Natt

Jag vet inte varför jag har fått så svårt att sova på sista tiden. Det var så lätt ett tag, efter den där hypervakna sömnlöshetsperioden när A skrek ofta ofta natten lång. Det var så skönt att hitta tillbaks till den där dåsiga sömnigheten och få flyta in i den. Flera veckor somnade jag bra och skönt på kvällen.

Nu är den borta igen. Är klarvaken och klockan är efter två. Har inte somnat än och om sisådär fyra timmar börjar A vakna på riktigt. Så någon bra fredag blir det inte.

Det känns som en oro, något som jagar. Jag vet inte vad det är, eller så är det allt. Många frågor och tankar på hur det är och inte är och hur det ska bli. Jag börjar se slutet på vår bubbla nånstans där borta vid horisonten och det känns skrämmande. För jag vet inte vart vi ska sen, vet inte vart vi hamnar. Jag har inget jobb att gå tillbaks till och kanske måste vi flytta med allt vad det innebär.

Och på natten blir allt så melankoliskt och vemodigt och stort. Medan man själv bara blir mindre. Desperationen lurar och förnuftet ger vika. I nattens stiltje med inget som distraherar får tankarna full frihet att vindla iväg ostört. Ofta hittar dom dörrar att peta upp som dom aldrig hinner fram till dagtid för då motas dom effektivt bort av den motvilliga och flyktbenägna tankeinnehaverskan.

Jag har längtat efter min terapeut ikväll. Nu är det ett år sen jag var där. Jag fick sluta av ekonomiska skäl innan Alfons föddes. Sen rullade allt igång och jag har knappt hunnit tänka sen dess.

Kanske är det därför jag inte sover. Det finns massor av ouppklarade tankar som kräver sin rätt. Dom försöker tvinga till sig uppmärksamhet på det här grymma och utstuderade sättet.

Ge upp jag behöver få sova nu.