Om flytten och framtiden

Det här med flytten då. Vi ska flytta till min hemort. Jag har fått jobb i en grannkommun ett par mil därifrån. Det känns för jävligt. Inte jobbet så mycket som att "flytta hem igen". Att flytta dit känns som ett gigantiskt misslyckande. Jag tillbringade åratal med att desperat längta bort och förakta alla som aldrig skulle ta sig därifrån. Så fort det överhuvudtaget var möjligt flyttade jag. Långt bort.

Jag hade en jobbig högstadietid på orten som fortfarande ger mig posttraumatisk stress varje gång jag åker tillbaks. Jag blir på helspänn och får migrän, blir supernojig och allmänt illa till mods.

Man kan något förenklat likna min hemort med invånare vid den där trångsynta byn i Änglagård. Och jag var typ Helena Bergström. Fast inte cool och snygg och vuxen utan 13 och 15 och tonårig. Supersårbar och bekräftelsesökande utan att få bekräftelse på att nåt jag ville och var var okej. Normen var att man skulle tycka att höjden av livsföring var att få åka med i nån raggarbil runt torget. Hade man andra ambitioner blev man genast utsedd till paria. Man får inte göra sig märkvärdig.

Som jag hatar den stan.

Nu råkar det förhålla sig så att mina föräldrar bor där. När jag ska börja jobba kommer jag behöva deras hjälp med avlastning och dagishämtning. För att inte Alfons ska behöva vara på dagis evighetslånga dagar och för att jag förhoppningsvis ska kunna ha något slags liv.

Ett jobb med deltidsarbete dagtid gick inte att få i den något större staden där vi bor nu. Dessutom kommer jag få ett par tusen mer i lön än vad jag kan få här. Lönen känns verkligen extremt betydelsefull nu när jag för första gången i mitt liv ska jobba deltid, 75% till att börja med. Alla kronor är således viktiga och bra kronor.

Men det måste bli bra. Och det är inte för evigt. På plussidan är större lägenhet på bottenplan (inga trappor!!), närheten till pensionerade morföräldrar och att börja jobba deltid till en helt okej lön (för att vara min bransch). Och så hoppas jag att det kommer vara bra för min mentala hälsa att det inte finns så mycket att distrahera sig med. Det är långt till köpcenter och stadsliv. Jag hoppas finna nåt slags lugn och närvaro och hänga mycket i naturen istället.

I början av mars händer det.