstider, väldigt jobbigt för honom. Nu är det hans jobb som är nummer ett. Kanske nån gång när han har tid, kanske när han är ledig varannan helg. Jag försöker förklara att det funkar inte för ett så litet barn att träffa sin andra förälder så sällan. Och just nu behöver också JAG avlastning av den andra föräldern, jag måste få komma hemifrån och göra NÅGONTING för mig själv, någon gång en stund utan Alfons. Men det kan han nu inte lova, han vet inte när han är ledig nästa gång, men då kanske. Jag blir helt galen och får nästan panik av ilskan och frustrationen som bubblar upp i halsen. Vill slåss.
Hur kan man svika sitt barn? Hur kan man inte göra allt för att få träffa honom så ofta som det bara går? Herregud, om det var jag som inte bodde med Alfons skulle jag bli tokig. Jag skulle ringa varje dag, komma förbi så ofta jag kunde, kräva dagliga bildbevis och vilja veta allt. Men vi är tydligen olika.
Och den där ynkligheten: "Jag är trött av nya jobbet, det tar så mycket energi så jag vet inte om jag orkar ha honom så mycket nu" Ja, jag vet! För jag var ny på ett jobb för en månad sedan som jag var tvungen att sköta samtidigt som jag hade hand om Alfons under hans mest störda sömnperiod, då när han skrek varje halvtimme natten igenom. Det var en vandring i dödsskuggans dal, så jag vet.
Shit vad jag är arg. På hur någon kan vara så fruktansvärt omogen och inte sätta sitt barns behov före allt.
Ibland saknar jag att ha en pappa till Mini, men rätt ofta är jag tacksam över att jag kan leva kompromisslöst på den fronten.
SvaraRaderaJag finner inte riktigt ord för idiotin. Herregud. Jag ska inte sitta här och säga att jag förstår, för det gör jag inte, men jag kan ana din frustration, ilska och matthet. Hade känt det samma under de omständigheterna. För mig är det så otroligt främmande att inte sätta barnen först och hur kan man inte ens vill träffa sin egen son? Skrämmande. Tur då att Alfons verkar ha en både klok och stark mamma att se upp till.
SvaraRaderaJag önska att jag inte kunde säga detta, men nu är det som det är.Det är skönt( men ändå inte, förstår du?) att inte vara ensam med skruttig farsa till sitt barn.Man vill givetvis att alla barn ska ha en fin fader, men det betyder mycket för mig att det inte bara är min dotters pappa som resonerar såhär utan det finns fler som går med samma tankar som jag. Åh, man blir SÅ JÄVLA TRÖTT. Du är duktig och fin, glöm inte det. Kom till skåne så ska jag bjuda dig på kaffe och samtal om fina barnen.
SvaraRaderaVilja: Jag kan förstå saknaden. Ibland behöver man nån annans energi som avlöser. Men den här ständiga latenta konfliktsituationen och stressen i det är verkligen inget man är i behov av. Jag önskar många gånger att A:s pappa hade varit dansk och nedfryst...
SvaraRaderaLisa: Tack för sympati och pepp och fina ord! Ja, helt ofattbart hur man inte skäms över att fortsätta gnälla om sitt eget störda ego när det så uppenbart finns någon som är så LITEN som behöver all stöd, vägledning, fokus och kärlek som finns att få.
Lillelivet: Åh, jag vet att du vet och jag är ledsen för det. Ja man blir verkligen så jävla less av att försöka hantera det viktigaste i livet tillsammans med nån som uppenbarligen inte har förstått det viktigaste i livet... Tack, du är själv mycket fantastisk! Kaffe i Skåne, som är mitt andra hemland, låter som en helt fantastisk idé. Stor kram!
Jag blir helt ordlös. Och jag instämmer i de andra, Alfons verkar ha en väldigt fin och förnuftig mamma! Har varit här och smygläst lite grand.
SvaraRadera